Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i
Ny Tid, juni 2007

Boel Westins Tove Jansson-biografi:

Trollkontroll

För mig är hon framför allt den stora stilisten. Och då handlar det inte om genre, om ”barn-” eller ”vuxenbok”. När Tove Jansson i Anteckningar från en ö (1996) beskriver hur mossan på bergen under en torrperiod krullar sig i kanterna, som osten på en överbliven smörgås, är det på en gång saklig naturiakttagelse och en rolig, oväntad bild.

Det måste ha varit en glädje att leva med en sån kreativitet, även om den förstås inte kunde skydda henne – heller – från de bekymmer livet drar med sig.

Ett av bekymren var framgången. Jag vet inte om det är paradoxalt eller bara logiskt. Berömmelsen var ju med finländska mått enorm. Och även om intrycket nog är att Tove Jansson handskades väl med sin världssuccé – någon Matti Nykänen blev hon inte – så måste en biografi om henne behandla också framgångens baksida. Känslan av att tappa kontrollen över det som var ens verk. Känslan av att det växer en över huvudet, förändras i grunden, vänder sig mot en själv.

Ett troll andas kallt i din nacke

Boel Westin återger i sin biografi Tove Jansson. Ord, bild, liv en ursprungsberättelse. ”Mumintroll”, det var varelser som kom och andades kallt i nacken på en om man hade varit och snattat i skafferiet på natten. Det hade TJ fått höra som barn av en av sina morbröder. En poäng som Westin inte gör, men som finns där, är att trollen hon domesticerade en dag faktiskt kom tillbaka, som något hotfullt och okontrollerbart. Flåsade henne i nacken. Till straff för vad? För att hon snuddat vid en omättlig hunger ”där ute”, på idyll och gullighet? Ett behov som – visade det sig – kan bli t.o.m. grymt och perverst?

”Det här M.trollet har blivit för stort” skriver hon i ett brev 1980. Men det blev för stort, för krävande, långt tidigare, redan i och med det professionella serietecknandet. Det internationella genombrottet med start i Evening News i London 1954 upplevde hon snart som en självpåtagen mardröm, kampen mellan ambitionsnivå och deadlines dränerade den kreativa lusten. Kontraktet var på sju år och den sista egna rutan tecknades 1959, innan TJ lättad lämnade över till brodern Lars. Som ingen tycks tycka synd om…

Men då tog han kanske inte heller jobbet lika personligt, hans version av serien är snarare ett ”nästan” , liksom alla de påföljande animationsförsök och andra spin offs som idag är gigantisk business långt bortom TJ:s egen hand.

I en ortodox Tove Jansson-fans ögon gäller bara äkta vara. Jag bekänner att jag hör till den fundamentalistiska skaran. MuminMcDonalds – nej tack.

”Lyckliga idioter”

Det är en rätt svindlande tanke, som genom boken blir tydlig, att krisen – den långa och aldrig avslutade kampen för trollkontroll – var i full gång redan på 50-talet, att TJ i all hemlighet redan 1955 var färdig att ”kräkas på mumintroll”. Medan jag själv och andra ovetande fick kicks av muminserien i Västra Nyland (Hufvudstadsbladet vågade ta in den först 2000) och av den då färska Trollvinter, gick författaren med svarta tankar. ”Jag kommer aldrig mera att kunna skriva om dedär  lyckliga idioterna som förlåter varann och aldrig begriper när de är lurade” heter det t.ex. i dagboken 1961.

Katastrofer, trollerier och upptåg drev de tidiga äventyren Kometjakten (1946), Trollkarlens hatt (1948), Muminpappans bravader (1950) och Farlig midsommar (1954). Deras lättsamma tonfall har fått flera forskare att klassa dem som ett slags enklare sortering. Med orätt, tycker jag, för redan i dem (också före 60-talets omarbetningar) finns Stilen. De geniala idéerna. Det översvämmade köket i Farlig midsommar – bara en sån sak.

”Pengar talar inte, dom skriker”, sjöng Bob Dylan en gång. Att genom brev och dagböcker se avtryck av det kommersiella tryck som växte fram ger en ny, hårdare relief till de scenförändringar hon lät den senare mumindalen genomgå: ”nattsidans” Trollvinter (1957), flykt- och uppbrottsboken Pappan och havet (1965), post-muminboken Sent i november (1970) där trollfamiljen bara finns som en frånvaro, en saga, ett minne.

Marknaden har sin egen logik, sina egna begär, och inom populärkulturen segrade ett Muminmonster som kvävde sin dubbelgångare i menlöst, förenklande vadd. Men det skedde inte utan att den ursprungliga författaren gjorde motstånd. Och böckerna finns kvar.

Biografin – en hemul?

Boel Westins feta biografi – över 500 sidor – är den första som haft tillgång till den ’privata’ Tove Jansson som hon dokumenterat sig själv i dagböcker och brevväxlingar. Det blir en dubbelbelysning där litteraturvetaren Westin med lätt hand ritar upp tematik i de centrala verken – inklusive bilderna – varvat med TJ:s egna rapporter från verkstaden, bakom kulisserna.

I en berömd radiorecension tyckte Birgitta Ulfsson att Westins bok har ett drag av hemul – ”måste det vara så tråkigt?”. Kanske måste det kännas så för en som upplevt TJ på sprakande nära håll. Men dels är hemulernas fantasilösa rykte inte riktigt juste (i Trollkarlens hatt är t.ex. en hemul den enda som förstår Tofslans och Vifslans ”utländska”). Dels kunde en alltför flashig forskarröst ha dränkt det som i den här boken är det nya och viktiga: Tove Janssons löpande självanalys. Att Janssons egen röst är så närvarande ger boken ett alldeles tillräckligt stilistiskt lyft; där ska en levnadstecknare kanske inte ens försöka konkurrera.

Har boken en begränsning så handlar den mera om lojalitet. Westin är lojal, lägger sig nära sitt föremål, och ställer därmed kanske inte riktigt alla frågor hon kunde. Snarare låter hon TJ benämna problemen. Vilket hon gör, uppriktigt och ofta skarpt självkritiskt. Men kanske hon ändå förträngde saker?

Framgångsproblemet, kommersialismen, skriver hon mycket om. De svåra kärlekarna, inte minst sorgen att aldrig kunna tala med familjen om sin lesbiska lust, är ett annat spår. Kärleken till Atos Wirtanen satte avtryck i bl.a. den första muminserien i Ny Tid 1947-48, liksom en kort men omvälvande passion för Vivica Bandler. Det är viktigt för förståelsen av 1900-talet att de här länge hemliga kartorna ritas upp. Det är något av homsornas sena hämnd.

Berömd – men för fel saker?

Men hur var det med den konstnärliga självbilden, det förbryllande faktum att framgången växlade in från ett bispår, sagoförfattandet – att den inte kom för den målarkarriär som hela hennes bakgrund, utbildning och vilja riktat sig in på?

Att det var en sorg kan man utgå från, och Westin uttalar inte riktigt det faktum som ändå ligger i öppen dag: att TJ:s måleri i sina olika faser är vackert och professionellt, men vanligt. Det saknar den absoluta personlighet och originalitet hon kunde prestera i skrift.

Också den ojämna framgången med de senare böckerna – där personerna är något slags mänskor – behandlar Westin på ett i mina ögon aningen överlojalt sätt. För visst är TJ:s troll ofta mänskligare än hennes mänskor, som däremot ibland blir endimensionella, serietidningsmässiga. När t.ex. Tatiana Sundgren (av Westin omdöpt till ”Sundberg”) recenserade den ”hårdkokta” novellsamlingen Dockskåpet (1978) i Ny Tid och saknade en vind som kunde ”blåsa hål i diset och visa himlen”, låter Westin förstå att det är den gamla vanliga muminnostalgin som hindrat TS att se bokens förtjänster. Men är saken så enkel? Kan det inte finnas andra orsaker?

Omvänt antar Westin att den stora internationella framgången för Sommarboken (1972) har att göra med att den motiviskt ligger så nära muminböckernas. Då vill jag genast peka på skillnader, det kärvare anslaget, dödsproblematiken. Sommarboken står mycket väl på egna ben, på det tyder framgången i t.ex. USA där ”muminerna” inte är särskilt kända. Men liksom Bildhuggarens dotter (1968) och Rent spel (1989) verkar den också skriven i en särskild lust, inspiration. Ända dit når inte alla hennes texter.

Den farliga symbiosen

Kanske var det en nödvändig personlig frigörelseprocess för TJ själv att börja måla abstrakt (ett halvsekel efter kollegerna) och att skriva ’otäcka’ noveller. Men hela sin fantasi, kreativitet och humor fick hon inte alltid med på de här övningarna, också det tål att sägas. Det är litet livlöst, litet ont om syre, i flera av hennes senare romaner och noveller och jag tror inte det enbart är en konstnärligt betingad begränsning. Att slopa happy end och skruva ner värmen förvandlar inte automatiskt ett dockskåp till en vuxenlägenhet.

Den unga bildkonstnären Tove Jansson fick beröm för sin ”djärvhet”, t.ex. på en utställning 1943. Men samtidigt såg kritiken också ett ”hämmat” drag. Sedd med dagens ögon var hennes bildmässiga dragning till det dekorativa nästan oväntat stark, särskilt i illustrationer och väggmålningar – och när hon på 60-talet reviderade de tidiga böckerna blev trollens nosar faktiskt ännu rundare!

Det är de där teckningarna vi har lärt oss att älska. Men är inte bildspråket också en sida av den stora modersbundenhet som följde TJ, som den infantila skuggsidan av en stor närhet och kärlek? Svartsjuka och triangeldrama hotade t.o.m. när den vuxna TJ tog in Tuulikki Pietilä i sitt liv. Den här farligt symbiotiska modersrelationen behandlas av TJ själv, lätt maskerat, i flera noveller och Ebba Witt-Brattström har lyft fram temat. Också Boel Westin nämner saken, men mycket kort. Och ingen har, så vitt jag vet, kopplat TJ:s svårigheter med att bli vuxen i mammarelationen med hennes starka förankring i det 1800-talsmässiga bildspråk som mamman, illustratören ”Ham” (Signe Hammarsten-Jansson) representerade.

Romantikens hårda bas

Det finns med andra ord fortfarande frågor att ställa till det rika brev- och dagboksmaterialet (rikt trots att en del tydligen förstörts; ”Privatkorrespondens har jag rivit totalt” skriver TJ 1998 uppsluppet till Boel Westin). Visst måste också det privata materialet ges ut, förr eller senare. Så att vi eller efterkommande kan nå nära hur en så ordbegåvad mänska, och av allt att döma ganska uppriktig, bearbetade arbete, framgångar, missräkningar, kärlekar, hemligheter.

Att Tove Jansson alltid arbetade – hårt, professionellt och systematiskt – är ett av de mindre ’avslöjanden’ biografin bjuder på. Att hon också samlade och arkiverade sitt liv med en närmast hemulmässig ordningsamhet är då litet mera oväntat. En snusmumrik som föraktar ägodelar var hon bara med en romantisk flik av sin själ: att äga den berömda ateljébostaden i Ulrikasborg – 7 meter i takhöjd – var mycket viktigt för henne, trots att hon på somrarna sov i tält på ett ytterskär. Romantik behöver en gedigen ekonomisk bas för att funka i längden, men den sidan kan vara svårare att tala om (för varifrån kom egentligen järnspisen i muminhuset, och middagen?).

Men visst var det ett snyggt liv, som hon levde det. Ett liv med stil.

Trygve Söderling

Boel Westin: Tove Jansson. Ord, bild, liv. Schildts 2007, 597 s.


Relaterat i Slammerarkivet:

▶︎ Tove Jansson + Atos Wirtanen = mera sant än vi trott: om Tuula Karjalainens Tove Jansson-biografi. (Ny Tid januari 2014)

▶︎ En lycklig serietecknare: Tove Jansson i Ny Tid. Essä om den första muminserien och förlagan, boken Kometjakten. (Jorden går under!, Tigertext 2007)

▶︎ Ja, vad gör man med en snäcka? – recension av Resa med Tove. En minnesbok om Tove Jansson (Hbl 19.11.2002)



   Publicerad i Slammerarkivet 2012


Uppdaterad 6.5.2020

SLAMMERARKIVET– hemsida