Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i Ny Tid, augusti 2014

Kulturmannen är tillbaka.

(Men varför?)

En aktuell men helt obegriplig rikssvensk diskussion om ”kulturmannen” fick mig att plocka fram en gammal juttu jag skrev för jämt 19 år sen. ”Könsbyte utan skavsår – Svenskfinland som kulturmatriarkat”, publicerad i en konstig festskrift.

Det är kanske ingen dum idé att ibland återse gamla alster. Håller de? Och om inte, är det för att världen har förändrats, eller man själv?


Jag minns bra hur texten kom till, för den innehåller den enda självständiga idé jag någonsin haft. Det var sommar, liksom nu, jag hade fått en beställning på en genial essä, och med denna frisedel att tänka slog det mig plötsligt att en rad viktiga finlandssvenska symbolproducerande institutioner inom de senaste åren hade fått kvinnliga chefer.

Ingen annan hade, så vitt jag visste, noterat saken. I och för sig kanske ett sundhetstecken. Eller kanske ett slöhetstecken? Man lägger inte märke till ens de mest påfallande förändringarna i sin miljö? Vi saknar ”sociologisk fantasi”? Hur som helst, jag satte mig vid maskinen och skrev ingressen:

”Det nya kulturadministrativa kvinnoväldet hör till 1980- och 90-talets mera uppiggande finlandssvenska trender. Kvinnorna har utan blodsutgjutelse tagit över institution efter institution. Det som eventuellt kan oroa är frågan varför männen håller på att bli illitterata, och vad som händer sen.”

Så var det bara att börja räkna upp empirin.

”Bland annat detta har hänt. I början av 80-talet efterträdde Helen Svensson Thomas Warburton som litterär chef på Holger Schildts förlag. Några år senare följde Söderströms förlag exemplet: Marianne Bargum flyttade in efter Johannes Salminen. I Österbotten inledde Maria Sandin (tillsammans med Roger Jacobsson) ett profilerat redaktörskap på dittills manliga kulturtidskriften Horisont. Och inte minst: inom Svenska folkpartiet överlät Levi Ulfvens partiets fond (Svenska kulturfonden) åt Gunilla Hellman.
    Det slående med de här maktskiftena är dels deras samtidighet, dels att alla tronföljerskorna är pionjärer – första kvinna på posten. 80-talet var inte bara spekulerande yuppiepojkar, det var också de kvinnliga kulturchefernas D-day.”

Inom två andra viktiga media hade invasionen skett redan tidigare, konstaterade jag: på Hufvudstadsbladet hade Tuva Korsström efterträtt Ebba Elfving som kulturchef och på Riksradion (idag Radio Vega) innehade sen länge ”plejaden ur 68-generationen, Carita Backström, Barbro Holmberg, Cita Reuter, Kristina Rotkirch och Caterina Stenius” en ”exklusiv ställning bland våra mest nyanserade antenner till den s.k. seriösa kulturen”.


Intressant i sig. Men detta är ju yesterday’s papers. Hur är det idag?

En kollationering nu 19 år senare ger vid handen bland annat:

1) att Gunilla Hellmans era i Kulturfondens ledning blev kort: hon manövrerades ut av herrarna – snabbt och, enligt uppgift, fult. Att posten sedan dess igen har varit vikt för män kan kanske förklaras med att Fonden är en så nära integrerad del av Partiet, som fortfarande, 2014, aldrig haft en kvinnlig ordförande.

2) att förlagen blev Förlaget, och att dess litterära chef idag är Tapani Ritamäki. Resten av redaktörerna för den skönlitterära utgivningen är kvinnor, och en av dem, Sara Ehnholm Hielm, kan sägas fortsätta i Thomas Warburtons fotspår genom att ”vid sidan om” skriva landets bästa filmkritik i Hbl (Warburton skrev landets bästa teaterkritik i Nya Argus).

(På det administrativa planet kan man notera att Mari Koli (som har litterär utbildning) i våras efterträdde Barbro Teir (utan sådan) som Förlagets VD. Det var Teir som 2011 fick order från ägarna att integrera det sjunkande skeppet Schildts, vars manliga VD fick smyga ut i kulisserna.)

3)Hbl efterträddes Tuva Korsström av Philip Teir, som i sin tur nu i höst efterträds av Fredrik Sonck, ex-Ny Tid. Litteraturredaktör är Pia Ingström, som tog över efter Gustaf Widén år 2000.

4) Den kulturella ”plejadens” imponerande roll på Riksradion 1995 spelas i dagens Radio Vega av fr.a. Gungerd Wikholm och Tomas Jansson. Eftersinnande och analytiska långprogram görs också av Sebastian Bergholm, Mi Wegelius, Johanna Grönqvist, Viktor Granö med flera.

5) Nora Hämäläinens tid som chef för Ny Tid är en epok för sig, och lika briljant fyllde Fredrik Sonck hennes skor. Tack vare dem, och många andra, är Ny Tid en av de centrala finlandssvenska kulturinstitutioner där relationen T>F (mera talang än fyrk) uppvisar det högsta värdet. (I SFP-sfären gäller motsatsen.)


Märker ni? Det blir allt mera ointressant att tala kön, och det är viktigt med person. Med andra ord: det är som det ska vara. Om jag 1995 oroade mig för att männen helt överger kulturens skepp – men ändå behåller makten över det, via fjärrkontroll (fonderna, fyrken) – så har vi idag återigen män lite här och där, också på såna kulturposter som kräver kompetens.

Proportionen män-kvinnor kan vara fifty-sixty, eller nåt annat, men framför allt: ingen bryr sig.

Att räkna procent är 1995.

Det är väl bara inom den finlandssvenska teatervärlden som kvinnorna aldrig lyckades ta över rodret. Med åtföljande bittra debatter.

Och det är kanske där landet Sverige fortfarande ligger och stampar – om inte i verkligheten så mentalt. Var det därför debatten om ”kulturmannen” alstrade så mycket varm luft och förvirrade känslor? Sveriges besatthet av kön och kränkthet är väldig. Men framför allt är temat ointressant.


Så i Svenskfinland är allt väl? Eller?

Nja. Här är det dags att komma till analysen.

1995 skrev jag:

”Skredet av kvinnliga utnämningar på kulturadministrativa poster är förstås produkten av två sinsemellan motstridiga krafter. Dels ökar kvinnornas specifika vikt i det officiella samhället. Dels minskar kulturens. Någonstans halvvägs möts trenderna.”

Hur är det där idag? Kvinnliga ministrar, ja, men å andra sidan är ”kvinnans euro” fortfarande 90 cent och mannens 1,10. Hur det är med kulturens ”specifika vikt” är lika svårt att säga, men jag tycker nog att jag 1995 gjorde mig skyldig till samma slentrianmässiga undergångstänkande som jag så ofta bedriver idag. Å ena sidan finns det inga kulturprogram alls i TV längre. Å andra sidan mår litteratur och teater rätt bra (det bedrivs på nytt t.o.m. forskning i ämnet, efter en mycket lång paus).

Och trots att vi kritiker hela tiden tycker oss se kritikens totala förfall och kulturens sorgliga död, finns det inslag av kultur och kritik t.o.m. mitt i all flödesjournalistik. Kulturen upphör inte nödvändigtvis bara för att den muterar, byter form, transmogrifieras, bloggifieras… vi har slutat läsa latin i gymnasiet men det finns (kanske) ett liv också efter latinet.


Två sociologiska faktorer saknades i min analys 1995. Dels: orsaken till att det finlandssvenska kulturlivet feminiserades snabbare än resten av världens var att det inte är så viktigt.

Dels: prekariseringen var inte ännu 1995 den massiva trend som ingen idag kan undgå. Att ”allt fast förflyktigas” (Marx, 1848) och inte minst, att alla fasta jobb försvinner, är en central styrningsmekanism i den nyliberala, postmoderna, senkapitalistiska värld vi lever i. Fast kultursektorn har alltid varit ganska prekär; det nya är att nu är alla andra sektorer det också.

Och kanske är det därför vi nu ser männens återtåg till den finlandssvenska kulturens högborgar, som vi 1995 såg ut att ha flytt hals över huvud.

Nu behövs vi inte någon annanstans heller.

Trygve Söderling


Fotnot och bakgrund: min essä från 1995, ”Könsbyte utan skavsår – Svenskfinland som kulturmatriarkat” kan läsas i sin helhet här i Slammerarkivet.




Publicerad i
Slammerarkivet augusti 2014


SLAMMERARKIVET– hemsida