ESSÄ (1987)

Nightdrivers i Mumindalen

7 radarsvep över ung
finlandssvensk prosa

Svep 1: Koordinater

Människorna.
Jag är inte en människa. Jag är ett symptom.
En reptilmänniska . . .
Helsingfors bebos av cirka en halv miljon mer eller mindre mänskliga människor som är mej totalt likgiltiga.
                                            — Martin Enckell, Pravda-Love

Scenen är Helsingfors, språket svenska. 

Genren: prosa. Generation: född efter 1950.

Medverkande: flummare och reptilmänniskor.

Scenen är Helsingfors och i viss mån Åbo, Jakobstad, Stockholm, Lovisa, Turkiet, USA, Latinamerika . . . mest Helsingfors.  

En scenbild i ism-form kunde lyda:

— 1974 kom expressionismen tillbaka.

— Realismen är en svag planta, som dock odlas.

— Myten och sagan lever, i Mumindalens förlängning.

[…] och ändå är jag en spegel, en spegel av kött. Kött, kött, kött. Slaktad, själsligt slaktad. Igen. Och betraktare av slakten. Nu som då. Tiden spelar ingen som helst roll.[…]
                                            – Pravda-Love

Scenbilden är med andra ord en delvis annan än för motsvarande unga norska prosa. Världens input har vi gemensam: Hiroshima, TV och rock'n roll. Den litterära traditionen är en annan.

Fast, det är klart, vill man vara lite smart och snabb kan man förneka traditionen och dra till med:

” . . . häftig postmodern trend på gång . . . ”

” . . . Enckell, Kain-gruppen . . . ”

” . . . Nightdrivers . . . ”

I de trendofila förenklingarnas mörker är Helsingfors Oslo, alla katter grå, alla unga författare "post–". T.ex. gänget kring norska Profil kan möjligen känna igen tongångar i följande beskrivning, given av Claes Andersson, nu medelålders finlandssvensk poet:

Den yngsta generationen av författare är antirationell, intuitionscentrerad, på flykt från de samhälleliga realiteterna, in i den värld som göms i den egna naveln. Hållningen är ultraindividualistisk och ofta romantisk — som hos den unga generationens guru: Martin Enckell.
                                            (Hufvudstadsbladet 25.4.85)

Också i Finland — inte bara i Norge — kan romantisk vara ett skällsord. Min egen utgångspunkt är att grejen inte är fullt så enkel: ett ärligt svar kan finnas t.o.m. i den egna naveln. Men på en annan fråga.

Talar man om vad vår unga finlandssvenska litteratur saknar, så har Andersson fullkomligt rätt. I det följande kommer jag i varje fall i första hand att snacka om vad den har.

[…] när man är en nerhyvlad smekning i ett medelklassghetto; kött
när man är bjällrande is; fri
när man är uppriggad; mellan speedande pansarvagnar mot väderstrecken; att rusa

med klockorna eller slakta tiden med kärlek […]
                                            — Pravda-Love

Svep 2: En freak-generation

” . . . den unga generationens guru, Martin Enckell”, skrev Claes Andersson. Ja, åtminstone är det sant att ingen, på tal om "de unga", kommer runt Enckell och hans bok Pravda-Love.

Och på tal om '68-generationens författare kommer man inte runt Claes Andersson — i finlandssvensk debatt har namnet Andersson nåt av samma symbolvärde som namnet Faldbakken i norsk.

För Anderssons generation är författaridealet självklart debattörens, han är den politiskt välorienterade folktribunen som ställer problem som problem under debatt. Andersson kandiderar inkommande vår i riksdagsvalen, för folkdemokraterna (finländska motsvarigheten till SV). Men också i den allmänna diskussionen om "tidsandan" har han hört till de få som vågat sticka ut hakan och förhålla sig till den unga litteraturen.

Ändå har nån verklig, offentlig dialog aldrig uppstått mellan freak-generationen och dess äldre '68-kolleger, många uppmuntrande provokationer från Anderssons sida till trots. Läsarna, publiken skulle antagligen gärna se en sån debatt. Men frågan är vilken betydelse man ger publiken. Freak-generationen har misstrott den litterära media-apparaten; drop out och "utomparlamentarisk" verksamhet har varit modellen, också här. Eller så har det helt enkelt inte funnits intresse för att skriva teoretiska manifest.

Verken har istället fått tala för sig själva, under de 10 år som freak-generationen utgjort "de unga". Direkt tillfrågad svarade Martin Enckell: "Claes Andersson, en förnuftig och sympatisk person . . . Aven om jag nu inte tänt på nåt han skrivit, speciellt . . . Det är 'etablissemanget' som nästan kräver att det ska uppstå några märkliga dispyter i tidningarna . . . " (intervju i BLÅ 1984).

Man har alltså i praktiken följt det Dylan-citat som Marianne Backlén helt stilenligt anför i den litterära generationstidskriften Fågel Fenix första nummer: "My love winks, she does not bother, she knows too much to argue or judge".

Fågel Fenix utkom under åren 1975—77 med sex nummer, medvetet utfreakade och risiga vad utseendet beträffar: skrivmaskinssättning, kladdig grafik, suddiga foton. Förebilder var motsvarande rikssvenska stenciltidskrifter som Guru Papers och Feber. Av de författare jag här skriver om ingick Backlén, Thomas Wulff, Martin Enckell, Kjell Lindblad och Joakim Groth i redaktionen.

Vid sidan av tidskriften hörde också "kaosfester" och starkt teatraliska diktuppträden till gruppens verksamhet. När bladet lagts ner bildade de fyra sistnämnda plus några till "pojkgruppen KAIN", närmast för att fortsätta med diktjippona. Gruppen är fortfarande verksam.

Man kan notera att Wulff i Fågel Fenix presenterar William Burroughs, att Enckell skriver om Lenny Bruce och att Backlén gör en tidig ('76) intervju med Patti Smith. För att motivera freak-etiketten kan man dessutom peka på motiv i böckerna: t.ex. brassrökande och intryck av zenbuddhism förekommer här som där (mest hos Groth resp. Backlén).

Men ledmotivet framför andra i freak-litteraturen är ändå resan. Resan är den utåtriktade handling som intar samma symboliska ställning som engagemanget, debatten har för '68-generationen.

Lyrikern Bodil Lindfors (f. 1951) sydamerikanska resedagbok Equinox ger arketypen för freak-resan: nära marken, utanför turiststråken, gärna så billigt som möjligt. Men samtidigt som hon den vägen kommer vardagen och folket i exotiska länder in på livet — på ett sätt som massmedia aldrig kan — så gör freak-resenären inga försök att förstå de samhällen där han/hon sover på bakgården. Perspektivet är estetiskt, inte socialt. Man ser vad man ser och förstår vad man förstår — politiska, statistiska eller historiska perspektiv tynger inte texten. (Ett undantag finns: Joakim Groths berättare i Anteckningar från en stad läser verkligen Bulgariens historia på vandrarhemmet i Bukarest.)

Syftet är alltså inte rapportering och inspiration för hemmakampen, som hos Sven Lindqvist, Sara Lidman, Jan Myrdal i '68-generationens "reseböcker". Syftet är en tripp, både i konkret (Indien, Marocko), estetisk och existentiell mening. Världens breddning, relativisering; man behöver inte leva som man vuxit upp, bland borgarna därhemma. Det är känslan

[…] att allt är möjligt, att ingen mänska kan äga en annan, att man är fri att leva hur man vill och samhället kan inte bestämma över en, man kan ju leva utanför det.

. . . som Edi i Groths Världen enligt Edi oskuldsfullt formulerar Kerouac-upplevelsen han en gång haft på en lifttur tillsammans med Kriss — en morgon på vägen, i soluppgången:

[…] och Kriss sa: "Det här är DET". Vilket DET?" I På drift, minns du inte? De är på väg nånstans med nån bil som vanligt.

Motivet Resan ingår, med sin laddning av DET, i texter av Groth, Backlén, Wulff, Enckell . . . För att igen citera Martin Enckell i Pravda-Love:

Och jag reste. Jag reste österut och jag reste västerut, och jag reste söderut till ett Afrika som inte ville ha mej. Hippie-trailen — för länge, länge sen — till Indien och Nepal, och gringo-trailen — till och med två gånger — från USA neråt, de kapade vad de kapade, och åtminstone en massa band 

Svep 3: Nightdrivers

I Fågel Fenix nummer 3 skriver både Thomas Wulff, Martin Enckell och Johan Donner om den unga rikssvenska, svartromantiska poetgruppen kring bl.a. Eric Fylkeson och Bruno K. Öijer. I efterklokhetens ljus helt följdriktigt, för just Wulff-Enckell-Donner bildar under slutet av 70-talet kärnan i vad man kunde kalla den unga finlandssvenska litteraturens nightdriver-linje.

Själva termen slängs ut i förbifarten i en dikt av Martin Enckell (i Sortie, 1979, Kains förlag) :

ordning och reda är början till slutet
jag söker efter tändstickor
jag är ingen sökare
jag är blodhunden som snokar i min försenade pubertet & en förlorad backspegel från en ambulans & en som förvandlats från dagdrivare till nightdriver
eller en av Infantilisterna
en av dessa futuristiska neanderthalare aningen för rödögd för revolutionen
vem vet

Nu har ordet dagdrivare en speciell finlandssvensk litterär laddning: det är termen för en grupp blaserat desillusionerade unga män som skrev prosa på 1910-talet. Förvandlingen till nightdrivers innebär: en romantisk uppladdning, en "sprängd", modernistisk form, ett nytt material. Pessimismen har 10- och 70-talets unga män gemensam.

Först på plan var Thomas Wulff (f. 1953), som 1974 gav ut ett kosmiskt textsjok från ett föräldrafritt party, Nattens fabler. Estetiken framgår omedelbart: prosan betraktas inte som en process utan som en massa. Bokens uppgift är att förhindra läsningen. Nattens fabler saknar i stort sett fabel men utgör ett läshinder på 166 sidor. Trance Dance (1980) är en sci-fi-dystopi och ett läshinder på 172 sidor. Djursagan Sumpråttans Resa är ett läshinder på bara 126 sidor, men i gengäld rätt jobbig. Några stilprov:

[…] En flicka kryper på allafyra på golvet håret slängerblänker med varjerörelse frå spyolukt någonstansifrån&paret på soffan blir alltdjärvare&djärvare flickans tillbakakastade ansikte såblint i sin njutning. Mera glaskrossljud höjdaröster ilsknaord&svordomar ljudet aven kropp som slängs i golvet mera glassplitter måste vara alldeles i närheten hörs såtydligt vidrigt ett slagsmål i hörnet flygande knytnävar&fötter svordomar blod(Rock-Ragge igen?)flickskrik& någon som plötsligt stänger av musiken helst sorlskrän&musik ännuhögre på någon leker med volymknappen styrkan stigerfaller fullständigt vansinne ur högtalarmunnarna kropparna slänger&vibrerar […]
                                        Nattens fabler

[…] Feelthy pictures mister? 3D-bilder flottigt kravlande kloakbarn insekt-skadade, i strålningsformer gradvis. muterade, långsamt: i kropps del efter del: parasiterade — genitalia sist, bihangen purpurröda i blåskalens hägn/ slitna glimtar av farkoster i projektilfarter av rök genom ödelagda städer & vinande gator, mask-anonyma förarna bakom plexiglasen i bacillformer kurande: bakom ögonbuktande kupor, omänsklighet klart: avslöjad/ katatoniska-kropparna i Instituten urkramade allt: använt suget-upp & förstört, medvetet: utnyttjat/ i plötsligt-stelnade antenn-vagg surrande maskiner & teknologier i gatu-modden i brinnande-städer & byar blossande: motstånd
                                         Trance dance

47: Förfall är vad detta reflekterar, en (osmaklig) art av djupgående (hisnande är åsikten, uttalad) sedlig och etisk uppluckrings och förruttnelse-process (sädpest? haha) orerade Sumpråttan (stumt), alltid lika (ängsligt) mån om att definiera (& sålunda bestamma, (vasst) kringskära) den omgivande (nu) situationen (allt börjar med en korrekt analys osv.)
                                         Sumpråttans Resa

Det medvetet manierade greppet syftar till oöverskådlighet. Men Wulff vore inte romantiker om inte Gott och Ont hade sina klart definierade roller. I ett långt mittparti i Nattens fabler uppträder de som "Rödluvan" och "Vargen", en dialog mellan å ena sidan Systemet, Våldet, klichéerna om de Bestående Värdena, och å andra sidan Motståndet, Livet, Revolutionen. I Trance Dance kallas parterna "Väktare" kontra bl.a. "Kattflickor".

Nu händer emellertid nånting ovanligt på de första sidorna av Rödluvan-Vargen-dialogen. Wulff låter nämligen en erotisk spänning komplicera spelet mellan de två, vilket leder till att texten får liv för flera sidor framåt.

I resten av Wulffs prosa saknas komplikation (om man undantar att den är något snårig att komma in i). Trance Dance är t.ex. en enda, bokstavligt mördande räcka ultravålds-videosekvenser. På slutsidorna segrar plötsligt det universella Motståndet, men so what? I Sumpråttans Resa är ståryn motsatt men likformig: ett följe smådjur ska, anförda av Sumpis, eventuellt ge sej iväg nånstans, men de snavar över alla parenteserna och får aldrig ändan ur vagnen. Till slut slukas hela gänget av Snokpatrullen.

Wulff älskar de engelska "onda sagorna" som går ut på att metodiskt svika alla läsarförväntningar om en sista räddande upplösning, han har skrivit flera såna (se Kirurgens park). Ännu vanligare är att handlingen bara upplöser sig i ett dunkel, som i "Resan till bergen Bernhardt Z:s anteckningsbok" ( i Snap-shots — Mumlade mytologier). Pastischen på 1800-talsreseskildringen utmynnar i att resenären av allt att döma sällar sig till det gåtfulla fiskfolket. Bara hans dagbok återvänder med karavanen. Det blir en bild av extasens och katastrofens osägbarhet. Som läsare kan vi bara befinna oss i det 'normala", det konventionella: på fel sida. 

Ingen finlandssvensk prosaist har mera konsekvent än Wulff protesterat mot det episka imperativet: att en författare ska berätta en story. Det har också gjort honom till, som en kritiker uttrycker det, "vår mest kända icke-lästa författare". Men är Wulff-prosan skriven för att läsas? De textmassor han konstruerar är, när principen väl är känd, snarast ett slags litterära föremål som man kan betrakta, meditera över, men som lästa förstås är förbannat tråkiga.

I ett av de åtta refuseringsbrev som manuset till Trance Dance lyckades samla på sej under två års förlagsvandring (breven återges i slutet av boken, också ett "experiment") skriver en förläggare, Johannes Salminen:

Det är inte fråga om annat än att du för närvarande stängt dig in i språket som en bur, det kan inte tillfredsställa dig i längden att se läsarna glesna på detta sätt […] Förr eller senare måste du ompröva hela din situation som författare […]

I viss mån har Wulff kanske omprövat: efter 1980 har hans prosa hållit en stramare form, och t.ex. ”Utspelad i Ulan-Bator”, ett slags easy reader-version av Trance Dance, rytmiserar flera texttyper inom ett mindre mördande format. Huvudpersonen heter förresten Travis, liksom i en av J. G. Ballards scifi-noveller — och även om man hos Wulff kan längta efter en Ballards förmåga att också avsluta intriger, så saknar man inte Ballards rätt naiva psykologi. Wulff löser problemet genom att avskaffa all psykologi, inklusive sin egen. Det blir prosa som ren form, och just som form är hans "experiment" enormt inspirerande: man kan alltså göra så här!

Återstår att nån utnyttjar resultaten av 'experimenten". Till att skriva böcker som också är komplexa — böcker med liv.

Där Wulff framstår som en föregångare, avtecknar sej Martin Enckell (f. 1954) som den begåvade i sin generation. Två bröder i nattkörningen, men där Wulff medvetet avstår från all individualitet, pressar Enckell sin text åt andra hållet: mot ett både skrämmande och komiskt överexponerat jag, jag, jag med stort J, stort A, stort G. Vajern spänns från första bokstaven hårt: mellan liv och död. Och "Martin", huvudpersonen i Pravda-Love, lider av överkänslighet för livet, döden, världen, sig själv. "Under största delen av mitt liv har grundstämningen varit panik. Panik och likgiltighet. Det senare som en följd av det förra.

kliniskt fri
från känslor; en önskan; ett krav; jag
kräver; jag klarar inte av; jag är inte
intresserad av känslor; jag är
känsla; […]

Den slutliga vändpunkten i boken, den slutliga chock som Martin inte klarar av och som han hela tiden kretsar kring, är återfinnandet av den 19-åriga latinamerikanskan Carlita. Som fått t.o.m. honom, reptilmänskan, att "tappa koncepten och börja odla värme".

Köttet flöt. Det var inte längre kött. Jag grävde fram krucifixet mellan hennes revben. Mer behövdes inte.

Carlitas familj har stött gerillan, därför mördats av regeringsstyrkorna. Martin har gjort ett misstag: han har låtit nåt beröra sej. Det får inte upprepas. Från och med nu måste han se till att han alltid hinner svika andra innan de hinner svika honom. Det är nyckeln till vad Martin kallar att ”leva vackert".

Just detta "leva vackert" är den livshållning som också Kierkegaard kritiserade som den "estetiska". Idag har ju 68-generationens etiska livshållning, att "leva rätt" tappat initiativet till olika former av cynism — starkast av den 80-talets ungdomliga högervåg med om inte mänskligt, så åtminstone YUPigt ansikte (Young Urban Professionals). Den estetiska livshållningen heter idag konsumtion.

För yuppies bygger "leva vackert"-ytligheten på att man inte vet och aldrig har vetat. Martins desperata längtan efter ytlighet och "leva vackert" kommer från rakt motsatt håll: han vet alltför mycket och han kan, trots all tjockt påsmetad arrogans och cynism, aldrig riktigt hålla masken. Han "tappar koncepten" och odlar självironi, humor, om inte på så mellan raderna.

Genom att köra om YUPismen i absurd egocenticitet, genom att hålla ännu högre fart på motorvägen, visar han var attityden kraschar.

Man kan säga att det finns sprickor i boken som romanbygge också — mellan de rätt konkreta barndoms- och Helsingforsbilderna och de bara antydda vidare ödena med cyniska kokainaffärer i Latinamerika; mellan den lite för muntra hårdkoktheten i början och den knappa, panikslagna i slutet; mellan . . . Men om man uppfattar boken som i första hand en moralitet, så följer de absurda handlingarna ute i "stora världen" som ett slags uppskruvningar av helt verkliga mönster här i vår "lilla värld". Projektioner. Vi är alla medskyldiga till västvärlden ("ta och smaka på ordet: megadöd").

Martin talar i boken om att försöka mäta "den onda cirkelns diameter", den som "inte ens Einstein skulle ha kunnat bända fram". Det är i alla fall en värdig räkneuppgift att förlyfta sej på, där många andra finlandssvenska författare stupar på att de inte gör det tillräckligt svårt för sej. Och det som slutligt gör Pravda-Love till boken man måste läsa om man bara ska läsa en av de här nämnda: det fruktansvärt förtätade, lakoniskt sköna språket. Som hela tiden vidgas, fördjupas, kopplas. Åtminstone under de 300 första läsningarna eller så. Vad som sen händer vet jag inte. Ännu.

Svep 4: Och Finland?

Den som till äventyrs har tänkt sej att få reda på nåt om landet Finland via ung finlandssvensk prosa, gör det inte lätt för sej. Det blir som att bilturista i landet med en flygtidtabell som karta. Den realistiska traditionen är som sagt svag — i finsk prosa är situationen den motsatta.

En orsak kan vara att 93% av landet faktiskt utspelar sig på finska och att stora sektorer av livet därför är svåra att "översätta", i den mån man alls känner till dem.

Vidare, även om alla unga författare nu inte precis är "ultraindividualistiska, antirationella, på flykt från de samhälleliga realiteterna" (Andersson), så har 80-talets trender inte ökat den av födsel romantiska freak-generationens aptit på politiska och sociala insikter.

En sån insikt är förresten att de unga författarnas utsiktspunkt är ovanligt skev, redan geografiskt: 70 % av de här behandlade bor i Helsingfors, mot 15 % av alla de 300 000 finlandssvenskarna och 1/10 av hela befolkningen.

Men de skriver ju inte om Helsingfors, så skadan är inte så stor (?).

Det är klart: genom att ställa samman Backléns, Groths, Weckströms texter (jag återkommer till dem längre fram) kan man få en någorlunda lik croquis-skiss över delar av staden. Men det är som med reseskildringarna: djupet, historien, maktfälten saknas.

Intressant nog är det barndomsskildringarna som ger mest av verklig Finland-kunskap: barndomen är redan lite historia, och barn har föräldrar, och föräldrar har sitt liv och sina jobb som säger nåt om samhället ur andra vinklar än dem som unga författare normalt kommer i kontakt med.

När barnet växer, krymper dess värld och slutar i en liten subkultur av andra flummare, andra intellektuella, andra författare som skriver böcker om subkulturen av författare . . . 

Medan däremot barndomsskildringen i t.ex. Joakim Groths roman Världen enligt  Edi växer ut till en bok i boken, med starkare koncentration, högre puls: den utspelar sej i småstaden Lovisa och har nåt av samma fräschör som norrmannen Lars Saabye Christensens Beatles, fast i ett mindre format.

Samma drajv, och språkligt sett fyra gånger mera, finns i Lars Sunds (f. 1953) första roman Natten är ännu ung från år 1975. Det är en hygglig Catcher In The Rye-historia om småstadsklaustrofobi — staden är här Jakobstad. Och redan nu avslöjar sig Sund som sin generations realist: samhällsbildens proportioner förvrängs inte i subkulturernas akvarier – snarare avslöj ar tonårsvärlden dem i hetare, tydligare form.

När Sund åtta år senare kommer tillbaka med Vinterhamn är den breda epikern, som det verkar, färdig att ta itu med vilka uppgifter som helst; lite saknar man den förra bokens enorma slang- och bildenergi, men universitetsstaden Åbo slås in på kartan med besked i denna Gymnasielaerer Pedersens beretning¹⁾ i finländska förhållanden; inte om maoister men väl "stalinister”. Deras uppgång och fall i studentrörelsen, beskrivet av Sund fram till c. -79, är en strong bit finländsk närhistoria.

Min enda allvarliga invändning mot boken är att den tar slut: verkligheten fortsatte ju, tillsvidare. Realisten Sund kan i realismens namn avkrävas en fortsättning om hur rött blev svart på vägen genom 80-talets Finland.

Svep 5: Sagor och framtider

Den enda äldre finlandssvenska författare som verkligen påverkat freak-generationen är så självklar att man ofta glömmer henne: Tove Jansson.

Både hos Backlén och hos Groth läser man muminböcker i den utomäktenskapliga sängen — mera centralt kan en litterär hänvisning knappast placeras.

Vi har alla vuxit upp med svansen i Mumindalens bohemiska trygghet: den borgerliga sommarlovsutopin som ett tag såg ut att ha förverkligats på jorden i Woodstock, USA. Undra på om vi har en generation av romantiker i den unga litteraturen, och ett starkt stråk av romantisk civilisationskritik.

Carola Sandbackas (f. 1951) fantasy- och tankeroman i Tolkien-Hesse-anda, Sagan om Sarastros väg, manar till fortsatt kamp mot det "Systema" som ekofilosoferna kal"teknosystemet", tyskarna "det moderna", rastafaris "Babylon". Strategin läggs ut på ett arkaiserande språk via kyska pegaser, munkar, schamaner och Sandbacka själv. Men liksom alla sagor kan också Sarastros väg läsas som en allegori över huvudpersonens, flickan Corlinnas andliga utveckling och kriser. Här går parallellen till Tove Jansson via Trollvinter.

Kjell Lindblads (s.å.) styrka i novellsamlingen Före sömnen ligger i den lågmälda absurdismen och i motiven: han skriver t.ex. ett barns allt kortare brevlappar efter kärnkatastrofen. I en annan fabel är det ett svin som för dagbok: det har omvänts till kristendomen och ser fram mot julslakten som ett tillfälle att "bereda vår Herre nöje på dagen för hans sons födelse här på jorden". Före sömnen är inga godnattsagor. 

I Marianne Backlén (f. 1952) möter vi ett slags magisk realist. En del av den reella biten kan troligen spåras till den nya kvinnolitteraturen med dess sexskildringar; magin i tillvaron hävdas å sin sida i ett slags frusen muminkoloni av zen-freaks, jazzmusiker och andra soulbrothers i det reellt existerande Helsingfors. (I debutromanen, Minnet av Michael (1975), meddelar en av dem att 'muminböckerna har soul".)

Titeln på novellsamlingen Östra centrum, ändstation syftar m.a.o. dels på världens kortaste tunnelbanelinje — Helsingfors — och dels på det buddhistiska spåret. Men är inte ändstationen också en återvändsgränd, här uppe i vår bostadssparande Nord kan man väl inte slippa den protestantiska etiken?

Backlén är tillräckligt mycket realist för att låta bli att hävda nåt sånt: meditationen förändrar inte livet i t.ex. Den sista sommaren (som också kunde heta Zen och kontorsstädning). Snarast blir den en förhöjning av den estetiska mottagligheten, i bredd med John Coltranes och Ornette Colemans jazzsolon. Bakom melodin ligger en språkligt osäker men verklighetssugen skildring av tillvarons underhyresgäster: både kulturella och "vanliga" tysta i landet får plats i Backléns böcker. Vad man saknar — som gammal marxist, långt från satori — är en smula upproriskhet.

I Backléns hittills bästa bok, Den osynliga draken, är det mytiska planet inkomponerat i en kvinnas utvecklingsroman från 1955 till 2036. Stadierna i livet upplever hon som en serie kroppsliga prövningar. Mjukast är mottagligheten i barndomen och som gammal, medan den fysiskt skyddade medelåldern försvinner spårlöst — då är "drakflickan" som mest "reptilmänniska" i Enckells mening.

Det intressanta är ju att både Pravda-Loves krassa cyniker och Backléns ömsinta Buddha-freaks strävar till att bli "kliniskt fria från känslor" och att sprickorna i projektet är tydliga i bägge fallen.

Svep 6: Hjärtat, det hjärtat

De säger att det finns två sorter: kärleken till mej själv, och kärleken till mej själv genom någon annan. Kim Weckström (f. 1952) tycks odla den senare, för efter läsningen av Trägrottan, romanhändelsen år 1984, har ett kvinnoporträtt präglat sig in under näthinnorna, starkare än berättaren själv. Det är den minderåriga Ursula, skittuff, som inleder hela förhållandet med repliken "ät dina skräppor"

Den andra, d.v.s. första varianten skildras i höstens två unga romaner, Joakim Groths (f. 1953) Världen enligt Edi och Henrik Janssons (f. 1955) Encore. Det är kärleken, den olyckliga kärleken till mej själv när jag har mist objektet att projicera den på. Claes Anderssons ord om den egna naveln är tillämpliga, det är inte alldeles lätt att som läsare bända ut en objektiv bild av Groths Edi ur hans sorgsna minnesmonolog, eller av Janssons Simon ur hans adrenalinstänkande action-svada. Simon var redan i sin förra bok ute efter nåtslags världsmästerskap i att må skit, här fortsätter impotensen, hetsätandet, skrumplevern, trettiårskrisen, knivnojorna, you name it.

Edi, däremot, är killen som lika gärna läser gårdagens tidning, dag efter dag, ifall nån annan vid frukostbordet vill läsa dagens. Han är lycklig när hans kvinnor och hans flummar-subkultur kommer till honom — men när världen viker undan, när kvinnorna lämnar honom, står han kvar och bara saknar. Och det är därför de lämnar honom, för hans undfallenhet, hans brist på egen vilja. Liksom de lämnar Simon för att han i grunden är mera intresserad av sina egna nojor och sitt hat än av dem.

Allt det här är utmärkt, men problemet blir att både världen enligt Edi och världen enligt Simon känns för trång. Trots att Edi är stort upplagd (371 sidor i manus), trots att dess inre monolog flyter väl från tidsplan till tidsplan. Trots att Janssons Simon är rörlig: Åbo — Stockholm — Åbo — Roskilde.

Romanpersonens perspektiv har begränsat författarens.

Bäst i Edi är som sagt barndomsdelen. Bäst i Encore är replikerna, särskilt de korta: "Vad ska vi slänga för fucking kryddor i köttsörjan", eller: "Vänstern har gått till skit och inte kan man tro på förhållanden … Trött på livet ska man vara."

I Trägrottan är situationen i princip lika degig, det hela cirklar kring kokainrusande i Helsingfors undre värld, i bakgrunden antyds samma vänster som "gått till skit"

Men här öppnar sej själva språket i en enorm aptit på alla otänkbara stories som kan bidra till att bevisa att världen är vansinnig. Det är new journalism-romanen om kaos och sönderfall med en gammaltestamentlig, absurd kärlek och medmänsklighet i de fallande ruinerna. "Trött på livet ska man vara", ja. Men Weckström är alltför kåt på världens alla märkliga detaljer för att låta sej hindras av livströtta romanpersoner. En nightdriver — men med tända strålkastare.

Svep 7: Från skönhet till skönhet

Läst som en enda, sammanhängande text  och det bör man ju göra — beskriver den unga finlandssvenska prosan tidsbågen från 60-talets "vackra människor", beautiful people, till 80-talets "det vackra folkets" , YUPpies, surface people.

Det är en betydelseförskjutning hos ordet vacker som egentligen säger allt.

Ifall vi växte upp med på sätt och vis för mycket vackerhet, skönhet i inre mening, tro på mänskan, på "love, peace & understanding, no aggressions", så handlar det nu om vad vi gör med den barlasten — nu när skönhet definieras som yta och rockens budskap är det mer realistiska "sex, drugs, rock'n roll & the end of the world".

Edi i Världen enligt Edi glider ner i apati när flumgängets frihetsvision vissnar, när det visar sej att man inte kan leva utanför samhället "om man vill". Nåt av samma uppgivenhet fryser fram i Marianne Backléns senare texter.

Parallellt försiggår vänsterns upplösning, som Jansson och Weckström beskriver olika paniska reaktioner på.

Bara Sund, den optimisten, vågar sluta sin roman men en hänvisning till de nya ensaksrörelserna.

Nästa generation — KLO-generationen? (efter den nya tidskriften) har vuxit upp med No future och "skönhet är yta" färdigt inympade under huden. Dess prosa är på väg.

Vad gamla freaks kan göra, fostrade som vi är i skönhet och kamp, är kanske just att som Martin Enckell sabotera den nya skönheten genom att driva den till det absurda:

Jag har tvingat mej. Jag har bestämt mej.
Världen är som den är.
Jag ska bli vacker. Vackrare än.

Trygve Söderling (1987)