En lycklig serietecknare: Tove Jansson i Ny Tid

Det är en kul historia. 

Så kul, att man kan fråga sig hur sann den är. 

Mot historien talar att seriens intrig ganska noga följer den bakomliggande bokens, Kometjaktens. En del är omarbetat, annorlunda, och själva texten är kortare. Men någon plötsligt påkommen, avslutande vändning ser man inte. 

Och vad Monarkistbladet beträffar löper serien på i tidningen i sex månaders tid efter att publikationen i fråga nämnts, i den allra första strippen (och bara där). Det låter inte som ett scenario för en läsarstorm. 

Alla som har jobbat på en tidning vet hur suddigt begreppet ”läsarna” är. En lös kommentar på stan blir i redaktörens fantasi en folkopinion. I synnerhet som varken Ny Tid eller andra blad på 1940-talet höll sig med några insändarspalter i nuvarande mening, eller ”läsarnas SMS”. 

Vad de dåtida läsarna tyckte kan man helt enkelt inte veta. Men förstås kan någon sur själ – kanske någon hemulpolitruk med inflytande? – ha muttrat något kritiskt åt tidningens chefredaktör Atos Wirtanen, som hade beställt serien. 

Ett faktum i fallet är i alla fall att Tove Jansson våren 1948 reste till Italien för att måla. Mycket sannolikt ville hon få undan Ny Tid-serien innan hon åkte iväg. Kanske roten till ryktet finns här? 

Å andra sidan: visst känns sista strippens sista ruta litet märklig – det där pärlhalsbandet på muminhusets takknopp ”som i ett nafs gjorde muminfamiljen till en miljonärsfamilj!!!!”. Just i Ny Tid-sammanhanget där ”miljonärer” knappast var ett ideal – då heller – ser det ut som en ironisk gest (med fyra utropstecken). 

Bokens slut är öppnare: mamman frågar om skogen, huset och köksträdgården  finns kvar efter kometen. ”’Jag tror allt finns kvar’, sa mumintrollet. ’Kom så går vi och tittar efter!’”

Seriens miljonärsslut passar inte heller ihop med andan i resten av historien (och i resten av Tove Janssons produktion). I serien jagas ju till exempel Rådd-djuret, med sin passion för ädelstenar, iväg av ”det ODJUR som vakar över alla ägodelars förbannelse” (stripp 6). 

Och förresten – hur kul är det att vara en ”miljonärsfamilj” om jorden har gått under? Var ska man shoppa, liksom? 

Något märkligt är det med slutet. Men om det är ironiskt så är det det åt alla håll, liksom.

Serien kontra boken

Jag lämnar spekulationerna och tittar i stället på serien själv och hur den förhåller sig till den bakomliggande boken. Hittills har inte mycket skrivits om den relationen, inte ens i Agneta Rehal-Johanssons avhandling Den lömska barnboksförfattaren (2006), som annars mycket grundligt jämför de bearbetningar Tove Jansson gjorde av bl.a.. Kometjakten

Av kometboken finns nämligen tre versioner, utgivna med ungefär 10 års mellanrum. 1956 stramade Jansson till texten från 1946 under namnet Mumintrollet på kometjakt. Det var den jag själv växte upp med och ivrigt nötte (fast jag hoppade alltid över scenen med bläckfisken i vraket – den var för hemsk). 1968 kom en ny bearbetning, Kometen kommer, igen slipad och ändrad på nästan varje sida. Det är den text man kan köpa i bokhandeln idag.

I förhållande till de tre böckerna (och till teatermanuset från 1953) kan man se Ny Tid-serien som ytterligare en version av storyn: nummer två i ordningen. Och även om serietexten är kortare finns där också intressanta tillägg och förändringar. 

För det första är det förstås mera bilder än i romanen. Där blir ”Mumintrollet och jordens undergång” en föregångare till de klassiska janssonska bilderböckerna Hur gick det sen? (1952) och Vem ska trösta Knyttet? (1960). Det är samma sätt att berätta, med handskriven text under tecknade bilder. 

Starkare sprit och mera dålighetsliv

Jämförd med boken rör sig Ny Tid-serien dessutom med några nya figurer, ett annorlunda slut och – inte minst – ett annat berättartonfall. Serietexten använder ett ålderdomligt pastischspråk à la Grönköping (”delgav”, ”emedan”, ”icke förty”, ”klagan och farhågor”). Det ger intryck av att rikta sig till en ”vuxen” publik med större ordförråd och sinne för parodiska nyanser.

Till det vuxnare intrycket bidrar också dryckesvanorna. I boken bjuder pappan på palmvin när bisamråttan dyker upp – i serien frågar råttan själv efter ”lite konjak” (stripp 2). På scenens sista, stämningsfulla bild sitter hela familjen uppe i natten och dricker ”grogg på verandan”.

I boken nämns att ”mumintrollet och Sniff fick också vara med fast det var mitt i natten”, i Kometen kommer från 1968 kommer ett moraliskt tillägg: ”Men de drack mjölk”. Och palmvinet – eller Ny Tid-seriens konjak och grogg – har från och med 1968 bytts mot ett mera hemvävt äppelvin. 

Längre fram i berättelsen, på dansbanan i skogen, flödar vinet igen. Serieversionen lyder: ”Nu rullades palmvinstunnorna fram, och all konversation övergick i utrop och monologer; så som det ska vara på en äkta vimmelfest där alla har roligt” (15). I boken saknas de här utropen, monologerna och vimlet, i stället övergår dansen i ett organiserat historieberättande. Följande dag klagar visserligen den yngsta expeditionsmedlemmen Sniff över ”huvudvärk”, men i serien får vi ett mera vuxet gag: ”Allihop var egendomligt törstiga fast de druckit hela natten” (16). 

Det är inte bara dryckerna som är starkare i serien. Också svordomarna är det: Tofslan och Vifslan säger ”förbannsla” i nästan varje replik. De här små voodoodockorna, modellerade på Tove Jansson själv och hennes stora och färska förälskelse Vivica Bandler, dyker upp för första gången i serien: i bokform introduceras de i Trollkarlens hatt, 1948. Och även om deras märkliga ”språksla” också i boken gör att de betraktas som ”utlänningar”, svänger de sig inte längre med kraftuttryck. Uppenbarligen har de civiliserats eller censurerats en smula under transporten till barnboksmediet. 

Mårran, Rådd-djuret och kometkatten

Vid sidan av Tofslan och Vifslan förekommer också andra gestalter, varelser och begrepp för första (ibland enda) gången i Ny Tid-serien. Bland annat namnet ”Rådd-djuret” debuterar, fast (förvirrande nog!) som namn på den gestalt vi både i Kometjakten och i senare böcker känner som Sniff. Det ”riktiga” Rådd-djuret dyker upp i boken Muminpappans bravader 1950 och visar sig där vara Sniffs pappa (vilket rådd!).

Också Rådd-djurets burk i Muminpappans bravader (en blå, platt kaffeburk med texten maxwell house, vanlig också i verkligheten på den tiden) har en förlaga i serien. Snusmumriken bor nämligen (sensationellt nog) inte i tält i serien, utan i en hög konservburk med skorstensrör och texten lyles golden syrup. Och på samma sätt som Rådd-djurets burk tas med på båten Haffsårkestern i bravaderna (och i omarbetningen Muminpappans memoarer, 1968) följer snusmumrikens burk med på kometexpeditionens flotte i serien. 

Ytterligare en gestalt som nämns för första gången i serien är Mårran, även om hon tills vidare inte syns – bara skräms. I  stripp 5 utbrister mumintrollet ”må mårran ta mig” och längre fram hör man hennes ”hemska jaktsång” uppe i bergen. Observera att det, till skillnad från i böckerna, är fråga om en manlig mårra: apropå hattifnattarna säger mumintrollet i stripp 16 ”Ifall Mårran äter upp dem får han nog elektriska stötar i magen! Väldigt rätt åt honom!”. 

Ett monster som syns i serien (6) är däremot det redan nämnda ”odjur som vakar över alla ägodelars förbannelse”. I bok-versionen skräms Sniff i stället bort från granaterna av en hemsk ödla, utan närmare angivna moraliska uppdrag. I serien räddar mumintrollet situationen genom att slänga yllebyxorna, som mamman packat med i ryggsäcken, i odjurets gap; i boken har byxorna offrats redan tidigare, när en flock krokodiler angriper trollets och Sniffs flotte. En av de episoder, förresten, som har försvunnit både i serien och i bokens 1968-version. 

Ytterligare en bekantskap som förekommer bara i Ny Tid-serien är den ”kometkatt” som uppstår när Snorkfröken bländar bläckfisken i det gamla vraket med sin spegel. Den glada, tigerliknande katten tar gestalt i stripp nummer 17 – trolleri! – och hänger sedan med som en tyst följeslagare. Kanske en förfader till Hobbe i serien Kalle och Hobbe? 

Som motvikt till de gestalter som kommit till i serien saknas några andra. Det gäller t.ex. Snorkfrökens bror Snorken och den talande, retsamma silkesapa som i Kometjaktens inledning visar Sniff grottan – den grotta som familjen tar sin tillflykt till i bokberättelsens slut. (I 1968-bearbetningen har silkesapan blivit en kattunge och den ömhetstörstande Sniffs längtan efter den har blivit ett helt nytt ledmotiv genom hela boken.)

I en av bokens slutscener, under de sista minuterna innan kometen ska slå ner, ger sig mumintrollet ut från grottan för att rädda silkesapan. Och han gör det mera av pliktkänsla än kärlek, liksom han i serievarianten i samma situation räddar de kvarglömda Tofslan och Vifslan: ”I varje fall får jag ett hedrat minne! tänkte mumintrollet sorgset” (22-23).

Räddningsbollar och huvudvärkspulver

I serieversionen är grottan struken. Och i stället för kometsvansens eld hotar ett annat grundelement: en flodvåg, en väldig tsunami. Serievarianten är alltså en syndaflodsberättelse à la Bibeln (och precis som i Bibeln lämnas alla som inte ska räddas utanför storyn). Seriens räddningsbåtar, de två ”gummibollar med skruvlock” som muminpappan har byggt (20), känner jag förresten igen: de påminner till utseendet slående om ett slags egendomligt knubbiga flygande tefat som förekom i ”Willy på äventyr”, en sorts sci-fi-äventyrsserie jag som barn läste i gamla Allers-tidningar. Fast Willys UFO:n var nog byggda av någon supermetall. 

Gummibollarna hör till serieversionens unika inslag, en annorlunda och modernare lösning än bokversionernas arkaiska grotta/skyddsrum. Gummibollarna med sitt ’fåniga’ material leker inte bara med Noaks ark, de kan också driva med uppfinnar- och äventyrsgenren, t.ex. Jules Vernes kapten Nemos potenta ubåt Nautilus. Från styva skepp till mjuka bollar: såtillvida blir konstruktören, muminpappan, en pionjär för sextio-sjuttiotalets mjukare mansroll. 

Till seriens egen rekvisita hör också de ”stålwires” som familjen säkrar sitt hus med inför ovädret, i första strippen, och de huvudvärkspulver (på den tiden i små vikta pappersremsor) som trollet och Rådd-djuret får av Snusmumriken, i stripp 5, efter att ha utsatts för hattifnattarnas elektriska fält. Ett tidigt fall av elallergi, också det unikt för serien. Likaså hör mumrikens konservburk (samma stripp) och valfiskens misstag, att ta räddningsbåten för ett tuggummi (24), till seriens komiskt moderna inslag. 

Snusmumriken – under construction

De viktigaste skillnaderna mellan serie- och bokversionerna handlar ändå, tycker jag, om hur karaktärerna beskrivs. Tove Jansson är en av de största stilisterna på svenska och det märks bland annat genom att vi så effektivt tar till oss hennes gestalter. Precis som med figurer hos Dostojevskij tycker vi oss hos Jansson omedelbart ’veta’ hurudan en hemul eller en filifjonka är. 

Dessutom tycker vi att de alltid har funnits. Därför är det intressant att se t.ex. hur 1940-talets Snusmumrik ännu söker sin form, på samma sätt som han i handelsbodsepisoden letar efter ett par byxor som ”har min form” (men tills vidare inte hittar dem). 

Ett tecken på denna osäkerhet är att han ännu definieras i beskrivningar, snarare än i handlingar och repliker. ”Jag är landstrykare och bor både här och var” säger han i originalboken 1946 (s.47; struket redan i 1956-versionen) och han jämför sig med kometen, ”en himlens landstrykare” (s.49). I serien, däremot, presenteras han av berättarrösten som ”en ensam diktare som hade börjat längta efter sällskap”. 

Det där sista är både oväntat utförligt och oväntat uttalat. I böckerna – i synnerhet de nyare – nämns aldrig mumrikens eventuella konstnärskap så här öppet, som en yrkesroll. Han komponerar visor ibland, men kallas aldrig ”musiker” och han skriver (såvitt man vet) inte längre dikter. 

Dessutom hajar man i serien till för orden om hans sällskapsbehov – i böckerna betonas ju snarare hans bortlängtan (i kontrast till det sentimentala och modersbundna mumintrollet) och hans självfallna sätt att förverkliga den (i kontrast till den mera omständliga pappan, som ju t.ex. i Pappan och havet idkar äventyrslust och vildmarksromantik på ett mera turistiskt sätt). 

I originalversionen av Kometjakten möter vi alltså en livligare och pratsammare snusmumrik än den koncisa nomadfilosof vi senare har lärt känna. Bland annat kan den här tidiga snusmumriken brista ut i långa poetiska beskrivningar. ”Titta på det svarta sammetsträdet med de fina grå tonerna bakom, titta på bergen som är mörkt purpurröda längst bort! Ibland står en stor blå buffel och speglar sig i floden…” kan det heta, och: ”Stjärnor är det bästa jag vet. Jag brukar ligga och titta på dem innan jag somnar och undra vem som bor på dem och hur man ska kunna ta sig dit. Det ser så vänligt ut med hela himlen full av små ögon”. 

Såna utbrott tillåter sig inte den långt nyktrare mumriken, 22 år senare, i Kometen kommer. Inte heller skriver han dikter, som i Ny Tid-serien. 

Jämfört med den senare bok-Snusmumriken – och mumintrollets absoluta beundran för hans auktoritet – skiljer sig i synnerhet seriens mumrik genom att det är tillåtet att driva litet med honom. I stripp 7 läser han sina dikter ”en hel dag” för mumintrollet ”som ibland somnade litet grand”. Till den litet skevt framställda poetrollen hör också den underbara naturiakttagelsen: ”Klipporna blev högre och vildare; så stora att snusmumriken inte kunde rimma på dem längre”. 

”Ty hon var förälskad”

Även om Jorden går under! och dess föregångare Kometjakten genremässigt först och främst är en blandning av idyll, apokalyps och pojkäventyr, måste förstås också erotiken ha sin plats. I detta tidiga stadium, med muminvärlden ännu under uppbyggnad, förekommer inga svartsjukedramer eller fala sjöhästar. Det är ”boy meets girl”, mumintrollet finner Snorkfröken. Men i boken är allt mycket enklare: när Snusmumriken har berättat om henne är det kört, redan samma natt drömmer Mumin om henne. När de sen hittar hennes fotring, uppe i bergen, vägrar han att lyssna på gissningen att hon fallit ner och är ”platt nu” (Sniff). 

I serien är fotringshistorien borta. Istället hittas Snorkfröken själv, avsvimmad på en avsats, under stenrullningsäventyret när Tofslan och Vifslan (inte, som i boken, trollet) ramlar och blir hängande i repet. Serien tillägger också att Snorkfröken har ”förolyckats medan hon plockade edelweiss” och hon får följa med trots att hon med sitt blomplockande ”fördröjde expeditionen avsevärt” (10-11). 

I serien görs hon alltså flamsigare, och mumintrollet är på motsvarande sätt mera förpubertalt skeptisk till denna varelse av främmande kön. När han räddar henne från giftbusken Angostura är det med andra känslor än i boken; i serien konstaterar berättaren att ”fast han inte tyckte om flickor kunde han inte med lugn se dem uppätas”. Den räddade Snorkfröken blir däremot ”alldeles röd; ty hon var förälskad” (12). 

Mumin håller ännu ställningarna i några rutor, tills de två efter menuetten på dansbanan börjar hålla tass och han säger, blickande in i hennes ögon, ”Äntligen förstår jag…” (15). Vilket inte hindrar att de i stripp 17, efter bläckfiskäventyret i vraket, på nytt faller till varandras bröst, ”äntligen på det klara med sina känslor”.

I Ny Tid-serien är det romantisk-erotiska spåret med andra ord en smula mera utförligt, uttalat och komplicerat än i böckerna. Relationen växer fram långsammare, och mumintrollets inledande avvisande gör också genombrottet för parbildningskänslorna till en mera dramatisk händelse. 

En fri serietecknare

Vi kan konkludera att den första muminserien tar sig en del rätt lättsinniga friheter i förhållande till boken, Kometjakten. Tove Jansson experimenterar med nya lösningar och figurer och en annorlunda stil. Bland annat är det mera sprit och svordomar, men också mera modernitetsmarkörer (typ huvudvärkspulver och tuggummi) som blir komiska i det arkaiska och mytiska fantasy-landskap vi ursprungligen rör oss i. 

Jag får känslan att serien verkligen är, som Tove Jansson senare kallat den, en vängåva till kompisen och fästmannen Atos Wirtanen. En gest två vuxna emellan, eller mellan det barnsliga i två vuxna som ofta delat humor. Stenrullningshistorien till exempel, en smula oansvarig i en barnbok, vet vi att hade sin förebild i verkligheten: Atos, som var hemma från Åland, hade när Tove kom på besök lärt henne rulla stenar nerför stup i de lokala alperna (av det finns t.o.m. ett foto). På den tiden serien kom till var de förlovade och diskuterade också att gifta sig – det var Tove som friade, i ett brev – men så kom riksdagsvalet och Atos glömde bort hela saken. 

Serien blinkar med andra ord oftare till en vuxenläsare och känns som en avspänd och lekfull variant på sitt tema. Skämten är flera: t.ex. det med ljudlikheten mellan mumin och mumie – muminpappan läser ju Monarkistbladet ”emedan mumintrollen härstammar från faraonerna”. 

Också över bilderna är det mera Garm – den satiriska skämttidning som TJ medverkade i vid den här tiden – jämfört med det rundare mumin-formspråk som skulle komma, några år senare. I Ny Tid har trollen ännu inte fått sina rena, dekorativa och i längden litet mekaniska 1950-talslinjer. (På 50- och 60-talet skulle allt som känt vara runt: bilar, bokstäver, pinuppor.) För revisionen av bl.a. Kometjakten i slutet av 1960-talet ritade Tove Jansson om alla bokens bilder – och jag märker att jag känner sympati för det som föll bort, de tidigare, långnosiga, något mindre drivna och slipade trollen. På samma sätt som jag gillar den tidiga, poesiskrivande, litet för pratsamma Snusmumriken. 

Miljonär i ett nafs

I serien möter vi alltså en avspänd, lekfull Tove Jansson som ännu inte känt prestationskravet ta kål på lusten. Det kapitlet skulle komma under 50-talet, när de långt mera välkända muminserierna skapats och spritts i världen och gjort henne (eller snarare trollet) till en av Finlands få verkliga världskändisar. Pressen att producera de nya serierna utan att pruta på kvaliteten gav henne, vid sidan av pengar, också svarta tankar om sitt fina brittiska kontrakt och känslor som hon själv beskrev t.o.m. med ord som ”hat” i förhållande till sin skapelse. 

Tio år tidigare, i Ny Tid-serien, hade hon ju lekt med det något abrupta slutet att trollfamiljen ”i ett nafs” blir ”en miljonärsfamilj”. Pärlhalsbandet som fastnar på muminhustornets topp, så slumpmässigt – och orättvist, kan man tycka; kunde det inte i stället ha fastnat hos en fattig skogsmus? – förebådar den rättvisa belöning hon fick för sitt arbete. Till skillnad från sin fiktiva trollfamilj jobbade Tove Jansson alltid hårt och samvetsgrant. Ny Tid-serien var kanske en fingerövning, halvt lek, men också den ingår i den väg som ledde till den stora berömmelsen. 

Hur var det: fick hon alls betalt för Ny Tid-serien? Det förtäljer källorna inte. Däremot framgår i Boel Westins biografi (s.221) att Atos Wirtanen jobbade för att få den placerad utomlands, i Sverige, England, USA. Utan framgång, det blev i stället den engelska översättningen av Trollkarlens hatt som fick engelska tidningsmän att ta kontakt. Starten i The Evening News, världens då största dagstidning, skedde i september 1954. Serie-Mumins väg gick alltså från världens minsta tidning till världens största. Det gick i ett nafs.

Trygve Söderling

---

*) Essän publicerad i boken Jorden går under! Tove Janssons första muminserie i Ny Tid 1947–48 (Helsingfors: Tigertext 2007; ISBN 9789519667560)

---