Du skulle kanske må bra av att ibland skita i hur du ser ut. Då kanske du inte skulle vara en sådan tiukkaperse hela tiden.
        (Johanna Holmström, Inlåst (2003))

Finska ord och uttryck, slang, idiom och konstruktioner är en naturlig del av finlandssvensk vardag. Men hur en vardag ska beskrivas, till exempel i en roman, är aldrig självklart. Borde man skriva ”tiukkaperse” eller ”rigid jävel”?

Författare ser ibland den talade finlandssvenskans finskhet som ett problem. Andra författare ser den tvärtom som en resurs. För det tredje kan man betona att konst är fiktion och att den litterära värld som skapas i en bok ändå aldrig är en mimetisk kopia av verkligheten.

Jag kallar de här tre förhållningssätten för: 1) de bekymrade, 2) de offensiva och 3) de konstnärliga. I den här texten tittar jag närmare på dem, i tur och ordning.

Ordvalet placerar Johanna Holmströms ovanför citerade novell ”Makeup över såren” i finländsk verklighet. Det närmare sammanhanget är tonårsflickigt: Minttu, hon som talar, måste bita ifrån inför skolans hårda tjejgäng. Ordet ”tiukkaperse” ingår i hennes symboliska initationsrit. ”Stelbent typ” eller ”träbock” är inte riktigt samma sak, redan ”tiukkapipo” skulle kännas onödigt pliisu.

”Tight ass” – förlagan för det finska uttrycket – kan visserligen sägas i ett hårt tonfall, och hade varit omedelbart begripligt för rikssvenska läsare. Samtidigt hade texten förlorat någonting.

Språket i Johanna Holmströms bok flödar ingalunda över av finska fraser, de används sparsamt, men några finns där: ”paskana” , ”landepaukku”, ”rööki”, ”juttu”, ”tälli”. Som läsare blir jag inte säker på om de ingår för att tuffa till en svenskspråkig dialog, eller om de i stället kanske markerar att dialogen ”egentligen” förs på finska. Bägge tolkningarna är möjliga och inne i just den här bokens värld spelar det ingen roll.

1. De bekymrade: teori

Ett problemperspektiv på litterärt talspråk ger Michel Ekmans essä från år 1995 med det vackra namnet ”I novembers tröstlösa nätter. Om Helsingforsskildringen hos några yngre finlandssvenska prosaister” (Rudan, vanten och gangstern , också tryckt i Café Existens nr 65/66, 1995). I en kortad nätversion skriver Ekman bl.a.:

Finlandssvenskan saknar, åtminstone i det urbana Sydfinland, många gånger de idiomatiska uttryck som hör till det dagliga livet. De flesta arbetsplatser är enspråkigt finska – både när det gäller terminologin i arbetet och samtalen i kafferummet. Det språk som möter i offentliga miljöer – reklam, information av olika slag m.m. – är tänkt på finska och i bästa fall översatt till osmidig svenska. De TV-program som förser barn och ungdomar med hastigt växlande modeuttryck är finskspråkiga.

Åtminstone för helsingforsarna ligger det närmare tillhands att kompensera det bristfälliga vardagsspråket med finska uttryck än med Sverigesvenska motsvarigheter. Men i skriftspråket kan man bara i undantagsfall blanda in finska ord och uttryck.

Inte heller kan man, när det gäller specifikt finländska fenomen, ty sig till direkta översättningar av finska uttryck, eftersom detta i längden leder till att banden mellan finlandssvenskan och den svenska som brukas i Sverige brister. Utan detta stöd överlever finlandssvenskan knappast.

Summan av Ekmans beskrivning blir, som jag läser den, att den finlandssvenska stadstillvaron är en sorts fiktion redan innan den nått boksidorna. Förvandlad till text blir denna fiktiva finlandssvenska stad en fiktion av andra graden, inklusive det fiktiva språk som talas i denna redan från början fiktiva stad. Undra på om det blir tungt om nätterna.

Drar man ”problemperspektivet” till sin spets är talad, urban finlandssvenska en sorts anomali. Man borde kanske fråga sig hur vi överhuvudtaget lyckas kommunicera med varandra, ifall vårt språk nu är så ytterligt bristfälligt. Förstår vi ens själva vad vi säger? Vardaglig svenska i Finland blir i den här beskrivningen ett språk som egentligen inte finns, eller åtminstone inte borde finnas, och för författarna är den framför allt ett handikapp som drar ner dem i provinsträskets tröstlöshet. ”Vi får inte isolera oss”, eller i klarspråk, ”jag vill sälja i Sverige”.

Ekmans text ingår (februari 2005) i utrikesministeriets nätsidor ”Virtual Finland” och har alltså halvt officiell status. Ändå borde man fråga sig om svårigheterna den pekar ut verkligen ska ses som svårigheter, och för vem. Vad menar vi till exempel med att banden mellan finländsk och rikssvensk svenska riskerar att brista? Har inte de banden brustit för länge sedan? Och är det i så fall någon orsak att, som man säger i Sverige, få ett psykbryt?

2. De bekymrade: praktik

Att dialogen med sina finska allusioner ska gestaltas så dokumentärt som möjligt kan jag gå med på.
Men det finns en gräns för talspråkets och slangens dominans om en litterär text ska fungera. Här fylls också beskrivande partier av alla de vanligaste finlandismerna, stundtals ett blandspråk där jag inte alls hänger med.
        (Gustaf Widén, Hbl 8.11.1996)

Gustaf Widéns avståndstagande gällde språket i Kim Weckströms roman Sista sommaren (1996). Man kan lägga märke till att Widén i sin recension drar en klar gräns mellan dialog och berättarröst. Att återge talat språk ”dokumentärt” är tydligen tillåtet, så länge orden läggs i romanpersonernas munnar. Däremot verkar Widén förutsätta ett språkligt kontrakt mellan bokens berättarröst och dess läsare. Utan det kontraktet ”fungerar” boken inte.

Romantekniskt sett bäddar kontraktstanken för problem. I Sista sommaren – liksom i en stor mängd böcker – är jag-berättaren, HD, själv en romanperson och hans språk karaktäriserar honom lika mycket som språket i de återgivna dialogerna karaktäriserar de andra talande. Läser man kritiken bokstavligt innebär den att HD inte borde få existera som den person han är.

Ändå är HD:s språk ingalunda någon ogenomtränglig rotvälska. Även om han har en viss ”pubertal” förkärlek för utropstecken och skrikiga VERSALER är han på det hela taget en nyanserad och vårdad språkbrukare med höga krav på koherens. Inte minst när det gäller att imponera på flickor:

Det som känns kristallklart på Hynninen[s] bänk, blir nu rena potatismosen. Jag säjer nåt om McLuhans Gutenberggalax . Men det blir det inte till nåt. Plötsligt känner jag mej som på ett muntligt förhör i historia och samhällskunskap. Jag kommer inte ihåg ett ord av vad McLuhan har skrivit. Jag MÅSTE klämma fram det nu, annars lämnar Mirja mej för evigt. (Sista sommaren)

Inte heller de finlandismer som störde Widén duggar tätt. Här i alla fall ett exempel:

”Sök mina sammare.”
    ”Du simma i dem igår.”
    Jeansen är skittajta och han ser löjlig ut i sin orange batik t-skjorta stor som ett tält med benen som sticker ut under den som två rispinnar. Buntarna är så snäva att han knyter sina sandaler ovanpå dem. Men den här morgonen bryr Ile inte sej om detaljerna.

I citatet ingår ”sök” i betydelsen ”hämta”, ”sammare” för sammetsbyxor, ett ”simma” som i rikssvensk text skulle stavas ”badade” och ett par (byx-)”buntar” – tillsammans nog för att ge Hugo Bergroth, de finlandssvenska språkpolisernas urfader, hepuli.

Widéns recension av Sista sommaren väckte en liten debattunge. Bland andra Tom Östling försvarade ”blandspråket”:

Att utelämna den finskblandade slangen vore att kastrera sig själv – icke finskkunniga må sedan vara ”hur ulalla som helst”. Här hjälper inga Reuters rutor; korrekthet och sans hör hemma annorstädes […]. (Nya Argus 1/97)

3. De offensiva: ”Blatte-svenskan”

Under senare år har en form av ”invandrarsvenska” gjort framgångsrika inbrytningar i offentligheten. Ett delvis ”nytt” språk, som först dök upp i populärkulturen (rap -artister som Petter), har nu nått in i det högkulturella fältet. Jonas Hassen Khemiris första roman har blivit en bestseller bland annat tack vare sin litterärt bearbetade ”rinkebysvenska”. Ett exempel:

På tunnelbanekartan Dramaten såg inte så stor ut men när jag kom dit jag fattade det är värsta lyxteater. Den ligger mitt i city (nära McDonald’s på Hamngatan) och på utsidan det ser ut lite som en museum eller kungapalats. (Först jag trodde jag kommit fel, men sen jag såg guldtexten på väggen.)
        Varken gussen eller aina syntes och därför jag snabbt gled uppför vita marmortrappan och gick in. (Ett öga rött, 2003)

Ordföljder som skiljer sig från normspråkets, fel genus, ”blatte”-vokabulär (blatte = svartskalle, gusse = tjej, aina = snut o.s.v.) skapar en egen stilvärld. Jämförd med Kim Weckström kör Khemiris berättare Halim i långt högre grad med ”blandspråk”, till och med ”blandsyntax”. Men naturligtvis följer också Halim strikta regler, som läsaren snabbt lär sig acceptera. Grammatiken är lika konsekvent som Svenska Akademiens; de bara skiljer sig från varandra.

I en kolumn om ”blatte-” eller ”rinkebysvenskans” litterära framgångar (Helsingin Sanomat 21.12.03) avslöjade den finlandssvenska förläggaren Tapani Ritamäki att de rikssvenska förlagen ofta betraktar med- eller omedvetna finlandismer i finlandssvenska författares manuskript som ett sorts ”ogräs” som måste rensas bort. Den inställningen börjar, fortsatte han, framstå som allt mera egendomlig om samma förläggare ger ut och till och med begriper texter som Khemiris.

Till det här kunde man tillägga att ”blatte-svenskans” segertåg ställer också en del finlandssvenska insändarskribenters och andra förmenta språkvårdares kamp för att finlandssvenskan inte ska ”isoleras” från den rikssvenska normen i egendomlig dager. Samma typ av skribenter talar ofta och gärna om ”identitet”, men om vi ständigt måste odla en schizofren fobi för de fennicismer som är en del av oss själva, vad blir kvar när vi gått genom tvätten?

Motsatsen till den ”bekymrade” hållningen vore att se språklig variation, slang, inlån, dia- och sociolekter, ”blandspråk” och ”felaktigheter” som tillgångar, rikedom, bredd, enligt mottot att två verktygsbackar är flera än en. Att använda ”felspråket” konstnärligt är både möjligt och nödvändigt.

På samma sätt som de sinsemellan vitt skilda Sara Lidman, Gösta Ågren och Jonas Hassen Khemiri så att säga tvingar sitt språk på den litterära offentligheten – genom att använda det så bra, med oavvislig auktoritet – borde en naturlig del av trafiken fram och åter över Bottenviken vara att finlandssvenska författare lär ut och aktivt ”påtvingar” de rikssvenska läsarna en del av de språkformer som verkligen används i Finland, inklusive våra ”fel”. Att ”ha sin egen ko i diket” är kanske inte rikssvenska idag, men kan bli det i morgon. Det värdefulla ”rådda” är ju redan på väg västerut i hög fart, ”rosk” kunde bli nästa export.

4. De offensiva: ”den vilda helsingpotamiskan”

Bland tidiga ”offensiva” finlandssvenska språkvårdare framstår i synnerhet 20- och 30-talsmodernisten Elmer Diktonius som en vital rappare från den multikulturella stockholmsförorten Finland. Som en av den finlandssvenska slangens bas-bisir strödde Diktonius in ord som ”pikuliten” och ”rokuli”, till synes utan att fråga hur det påverkar upplagesiffrorna. Kanske logiken i hans fall var att broarna ändå var brända. Som både socialist och modernist var han hur som helst redan ”obegriplig”; ett ”kolina” till eller från gjorde då knappast nån skillnad.

En liten språkdiskussion väckte däremot Anders Cleves novellsamling Gatstenar, 1959, som innehåller en del ”hänsynslöst transkriberad finlandssvensk storstadsslang” (Åke Runnquist, BLM 2/1960). I sin annars förtjusta recension brännmärkte Ole Torvalds Cleves ”vilda helsingpotamiska”:

Här finns ”komliga” och ”vindiga” och ”byke” och ”slogdes”, här finns ”heteka” och ”kalja” och ”kuppila” och ”pillicigarrett”, här finns ”kniga” och ”lafka” och ”botka” och mycket därtill. Att sådant hör hemma i en trogen återgivning av tal är en sak för sig, men att förlaget inte har rensat ut det ur de berättande partierna är en grov försummelse och därtill en stor otjänst mot Cleve. (ÅU 27.10.1959).

Torvalds ordlista liknar i sin grundlighet hemlig fascination. Johannes Salminen replikerade att förlaget respekterat författarens rätt till sista ordet: ”Genom tre korrektur pågick en intensiv dragkamp mellan språkgranskare och författaren angående t ex ordet ’kalja’”.

Men Torvalds gav sig inte: ”Att vi motarbetar tendenser till språklig anarki har faktiskt både estetisk och vardagspolitisk nordisk betydelse” (bägge ÅU 3.11.1959; min kursivering).

Ole Torvalds’ argument mot Cleves ”språkliga anarki” var detsamma som Gustaf Widéns mot Kim Weckström 37 år senare: de språkliga ”sällsamheter” som kan vara tillåtna i dialog är inte tillåtna för en berättarröst. Eller, i min tolkning: en läsare som är ”en av oss” kan hysa förtroende bara för en berättare som är ”en av oss”.

Är då den ökända ”helsingpotamiskan” ett passerat kapitel i finlandssvensk litteratur? Snarare tvärtom. Kim Weckström och Johanna Holmström är inga unika fenomen.

Den ytterst stilsäkra Tove Jansson är ett mjukt men tungt exempel på att man kan ladda finlandismer med konstnärlig auktoritet, från hippor till Rådd-djuret. När Jansson nämner en ”pott” i muminböckerna lägger hon till en asterisk: ”I Sverige hade de sagt ’vattenpuss’”. Med den implicita konsekvensen att ”här” inte är Sverige.

På samma sätt är det inte av språklig osäkerhet, utan motsatsen, som Malin Kivelä förser sin barnberättare Ole i romanen Australien är också en ö (2002) med många kiva finlandssvenska uttryck: ”passlig” (standardsvenska: ”lämplig”), ”bli sjukt” (”göra ont”), ”bygel”, ”pripplor”, ”haidare”, ”saltiga”, ”bullor”, ”marra”, ”blåa”, ”hård fart”, ”paffmugg” och ”gå och sova”.

I Vivi-Ann Sjögrens självbiografiska Kattens ansikte (2003) och Lasses kiosk (2004) ingår listor, en sorts språkliga madeleinekakpåsar: buliger, pukadjur, fiba, knasa … . Uppblötta i texten hämtar de tillbaka ett småfolkligt esbosvenskt efterkrigslandskap. Motsvarande språkresor till en reellt existerande men sällan skriven svenska kan man göra i Sabine Forsbloms Maskrosguden från i höstas – också det en aikadis bok.

Kivelä, Sjögren, Forsblom ”upptäcker” en rad fullständigt normala finlandssvenska uttryck som man av någon orsak sällan eller aldrig ser i tryck och där ortografin, skriftbilden, av samma dåliga orsak ofta är onormerad. Det känns som en måku att vi fortfarande inte vet om rutten ska stavas ”roti”, ”rotig”, ”ruti” eller ”rutig” – svenska språkbyrån, help us.

Att via den litterära offentligheten lyfta fram och återbörda vårt språk till oss som i vardagen talar just så här – på samma sätt som Sara Lidman gör med västerbottniskan och Jonas Hasse Khemiri med blatte-svenskan – blir en identitetspolitisk handling. Samtidigt är ”felspråket” hos Kivelä, Forsblom, Sjögren kanske ändå en smula mera legalt än ”felspråket” hos Kim Weckström, Kjell Westö och Johanna Holmström, eftersom de förra skriver om barn och/eller flydda tider, de senare om hotfullt samtida tonåringar. För språklig ”anarki” ger nostalgi ett visst alibi.

5. Det militär-lingvistiska komplexet

Vi ser konturerna av en militär hierarki. En klassisk definition på ett språk är ju ”en dialekt med egen armé” (ett argument för eller mot Nylands brigad?).

”Rättast” – åtminstone minst kontroversiell – är neutral rikssvenska typ väderleksrapporten i Sveriges Radio. Men också dialekter kan – väl använda – få godkänt. Stockholmsslang är cool , engelska ord och fraser har cred. Motståndet mot anglicismer som ”spendera tid”, ”visitera New York” eller ”en fatal dos” är redan svagt och bryts förr eller senare ner. Minns nån ens att vi inte alltid ”haft sex”?

Lägst i hierarkin trycker den finskinfluerade svenskan med många uttrycksfulla ord typ ”kela” (hårt k) och ”hässäkkä”. Bland de olika slag av svenska som talas i verkligheten, och som kan fungera som litterärt material, orsakar de de största problemen för ”de bekymrade”. En orsak är praktisk – få av den totala porukkan svenskspråkiga förstår finska. Lika viktig, men av diplomatiska skäl förträngd, är den politiska dimensionen. Finskan är ett kulturellt sett obetydligt lågstatusspråk. Att svenskans skonummer inte är mycket större förändrar inte saken: varför skulle en loser satsa på en annan loser?

Men allt handlar om sammanhang. Bland sydfinlandssvenska tonåringar är finskan däremot högstatusspråk, på samma sätt som den ryska adeln på Tolstojs tid kastade in franska fraser som markör för bildning, makt och kultur. Problemet är att finlandssvenska tonåringar inte – åtminstone inte ännu – beundras tillräckligt av den rikssvenska litterära offentligheten. Inga häftiga rap-band har gjort förarbetet. Av de samtida författare inom det svenska språkområdet som förmedlat en viss finsk och finlandssvensk språklig lokalfärg är Kjell Westö den mest spridda; mera så i noveller och Drakarna över Helsingfors än i nyare böcker. Språkligt är Drakarna försiktigare än Kim Weckströms Sista sommaren från samma år. Sista sommaren, den i mitt tycke intressantare boken av de två, fick i motsats till Drakarna ingen spridning i Sverige. I en radiointervju sa Westö att han i fjolårets nyutgåva av tidiga noveller, Lugna favoriter, i viss mån tvättat språket för att inte riskera fåniga missförstånd, typ att någon rikssvensk kunde brista i skratt när hon läser att någon ”sätter på en skiva”. Frågan är om inte den risken vore värd att ta.

Nervös finlandismjakt och paranoid fennicismfobi, till exempel i form av insändarskrivande om fel och ”fel” i media- och myndighetsspråk, är ett billigt sätt att göra sig märkvärdig men knappast produktivt eller inspirerande. Vem tror vi att vi lurar när vi intill tunghäfta försöker utplåna våra lokala vibor? Vi är ju ändå redan avslöjade. Idealet om en perfekt neutral skriftsvenska som passerar ”till och med i Sverige” är i de allra flesta verkliga språksituationer helt ointressant. Undantaget är ett hundratal författare, översättare, informatörer o.s.v. som har praktiska skäl att kunna dölja att de kommer från fel land. Att professionellt behärska sitt språks alla nyanser är en sak, men är det något skäl att för gott byta ut maskingeväret mot en kulsprutepistol?

Alternativet till att dissa fennicismer är att aktivt och offensivt använda sig av det språkliga ”mervärde”, den snärt, som parallell- och stödspråket finska kan ge: alla de fruktbara, kreolska och pidginmässiga korsbefruktningar som det verkliga finlandssvenska sekospråkbruket är fullt av. Tvärtemot vad den bekymrade kanske vill tro, har den finlandssvenska författarens ökande språkliga säkerhet främjat den diktoniuska linjen. Utbildning, välfärd och bättre stipendier har lett till ”sämre” språk.

6. Kanske konst

”Universalism” respektive ”identitetspolitik” kunde vara andra rubriker för de två attityder till litterärt språk som jag hittills kallat för den bekymrade och den offensiva. Men troligen är dialektiken mellan de två ytterligheterna – etnisk utrensning av lokala särdrag kontra spräädände med dem – egentligen en smula ”för intressant”. Litteratur kan vara ett utmärkt ställe att bedriva politik på, inklusive identitetspolitik. Men det är inte politiken som gör den till litteratur.

Kanske provocerar ”de bekymrade” och ”de offensiva” språkvårdarna varandra att alltför mycket betona det litterära verkets ”fostrande”, identitets- och nationalitetspolitiska funktion, på bekostnad av den konstnärliga strävan att helt enkelt skriva en bra bok. För författaren – om det verkligen är en författare – är språket bara ett av de många verktyg hon eller han har till hands för att skapa den mångskiktade helhet som kanske, i bästa fall, är konst.

Diskussionen mellan en regionalistisk-realistisk agenda (den offensiva) kontra en som ser det vårdade högspråket som en chans man bör ta att nå utöver de trånga regionala och subkulturella ramarna (den bekymrade) är viktig. Men den kan också skymma vad verket verkligen är, vid sidan av sin språkstrategi. Vi måste akta oss för att förfalla till att bara prata om det som är lätt att prata om, nämligen språkets yta, orden. Också l’art pour l’art måste få sitt. Att Dante valde den ”låga” italienskan i stället för det ”höga” latinet var i sin egen tid ett dramatiskt identitetspolitiskt ställningstagande. Men det är knappast därför vi idag läser Divina Commedia. ¶

Trygve Söderling

---

2005 • Essä i Hufvudstadsbladet

---

Relaterat:

▶︎ De relevanta viborna. Debattinlägg om den redaktionella censuren av ”rocksvenskan” i Hufvudstadsbladet. Texten orsakade viss debatt. (Hufvudstadsbladet 25.11.1984)