Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i Ny Tid 7.3.1997



DEBATT, KULTUR, LITTERATUR

Fadermord ja –
klappjakt nej

— Jag kunde bistå vid ett verkligt mord, förklarar Carina Nynäs i förra veckans Ny Tid.

Det kan med andra ord inte vara brist på fantasi som får henne att totalt underkänna Johannes Salminens funderingar om det symboliska ”fadermordet” som ”rituell nödvändighet” (Ny Tid 21.2).

Nynäs inlägg är fräscht, men trots sina sex punkter tycker jag hon förenklar sitt kejs. Kulturella klappjakter är vi alla emot. Vi förföljer dem skoningslöst. Men finns de?

Och dog Rabbe Enckell 1974 faktiskt berövad sin ”värdighet inför offentligheten” (Nynäs)?

Det är nog att dra till. Poeten Enckells värde rasade knappast. Däremot tappade polemikern Enckell mycket av sin värdighet under 60-talsdebatterna med FBT-gänget; hans inlägg är påfallande dåligt skrivna, på en gång dryga, inskränkta och underligt sårade.

Till saken hör förstås att inte heller de texter han bemöter (av Sören G. Lindgren, Claes Andersson, Ingmar Svedberg) är några mästerverk; ofta vimsiga, okunniga, ibland brutala. Det roliga med dem är uppkäftigheten. Inspirerad av Johannes Salminens pikar om en omodern modernism i Levande och död tradition (1963) skriver Claes Andersson en lättsam juttu om den finlandssvenska traditionens ”lik” (”Nekrofilerna i det sjunkande huset – eller ett strå i likets skägg”, Progress, mars 1965). I ett tredje steg av råttan på repet saftar 21-åriga Svedberg på ytterligare: ”liket” blir helt enkelt lika med ”modernismen”, lika med Rabbe Enckell (”Det modernistiska liket” Vasabladet 4.5.1965).

Om den morbida metaforiken hos ”opponenterna” finns förstås mycket att säga, och Enckell säger en del (”de unga begravningsentrepenörerna, som tycks sakna lik”). Det som hos Salminen var en tanke blir hos hans epigoner ofta retorik. Men: nåt veritabelt ”drev” eller gatlopp är det inte fråga om.

För det första, de här jutturna återfinns i ur den ”litterära offentlighetens” synpunkt helt obskyra media.

För det andra, de saknar pondus och tydlighet.

För det tredje, i den egentliga ”stora M-debatten”, som förs i Vasabladet sommaren 1965 med tiotals inlägg hit och dit, för och emot, är Rabbe Enckell och hans eventuella egenskap av lik ett helt perifert tema. (Temat är egentligen inte heller ”M”, modernismen (som alla uppfattar på olika sätt) – utan den klassiska frågan om konsten och (sam)tiden. ”Engagemangsdebatten” – stora E – vore en riktigare etikett.)

Vasabladet-debattens egentliga behållning är dialogen mellan Bo Carpelan och Claes Andersson, där de två poeterna på ett ytterst belevat sätt förespråkar en ”estetisk” respektive en ”engagerad” kultursyn. Här skriver Carpelan som Enckell borde ha skrivit.

Den andra behållningen är att N-B Stormbom provocerar Johannes Salminen att skriva en text till, den klassiska ”Det var en gång en jaguar” (senare publ. i Pelare av eld, 1967).

Men bara i en sensationslysten kvällspress-skrivning kan det här breda tankeutbytet förenklas till historien om hur ett drev av unga, brutala huliganer sprang omkull Rabbe Enckell, en stackars försvarslös pensionär, och dessutom för alltid förstörde hans rykte.

En annan sak är att han själv kanske upplevde saken så. Den psykologiska bakgrunden — osäkerhet som blir sårad aggressivitet — ger sonen Mikael i sin Rabbe Enckell-biografi. Vi andra har i alla fall ingen orsak att blåsa upp bilden. I större språkområden än vårt förs långt tuffare debatter varje vecka.

Populärmyten om det brutala ”fadermordet” känner heller inte till hur aktivt Enckell jobbade på sin roll som farsa. När en ung Jörn Donner 5 år före FBT efterlyste en mera engagerad finlandssvensk litteratur i en BLM-artikel 1960, svarade Enckell med en nidvers. I Svenska Akademin höll han ett tal som skarpt fördömde det moderna abstrakta måleriet (lite förvånande kanske, för att komma från en modernist och estet). Mot bilden av en utsatt åldring som rövas på sin sista paletå 1965 kunde man ställa bilden av en envis, stridbar polemiker som efter att i många år ha hävdat en ovanligt individualistisk konstsyn till slut börjar få mothugg.

Ändå ligger det förstås nåt i klichén om 60-talsdebatten som ett ”rituellt fadermord”. ”Fadern” var bara inte Rabbe E., utan en hel epok. Stora mentalitetsförskjutningar uttrycker sej ofta som käbbel mellan generationer, kanske för att de äldre är uppbundna till varann av lojaliteter som de yngre saknar. Ändå blev Jarl Hemmer på sin tid knappast ”fadermördad” av de jämnåriga Diktonius, Olsson, den unga Enckell. Liksom den väsentliga debatten 1965 alltså gick mellan Carpelan och den bara 11 år yngre Andersson.

Dessutom: Också symbolmördare tar risker. Det som kanske slutar i ett lyckat fadermord har nånstans börjat som en modig personlig handling. Jörn Donner skrev ensam mot etablissemanget; FBT-gänget var sökande, sinsemellan ganska olika ungdomar som knappast föreställde sej att de i den enckellska familjehistorien snart skulle framställas som en rasande lynchmobb.

Sen, efter -65, har det ju varit tyst. Debatter uppstår när samhället verkligen förändras, kring 1960 hände nåt och vi fick en Väinö Linna och en massa följdfenomen. När har nåt debatterats efter det, isynnerhet bland författarna?

I motsats till Nynäs tror jag alltså att äkta konflikter, inklusive symboliska fader- och moder-”mord” är fruktansvärt sällsynta. Finlandssvenska inte minst. Så länge inget drastiskt förändrar vår världsbild saknar vi fantasi att ens föreställa oss vad man kunde snacka om. Som Nynäs själv säger: varför skulle hon behöva mörda Solveig von Schoultz, varför skulle Kjell Westö behöva mörda Gösta Ågren?

Ändå är det synd att vi inget förstår och inget säger. För, som Nynäs också skriver, debatt & kritik är en ”förutsättning för […] ett dynamiskt kulturellt klimat”. Modellen ”drevet” kan vi skippa. Jag försöker t.ex. följa en levnadsregel att inte skriva om Calle Öhman eller Gustaf Widén oftare än en gång per år. (Den förra blev ju f.ö. fadermördad av den senare.)

Men vad är det för debattklimat Carina Nynäs får, om alla plitar på för sej under väggbonaden ”leva och låta leva”, och litar till att historien ger dem rätt? Ska man aldrig spika teser och sätta sej på spel? Och är det poeten Ezra Pound av alla mänskor som ska lära oss besinning – han som under kriget propagerade för fascismen i italienska radiosändningar riktade till de allierade?

Skulle inte Carina Nynäs ens på 40-talet ha varit beredd till ett litet symboliskt fadermord?

Trygve Söderling


Se också:


Publicerad i Slammer-arkivet 12.1.2018


SLAMMERARKIVET– hemsida