U tan tvivel är Martin Enckell, född -54, den mest ryktbara i sin finlandssvenska författargeneration. Han är känd som outsidern, resenären, nihilisten. Han är trickstern och schamanen. Han har, i förklenande syfte, utpekats som ”de ungas guru”. I synnerhet hans Pravda-Love har anklagats för att ha en trendmässig, suspekt svartsyn.

Det ryktet borde visserligen sälja, tycker man. Ändå har hans förläggare flera gånger tvivlat, backat ur. Utsikten att teckna kontrakt med Hin tycks ha skrämt; vyn ner i dikternas raviner gett svindel.

Trenden har förstås vänt nu, sen hans senaste bok, Gud All-En, råkade nomineras till slut-heatet för det största litterära priset i Finland. Att ha en diktare i sitt stall som potentiellt är god för 100.000 silverpengar är inte skit. Åtminstone för den skull kunde man nog sälja en och annan själ.

I vanliga fall hade Guds nominering (han vann inte ens!) ändå knappast varit nån viktig rekommendation för en anarkistisk svart-romantiker som Enckell. ”Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa-aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaairghh!/ Åt helvete med alla etablerade outsiders!”, för att citera honom själv i en dikt 1978.

Men den här gången låg det en viss sötma i den etablerade välviljan. Gud hör nämligen till de två av sex böcker som Enckell fått lov att ge ut på eget förlag, förlaget Kain. Efter refuseringsbrev från två ’riktiga’ butiker.

Inte ens en guru är alltid profet i sin hemstad, staden Helsingfors. Kains hjälpande hand har behövts förut.

[…] när man är en nerhyvlad smekning i ett medelklassghetto; kött

när man är bjällrande is; fri

när man är uppriggad; mellan speedande pansarvagnar 

mot väderstrecken; att rusa

med klockorna eller slakta tiden med kärlek […]

("one-Way ticket", Pravda-Love)

M artin Enckells debut i mitt medvetande skedde live för tolv år sen med två ord som jag, otroligt nog, ännu minns: ”kyss fittan!”. I detta faktum ligger nåt ytterst symboliskt, tycker jag.

Resten av Enckells produktion är kanske bättre poesi, men attityden densamma: hotelsen, slaget i ansiktet, som närmare läst också kan vara en kärlekshandling.

tills ni lär er
läsa
kärlek
mellan raderna

tills ni lär er
stava
ordet DÖD
bakfram

tills ni lär er
uttala
mitt namn
som en mjuk beröring

(”ABC”, Pravda-Love)

Året var 1978 ”efter nånsorts, nånsorts Jesus” (ME) och konstnärsgruppen Fågel Fenix uppförde en dikt-cabaret med musik och diverse teatraliska inslag. Ett sånt var att Enckell, i rollen ”mannen i publiken”, iförd vanliga kläder, mitt i föreställningen ilsknar till och hoppar upp på scenen. Som sagt, ropande på cunnilingus; vad annat han exakt gormade minns jag inte lika tydligt, men det var nåt i stil med:

Åå Du Vill Identifiera Dig Med De Gravida Dum Dum Kulorna

Inunder Homeros Hornbågade Solglasögon Och Rymma

Ut Ur Cynismens Myrstack Och Spotta Drottningen Mellan Antennerna

Och Rädda Drönarna Från Bi-samhället Och Be De Flitiga Slita

Med Hälsan Och Hälsa Hades Härskare Att Här

Härsknar Hovpoetemas Hjärnor! Bah!

Men Du Vill Inte Möta Dem I Mörk Kostym Och Med K-pisten

I Fiolfodralet Och Kraven Väl Formulerade – För Dina Krav

Har Gått I Kvav I Det Stigande Kvantums Hav! Oo Heliga Jungfru!

Annars Rakar De Dig Med Blåslampa! Vad

Säger Du Marduk En-cell? Låt Håret Gro Ner Till Röven Och Skriv

Någonting Vackert Oo Embryo Från Babylon! […]

(”Återigen En Förlorad Barock’n Roll Monologik” ur (ingen & den knottriga damen). Fantom-oden (refuserad i Finland, utgiven 1978 på Wahlström & Widstrand))

D etta var m a o Enckells dada-period; den grinande jokerdöden på samlingens pärm är hans teckning.

Det är en stil som gör sej isynnerhet som estradpoesi – och Enckell är en stark jävel på scen, som röst. Nåt som först förvirrar när man sen möter den lågmälda och mjuka personen Enckell, ’privat’.

Jag själv, givetvis på spaning efter nåt helt annat (den eviga drömmen om en finlandssvensk Majakovskij…) var också förvirrad. Här var de ju: det drastiska utspelet, den överraskande formen, tidskänslan, det ”naturliga tonfallet”… men vad sa den här Martin Enckell egentligen? Var kunde man skriva under? Och är han nu verkligen medveten?

Efter följande slag under bältet, den hastigt hopnitade pappersbunten Sortie (Kain, 1979; fick p g a det risiga trycket vänta tre månader på nånsomhelst recension) var man i alla fall nitad. Medveten, jo – åtminstone om mottot: ”om döden / som en förutsättning / för födelsen”. Egentligen en slarvigt rak och direkt textsamling, ofta på hitsidan om ”poesi” å sånt. Men varje ny text kumulerar och belyser ju författarskapet, också bakåt. Just för att Sortie är Martin Enckell som naknast, inte längre lika krypterande körd genom ordrim- och ordvitsmaskinen, eller genom kommande distanser, ger den nycklar också till (ingen…).

[…] & kanske är jag ansvarslös & det medger jag att jag missat den vetenskapligt objektiva analysen

eventuellt medvetet men jag mår inte bra

& jag vet inte

jag vet inte

jag vet inte […]

[…] jag mår fortfarande skit

för det mesta mår jag skit

jag försöker pinka ett budskap i de sista resterna av den svarta snön

kuken är omöjlig att styra & det blir inga ord

orden simmar ikring

i min sönderfrätta hjärna & det lilla jag minns av allt

jag ville säga är någonting i stil med:

F Ö R S T Ö R

förstäderna & alla skitiga industriområden & ockupera

de smygkontoriserade kvarteren i centrum & utrym

riksdagen & riv alla råtthål Människor tvingas bo i &

K Ö R

huvudet in i köttkvarnen om & om igen tills köttkvarnen pajar ihop etc. osv. mm. […]

(ur ”sångerna måste detonera…”)

D en ursprungliga inspirationen, attityden, och förstås skrivmaskinsgrafiken, hade Fågel Fenix-gänget till stor del västerifrån; Börjlind, Fylkeson, Öijer med flera. På samma vis som de sverigesvenska 70-talsromantikerna ”återupptäckts” av nya läsare tror jag att Fenix-poeterna – sedermera ”pojkgruppen Kain” – i viss mån blir lästa också av de yngre författarna.

Det gäller åtminstone Martin Enckell, det gäller åtminstone hans Pravda-Love (Schildts, Helsingfors 1983). Som helst ska läsas tillsammans med PS:et, Hibakusha Go Go (d:o & Bakhåll, 1987). De två täcker då tillsammans tre kontinenter och en mänskas inlandsis.

Populariteten har kanske att göra med att de till en aspekt är en sorts reseböcker skrivna på en sorts prosa, även om prosa hos Martin Enckell är ett slags förklädd poesi,

[…] och jag blev nästan paranoid när tåget körde in i tunnlar av vit blindhet, vita moln, moln av fjärilar, fjärilar vita i tusental, som en snöstorm, och att tåget populärt kallades för Tren de la Muerte, dödens tåg, gjorde det hela än mer nojigt, nojigt och samtidigt ändå fascinerande, kittlande, plågsamt kittlande och jag mindes hur jag som barn ville bli kittlad och hur det ofta slutade med gråt och jag visste och jag ville ändå. (Pravda-Love)

Berättaren ifråga kallas ”Martin” och är, i motsats till jaget i Sortie, en nihilist, till synes i permafrost, utan andra sysselsättningar än att driva omkring, smuggla vitt pulver, knulla sej genom kvinnor (”För det mesta har jag sett till att det är andra som förlorar mej”).

Och att registrera. Latinamerika, Fjärran Östern, Europa —

Schäferhundar. Megafoner och strålkastare. Jagat mörker. Kommande kristallnätter. Eller neutronbombsbevarade kulisser i ett Sibirien som nått Atlanten. Europa. Nedräkningen. Eller kontinenter som kontinenter. Dödsilluminerade Nevada-öknar. Games. Life. Games. Search and destroy. Destroy and lose.

A tlanten blir i Martins lastbåtsbeskrivning ett andrum mellan mera jordiska helveten (”enorma loja dyningar, dyningar som var som tungt rullande åsar av levande glas”). Men också i kvinnorna är andrum, en ocean: i Amsterdam är Dorines blygdläppar ”mörkt druvblå brännmaneter. Skönbrännande”.

Vem eller vad personen ”Martin” är – kunde vara – under den isade ytan orkar hon inte värka fram; lika litet som han. ”Vi skildes vid Haarlemmerplein. Och hon sa att hon nog älskade mej, älskade mej ändå. Trots, trots att jag var ett enda flegmaflyt, ett penningfixerat flegmaflyt”.

Så resan fortsätter, runt planeten, utan mål. ”’Grow up’, var det sista hon sa”.

Konstigt nog är det sista just vad Gud All-En handlar om, kanske. Fast den på ’ytan’ är en tripp in i mystiken, en diktsvit tillägnad sufi-panteisten Mansur Al-HalIadj (avrättad år 922, formellt för att han antytt att Gud finns också i mänskan, reellt av politiska skäl).

Trippen är samtidigt en tripp in i total hybris och total isolation (”försilvrade mina fönster”), som liknar ”Martins” egotripper i det yttre universet i de föregående böckerna. Skillnaden är att här också förmedlas en känsla av en slutpunkt: av att för en gångs skull nå fram till en annan mänska.

vårdade mina vrångbilder

allt vackrare, målade

det omöjliga till mötes, nådde

mina rädslor, kalligraferade mig

baklänges

tills det alltför vackra bad mig

vända igen

Det ”alltför vackra” är troligen samma ’vackerhet’ som Pravda-Love utmynnade i som sin slutsats:

Jag har tvingat mej. Jag har bestämt mej.

Världen är som den är.

Jag ska bli vacker.

Vackrare än.

Pravda-Love prövade en livsform, en ’estetisk’ livshållning, med Kierkegaards term, till sina yttersta gränser. Det var fråga om en grymhetens skönhet, milslångt från 60-talets etiska livshållning, beautiful people. Kanske också här en flower power – makten hos ondskans blommor.

De förbehåll som författaren mellan raderna (eller snarare: i glappen) gjorde till sin experimentfigur ”Martin” var inte speciellt tydliga – därav kanske reaktionerna, som om man stod inför själva ondskans märke.

Senast när man läser Pravda och Hibakusha i sammanhang med hela Martin Enckells övriga produktion blir det i alla fall klart att man inte behöver hänga budbäraren bara för att han hämtar obehagliga nyheter.

I varje bok hittar man också motbilder till världen, som ”är som den är”, ofta i form av mytiska skapelseberättelser som på sitt sätt förebådar Gud All-En.

Kändast och vackrast bland de här schamanistiska visionerna är troligen ”Leche Verde” som avslutar Pravda-Love, där urmodern/gudinnan formar världen:

[…] hon planterade

sina fingar i sitt sköte och den pärlande

svetten på hennes panna kristalliserades

till stjärnor; ur hennes sköte

flödade dy och dyn hårdnade till en

roterande bricka mellan hennes knän; i

flödet sov små lerfigurer som hon

tvättade i tårar av glädje och lyfte upp

till sina bröst; solen och månen slickade

av dem en del av sältan med eld och spegling

och välsignade dem med sina cykler

och hon förde dem till sin mun och kysste

dem lätt mellan benen; kvinna och man

blev till; […]

Mänskorna sviker i alla fall hennes förhoppningar, ”skövlar varandras hjärtan”, och skapelsen förfelas. Också diktens ’jag’, som hamnat hos henne och levt ”ett helt liv” där, måste återvända:

[…] jag var naken; hon klädde

mej i fjärilar; när jag lämnade henne lovade

jag att bli idel öron i människornas värld;

det ville sej inte så väl; fjärilarna skulle

flyga sin kos

och jag

skulle förlora

mitt totem — — — — — — —

I fall det är skrämmande när en diktare lyckas besvärja fram vilddjurets märken ur en verklighet vi inte rikligt visste bjöd på såna, så kan man kanske hämta tröst ur detta att han åtminstone har haft tillgång också till ett annat tecken; ett totem.