1996 • Ny Tid

---

Elmers epistlar – en rolig och rojsig roman

Generös jargong

Såklart blir man då och då utled och totalt fed up på jargongen i Diktonius’ brev. Måste den här mannen alltid vara så otroligt finurliger? Måste han alltid skriva ”ekonomiskan” i stället för ”ekonomin”? Måste det låta som här i ett brev till Rabbe Enckell 1927:

Rahabbe.
    Jag undrade ren va fan att inte Rabbe skriver och djäkla Diktonius som inte varit i skrivartagen, men du hade ju glömt adressen, och jag var i helvetet. Men nu är min lilla nos i sjunde himlen på matsalsbordet, och det kvittrar i näsborren. Livet är siden och döden ett sandpapper som tattat slut i vedhandeln. Leve korvmakeriexekutionsbetjäntens dubbelvikna haka!
    Haha och trippledjävlett! Ditt brev luktade målare på avstånd i närheten. Det där om akvarellsättet med rinnande vatten för lortiga labbar var snillemangtimässigt herausgedruckt. […]

Men jargongkänslan är bara ett övergående stadium av överstimulering: runsauden pula. Normalt får jag ett riktigt brev per år, om jag har tur – att postumt få 400 stora brev av Diktonius på en gång är omänskligt. Och när man väl har kommit i takt med stilen, börjar man se att alla träden ändå är olika, trots skogen. Det finns slattriga BB-brev med macho-skämt (”lägg den på spåret när tåget går”) och skvallriga 40-talsbrev till Ulla Bjerne. Det finns eländiga penningbekymmer, framför allt till Axel Åhlström från Paris 1926. Det finns faderlig uppmuntran åt unga tassande kolleger som Hjalmar Krokfors och snälla kärleksbrev hem till mamma eller till hustrun Leena.

Diktonius som brevskribent känns framför allt generös: han försöker alltid bjuda på sej själv och lite till. Han känner sej hemma i brevens frihet, t.o.m. i en formell anhållan till sin musiklärare 1.8.1918 om ett intyg för att slippa militärtjänst – det äldsta av dom nu publicerade breven – irrar han ut i funderingar om livet och naturen. ”Så har även denna sommar gått åt skogen. Dit har jag även önskat: till ödemarken, rökbastun, perkeledoftande finnar.”

Lycklig Master Mind

Lyckligast och bäst är han nog i slutet av 20-talet: kär, produktiv, stridslysten, lättad. Lättad att ha överlevt Paris och hittat en tunn men i alla fall födkrok i arbetarpressen. God vän med Rabbe Enckell och tillsammans med honom i full gång med tidskriftsprojektet Signal (som med tiden blev Quosego).

Diktonius som Master Mind och stor organisatör – nåt helt annat än den senare bilden av stumma diktarstubben. Men rollen passar honom oväntat bra, med hans vildvuxna kontakter också till finska och rikssvenska symppare.

Såklart blir det i såna sammanhang ibland upprepningar, som när han före kriget propagerar för ett försvarsförbund Finland-Sverige i brev efter brev. Vi får bittert acceptera att till och med en poet kan återanvända formuleringar: ”svensk teknik, finsk sisu”.

Fast vem har egentligen bett oss att snoka i hans privata post?

Tiderna var hårda – men moderna

Vi kanske får göra det, om vi låtsas att brevboken är en roman – ganska experimentell i formen, men med en klar historia: ung vild man som snabbt blir gammal men bekymren fortsätter och nästan alltid är det ”ekonomiskan”. Självlärd arbetarförfattare och expressionist, till på köpet på svenska, i ett Finland som hade fullständigt andra intressen. Det tog decennier innan hans och kompisarnas resultat kom fram till poängtavlan, till glädje för nationens litterära bänkidrottare. Brevromanen om Diktonius handlar om en man som bygger nytt, han bygger och bygger, allt mera förtvivlad, och sen till slut kommer taklagsölet och byggmästarn är borta, galen, död. Vårt finlandssvenska modernistiska hus som vi gärna visar upp, är en produkt av otroligt billig arbetskraft. För att citera Clas Zilliacus fel: Då var ni till vår fördel nu.

Eller för att citera Diktonius i ett brev 1930, till Anna-Lenah Elgström:

Småningom blir jag aktad och ärad – även praktiskt – får mig ett par rader i en läsebok för folkskolan, och den asfaltkittel som brinner i mitt inre avkyles till en vältempererad julbrasa för hyggliga borgare […]

I ett annat brev, 13 år senare till Ulla Bjerne, är julbrasan redan ganska nära slutet:

Man skriver sina 20 böcker och en massa annan skit däremellan, super då och då för att ruska på nerverna – får ett namn och blir en skrothög. Inte dog Leino av spriten, som det sägs, men av sina samlade och osamlade verk. Lev städat, säger kanske någon. Kyss mig i r-n, svarar jag honom.

Dagbok och andningshål

Romanen om skrothögen Diktonius, skriven av honom själv. Boken är tjock. Och då har utgivarna, Jörn Donner och Marit Lindqvist, ändå lyckligtvis sållat bort två tredjedelar av de upphittade epistlarna, och de har stoppat 120 finskspråkiga brev i en annan volym som ser likadan ut men är totalt olika, Kirjeitä ja katkelmia. Där berättas samma ståry, för det är trots allt samma Diktonius, men via diverse artiklar och andra pusselbitar – brev till t.ex. hustrun Leena, illustratören Tapio Tapiovaara, modernistkollegan Volter Kilpi och ”veli ja mestari” (bror och mästare) Sillanpää.

Fyrahundra brev, i arkiven kanske tre gånger så mycket, och lägg till det hundratals brev som bara har försvunnit – fast det kan vi inte – det står klart att Diktonius är ett maskformigt bihang till sin maskin och sin penna och att breven är hans dagbok och andningshål. Och det lustiga är att nu idag har plötsligt brevdagboken, ”Diktonius privat”, blivit offentlig, samtidigt som den dagbok han skrev för offentligheten – i tusentals små recensioner och kåserier i arbetarpressen – idag är dammiga mikrofilmer som ingen vet att finns. I breven talas hela tiden om de här recensionerna (”hemma finns sju stora mappar”) och ännu ett urval, av dem, borde vara nästa julbrasa och hjul under vagnen för att få fram hela Diktonius.

Elmers epistlar utkommer jämnt 40 år senare än Ediths brev, trots att projektet fanns redan på 60-talet. Då var det alltför många adressater som ville sitta på breven själva. Och kanske försinkningen då trots allt är till vår fördel nu: nu kan allt tryckas som på sin tid var för personligt och rojsigt. Det finns inte längre nån ära att kränka.

Vänskap – och nytta

Förstås tvingar den här mystiska romanen en också att försöka lägga ihop två och tre, försöka tolka hur tonfallet byts enligt mottagaren, försöka se om flaggan ibland svänger väl lätt efter vinden, om Diktonius förtalar A hos B och sen B hos A. Försöka se skillnader mellan vänskaper och nyttiga bekantskaper. Visst ser man att Diktonius odlar Olof Enckell som sin hemliga agent i det borgerliga lägret, sin recensent i Hufvudstadsbladet, sin blivande biograf – när breven till Rabbe Enckell samtidigt talar om Olofs brister.

Visst inser man att Diktonius’ breda bekantskaper med de unga svenska (manliga) vänsterförfattarna också har drag av livförsäkring och kampanj för sitt eget namn västerut, isynnerhet när det börjar vara ”tack för den och den recensionen” och förslag om vem som borde skriva om hans nästa bok var. Sånt ingifte är förhoppningsvis mera bannlyst av tidningarna idag, liksom dubbelrollen kritiker-författare-kompis.

I andra vågskålen måste sättas att Diktonius faktiskt inte odlade populära och snabbt lönsamma typer, tvärtom: det var ingalunda från början opportunt när han för lilla finlandssvenska Arbetarbladets läsare upptäckte och privat började brevväxla med t.ex. Erik Asklund, Josef Kjellgren, Eyvind Johnson, Vilhelm Ekelund, Gunnar Ekelöf – långt innan dom blivit kända och Namn. För att inte tala om Jan Fridegård, vars Lars Hård blev totalt nerskälld när den kom ut i Sverige. Diktonius översatte den genast till finska.

Nån skandalöst avslöjande bok är det alltså inte, en del kotterier syns, men Diktonius’ litterära smak framstår som säker och hållbar och det var nog inte hans små ”kakor” i Arbetarbladet som senare vände litteraturhistoriens huvudspår åt samma håll. Mellan lojaliteterna går Diktonius’ estetik stadigt fram, hans åsikter om böcker är långt mera bestående än hans åsikter om politik och mänskor och vänner. T.ex. Hagar Olsson eller Atos Wirtanen, som först är fina och goda men några år senare otäcka och självbelåtna, enligt breven. 1942 har Wirtanen gift sej och inför Sven Grönvall beklagar Diktonius den en hel del yngre kvinnan (kanske med ett stänk avund?): ”Tänk på Atos med hans fotsvett och smutsiga skjortor osv. Jojo och Håhhåh. I dagas sa jag också åt Olsoni, att om Hagar i moron gifter sig med Björling så börjar jag tro på gud.”

Två fans finns

I förra lördags, 20.1.96, skulle alltså Diktonius ha fyllt 100 år. Vem bryr sej idag egentligen om honom? Svaret är enkelt att ge, det är två personer: Magnus Nilsson och Jörn Donner. Magnus Nilsson, som ren på 70-talet sjöng in ett rock-arr av Diktonius’ jaguardikt (gruppen Text & Musik, LP:n Jaguaren, Nacksving 1976), är en rikssvensk som skriver pjäs efter pjäs om Diktonius, pjäser där Diktonius spelas av Magnus Nilsson. Jörn Donner lärde som ung känna Diktonius som gammal, han fick visserligen själv inga brev och har inte heller sjungit in nån skiva, men det är Jörn Donner Productions’ förtjänst att breven kommit ut och en TV-film gjorts och förhoppningsvis kommer ännu nån gång Donners stora Diktonius-biografi.*

Tills dess, och när brevvolymen nu äntligen finns, hoppas jag på en pockare för massorna med dom bästa bitarna i ännu hårdare urval. För här i breven är vi vid källorna, i joggningssalen till Diktonius’ språkkonst, det som Donner en gång kallade hans ”ordenergi”. Det är en energi som är mycket multikulturell och synergisk och poetisk i sin strävan att, som Viktor Hurmio brukar säga, ”få språket sekaisin”. Kanske lever Diktonius’ lekfulla pidgin-svenska idag, trots allt, utan att vi vet det – i stand-up-komikernas konstfärdiga prellande.

En del mänskor är rädda för finlandismer. Diktonius är en finlandism, hela bisin.

Trygve Söderling