Tre texter om KAIN (2):

Desperationen som skön konst

☐☐☐ ”[…] för det mesta mår jag skit / jag försöker pinka ett budskap i de sista resterna av den svarta snön / kuken är omöjlig att styra & det blir inga ord / orden simmar ikring i min sönderfrätta hjärna & det lilla jag minns av allt jag ville säga är någonting i stil med: F Ö R S T Ö R förstäderna & alla skitiga industriområden & ockupera de smygkontoriserade kvarteren i centrum & utrym riksdagen & riv alla råtthål Människor tvingas bo i & K Ö R huvudet in i köttkvarnen om & om igen tills köttkvarnen pajar ihop etc. osv. mm. / men det är ju nihilism säger någon & när tänker du nyktra till & bli äldre … … […]”

– Men nihilism, värdeförnekelse är det ju åtminstone inte: tvärtom är Martin Enckells texter brinnande av värden, Människor med stort M eller den här diktens vackra motto ”… men sångerna måste detonera som sjunkbomber i alla bottenfrusna själar” (en annan del har tidigare publicerats i FNT). Inte nihil- men pessimism, svartsyn, sprutar det av – liksom de två andra stämplar jag klämde på Kain-gruppen i denna series första del: romantik och formalism.

Koketteri som berör

Romantisk är hela den frätta hjärnans desperado-attacker, formen ”experimentell” (som vi gummistämplare till kritiker av nån anledning kallar det): men hos ME och isynnerhet i detta hans tredje testamente Sortie (”bortgång”) brukar det inte göra läsningen särskilt svår, tekniskt.

Jag vill genast säga att jag bryr mej om denhär poesin, att den rappar till: men att jag är inkonsekvent, otrogen, ibland hånfull mot den (liksom den mot mej). N. Jansson viker in på middag och bekänner att hon ropar Sortie-texter högt när hon är ensam i bostaden, och att de faktiskt är Sanning med stort S för henne – trots att det också är posörpoesi och enormt koketteri av (då) 25-åringen att skriva sin död, död, död, sida upp och ner (”efterlämnade dikter”).

– Det behövs att nån nånstans uttrycker det totala NEJ:et, säger hon: nejet till hela vår pliktskyldiga hoppfullhet. Och präktig-Trygve kan instämma, trots att jag s.a.s. inte är säker på att det är mitt nej – till mitt ja.

Schamanerna 

Thomas Wulff är som synes mindre personlig skitkänsla och makabra vitsar, mer ”klassiskt högstämd”, oftare distanserad, också genom en mer sprängd dikt-bild. Men gemensam för Kain är ovanstående (ovanligt glättiga) vision om hur deras poesi borde fungera: som schamaners (drog-extatiska trollmäns) oemotståndliga besvärjelser som sätter hela stammen i rörelse – mot en bättre framtid som DFFF brukar säga.

Skillnaden är att riktiga schamaner lever mitt i folket, medan Kain egentligen inte ännu trollbundit vare sej publik eller förläggare: TW:s ovan citerade Snap-shots – Mumlade mytologier har liksom två tidigare diktsamlingar visserligen publicerats direkt – däremot inte hans prosa Sumpråttans resa och Trance Dance (den senare sökte förläggare i flera år!).

Och vad ska man säga när Sumpis-boken åtminstone för mej mera är finländskt rekord i parenteser, än nåt annat. Det är nog en grym djurfabel om svårigheten att få ändan ur vagnen (vilket motsvaras av satserna som ytterst ovilligt klämmer fram predikat och subjekt), ett slags trött fnissig fortsättning på det frustrerade tonårsgeemet i romanen Nattens fabler. Men grymheten i storsatsningen Trance Dance är mer berörande, kvävande.

Litterärt videovåld

Ändå har den inte dragits in i debatten om våldskassetter. En ultra-futuristisk-teknologisk ”Motorsågsmannen” är den ju, med sina 7–800 vidriga scener, splittrade-sprängda-mixade på ett sätt som påminner om Hieronymus Bosch’ kända medeltida helvetesbilder: samma enorma detaljskärpa på tusen tortyrsätt, samma fråga vem det är som är galen: verket, man själv, eller bara världen? Hela tiden såhär:

”… Smärt och inlärningsbanor förenade med njutnings eller ångest-centra brukar i detta-sammanhang vara särskilt-tack-samma att’ / Feelthy pictures mister?’ – 3D-bilder flottigt, kravlande kloakbarn insekt-skadade, i strålningsformer gradvis: muterade, långsamt: i kropps del efter del systematiskt: parasiterade – genitalia sist […] katatoniska-kropparna i Instituten urkramade allt: använt suget-upp & förstört, medvetet: utnyttjat / i plötsligt-stelnade antenn-vagg surrande maskiner & teknologier i gatu-modden i brinnande städer & byar blossande: motstånd – tråd-metall-innan-mäten & strukturer trassligt-rivna våldsamt: utsläpade – i taggiga koordinater av våld-förtryck, motstånd & kamp löpande samman i intensiva-linjer av blåljus & fart – …”

Vad är det jobbiga?

Ingen risk, förstås, att Trance Dance-våldet ska bli för populärt: boken är alltför jobbig för det. På minst tre sätt: l) dess ny-språk, konsekvent/monotont – men inte svårt när man väl lärt sej: det har förstås också sin abstrakta skönhet. 2) bokens rörighet och brist på (intressant) röd tråd. Också det kan man gå med på som stilmedel, frysmedel. Men 3) tvånget att leva sej in i det ständigt rullande kalejdoskopet av lidande, smärta – eller strunta i det – är svårast. Boken hjälper en inte, språket är kyligt utanför, iakttagande. Här ligger den verkliga pessimismen.

För trots att andra livsformer än bokens tekno-fascistiska framtidssamhälle antyds (och t.o.m. ett våldsamt uppror från de mjuktekniska ”goda krafterna”: KattFlickor, faunpojkar, BågSkyttar, Vandrare), så känns det helt teoretiskt jämfört med hur TW jobbat med att ge grymheterna konstnärlig tyngd.

Boken kunde också heta Hippiens Hämnd – hippien heter här ”JiiSee” (tex. Jesus Christ) – men det alternativ han står för, bokens varma pol, är skrivet på samma kalla sätt. Därför känns Trance Dances våld som våld också mot läsaren: kriget står mellan goda och onda robotar, mänskor finns inte.

Rätt debatt på fel ställe

Trance Dance slutar med att JiiSee och tre andra gudar lägger ut dess romantiska filosofi, åtföljda av åtta (äkta) refuseringsbrev där förlags-gudar mindre romantiskt förklarar att de inte kan/vill ge ut boken. Bäst och personligast är Johannes Salminen (Söderströms), som menar att TW stängt in sej i språket som i en bur: ”det kan inte tillfredsställa dig att se läsarna glesna på detta sätt – du som ändå har så mycket att ge … ”

Det tragiska är att den viktiga litterära debatten här igen förts innan boken kommit ut – och efteråt är det tystnad. Salminen borde ha publicerat boken, just för att kunna diskutera den offentligt.

Författaren/konstnären som försvinner ut i ”experimentets” isolation – för alltid – är också ett av sätten att läsa den lilla historien om Bernhardt Z:s orientaliska resa till de mystiska fiskmänskoma (ur Snap-shots, hördes nyligen i radion). Och ändå är ”Resan till bergen” enslags paradox eftersom TW här är på väg tillbaka mot ”begriplighet”. Han säger sej också numera vara intresserad av att börja skriva berättande. I ”Resan” – liksom i annan Wulff-text – är det ännu detaljerna – bl.a. det kärleksfullt restaurerade 1800-talsresenärspråket – som övertygar mej mer än helheten.

Självklar service?

Men historien är också en hippiegenerationens variant på en mycket typiskt finlandssvensk linje: den ”kultursvenska” delen av våra författare har i hundra år skrivit sin längtan bort från vår primitivitet och tristhet – bort till t.ex. en spännande primitiv kultur. Skämt åsido, jag har en känsla att Kain väntar sej – som självklar hushållsservice – intresse från en publik som de inte är särskilt intresserade av själva.

T.ex. rockpoeten Tuomari Nurmio lyckas, tycker jag, bättre i att föra ut nåt av liknande mytiska plan och ångest-feelisar som Kain jobbar med.

Vilken är hemligheten? Seriens sista avsnitt försöker bl.a. hitta den.

---

Publicerad i folktidningen Ny Tid, Helsingfors, 13.8.1981
 •
Se också:
Tre texter om KAIN (1): Svart hål i vår litteratur?
Tre texter om KAIN (3): Att slå ut blindfönstren

---

SLAMMERARKIVET– hemsida