När Henry Parlands texter fick sitt första genombrott, med den postuma samlingen Hamlet sade det vackrare (1964), var det inte minst för deras fräcka ”tidsmedvetenhet”. Dikter om strumpor, influensa och reklamaffischer för bilringar kändes som uppenbara paralleller till Andy Warhols sextiotalspopkonst; i Parlands anti-högtidliga anslag upptäckte t.ex. hans nyenkla yngre kollega Göran Palm en ”genuin sex­tiotalist”.

På sitt sätt förstås paradoxalt, strängt taget var Parland (1908–1930) ju ”tidsmedveten” mest om sitt 1920-tal, med förbudslag och vevgrammofoner. Hans dikter var snarare negerjazz än rock, hans modernitet film, inte tv, och de kvinnoben han fascinerades av var klädda i silke, inte nylon.

Trots det kändes Parland 35 år efter sin alltför tidiga död så samtida att Johannes Salminen kunde utnämna honom till ”den ende i vår modernism som andligt sett verkar vara utan återvändo mantalsskriven i det tjugonde århundradet”.

Henry Parland i Kaunas, Litauen 1929

Också i dag, en bit inne i det tjugoförsta århundradet, är mantalsskrivningen okuvligt i kraft. Ett tecken på att Parland är färskvara är nyutgåvor och översättningar av hans dikter och av romanen Sönder. Per Stams banbrytande doktorsavhandling Krapula är från 1998, Agneta Rahikainens brev- och bildverk Jag är ju utlänning vart jag än kommer från 2009, och i år kom antologin Erhållit Europa, redigerad av Clas Zilliacus på material från 100-årsseminariet 2008. Också i dag uppfattas Henry Parland som mera samtida än sina samtida.

Ryska läsningar

De två skrytsamma Parland-diktrader som fått döpa volymen, ”Erhållit Europa / vilket härmed erkännes”, kan föra tankarna till Vladimir Majakovskij. Ingen slump, Parland läste och uppskattade Moskva-futuristen och odlade samma lekfulla hyperboler. Hanna Ruutu utvecklar Majakovskij-spåret i sitt bidrag i boken, men läser kanske kollegan onödigt ”allvarligt”, i kontrast till Parlands lätthet. Att Parlanddikten är mera sparsmakad, skenbart mera saklig och cool än kollegans, är där­emot säkert:

Min hatt
blev i går
överkörd av en spårvagn.
Min rock
promenerade i dag morse
någonstans
bort.
Mina skor
råkade på eftermiddagen
ut för ett attentat.
– Att jag är kvar?
det är just
d e t.

I synnerhet slutraderna skiljer här Parland från Majakovskij, som nog i stället skulle ha sänt ut sina byxor för att bestiga ett moln.
Också en jämförelse med Ilja Ehrenburg, en annan rysk samtida, ger belysande snedljus. Gemensamt är det tricksteraktigt kosmopolitiska, men den 20-åriga Parland såg klarsynt de konstnärliga bristerna i kameleonten Ehrenburgs senare produktion. Det visar två opublicerade artikelutkast som benas ut av Olga Mäeots.

Modernitet, urbanitet och film är givna teman i en antologi om Parland, t.ex. Renate Bleibtreus utforskande av hur tidens city girls och andra filmfenomen sätter spår i texterna. Särskilt fäster man sig vid Sanna Nyqvists påpassliga iakttagelse av de urbana ”övergångarnas” – tröskelns, farstuns, portgångens, spegelns – roll i Sönder. Först när de uttråkade yuppierna Ami och Henry råkar mötas per omväg, via en restaurangspegel, lyckas de föra ett av romanens få verkliga samtal.

Robert Åsbacka reflekterar personligt och med författarens sakkunskap kring hur den kvinnliga motparten byggs upp hos både Parland och Marcel Proust. Svartsjuka och osäkerhet är kreativitetens drivkrafter: ”spöken trivs bäst i mörker.” I mottot till Sönder misstänkte Parland att han plagierat Proust – fast menade han det? Lika litet som något annat han skrev kan det tas kontant, hos Parland verkar avsikten alltid ligga någon annanstans, inte på, inte mellan, men kanske snett intill det som står på raderna.

Polerade naglar

Som sagt, i dag hyllas Parland. Det var inte så från början. Hagar Olsson kritiserade aggressivt dikterna som ”ytlig jargong” som ”går väl ihop med polerade naglar”. Det där med naglarna var inte menat som beröm, även om det kunde ha passat i någon av jazzgossen Parlands egna dikter. Också en annan modernist till namnet, Rabbe Enckell, reserverade sig för att Parland ”alltför oförbehållsamt lät sig engageras av tidssymptomen”. T.o.m. Gunnar Björling, den som både personligt och estetiskt kom närmare Parland än någon annan, håller en faderligt förmanande ton i sina brev.

Kritiken för ”ytlighet” känns oväntad, parlandpoesin är ju så uppenbart fylld av det vi kallar ”djup”: kärlek, utanförskap, död. Kan de tidiga kritikerna ha blivit lurade av dikternas skeva leenden? Verkade deras ”profana” ordmaterial (bensin, spårvagnar, hostpastiller) inte tillräckligt ”själfullt”? Parland slet kanske inte, som Majakovskij, sitt hjärta ur bröstet för att hålla upp det som en röd fana. Men nog bär han nästan övertydligt hjärtat, som engelsmannen säger, på kavajslaget. Eller som Parland själv säger: ”De vida byxornas program: / vi skall vara / mera kläder / mindre människor / och själen insydd i uppslagen.”

I antologin prövar Johannes Göransson den i och för sig riktiga tanken att de tecken på ytlighet som Parland anklagades för inte var brist, utan medveten strategi. Göransson hänvisar till ett ”dadaistiskt” brev där Parland beskriver en slattrigt letargisk utfärd till en sportstuga, och där det ungefär enda som händer är att ”en myra kryper under Dagges klänning”. Den idérika Göransson drar väldiga teoretiska växlar på att läsa detta som konstnärligt program, men verkar helt missa huvudsaken: Parlands tonfall.

På ett annat ställe uttalar han sig detaljerat om Parlands brev till Björling, trots att G. knappast har läst dem; de brann nämligen upp 1944 när Björlings hus bombades.

Övriga bidrag i boken slarvar inte lika vilt med fakta, det ska påpekas, men många nämner på liknande sätt Parlands ironi och humor för att lika snabbt glömma att denna skevhet och komplexitet i sig bär på betydelse.

Bokens bidrag är med andra ord över lag bättre på kontext än på text. Trådar knyts åt många håll – andra författare, staden, ny saklighet, dada – men det fräcka med Parland själv, syftet med hans tvetydigheter, glider ofta mellan analysfingrarna.

Lyckligtvis talar Parlands egen röst i de många citaten, som redan i sig skulle göra vilken bok som helst underbar. Vi ser Parlands kläder vandra iväg åt olika håll, rösten blir kvar. Ibland införstådd, inte alltid förstådd. Oscar Wildes paradox sitter här bra: bara de ytliga känner sig själva.

Sakernas själ

Själv vill jag ansluta mig till de skribenter som avlyssnar Parlands så kallade ytlighet som ett livgivande spel mot klichéer inom den ”höga” konsten. Ett spel där ”låga” fenomen, ord, ting hela tiden nyenkelt laddas om och tas i bruk – ”kolonisering av nytt territorium”, skriver Clas Zilliacus – på överraskande sätt, med stark konstnärlig medvetenhet. Hit hör ”besjälningen” av autobussar, motorcyklar och byxben, hit hör ”sakernas uppror” och de lekfullt ombytta rollerna där prylarna blir de egentliga politiska subjekten, med oss människor som passiva bihang.

Att det på ett plan ofta blir mycket rolig text av dessa grepp är inte bara en påklistrad bonus. Det ligger faktiskt inbäddat i själva det parlandska-majakovskijska seendet.

Henry Parland är kvar. Envist kvar.

Det är just det.

Trygve Söderling