"Diktonius — rocksvenskans klassiker"

De relevanta viborna

— ur ett Svenska dagen-tal —

Jag har ingen förståelse för t.ex. fullmäktigeledamot Jörn Donner som för någon tid sedan ondgjorde sig i Hufvudstadsbladet över att vi har inkorporerat begrepp som hyvä paikka i vårt modersmål. Är man intresserad av språkvård kan man väl inte som Donner stirra på det ena eller andra ordet, det viktiga är hur de används. Även om jag själv skulle föredra hyvä mesta eller go place så kan säkert också det något platta hyvä paikka användas på ett levande, nyanserat sätt för att uttrycka de i sammanhanget relevanta viborna.

Birger Thölix skrev en gång i tidningen Otid: "All regionalism börjar med att man försöker ge kraft åt poesin och språket och går sen över i en medveten kulturell regionalism, som inräknar också ekonomin och krav på en aktiv politisk självverksamhet."

Det här gäller förstås lika väl för Nyland (inklusive Helsingfors) som för Österbotten (inklusive Thölix), för Finnmarkens samer som för Baskiens basker.

Alla Svenska dagen-tal måste beröra Det Finlandssvenska Problemet, och Det Finlandssvenska Problemet låter sig sammanfattas i elva bokstäver: Helsingfors. På det spåkliga planet tycker jag problemet Helsingfors yttrar sig i en enorm dubbelmoral: tidningen Hufvudstadsbladet kan t.ex. nog digga en Kim Weckströms språk — men bara så länge det håller sig inom bokpärmar. På de egna sidorna har man tvärtom gått in för en språklig nypuritanism. Klarast har mottot uttryckts i en replik som snappades upp på Hbl:s redaktion i våras: "I vår tidning är det bara Jörn Donner som får skriva ’skit’ ”.

Som litteraturintresserad blir man ju orolig när man hör vilka svårigheter en kollega, Tapani Ritamäki, har haft det senaste året med att få sina rock-juttur genom den stilistiska censuren på Hbl. Vi är många som har läst rockspalten som ett konstnärligt vattenhål i öknen, tidningen Suomi har kallat den långt bättre än Helsingin Sanomats, man har hoppats att rockens indianreservat kanske kunde utvidgas t.ex. till ledarspalten — och så börjar någonting plötsligt hända; språket tunnas ut, främmande ord börjar smyga sig in, och varje gång man träffar Tapani på stan är han allt bittrare och berättar otroliga historier om strykningar och ändringar från redaktionens sida. Ett slags rekord nåddes i somras när en hel artikel — om Bruce Springsteen — stoppades. Jag skulle fortfarande gärna läsa den här springsteenjuttun och enligt senaste rykten har Nya Argus tänkt publicera den.

När jag senast skrev för Hbl — det var i somras — kunde jag själv konstatera att någonting har hänt. ”Helsinki City Heasers spelade utpräglad hyvä feelis-musik” blir t.ex., när man öppnar tidningen nästa morgon, att de spelade ”god stämnings-musik". Och så vidare.

Vad det handlar om är inte språkvård, inte välmenande beskydd mot ett hotande, babyloniskt seko-språk. Vad det handlar om är rädsla och förträngning av en verklighet man inte vill kännas vid, den må sedan vara verklighet för en majoritet av t.ex. helsingforssvenskama eller inte. I Otid-reportaget ”Kättingarnas sång” (publ. 1979) avlyssnade Jakob Donner-Amnell en ung hesa-kille:

Farsan rähjä om hu mycky mani som går medan Happy Days skola i teven å då paina ja rakt ut. Syrran blev kvar där å pjyyla me morsan. […]
    Sen blev vi inskuffade. Int någo kaverir där å då få man akta sej fö alla pummare me stilettena i punttin, baa Jaska från sököSökö peka ut såna vi sku pröva på men'di va sånadär handväsktyper som just ha gått ut danskursen på sportlovet å nu tror att di e någo di kunde hålla sej borta när man vill ha todellista å inf fösöka röka ännu till. […] En snygg skola flibu å ja ställde mej breve å sa hu hon sku trycka å smeka knappana hähä å sa tuutsvaiet men hon kika baa fittit å hasa iväg ti nästa fan ja vet va fel dee på stilen men int tycks ja duga. Annat sku man villa säga men de funkar int. Käringarna hänger som bälten efter såna som känner dj:n å kan vitsa me polisen föatt di ha hjälpt dem me någo. Där stirrar man på nån suddig Snobbenfilm å har inte lust ti någo. […] Bollen får pama om hölkkäpolitikena sopir om de, vasku man kunna göra åt krig. Alla som e imot någo få baa på käften av di andra. Jahaåfått när ja sa soul int e disco.

Här tycker jag att det finns något av den kraft och den poesi i språket som Birger Thölix talade om. Det är klart att minoritetspolitiken i Mellannyland måste handla om andra saker än poesi också — de tunga frågorna är sådant som boende och don på det egna språket för andra än övre medelklassen, den enda klass som har politisk representation i de övriga partierna. I kväll väljer USA Ronald Reagan till president igen, på samma sätt som H:forssvenskarna får nöja sig med Ehrnrooth, Jörn Donner och Thomas Zilliacus. Som litteraturkritiker kan man känna en viss oro, för om h:forssvenskan ska fortsätta att tunnas ut till administrationsspråk för en elit av byråkrater liksom hittills så blir det också tunt med kraften och poesin.

Något oegentligt har det språk jag här har försökt tala om kallats för rocksvenska — kanske för att det främst är rockkritiker som Ritamäki som har lite touch på det och pop-artister som Viktor Hurmio som kan "pistä så att ena strängen brakar". Men pistär man lite djupare så är "rock-svenskans" klassiker framom andra ju gamle Elmer Diktonius (1896–1961). Det var han som bl.a. lärde rikssvenskarna att det finns nyttiga ord som pikuliten och jestanes. Det var också han son som 1929 i tidskriften Quosego skrev följande kommentar, om det finlandssvenska etablissemangets förhållande till den levande konsten och det levande språket:

Man må säga det med blommor — vi gör det med tegelstenar. […] Vana vid lyx, uppfostrade till sötebrödsdagar sitter alla våra kulturinstitutioner med tummen mitt i handen då tidens servitörer slänger sin degiga surlimpa på bordet. [Ritamäki?] Snyrpa på näsan är det enda man gör — : inte kan vi befatta oss med sånt; vår ambition tillåter icke en slik sysselsättning. […] Under supébordet sitter vi, den nya generationen, tuggar på det som blivit kvar efter guldplomberna och tänker att pappa ändå är fasiktens galen och bär sig åt som en fjant. Undra på att vi visslar!

Trygve Söderling

”Trygve Söderlings inlägg är en förkortad version av det tal som han höll på Svenska dagen på Nylands nation i Helsingfors.”

Inlägget gav upphov till ett antal kommentarer, bland annat svarade Hbl:s kulturchef Elsa Boström i samma tidning: 

"Nej, Trygve, det handlar inte om 'rädsla och förträngning av en verklighet man inte vill kännas vid' utan om språket som ett kommunikationsmedel, informationens ändamålsenlighet. Mot en författares frihet att välja ord och stilmedel står alltid dagsjournalistens ansvar inför sin läsekrets, i detta fall kulturredaktionens inför sina läsare. De demokratiska spelreglerna kräver att majoriteten av dem åtminstone skall förstå vad subkulturens företrädare talar om. Därtill handlar det förstås om språkvård där tumregeln är att skriva en god svenska, inte ett blandspråk. Vad är det till exempel för vits med "viborna" om vi inte fattar ordets innebörd?"

Bland andra repliker kan nämnas "Subkultur, folkförakt" (Ingmar Svedberg, 28.11), "De oförstådda" ("Inger", 1.12), "Leve det nya apspråket!" (Tapani Ritamäki, 4.12), "Kom ner från tornet!" (Barbro Holmberg, 4.12), "I språkets bojor" (Pia Ingström, 12.12), "Om latinsvenskan" (Martin Ringmar, 18.12). Bästa rubriken hade inlägget "Det räcker med en Diktonius" (Selim Silvander, 19.12).

Relaterat:

▶︎ Den fiktiva stadens fiktiva språk – essä om fruktan för finskan i finlandssvensk litteratur (Hufvudstadsbladet 2005)