Det är inte jag

Det är en mun som blåser ut rök […]

Få har i sitt skrivande odlat en lika kvicksilveraktig ambivalens som Henry Parland. Det dubbelbottnade är hos honom själva stilen, det osäkra själva övertygelsen. I finlandssvensk litteratur är det väl bara Henrik Tikkanen som kommer i närheten när det gäller att ge paradox och ironi genial form. I jämförelse med Parland låter de flesta av oss som trista dogmatiker, och mycket riktigt kritiserades han av sina samtida modernistkolleger Hagar Olsson och Rabbe Enckell för ”ytlighet” och ”barnslighet”. 

Att ytan är djup ser med tiden allt flera. Inte minst de två Parland-renässanserna tyder på ovanlig staying power. Det första förtjusta återseendet inträffande under popkonstens 1960-tal, då essäisten Johannes Salminen talade om Parland som ”den ende i vår modernism som andligt sett verkar att vara utan återvändo mantalsskriven i det tjugonde århundradet”. Parland-renässans två inleddes med Per Stams avhandling Krapula (1998) och pågår fortfarande – hit hör översättningar nya publiceringar bl.a. på tyska och engelska, vidare Agneta Rahikainens brevmontage- och bilderbok Jag är ju utlänning vart jag än kommer (2009), och nu senast Erhållit Europa / vilket härmed erkännes, redigerad av Clas Zilliacus, en antologi med Parland-studier, byggd som bygger på inlägg vid 100-årsseminariet 2008.

Erhållit Europa är en rolig bok eftersom Henry Parland själv så ofta citeras: han är ju lustfyllt citerbar. Alla skribenter noterar också hans ironi. En annan sak är sen i vilken grad studierna lyckas kalibrera in denna ambivalens i sina analyser. Vilka är egentligen de poler han gnistrar mellan? Till exempel bygger Johannes Göransson en betraktelse över ”Henry Parlands dadaism” på ett brev till en kompis där Parland beskriver en ”dadaistisk” utfärd till sportstugan. Här hade Göransson kommit längre om han inte tagit Parland anekdotiska stil fullt så på orden, som om det var fråga om tungt litteraturhistoriskt bevismaterial. Något liknande gäller för Parland som exponent för ”den nya sakligheten”, ämnet för Leif Fribergs text. Parlands parodiska, manifestartade text ”Sakernas uppror”, som flera skribenter hänvisar till, är ju inte alls enbart ”saklig”. När Parland skriver att tingen ”kräver en ställning i livet”, oberoende av människorna, svävar poängen mellan det absurda påståendet och den vaga känslan att det ändå nånstans kan ligga något i detta. Utan den ironiska svävningen skulle parlandtextens egenart försvinna. 

I det ambivalenta ligger också en viktig förbindelselänk till t.ex. Vladimir Majakovskij och Ilja Ehrenburg, två ryska intertexter som Hanna Ruutu respektive Olga Mäeots analyserar i två av bokens intressantaste kon/texter. Inte heller Majakovskij är nämligen så ”allvarlig” som Ruutu på ett ställe hävdar. Via två opublicerade artikelutkast om Ehrenburg visar Mäeots upp Parland som klarsynt och estetiskt avancerad kritiker i funktion, fast här verkar det långsökt att som Mäeots tala om Parlands ”humanism”. Svag kultskugga hänger också över Per Stams studie i den parlandska diktverkstaden, som inleder volymen. Visst är den unge författarens målmedvetna nerstrykning av allt ”onödigt” i dikterna i debuten Idealrealisation (1929) imponerande. Men många fina – eller åtminstone intressanta – lösningar hamnar också bland det strukna.

Henry Parland i Kaunas, Litauen 1929

För övrigt bekräftar antologin hur gedigen Per Stams ovan nämnda avhandling är: även om många infallsvinklar ännu kan fördjupas, har Stam för det mesta redan varit inne i dem. Men så klart får vi rikare kontexter till t.ex. Parlands filmintresse (Renatie Bleibtreu, Johna Sundholm). I bokens mest uppslagsrika text skriver Sanna Nyqvist om Parlands modernitet och urbanitet, med snygga iakttagelser av t.ex. tröskelns, farstuns, portgångens liminala betydelser i hans efterlämnade roman Sönder. Också Robert Åsbackas kloka och personliga text om karaktärskonstruktion hos Parland och Marcel Proust sticker ut: författare om författare.

Erhållit Europa / vilket härmed erkännes vittnar mångsidigt om att Henry Parland tas allt mera på allvar som väsentlig klassiker. Kanske tas han nu till den grad på allvar att ambivalensen hamnat i skuggan – återigen – fast nu från motsatt håll. Nu är hostpastillerna och filmaffischerna hos Parland tecken på hans receptivitet och modernitet – det som för en avfärdande Hagar Olsson var tvivelaktigt hör nu till hans främsta dygder. Hans fascination för banala filmstjärnor, bilringar och schlager är på ett plan äkta, men de serveras aldrig som såna; om han kan se ut att nästan hysteriskt hylla samtiden så är det kanske snarare för att reta borgerskapet än av någon djup övertygelse om modernitetens välsignelse? När Parland proklamerar ”de vida byxornas program” så kontrar han ju med ”själen” som envisas med att hänga med, om också ”insydd i uppslagen”. Det ihärdiga, skenbara förnekandet av djup och ideal, uppmaningarna att ”ljuga större / högre”, i både dikter och Sönder, kan lika väl som program vara antiprogram och påminnelse, t.ex. om vad reklamspråket inte innehåller. I Sverige var Sonja Åkesson henryparlandsk när hon på 1960-talet monterade reklamtexter till collage, en sorts readymade-dikter. Och vem säger att Andy Warhols ”yta” av tidningsbilder inte kan vara ångestladdad, ”djup”?

Själv skulle jag vända på steken: är inte det vi kallar ”djup” – svåra känslor, oro, meningslöshet – det till och med uppenbara ämnet i Parlands texter; är inte detta ”djup” den mycket synligt framlyfta ”ytan”? Humorn och absurdismen hos Parland tycks ha lurat en del tidiga kritiker, som om det roliga inte kunde vara tillräckligt tungt, som om sanningen inte kunde ta genvägar via ironi och ambivalens. Kanske var det den smarta formen, och själva talet om tomhet, som lurade folk; oron behandlas ju här varken romantiskt eller ”sakligt” allvarsamt, utan i kollision med triviala moderniteter som vichyvatten, strumpor, bussar och jazz. 

En hel del dikter, utkast och brev av Henry Parland lär för övrigt ännu vara opublicerade – en smått hisnande tanke. 

Trygve Söderling