Tre texter om KAIN (3):

Att slå ut blindfönstren

☐☐☐ KAN DETHÄR VARA KAIN? En redig roman på ren svenska, till råga på allt halvt självbiografisk: växa upp, söka sin plats, skriva pojkdagbok … allt detdär vanliga.

☐☐☐ Var är rafflet, stora-orden, arrogansen? Mot bakgrund av den kain-bild jag gett i det två tidigare avsnitten är medlemmen Joakim Groths bok från i maj i år, ”Anteckningar från en stad”, ju chockerande normal till sin form och uppgift. Inte alls mer mystisk än icke-kainaren Marianne Backléns liknande roman om en flickas utveckling 1955–2036, som kom förra året.

Och det är ju alltid jännä: när ens egen finlandssvenskt 50-talsfödda generation börjar skriva vår livshistoria. Ännu är det glest mellan dokumenten, och Groth och Backlén representerar förstås bara en sida med sina klart H:forsiskt och estetiskt dragna utkikspunkter. Båda skriver ju enslags ”beautiful people”-biografier – men allas vår uppväxt i den romantiska freak-tiden gör å andra sidan dehär spröda själarnas sånger ur en nisch i storstan till ganska allmängiltiga, gemensamma mytologier.

Staden som kropp

Skillnaderna är också viktiga: om Backléns roman framför allt handlar om kroppens vedermödor där den släpar sej genom livet kring en vacker själ, så sitter Groths ande mest stilla i flaskan, sitt rum, och låter hela staden bli kropp. Både när den utforskar sin barndom (början av boken) och i världen (slutet), bor själen Johan i ettslags livets eviga hotellrum.

Och där Backlén låter en, som grundskolan säger, ”särpräglad personlighet” växa fram, där strävar Groth tydligt till enslags pojken utan egenskaper-bild. Bokens om- och anslag är grått, hela historien – från asfaltbarndom och skola, över hastig konventsradikalism till sommarjobb och utrinnande studier – är medvetet trist. När jaget Johan i slutet reser bort för att bryta hela sin läsning, hittar han egentligen inget nytt: det är fortfarande samma narcissist som sitter på rummet och skriver sej en spegel för att få syn på det ”jag” han säger han vill förändra.

Uppladdad vilsenhet

Den enda förändringen är att den utifrån-berättade ”romanen” övergått i direkt ”dagbok”, efter ett långt mittparti av växelspel där frustrationen och vilsenheten laddas upp för uppbrottet. Här finns de starkaste och mest rörande avsnitten. Rörande för att det till det yttre enda dramatiska som händer är att ett manuskript tappas bort, och några kärlekar. Är slutet, resan, alltså ändå en flykt och tillbakagång: reträtt? Men Johan kommer att återvända, eftersom han (i motsats till Wulffs drop-out Bernhard – se förra avsnittet) psykiskt aldrig kommer över ”den stora bron över till Asien”.

Vart ska man längta bort när man redan är ”borta”? Och varifrån kommer hela längtan?

Den frågan finns innanför de grå pärmarna – inte det våldsamt svarta som glimmar i de tidigare behandlade kainpojkarnas böcker. Men också hos Groth pessimismen – den bara skriker inte, snällt och diskret. Romantiken ligger istället i hela grundién om jagets ”självförverkligande”: ett verkligt liv finns bakom knuten, men inte här, Den påminner mej mycket om den populära freak-läsningen Hermann Hesse.

Lägger man ännu till den formslipning som bl.a. laddar bokens skenbart enkla prosa med en massa poetisk energi, så har man till sist ändå Kain-märkena – pessimism, romantik, formalism – på ett bräde. Samtidigt som dethär är nåt helt nytt i Kain-litteraturen.

Vad kommer att hända när så skilda grenar som Groth och Thomas Wulff möts i en rockgrej för Wasa teater, inkommande säsong? (En pjäs av Groth och Kjell Lindblad för ungdomsteatern Rampen, Jamboreo, missade jag tyvärr.)

Kanske för att mildra stöten gav Groth 1979 ut diktcykeln Blindfönster vidare – en debut som kom till samtidigt med romanen och som kan ses som en brygga, inträdesbiljett, mellan Kain-ordkonsten och Anteckningarna. ”Ämnet” är detsamma men poetiskt uppskruvat – det är som om Groth hade varit tvungen att skriva av sej den tjockaste symbolismen för att få kvar en renare prosa. Att jämföra dikt och roman är intressant, men Blindfönsters språkrebusar blir ändå för mej lite tomma arabesker när man har facit på hand: romanens liv.

Nytt: Samtalston

För där finns liv, säger jag trots att jag – liksom i hela denhär serien – stapplar på vänkritikens gränsbranter (vad gillar man bara för att man lite känner killarna?). Den inför en för Kain ny, personlig samtalston, den funderar helt spännande över såna gamla saker som kärlek, och fastän Groth lika lite som Backlén kan sägas (eller försöker) skriva om Verkligheten – det är samhällsvinkeln för snäv för – så är Anteckningarnas jag-sökande ett inte bara psykologiskt tema.

Självcentreringens blindfönster slås inte ut, men en gläntning tycker jag finns i slutkapitlet där Bulgariens historia paradoxalt nog blir djupare än H:fors, Finland (som ju förblir en stor gåta).

Ett fönster att ta hem: historia.

”Den Nya Generationen”

Och såhär långt har vår generation alltså kommit ifall Kain är måttstocken – vilket de förstås inte alls är. Tro inte på de kommande essäerna av gamla fula litteraturgubbar som redan nu börjar grymta ”… där, bland de unga (Kain), mhm, mhm … där håller nåt ytterst intressant på att hända …”. Det som händer är nämligen att gubben upptäcker att Kain, trots förlagstrubblet, inte alls var så farliga och dessutom skriver formellt bra: plats kan alltså vikas på hyllan för tyst beundran i den gäspande Kulturen.

Men att reducera Den Nya Generationen till Kain rätt och slätt är lika ojuste som att anklaga Kain för att inte just de har löst den finlandssvenska litteraturens grundproblem. Ändå får jag ibland lust till det senare gnället. Jag inspireras av sättet de gör sin grej på, men vill en annan grej. Det är som att gå på cirkus med skrikande mage. Vi behöver litteratur som angår oss, men Kain som grupp tagen är alltför litterära för att stilla grundhungern. Paradox? Deras fel?

Hemligheter

Jag nämnde i förra avsnittet Tuomari Nurmio som exempel på att Kain-liknande svarta och mytiska underligheter nog kan ”nå ut” – det är alltså inte enbart publiken det är fel på (vilket Wulff alltid säger i sina intervjuer). Vilken är Nurmios hemlighet? Nå förstås rocken – den är fordonet som kör fram det hela.

Men det går andra bussar: tex. kritik och debatt. Kain saknar i högsta grad en kritiker, dvs. en ambassadör, apostel och ideolog som aktualiserar och förklarar fram böckerna. (Inte en halvhjärtad skeptiker som jag.) Lika märkligt är att det aldrig blivit nån verklig och klargörande debatt mellan Kain ”och tex. FBT-generationen, eller feministerna, trots skarpa och medvetna skillnader i estetik och politik.

Vaxkabinettet, utan kamp

Är det för att hela den finlandssvenska scenen är så jävla ointressant i kainarnas ögon som de låter allt lunka på? Och ser de inte att etablissemanget, de gamla postmodernisterna, redan är ute för att plocka av dem i vaxkabinettet? Borde de inte begära åtminstone lite hederlig kamp innan de går i mål som 80-talets Författare?

Gott folk, läs Kain, läs kvinnorna, herrarna, hurrarna: men var fr.a. inte så ödmjuka! Kolla räkningen! Sätt fingret på varje post och fråga: hur kom den hit?

---

Publicerad i folktidningen Ny Tid, Helsingfors, 27.8.1981
 •
Se också:
Tre texter om KAIN (1): Svart hål i vår litteratur?
Tre texter om KAIN (2): Desperationen som skön konst

---

SLAMMERARKIVET– hemsida