Texter framslamrade av Trygve Söderling


Publicerad i
Ny Tid 2007


Jörn Donners biografi:

Diktonius –
tillbaka i drift


”Varför finns jag till” frågade Jörn Donner en gång i en boktitel. Kunde ett av svaren vara: för att skriva om Diktonius? Den här biografin är en gammal, envis plan. Nu finns den till.



Fotografen K-G Roos tog på 30-talet en serie porträttbilder som skiljer sig från alla andra jag sett av Diktonius. Där han vanligtvis framstår som rund, lös och svullen, visar Roos upp en skarp, tung, väsentlig poet, med hatt bland tallar.



Vi har över lag få moderna life&letters-studier på finlandssvenskt håll och det ska genast sägas att Donners blivit den mest personliga. Troligen också den roligaste. Trots att ämnet ofta gör ont. ”Tiden går, och mänskan lever sig sönder” konstaterade föremålet för studien, Diktonius själv, redan 1933. Det året fyllde han 37. Jörn Donner föddes.

Det handlar om en rand som inte gått ur. Läsningen av den unga rabulisten Elmer D. måste en gång ha synkat starkt med nåt i den unga rabulisten Jörn D. 60 år senare är D+D fortfarande en livlig kombination. Donners form är essäistisk, ibland kapriciös, framför allt ändå seriös. Summan av långt studium. Visst bör denna kniga kunna bidra till att på nytt sätta Diktonius i trafik.

Ur den akademiska  kanon och därmed skolundervisningen har Diktonius aldrig försvunnit, inte efter Olof Enckells stora biografi 1946. Avhandlingar/böcker kom också 1971, 1978, 1985; Janne Kubik har getts ut på nytt 1973 och 1996; Jörn Donner redigerade själv tillsammans med Marit Lindqvist två brevurval 1995; i samband med 100-årsjubileet 1996 seminarium och bok; Tapani Ritamäkis lic-avhandling 1998. Också ett antal teateruppsättningar har gjorts, bl.a. står Janne Kubik igen på scen denna höst [2007] i Helsingfors, och i Sverige  bedrev Magnus Nilsson under 1980-talet en veritabel Diktonius-enmansrörelse: tre pjäser, i bok 1988 och i TV, där han själv spelade den exotiska finländska poeten.

Ändå har Donner delvis rätt när han tycker att trafiken glesnat, åtminstone under de senaste decennierna. De nyare avhandlingarna har handlat om Södergran, Björling och Henry Parland. I det kan man, om man vill, spåra politisk konjunktur.

För det är inte minst genom hans tidiga nordiska kombination av vänster+modernism som Diktonius kan intressera, inta en speciell klassikerstatus. Näst efter Södergran (debut 1916) var hans Min dikt (1921) och Hårda sånger (1922) först ute med expressionistisk lyrik i det svenska språket. På närmaste hemmaplan, den finlandssvenska, gör hans socialism honom ännu mera ovanlig bland författare före 1960. Det gäller också hans breda finska kontaktytor.

I en vanligare båt sitter då naturyrikern Diktonius, den sida som senare kom att dominera. I den genren bleknar hans minne nu jämsides med t.ex. Rabbe Enckells.

Möte vid vedspisen

Tjugotalsdikternas attityd, de trotsiga, himlastormande, revolutionära tonfallen, blir alltså viktig förebild för en ung Jörn Donner några decennier senare; här börjar mötet. Men när en tonårig Donner 1951 söker upp poeten själv hittar han en slocknad vulkan som eldar upp sina papper ”som tände i vedspisen när han skulle koka kaffe”. Donner räddar delar av pappren åt forskningen, redigerar ett dikturval av det opublicerade, Ringar i stubben (1954). Brevurvalen 1995 är en etapp till biografin nu: Diktonius. Ett liv.

Ett liv. Även om Diktonius ord självklart spelar en viktig, ofta citerad roll, ligger bokens betoning på ”liv”. Vi ser orden, men inte som repliker och inlägg i det litterära rum där den storläsande Diktonius alltid befann sig. Snarare får de spegla liv och tid, delvis samma tid och samma Helsingfors som i Kjell Westös fjolårsroman, förresten. Och som vanligt är det som hände i verkligheten mera förbluffande än vad någon fiktion skulle våga påstå. I berättelsen om Diktonius ingår H:forssvenskt småfolk, avantgardistiska ambitioner, Nietzsche, finskt bondland, kommunistiska miljonärsälskarinnor, småstadstristess, storstadsmisär, pantsatta skrivmaskiner, hunger i Paris, villaliv i Grankulla, krigstid, flackande lojaliteter och en mörk epilog: det tidigt borttynande språket. Alzheimer, troligen. Detta hos en av svenskans största språkgeneratorer, i en tidigare bok talade Donner om Diktonius ”ordenergi”.

Diktonius kom från en klass där man egentligen inte skulle bli författare. Och även om ett sorts erkännande kom under livstiden tog det ständiga motlutet i längden ut sitt pris: att han hela livet måste hanka sig fram på brödskrivande bekom helt enkelt inte författaren Diktonius väl. Donner, antagligen mera praktiskt lagd, ställer den hypotetiska frågan om det hade kunnat vara annorlunda ifall Diktonius t.ex. hade odlat sina rikssvenska kontakter. Och naturligtvis kan man säga att han betalade ett högt pris för sin lojalitet med Arbetarbladet i Helsingfors. Han kunde ha sålt ut sin övertygelse, gjort avbön, tjänat mera.

Revolutionärer och skilsmässor

 Basen för den här biografin har skrivits redan en gång: Olof Enckells Den unge Diktonius kom 1946, redan före de kanoniska Södergran-böckerna av Gunnar Tideström och honom själv. Den unge… går fram till 1930, men täcker på 350 sidor det viktigaste, mest dynamiska skedet i Diktonius liv. Olof Enckells riktigt stora scoop då var upptäckten att Diktonius haft revolutionsledaren Otto Wille Kuusinen som aktiv mentor och vän. När Enckells bok kom var OWK viceordförande i högsta Sovjet och formellt den mäktigaste finländaren som någonsin levat; samtidigt den mest hatade någonsin i sitt f.d. hemland. Sextio år senare har vi förstås mera facit på hand, men Enckells bok besvarar fortfarande en del av de frågor som Donners bok kan ge upphov till. T.ex. den om varifrån Diktonius tog sin litterära form. Dessutom imponerar Enckells fördomsfrihet: med eller utan Kuusinen, som han citerar långt och respektfullt, var Diktonius den politiskt mest kontroversiella av modernisterna i de borgerliga kretsar som Enckell själv var del av.

Vad kan alltså Olof Enckells forna elev Donner lägga till bilden, vid sidan av sig själv? I synnerhet två saker. För det första förstås ”hur gick det sen”, 1930 plus, inklusive romanen Janne Kubik, novellerna Medborgare i republiken Finland, ett kapitel om Bert Brecht i Finland (Diktonius som kanske-förebild för den ena personen i Flyktingsamtal, en bra iakttagelse). Det politiska kåseradet, Hitler-åtalet, sjukdomen, stumheten.

För det andra: användandet av Diktonius egna brev och – det här är helt nytt – hittills opublicerade brev till Diktonius. Modern Adeles bekymrade krior berättar mycket om miljön Diktonius kom från:

”[…] man måste fast vad sku vara lära sig att bli praktisk inte går dett att alltid tänka att andra ska jälpa för det ändå så få som göra dett, tror du att dett är så lätt för mig att arbeta här jag är ju ren gammal och utarbetad […] Jag skickar med posten min bankbok så får du ta på den dett du behöfver men du får betala tilllbakes när du kan för jag har ju inte så mycket qvar mera […]”

Hon skickar sin bankbok fast hon själv jobbar som piga. Diktonius två bröder åker fast för stöld ur ett ammunitionslager, den ena dör i mystiska omständigheter. Undra på att mamma oroade sig för yngsta älsklingspojken med den uppenbara konstnärliga begåvningen.

Också breven från Diktonius första fru, sångerskan Meri Marttinen, skär ut tragiska scener med en konkretion som Olof Enckells biografi bara kunde antyda när såren ännu var öppna. Efter ett trist år i Jyväskylä slog sig det nygifta paret ner i Paris med ljusa förväntningar: hon skulle studera sång, han skriva. Försöket slutade i misär, svält, brytning, skilsmässa och i förlängningen Meris självmord. Antagligen var det emotionella-ekonomiska fiaskot i Paris Diktonius svåraste personliga nederlag. Också därför att Meris brev visar en intelligent, passionerad, skarpsynt mänska som vill(?) återknyta förbindelsen trots att både hon och Diktonius redan har en annan. I marginalen kan man annars anteckna att 1920-talet här framstår som minst lika promiskuöst som legenderna påstår.

Ovanligt nog håller sig kommentatorn Donner i bakgrunden just här, i kapitlen om Diktonius och kvinnorna (där han helt korrekt inkluderar mamman). Vi kan inte veta mycket, dokumenten får tala för sig. Och visst talar de. Men frågan blir hängande: vad för slags relationer har Diktonius, vad säger de om honom? Viktiga upplysningar hade förresten varit dubbelt så lätta att ge eftersom de nämns i Donners eget brevurval: t.ex. att Diktonius skrev över 120 brev, nu försvunna, till en annan stor passion, Salme Pekkala, född Murrik. Även om de kanske aldrig hittas visar själva mängden på ytterligare en ”stor” relation i Diktonius liv. Större än läsaren av biografin nu kan inse. Några ord om denna Salmes märkliga biografi (via systern Hella Wuolijoki släkt med Erkki Tuomioja, senare gift Palme-Dutt med indisk-engelsk kommunistledare, släkt med Olof Palme) hade också belyst vilka intressanta kretsar Diktonius rörde sig i, vilka världar som öppnades – och på nytt slöt sig.

Nu spelar Salme, under namnet ”Salme Talvet”, i stället en stor och delvis icke-fiktiv  roll i Kjartan Fløgstads fjolårsroman Grand Manila.

Skuggboxningar

 Ingen författare är enbart språk; språket handlar om något och även om ”rätt” innehåll inte i sig skapar litteratur så gäller också motsatsen: språkligt fantastisk dikt kan ramla som prat i luften. Diktonus vänsterengagemang är först hett utopiskt, nietzscheanskt: ”ett järnskelett är mitt inre. / Mina linjer är explosionens, / min värme kraterns” är liksom inte den allra vanligaste finlandssvenska samtalstonen. Småningom nerskruvat, mera gråsosseaktigt, på sitt sätt ändå uthålligt.

Donners relation verkar här kluven: det var den utopiska, ”revolutionistiska” ung-Diktonius som tände det intresse som nu blivit bok, men samtidigt raljerar Donner-av-idag över fantasteriet om en rättvisare värld. Han polemiserar ofta och gärna med historien, de hade alla hopplöst fel. Men behöver dagens läsare upplysas om demokratins värden eller om hur det gick med Kuusinen och sovjetkommunismen – kunde inte Donner ha outsourcat den biten åt Jutta Zilliacus? Viktigare än historisk skuggboxning vore att göra det något mera begripligt för dessa nutida läsare varför Diktonius och många andra såg nya, stora möjligheter, i sin egen tid. Var alla idéer och förväntningar kom ifrån.

”Resan till honom är en färd till min egen ungdom och dess utopier”, skriver Donner. Men trots att resan görs och trots att Donner ofta och välkommet drar paralleller till sig själv (han och Diktonius for bägge ut i världen vid 20 års ålder, från oroliga mammor, etc.), ser jag inte att Donners egen vänsterbakgrund, annars nog dokumenterad, just här skulle bli ett verkligt bollplank. Inlevelsen uteblir.

Till skuggboxningen hör också Donners automatiserade slängar mot t.ex. akademikerna som aldrig får något till stånd. Här skymtar ett komplex, kanske också perspektivfel, frånvaron av massiv nyare forskning beror inte på universitetens finkulturella beröringsångest (den alltför mustiga, alltför radikala Diktonius, etc.). Snarare på att humaniora nästan inte finns; det saknas helt enkelt forskning i alla  författare, inte bara Diktonius. 

Donners läsningar av Diktonius litterära texter är receptiva och kunniga. På sidan om dem för han ett otal debatter mot andra läsare, icke namngivna korkskallar. Det är fritt fram i en essä, men samtidigt kunde det ses som en akt av generositet att visa sina kort och berätta vem man citerar. Och när Donner stolt meddelar att han inte använt sig av konstiga begrepp som diskurs, kontext, kanon o.s.v. kan han påminna om de 20-talskritiker som bekvämt avfärdade den unge Diktonius modernism (futurism, expressionism) som utrikiska galenskaper. Vi vet nu att Diktonius, Hagar Olsson, Södergran med flera inte kom ur tomma luften, att de den gången var de bättre informerade, hade en bredare, intressantare internationell beläsenhet än sina kritiker, Schopenhauer och Nietzsche var för dem levande namn, på samma sätt som Foucault, Derrida, Lacan är det för mänskor idag. Att avfärda all s.k. ”teori” ligger visserligen helt i linje med rådande finlandssvensk intellektuell bekvämlighet. Men det är snarare konventionellt än härligt och frigjort och ballt.

På samma linjer gruffar Donner över korkade ”kritiker” som genom tiden haft åsikter om Diktonius, hur han ”borde” ha skrivit. Det hindrar – lyckligtvis! – inte Donner från att själv på de flesta av bokens sidor uttala bestämda åsikter om bra och dåligt hos Diktonius, stor dikt kontra slarvtexter som är ”utomordentligt försumbara”. Jag tycker han ska göra det, och ofta talar exemplen för hans åsikt, men: på vilket sätt skiljer sig Donner här från kategorin ”kritiker”?

En av fem

Apropå kritik: Diktonius skrev under sitt liv massor av sån, säkert alldeles för mycket. Men det lilla jag slumpmässigt läst av den tyder på att Arbetarbladets smakdomare var pålitlig, också efterklokt sett. (Kalevi Granqvist skrev 1969 en pro gradu på temat). T.ex. Diktonius sågningar av kollegan Hagar Olssons mindre lyckade verk vore intressanta att läsa parallellt med hennes av hans.

Som förlagsprodukt ser boken bra ut, men nånstans tycks nån ha haft bråttom: slagfel t.o.m. i diktcitat (bl.a. ”vända” istället för ”väna” på en första rad), ryska transkriberas underligt och påståendet att Sillanpää ”saknade mod” när han gav ut Hurskas kurjuus 1919 känns en smula orättvist (där har ett ”inte” ramlat bort).

Tillbaka till trafiken. Boken är bra för Diktonius – också för att han på nytt får tala till oss med egen röst, i inmonterade citat. Boken är också bra för Donner, som befäster sin plats som en av de fem intressanta essäisterna. När han som här är tillräckligt motiverad för att segt jaga fakta i ämnet får också hans utsvävningar en fast köl; så var det också i de två tidigare, släktrelaterade projekten om K.F. Eneberg (Kärlekens ingenmansland, 2002) och egna pappan Kai (I min faders fotspår, 2006), men Diktonius är en ännu större bit. 

På senaste tiden har jag läst tre biografier: Bengt Jangfeldts om Majakovskij, Boel Westins om Tove Jansson och nu D+D. Alla tre ger nytt stoff, särskilt Westins och Jangfeldts ibland sensationellt. Sedd som ren läsning är Donners bok ändå den mest levande. Där liknar den Åsa Mobergs Simone och jag från 1996, om Simone de Beauvoir. 

Trygve Söderling


Jörn Donner: Diktonius. Ett liv. Schildts/Alfabeta 2007, 340 s.



   Publicerad i Slammerarkivet 2012

SLAMMERARKIVET– hemsida