Könsbyte utan skavsår

– Svenskfinland som kulturmatriarkat

Det nya kulturadministrativa kvinnoväldet hör till 1980- och 90-talets mera uppiggande finlandssvenska trender. Kvinnorna har utan blodsutgjutelse tagit över institution efter institution. Det som eventuellt kan oroa är frågan varför männen håller på att bli illitterata, och vad som händer sen.

Bland annat detta har hänt. I början av 80-talet efterträdde Helen Svensson Thomas Warburton som litterär chef på Holger Schildts förlag. Några år senare följde Söderströms förlag exemplet: Marianne Bargum flyttade in efter Johannes Salminen. I Österbotten inledde Maria Sandin (tillsammans med Roger Jacobsson) ett profilerat redaktörskap på dittills manliga kulturtidskriften Horisont. Och inte minst: inom Svenska folkpartiet överlät Levi Ulfvens partiets fond (Svenska kulturfonden) åt Gunilla Hellman.

Det slående med de här maktskiftena är dels deras samtidighet, dels att alla tronföljerskorna är pionjärer – första kvinna på posten. 80-talet var inte bara spekulerande yuppiepojkar, det var också de kvinnliga kulturchefernas D-day.

Landstigning på bred front. Och i motsats till finansvalparna 10 år senare, finns kvinnorna dessutom kvar. Tillsammans med redan inmutade positioner – på Hufvudstadsbladet efterträdde Tuva Korsström Ebba Elfving som kulturchef, inom litteraturforskning och essäistik fortsatte Merete Mazzarella som den produktiva kraften och i Riksradion är det sedan decennier kvinnor som gör de s.k. avancerade kulturprogrammen – ger de fältet för finlandssvensk symbolproduktion och -distribution en särskild skiftning, som kunde vara intressant att studera. Redan därför att den kanske förebådar en allmän utveckling i Norden och Nordeuropa.

Tyst revolution

De finlandssvenska kvinnornas kulturrevolution har skett i det tysta, utan öppna fältrop eller central planering. Gramsci skulle kalla detta maktskifte för hegemoniskt; ingen palatskupp utan ett tålmodigt resultat av Den Nya Ordningens övertygande närvaro, överallt.

Och det är frågan om nåt mer än en stilla glidning från ’normal’ fallokrati till mera ’normal’ (slumpmässig) könsfördelning. Snarare har bildningsscenen skiftat till den grad sen Warburton 1943 tillträdde på Schildts att de kompetenta för posterna idag normalt är kvinnor.

På annat sätt kan man inte förklara att 80-talets generationsskifte inom den finlandssvenska kulturadministrationen också blev ett könsbyte. I stort sett utan skavsår, dessutom.

Där kvinnor förr läste romaner skrivna av män, är det ’normala’ idag att kvinnor läser romaner skrivna av kvinnor, utgivna av kvinnor, ofta dessutom recenserade av kvinnor i tidskrifter, kulturprogram eller på kultursidor redigerade av kvinnor. Att kvinnor – s.k. tanter – ”bär upp” kulturen, som publik, har varit ett sociologiskt faktum i hundratals år. Det nya är att kvinnorna i allt högre grad också är kulturen och i försiktigt ökande grad t.o.m. definierar den s.k. agendan.

Åtminstone i Svenskfinland.

Två motsatta krafter

Skredet av kvinnliga utnämningar på kulturadministrativa poster är förstås produkten av två sinsemellan motstridiga krafter. Dels ökar kvinnornas specifika vikt i det officiella samhället. Dels minskar kulturens.

Någonstans halvvägs möts trenderna. För postmodernisten är utnämningarna av Marianne Bargum m.fl. alltså ett yttersta symptom på ”the end of the world as we know it” (för att citera R.E.M.). Den traditionella, litterära bildningskulturen försvinner från offentligheten, ghettoiseras, förvisas till sist till ”kvinnosfären” – marginalernas marginal. Alltså nåt i stil med hur läkaryrket i Sovjetunionen togs över av kvinnorna – men just därför också blev ett utpräglat lågstatus- och låglöneyrke.

Det ligger mycket i det här argumentet – men bara ifall vi också minns den motsatta trenden: kvinnosfärens ökande stryka. Klassikerna överlevde kristendomen i klostren. Ett harem kan vara en plats för sagoberättande, kvinnlig värdighet och identitetsbygge.

Onekligen håller kvinnorna på att ta över en ”föråldrad” och kanske devalverad kulturform – klassiska humaniora, i hög grad byggd på skriftliga, intellektuella, argumenterande uttryck. Erasmus av Rotterdam bör i dagens Svenskfinland stavas Erasma. Revolutionen har gått lätt och smärtfritt eftersom inga män stannat kvar i byggnaden till försvar för ’sina’ positioner. Männen är för närvarande på flykt från all ”bildning”.

Var de är på väg istället, vet jag faktiskt inte. Egentligen borde man kanske veta, för gissningsvis finns de där makten finns. Politikerkarriären har visserligen inte fått Claes Andersson att ge upp poesin. men uppföljningen till Kim Weckströms debutroman Trägrottan (1984) har låtet vänta på sej. Jobbet som marknadschef för City-lehti ger säkert mera spänning och drajv.

Radio Scheherazade

Exemplet Riksradion är instruktivt, både därför att bolaget sysselsätter fler kulturredaktörer än nåt annat enskilt massmedium, och därför att könsutveckligne här verkar vara tydligast. Plejaden ur 68-generationen, Carita Backström, Barbro Holmberg, Cita Reuter, Kristina Rotkirch och Caterina Stenius, har en sen länge exklusiv ställning bland våra mest nyanserade antenner till den s.k. seriösa kulturen. Bara en äldre gentleman, Mårten Ringbom, kan längre konkurrera inom humaniora och i bred mening klassisk bildning – det fält som i radion checkas in bl.a. i magasinet Piazza.

På Razzia-sidan, med sin tonvikt på ’nya’ media, hittar man däremot en del yngre män. Där Piazzans Carita Backström utforskar postkoloniala litterära diskurser tar sej Razzians Johanni Larjanko snarare an film, multimedia och datanät. Det kanske är symptomatiskt: männen försvinner inte helt från kulturen, men bygger gärna sin identitet på snävare, svängigare media där manliga ’berättelser’ fortfarande har överhanden.

Jag känner t.ex. djup respekt för Mikael Wiiks, Calle Lindholms och deras kollegers typ av bildning: blues, rock och världsmusik är viktiga traditioner, sensibiliteter – inge som vill kunna vår tid kommer förbi dem. Men rock, film och Internet är fortfarande i stort sett manliga tröstgropar och vi är gudskelov inte tvunga att välja bara ett ghetto.

Det skrivna ordet, dialogen med tusen män och en kvinna från minst tre millennier bakåt i tiden, mår kanske bra av att idag administreras av det andra könet. ”Biblioteken – mänsklighetens minne”, som det hette förr – idag är kvinnorna MÄNsklighetens minne och radioprogrammen redigeras av Scheherazade.

Den grymme kung Schabriak hotar idag med halshuggning i form av kvantitetstänkande, lyssnarsiffror och okunnighet. Men kanske lyckas vesirens dotter genom sin intelligens och fantasi föra en uppehållande kamp. Avstyra avrättningen av kulturen ”as we know it”.

Angrepp och försvar

Finlandssvenska män är nämligen knappast ’liberalare’ än andra, de bryr sej i allmänhet bara inte tillräckligt om kulturfältet för att slå larm och göra ett himla hallå av att det nu fått ett kön (=kvinnligt), inte längre är ’neutralt’ (=manligt).

På finskt håll är läget hårdare: däre lever ännu nåt av sekelskiftets identitets- och nationsbyggande bildningsideal (Kultur är Viktigt), samtidigt med en extremt stark habitus för manlig självömkan (Uuno Turhapuro, Arto Paasilinna, Leningrad Cowboys).

Det är därför bara på finska som finlandssvensken J.O. Mallander kan gå till attack mot ledningen för Statens konstmuseum med argumentet att den består av ”pärlhöns”, d.v.s. kvinnor. Underförstått: fjompiga icke-konstnärliga varelser som systematiskt förtrycker de geniala konstnärerna (=män) genom feg inköpspolitik.

Det är som när man kritiserar skolan för att flickorna får bättre betyg än pojkarna: klart att det då måste vara nåt fel nånstans. Fast Mallander borde kanske trösta sej med att det är de busiga pojkarna med taskiga betyg som läraren sen ändå minns 30 år senare.

Svenskfinland är annorlunda. Visserligen fick Tuva Korsström inte själv välja medarbetare till sin redaktion när det i tiden var aktuellt; Hufvudstadsbladets (manliga) ledning ingrep mot hennes i deras ögon alltför kompetenta (kvinnliga) kandidat (”hon skriver ju bara om kvinnor och om författare från tredje världen”).

Men normalt kommer manliga kritiker av (de numera kvinnoledda) finlandssvenska kulturinstitutionerna inte att, som Mallander, attackera deras policy – ’kvinnlig’ eller inte. Linjen intresserar dem inte. Finlandssvenska män kommer däremot allt oftare att kräva att all kultur överhuvudtaget slopas eftersom den ’kostar’.

Argumentet är konstigt eftersom kultur snarare ’ger’ där reklamsponsrad ishockey ’kostar’. Också TV-licensen kostar, där Radion (=kulturen) är ’gratis’.

Hur som helst, de öppna argumenten är två: 1) ”ekonomin kräver” (recessionen, bankstödet etc.) och 2) ”framtiden kräver” (’nya’ media, ’utvecklingen’ etc.).

Finlandssvenska män är nämligen inte öppet sexistiska eller misogyna – det vore ’otrevligt’, d.v.s. värre än döden. Men underförstått gäller säkert att 3) nerläggning eller kraftig beskärning av budgeten anses ha blivit enklare nu när det ’bara’ är käringar som snurrar kulturen.

Det är en på sikt reell risk, ifall dom tunga politisk-ekonomiska besluten för kulturen i allt högre grad fattas av män som hellre läser Kalle Anka Pocket än Fröken Smillas känsla för snö.

Och finlandssvenska mäns makt ska inte underskattas – minns att Svenska folkpartiet inte hade rum för en kvinnlig minister 1995, trots att Elisabeth Rehn mot ledningens planer blev nästan-president året innan.

Å andra sidan ska inte heller de finlandssvenska kvinnorna underskattas. Kvinnotidskriften Astra lever vidare (som Astra Nova) trots att den f.d. utgivaren, Partiet, för några år sen drog bort sitt stöd. ”Den långa marschen in i institutionerna” kan ibland innebära att man skapar nya institutioner.

En annan av många motstrategier måste vara att odla dom få män som läser Wilde, Genet och Björling också av andra orsaker än att dom var honosexuella (i och för sej en bra orsak).

Bildningstörstande män kommer i framtiden att vara en viktig men knapp resurs – den matrilineära finlandssvenska kulturens gyllene pantfångar.

Mindre viktigt är då om de här männen primärt kommit för kultures skull eller för brudarnas. I det långa loppet blir det troligen bäggedera.

Det lär oss Scheherazade.

Trygve Söderling

Publicerad i skriften Brooar – till Roger Broo på 50-årsdagen utgiven av Delegationen för Svenska Kulturfonden 1995

(Ett tryckfel är här rättat. Meningen som börjar ”Visserligen fick Tuva Korsström inte själv välja medarbetare till sin redaktion” slutar i den tryckta skriften med parentesen (”hon skriver ju bara oen”). I manuskriptet står, som här: (”hon skriver ju bara om kvinnor och om författare från tredje världen”).)

Relaterat: "Kulturmannen är tillbaka. (Men varför?)" – uppdatering av och reflexion över texten ovan, 19 år senare (2014)