Texter framslamrade av Trygve Söderling


Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland, 2011

Foto: Lena Malm

Sven Willner

1918–2012

(artikel i Biografiskt lexikon för Finland, 2011)


Den finlandssvenske journalisten och författaren Sven Willner har i sina talrika essäer dryftat litteraturen och dess samband med politik och ideologi. Han bidrog som långvarig kulturredaktör vid Västra Nyland till att ge tidningens kultursida en speciell profil i finlandssvensk press.

Sven Willners bildningsgång, från Purmo till parnassen, är unik i ett finlandssvenskt författarsammanhang. Med debut i mogen ålder blev Willner en produktiv essäist, självlärd forskare och debattör. I sitt journalistiska brödyrke utvecklade han samtidigt, från och med 1960-talet, en liberal vänsterröst i den högersinnade tidningen Västra Nyland. I Willners huvudverk, hans omfattande essäistik, står dörrarna öppna mellan litteraturhistoria, politik och självbiografi. Med sin breda beläsenhet skapar han nya kombinationer av finländska, nordiska och internationella perspektiv. I sina senare självbiografiska böcker har han närmat sig ett självbekännande tonfall.

Willners hittills nitton publicerade essäböcker kan delas in i tre kategorier: litteraturhistoria och författarstudier, ”tänkeböcker” kring ideologier och global politik samt självbiografisk reflexion.

I de självbiografiska böckerna har Willner skildrat sin uppväxt som ett av tio syskon i ett perifert, frikyrkligt småbrukarsamhälle. Läsningen blev för honom en besatthet, kanske en flykt: ”Ragnar Jändels antologi Religiös nutidsdikt, som fanns i baptisternas häpnadsväckande mångsidiga och innehållsrika bibliotek, var under många år min käraste diktbok”. Efter att ha gått ut byns sexåriga enlärarskola arbetade Willner först på hemgården, sedan som mejerimaskinist, tills han 1939 inkallades till krigstjänst. Han sårades lindrigt under både vinter- och fortsättningskriget och var vid ett tillfälle på grund av ett misstag dödförklarad. Efter kriget antogs Willner – på prov, eftersom han inte var student – vid Svenska medborgarhögskolan i Helsingfors. Han utexaminerades som socionom 1947. En betydelsefull kontakt blev här Nils-Börje Stormbom, senare kulturredaktör och Väinö Linnas översättare. Efter en anställning 1948–1956 vid tidningen Österbottningen kom Willner till Västra Nyland i Ekenäs som redaktionssekreterare. Vid Västra Nyland var han verksam 1956–1981, från 1962 som kulturredaktör. Efter pensioneringen levde Willner i femton år i Helsingfors som fri författare. Han var sedan 1997 bosatt i Åbo.

Som litteraturkritiker började Sven Willner under tiden i Jakobstad medverka med recensioner i Hufvudstadsbladet, ibland under signaturen ”sew”. I synnerhet vid Västra Nyland utvecklade han en ovanlig produktivitet. Vid sidan av tidningsledare och annat anonymt material bidrog han med signerade bokrecensioner, varannan dag eller oftare, cirka 200 per år. Willner anmälde hela den finlandssvenska utgivningen samt nordisk, speciellt dansk, skönlitteratur. Också Willners recensioner av aktuell ekonomisk och politisk litteratur – under 1960- och 70-talen ofta marxistisk – bidrog till att ge Västra Nylands kultursida en speciell profil i finländsk och svenskspråkig press.

Willners bana som essäist inleddes i början av 1960-talet med bidrag i bokserien Finländska gestalter, bl.a. en studie om Diktonius. År 1964 debuterade Willner med På flykt från världsåskådningar, där han tillämpar den samtida tankefiguren om ”ideologiernas död” på litteraturen: ”Vart man än vänder blickarna, överallt möter man samma misstro mot alla etablerade världsåskådningar”. Tesen illustreras med så skilda författarskap som Tove Janssons, Samuel Becketts och Lars Gyllenstens. Essän om Tove Janssons muminvärld hör till de första i sitt slag. Också i bokens 50-sidiga avslutande studie ”Traditionsmedvetande och öppenhet” bryter Willner ny mark när han tecknar en helhetsbild av den finlandssvenska efterkrigstidslitteraturen.

Willners tes om flykten från åskådningar accepterades inte av alla, och Dagens Nyheters recensent bestred att de författare Willner nämner var värdenihilister. Också hans eget fortsatta författarskap kom att motsäga tesen om värdetomrummet; snarare speglar det på ett engagerat sätt 1960- och 70-talets politisering. I synnerhet Willners fyra essäböcker Möjligheter (1970), Öppna dörrar (1972), In i framtiden (1981) och Sommarbrev (1983) formar sig till en serie undersökningar av aktuella ideologier, livsåskådningar och utopier. Den ”reellt existerande” kapitalismens och socialismens målsättningar och tillkortakommanden behandlas i ljuset av drömmen om lokal och global rättvisa och nedrustning. Willner själv intar en moderat, odogmatisk vänsterståndpunkt.

Willners antimilitaristiska övertygelse, som grundlades i hans frikyrkliga uppväxtmiljö och starkt befästes av hans krigstjänst, genomsyrar de ovan nämnda böckerna. Pacifismen kommer starkt till uttryck i hans andra essäsamling, Om krig (1966), som är en undersökning av dels politisk-historisk litteratur, dels fiktionsprosa med krigsmotiv från Leo Tolstoj till Joseph Heller och Veijo Meri. Dikt och politik (1968) blev en av Willners mest uppmärksammade böcker. Femtio år efter inbördeskriget 1918 granskas här de dåtida finlandssvenska författarnas åsikter och skildringar av konflikten. Bl.a. lyfter Willner fram Sigrid Backmans sociala engagemang och återupptäcker vänstermannen Allan Wallenius. Eirik Hornborg ägnas en studie som ”den enda konservativa publicist av verklig resning som funnits i Finland”.

Mellan hammaren och städet (1974) innehåller två ofta åberopade essäer. Texten om Jörn Donner andas besvikelse över dennes återvändande till borgerligheten. Essän om Anders Chydenius kan ha medverkat till ett nytt intresse för denne och till att Chydenius avbildades på en 1 000-markssedel. I boken ingår också studier av tidskriften Framtid och av kritikern Erik Kihlmans förhållande till modernismen. Klippboken Tecken och spår (1978) ger en inblick i Willners litterära dagskritik i Västra Nyland.

Ett pionjärarbete i sitt slag är Söner av nederlaget (1979), där den finlandssvenska litteraturhistorien betraktas ur ett sociologiskt perspektiv. Willner kartlägger här variationer i författarnas sociala bakgrund över tid. Vägar till poesin (1985) innehåller studier av bl.a. Gunnar Ekelöf, Edith Södergran, Rabbe Enckell, Eva Wichman, Bo Carpelan och Lars Huldén. ”Där jag växte upp var poesi i vedertagen mening en lika stor sällsynthet som ostron och kiwifrukter i fattighusen fordomdags”, skriver Willner. ”Vad var det jag sökte i dikten? Det vet jag inte. Väl både ny kunskap och bot för en bristsjukdom jag inte kunde diagnostisera.”

I Det anonyma 50-talet (1988) studerar Willner finlandssvenska författarskap med debut under detta ”övergångsdecennium”, inklusive Christer Kihlmans, Anders Cleves och Irmelin Sandman Lilius. I Mellan tvång och frihet (1989) återvänder han till temat dikt och politik i texten ”Vänsternordism mellan krigen”. I Vandring i labyrint (1994) analyseras bl.a. Werner Söderhjelms, Sigurd Frosterus och Guss Mattssons verk. En essä ägnas temat ”Den litterära småstaden”.

Sven Willners självbiografiska författarskap inleddes med Tillbaka (1976). Barndomsbyns människor och miljöer beskrivs mot fonden av det bryska uppbrott som andra världskriget medförde. I Sten i glashus (1978) tecknas efterkrigstidens kulturliv i Helsingfors, sett ur ”bondestudentens” perspektiv, samt Willners första journalisttid i Gamlakarleby. I Utkik från en småstad (1991) summerar Willner huvudperioden i sitt journalistiska yrkesliv under ett kvarts sekel i Ekenäs. Särskilt 1960-talet framstår som dynamiskt och inspirerande, men Willner redovisar också en ensamhetskänsla: ”att skriva om dansk litteratur i Ekenäs var som att försöka prata i ett lufttomt rum, det gav inget genljud”. Till en del bröts isoleringen av kulturella förtroendeuppdrag, det viktigaste kanske som medlem i juryn för Nordiska rådets litteraturpris från 1974 till 1982.

I de två sena böckerna – Hur de innerst voro (1998) och Innanför eller utanför (2003) tar Willner på nytt avstamp i barndomslandskapen, men bakom sin utveckling till författare spårar han nu för första gången ett ”för mig själv omedvetet och oartikulerat revoltbehov”. Han skriver också på ett nytt och öppnare sätt om sitt privatliv och om emotionella kriser under och efter sitt långvariga äktenskap med Birgitta Schalin. Mot hans lågmälda författarröst står antydningar om passionerade, ibland uppslitande kärleksrelationer. Vänkretsen under Willners ”något brokiga och råddiga pensionärsår” i Helsingfors har ofta varit finskspråkig och/eller flera generationer yngre än Willner själv. I brevväxlingen med författaren Henrika Ringbom i antologin Leva skrivande sammanfattar han: ”Jag läste mig bort från baptismen, men även bort från den landsbygdsmiljö jag väl alltjämt bär med mig som en styrka och en svaghet, in i en borgerlighet, som jag sedan försökte läsa och skriva mig bort från. Främmande allestädes.”

Willners tonfall som essäist är lågmält och resonerande; stilen ofta associativ och elliptiskt trevande. Han gör hellre upptäckter än han driver teser och bygger teorier. Ibland får texten en anstrykning av resignation. Mot den odogmatiska attityden, på gränsen till fullständig relativism, står Willners tydliga avståndstaganden från militarism och socialt översitteri.

Sammanfattningsvis omfattar Sven Willners skrifter en rad studier i nordisk och allmän litteraturhistoria och av förhållandet mellan litteratur och samhälle. Han för en fortlöpande diskussion kring politiska och sociala idéer och utopier. Sin ovanliga finlandssvenska klassresa har han redovisat i självbiografiska verk. Framför allt har Willner på väsentliga punkter bidragit till en fördjupad kunskap om den finlandssvenska litteraturen. Anmärkningsvärt är att detta skett helt utanför den akademiska världen, i ett modus som den senare ofta bara fläckvis kunnat ta till sig. Prestigeskäl och bristen på ett gemensamt språk har försvårat ett utbyte mellan de officiellt lärda och den, som Willner med karakteristisk anspråkslöshet kallat sig, ”slarvigt självlärda”.

Trygve Söderling

Sven Evert Willner. Född omkring 12.4.1918 Vilobacka, Purmo. Föräldrar småbrukaren Anders Willner och Johanna Haapbacka. Gift 1947 med Birgitta Schalin.
 
PRODUKTION. På flykt från världsåskådningar (1964); Om krig (1966); Dikt och politik (1968); Möjligheter (1970); Öppna dörrar : osystematiska anteckningar om högt och lågt (1972); Mellan hammaren och städet (1974); Tillbaka : berättelser och anteckningar om en tid som flytt (1976); Tecken och spår : journalistik 1956–1977 (1978); Sten i glashus : minnen och funderingar (1978); Söner av nederlaget och andra essäer (1979); In i framtiden (1980); Sommarbrev (1983); Vägar till poesin (1985); Det anonyma 50-talet (1988); Mellan tvång och frihet (1989); Utkik från en småstad : minnen funderingar (1991); Vandring i labyrint och andra essäer (1994); – Hur de innerst voro : minnesfragment och funderingar över livet, kärleken, åldrandet, döden (1998); Innanför eller utanför (2003).
 
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Nya Argus 2/1988 (temanummer om Willner); "Sommarbrev" (brevväxling m. Henrika Ringbom) i Leva skrivande – finlandssvenska författare samtalar (red. M. Fagerholm 1998).


Relaterat:
▶︎ Enmansakademin Sven Willner: stor intervju (Ny Tid 1996, tillsammans med Tapani Ritamäki)
▶︎ Kulturens glastak. Recension av Sven Willners essäsamling Innanför eller utanför (Ny Tid, november 2003)

Publicerad i Slammer-
arkivet 2012

SLAMMERARKIVET– hemsida