Sen lanseringen 1993 som expressivt kolumnfenomen har Linda Skugge utvecklats till en hel rörelse. I min lokala biotop, södra Finland, ser man i bland annat den unga poeten Sanna Tahvanainens krönikor en distinkt Linda-faktor.

I den meditation som här följer försöker jag sätta in skuggismen i ett längre perspektiv. Det är den värd – dels i sin egen rätt, dels som beståndsdel i den ”nya flickighet”, alternativt dotterfeminism, alternativt grrrrrrrlpower, vars mer eller mindre litterära uttryck behandlas i denna bok.

Tabloidkvinnor

Linda Skugge är en emblematisk skribent för sin tid, på samma sätt som – låt oss säga – Åsa Moberg är det för en 25 år äldre generation. Bägge upptäcktes och exponerades redan som 20-åriga i full skala, som kolumnister i de stora kvällstidningarna i Sverige. Bägge kan anses spegla en tidsanda som de ger sin personliga röst; samtidigt är det röster som motsätter sig reducering till kliché. Bägge är med andra ord stronga stilister. Som Linda Skugge skriver:

Först skulle jag fråga hur mycket pengar man får. Sen är det bara att hora loss.

Det som skiljer 60- och 90-talsgenerationernas krönikörer åt är förstås lika uppenbart: där Mobergs anslag går tillbaka på en klassisk upplysningstradition, hör Skugge (som före 2000 heter Linda Norrman Skugge) snarare hemma i romantiken. Där Mobergs texter driver fram en tanke, oftast med klara politiska implikationer, driver Skugge mest omkring – eller skuggboxar med en otillfredsställdhet som åtminstone på ytan verkar subjektiv och skamlöst individualistisk.

Där Åsa Moberg år 1977 kan börja en kolumn med orden: ”Jag har förstått att ’bildade’ människor bör klaga på Hite-rapporten” (och sen försvarar den), kan Linda Skugge 18 år senare – men lika provokativt – öppna: ”Det är enbart på grund av att snygga tjejer har högre status som jag vill göra en face operation.”

Åsa Moberg växer sen rakt in i den klassiska opinionsbildarrollen, framskjutsad av det personliga tilltal som (i motsats till ledarskribentens opersonliga) är tidningskolumnistens slagvapen. Hon läser och lär, skriver romaner och andra böcker, fördjupar debatten i kvinno- och miljöfrågor, blir en kunnig och slagkraftig kärnkraftskritiker, översätter Simone de Beauvoir och ger 1996 ut den redan klassiska essän Simone och jag.

Titeln är talande. Men där Moberg varvar det personliga med det politiska, varvar Linda Skugge det personliga med det privata. Inte ”hur bekämpa förtrycket”, snarare ”så här mår jag idag, det må angå nån eller inte”.

Läsa böcker är tråkigt. Står jämt så mycket shit. Teater och Dramaten är tråkigt. Hur trovärdigt blir det med hela Rederiets skådespelare på scen? Politik är tråkigt, Nyheterna är tråkigt om det inte händer saker som att bebisar hittas i sopnedkast och såna grejer. […]

Remiss till Face Factory. Remiss till NK. Sminkkärringar. Stark eye liner. En stark känsla av eye liner. Jag är feminist. Jag är inte feminist. Vad gör Pontus Gårdinger på TV? Vem har satt dit honom?

När Linda Skugge småningom ändå bestämmer sig för att kalla sig feminist och 1999 redigerar antologin Fittstim (tillsammans med Belinda Olsson och Brita Zilg), anar man en kollektiv suck av lättnad i ett Sverige som dittills oroande nog saknat etiketter att hänga på henne. I och för sig har väl vid det laget också Vecko-Revyn, Pocahontas och Spice Girls blivit nåt slags feminister. Och Lindas feminism har sina öppna paradoxer:

Killar behöver inte spy på tunnelbanan av p-piller, killar kan inte bli med barn och slipper därmed aborter, sex är alltid bättre för killar.

Ja, jag vill att mina barn blir killar. Mina barn tänker inte bli losers.

Naturligtvis finns i Sverige med omnejd också en kritik och misstro mot Skugge och den attityd hon gått i bräschen för. Mera seriösa, mindre ironiska kvinnor frågar sig om hennes ”feminism” är den rätta – i vems namn talar hon, ligger det inte rentav nåt misstänkt i hennes popularitet och synlighet i en fortfarande mansdominerad mediavärld? Kort sagt: är inte hemligheten med hennes framgång att publiken är lurad, lättflirtad, korkad?

Tongångar åt det hållet kunde avläsas i tidskriften bang för ett par år sen, där en kritik av ”tabloidfeminismen” flammade upp. Intressant nog råkade då just Åsa Moberg träda upp till Skugges försvar, anklagade de ungfeministiska bangisterna för rönnbärsmentalitet (”Men ni vill ju inte synas”) och påstod att hon själv i högsta grad är tabloidfeminist.

Det såg alltså ut som om Moberg och Skugge kunde förenas över generationsklyftan, kanske av en faktor jag ännu inte nämnt: den självständighet och (ibland samma sak) den humor som krävs för att gå mot strömmen när strömmen börjar låta oroande enhällig. ”Jag använder push up-behå av samma anledning som jag sminkar mig. Det funkar inte att komma med stekta ägg och ett ugly face! Jag skulle få sparken och inte få nåt nytt jobb” skriver en 28-årig Skugge år 2001. Feministen Åsa Moberg exponerade å sin sida 1993 generöst sina bröst på bakpärmen till en bok, vilket i och för sig kanske motsade titeln, Ingen kan ana vad ni bär på…

För arkivet kan det vara viktigt att här tillägga att bang ingalunda är nån exklusivt dammig teoritidskrift, trots sin akademiska bas – den jobbar med breda teman och skribenterna verkar ofta t.o.m. tragiskt unga. Inte heller är bang på bittersta sätt marginaliserad, tvärtom får varje nummer ett större sekundärt genomslag i stora media än någon annan tidskrift någonsin. Tydligen arbetar en viktig del av bangs s.k. målgrupp på redaktionerna i Sverige.

Trots tabloiddispyten är det lätt att se bang i förlängningen – dotterfeminismens – till den samhällsengagerade tradition som bl.a. Åsa Moberg representerar. Kanske är bang snäppet mera akademisk, samtidigt som den saknar den språkkänsla som så långt ”gör” både Moberg och Skugge. I fältet av skilda och ibland antagonistiska feminismer går Skugge en väg som ligger längre från bangs än från Mobergs.

Tahvanainen och die Sexist Shit

Att sen jämföra Linda Skugge med en finländsk kollega, Sanna Tahvanainen, är förstås skakigt: någon xerox-likhet föreligger inte. Men i den kontext där Tahvanainens krönikor börjar dimpa ner år 2000 är hennes poserande, hejdlösa narcissism och öppna skvättande av kroppsvätskor så pass ovanliga skribenttricks att platsen som en ”Svenskfinlands Skugge” genast var säkrad.

Precis som i fallet Skugge faller mina feministbekanta i fallet T-nainen passionerat isär i två motsatta läger, för och emot. Det är också intressant att notera att Märta Tikkanen – ikon för 70-talsfeminismen och i en del av sina böcker utlämnande på ett sätt som närmar sig den manliga bekännelselitteratur (Christer Kihlman och Henrik Tikkanen) som föregick den kvinnliga – att Märta Tikkanen i sina kolumner i Hufvudstadsbladet i motsats till Tahvanainen alltid ”kunnat bete sig”, på den offentliga plats som press och media är (eller varit).

Det man kan skriva i romanernas, trots allt, slutna rum slänger man inte ut i kolumner för folket. Mot den här oskrivna normen bryter en Skugge och en Tahvanainen trots att en följd garanterat är ett antal läbbiga flås-samtal redan samma kväll. Effekten är kanske t.o.m. ännu mera brutal inom den lilla finlandssvenska ”familjen”, där alla ingalunda känner alla men gärna beter sig som om de gjorde det.

I en kolumn med rubriken ”Die Sexist shit!” kunde Tahvanainen avslöja att redaktörer och makthavare inom den finlandssvenska s.k. kultursektorn minsann är lika sexistiska som andra medelålders män – det hade hon själv nyligen påtagligt upplevt under och efter en tv-inspelning. En nästan sensationell dignitet fick kolumnen i alla fall när Pär Stenbäck – dåvarande kulturfondschef och i högsta grad f.d. minister – ”kom ut” i pressen och – med en narcissism som nästan överträffade Tahvanainens – förklarade att alla förstås insett att just han är det ”kultursvin” hon skriver om. Men att han inte upplevt det lättsamma snacket under och efter inspelningen som något ”tafsande”.

Jargongen i möten mellan äldre män och unga kvinnor, den ömsesidiga flirtighet som är tänkt att smickra bägge parter, kan förstås betraktas på olika sätt. Nån annan ingenue hade eventuellt upplevt Stenbäck precis som han själv gjorde, d.v.s. otroligt charmant. Oroande nog verkade Stenbäck i sitt inlägg i alla fall vara helt blind för den viktiga faktorn M, M som i makt: att han som dåvarande chef för Svenska Kulturfonden (vars inflytande ofta överdrivs i Hbl) av en ung mänska som Tahvanainen kanske sågs som diktatorn över all kultursponsring i Svenskfinland och alltså kung över också hennes öde. Frågan hur man ska portionera ut sina leenden blir då genast svårare.

Skugge rekommenderar oss, som tidigare citerat, att ”bara hora loss”. Tahvanainen valde strategin att först le, sen ångra sej, sen skriva en modig kolumn – först hora, sen hämnas.

Det dåliga språkets lov

Den bästa recension man kan få är att släkt, parents, vuxna inte hajar. (Linda Skugge)

”Tonfallet är kokett och självupptaget, språket dåligt”. Svenska Dagbladets Michel Ekman – om Linda Skugges Saker under huden (1998) – citeras stolt på innerfliken till hennes senaste bok, Det här är inte en bok (2001). Omdömet är riktigt vad kokettheten beträffar – även om det kanske är skäl att nosa efter en doft av ironi i utsagor som ”det enda jag riktigt gillar är att prata i phonen, handla smink och kläder, fika, måla naglarna och gå på partyn” eller ”Jag menar, det är bätte att dö ung än att bli ful.”

Däremot har Ekman uppenbart fel i fråga om språket: finns det ett skäl att läsa Skugge, när alla andra skäl vittrat sönder, så är det just hennes stil. En författare som kan skriva:

Nu har jag det. En som tillhör saggeliten är en sån som tror att Stone Roses Fool’s gold är 8,48. Så jävla fel.

kan aldrig anklagas för att ha ett dåligt språk. För att inte tala om:

En lika irro grej är folk som tror att de är så intelligenta att de inte kan ta vulgoord i sin mun för att de tror det destroyar deras image.

Det som ser ut som en kommentar till Ekman publicerades redan fyra år före hans sågning:

Det coolaste som finns är kunna vara en bimbo på rätt sätt samtidigt som det märks att man är smart. Man kan vara minst lika duktig som de men ändå kunna säga ”fitta”, medan de som bygger sitt liv på tesen ”jag är i alla fall intelligent” bara blir generade och tittar bort då de enligt dem hör ”fel” ord och ”dåligt språk”. De losar ändå till sist

Lika självklart träffar Ekmans omdöme någonting väsentligt i Skugge-stilen: språket är verkligen ”dåligt”, det föreställer, imiterar en viss ”dålighet” med sån drivenhet att en mindre påpasslig läsare t.o.m. kan få för sig att Almqvist hade fel och att det är lätt att skriva strunt. Det tar man sen tillbaka, senast när man läser skuggimitatörer som strävat till samma dålighet, men bara åstadkommit totalt oläslig text.

Knappast är heller Skugges suddiga, tonårsaktiga uppstötningar (på ett konventionellt plan ofta det enda påtagliga ämnet för texterna) så universellt omfattade av alla andra bortskämda yngel att de (uppstötningarna) ensamma skulle förklara gensvaret. Snarare så här: det är lättare att irriteras av Skugge än att avfärda henne. Det är svårare att definiera vad hon egentligen skriver än att inse att hon gör det bra.

Det finns fyra slags människor jag inte kan med. Först såna som inte stänger av stereon utan bara sänker ljudet, såna som sticker ut tungan precis innan de ska dricka ur ett glas och tanter på bussen som ställer sig vid bussdörrarna långt innan bussen stannat. […] Den fjärde människotypen jag stör mig på är klorinmotståndarna.

Slacking är bäst

När jag letar efter skrivpositioner som skulle likna och belysa den skuggeska, kommer jag av nån orsak att tänka på Charles Bukowski – denna halvtrashiga amerikanska författare som i synnerhet under 80-talet trängde in i litteraturen som en frisk fläkt av alkoholångor och svettunkna kläder. Till skillnad från oss andra gjorde Bukowski inga anspråk på att producera ”konst” av någon högre resning än vad som behövs för ett tillfälligt ligg innan man somnar i fyllan. I sin brist på större ambitioner än att ”berätta en ståry” blev han alltså en sorts oglamourös föregångare till den amerikanska slacker-trenden, som präglade popkulturen i några år under 90-talet.

Linda Skugge blir hög på andra saker än Bukowski – att shoppa på NK, att förakta dom ”vuxna” och dom som diggar fel band; kanske också på ångest och nojor. Men den låtsasbimboism hon poserar med, hennes ostentativa slattrighet och dyrkan av en slags evig fjortistillvaro, är ändå släkt med Bukowskis hedonistiska loser.

Bukowski och slackers är några ledtrådar i spaningen på det skuggeska; jag talar då inte om påverkan, utan om paralleller. Kanske nån tycker det vore naturligt att också spana bland kvinnor (när det nu dessutom råkar handlar om en kvinna). Men hur långt kommer vi på den linjen?

Kathy Acker driver sin underminering av språket i en långt mera klassisk-modernistisk-experimentell fåra (Blod & tarmar i plugget). På närmare håll kör Suzanne Brøgger nåt av samma ”projekt” av individualistisk kolumnism som Skugge. Men Brøgger genomför sitt rejs med en elegans av traditionellt essäistiskt snitt, som lägger henne på hopplöst avstånd från den medvetna ”dålighet” Skugge verkar vara ute efter. Snarare borde man kanske peka på en del tidiga texter av Monika Fagerholm, isynnerhet i Sham (1987), som på sitt flickjoyceska sätt sen utvecklas i Diva (1998).

Jag misstänker ändå att spaningen efter en skuggeaktig ”kvinnolinje” inte är så givande som man kunde tro, och jag har också ett förslag till förklaring: hittills har de kvinnor som velat ”ta plats” i skriftkulturen (”ta plats” är ju honnörsordet för dagen, som om kampen gällde vem som har det fetaste arslet) snarare försökt göra det genom duktighet, genom att ”det märks att man är smart”. När man kommer underifrån känns det naturligare att exponera sin kompetens än att maskera den.

Den kvinnliga dandyn

The first duty in life is to be as artificial as possible. What the second duty is no one has as yet discovered. (Oscar Wilde)

När jag istället letar bakåt i de ”manliga” repertoarerna (manlighet är ju bara ett obekvämare sätt att vara kvinna på, och vice versa) hamnar jag underligt nog i 1800-talets dandyism. I skuggan av den s.k. postmodernismen finns ju ett återvändande intresse för Oscar Wilde, se t.ex. Neil Sammells fräscha studie Wilde Style (2000). I Nina Björks några år äldre Sireners sång spelar dandy-figuren en viktig roll i resonemangen kring hennes tema, som är ”modernitet och kön”.

För Nina Björk är dandyn ett slags manlighetens usurperande och utnyttjande av den position som kulturen definierat som ”kvinnlig”. Om min instinkt kring Linda Skugge är riktig, representerar hon alltså en aktuell ”kvinnlighet” som liknar den sorts ”manlighet” som en gång lekte en sorts ”kvinnlighet”…

Såna transformationer skulle förstås inte vara möjliga om inte ”kvinnlighetens” innehåll under resan förbytts i sin motsats. Att vara ”kvinnlig” betyder ju idag främst att vara oerhört ”duktig” – på jobbet, i hemmet, i sängen och på teatern. T.o.m flärd och flams måste genomföras på ett duktigt sätt. Liksom ”manligheten” har ”kvinnlighetens” helhetsrepertoar med andra ord fortfarande luckor att fylla, och vi ser en del sådana manövrer idag: å ena sidan duktiga ”feministiska” Disney-figurer, å den andra en slacker-Skugge som kvinnlig dandy.

”Kvinnlig dandy”! Ett begrepp som kring år 1900 hade låtit helt poänglöst (vitsen med dandyn var just att vara ”effeminerad”) blir kring år 2000 en öppning.

I skuggismens kärna finns, liksom i dandyismens, en dragning till ”esteticism” och ”dekadens” – två termer för en konst- och tidsanda som i tiden (slutet av 1800-talet) användes ganska synonymt, dels med varandra, dels med en tredje term/riktning, ”symbolismen”. Baudelaire var en viktig impuls, också för den ryska symbolism (t.ex. poeten Valerij Brjusov och konstnären Michail Vrubel) som den kulturintresserade petersburgstjejen Edith Södergran begripligt nog tände på. Titeln på Olof Enckells avhandling från 1949, Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans diktning, säger något om vilket fält vi rör oss i: i stället för ”esteticism” kunde där utan större besvär ha stått ”symbolism” eller ”dekadens”. Samtidigt har Nietzsches ofta missförstådda idé om ”Övermänniskan” – en idé om individens rätt att utveckla sina resurser och ”bli den man är”– fått stark aktualitet i dagens feminism, fast i halverad form, vilket både t.ex. Ebba Witt-Brattströms och Boel Hackmans läsningar av nietzschelärjungen Södergran ger uttryck för, på var sitt sätt.

Bli den kvinna är?

Man ska bara göra det man vill göra. Annars blir man olycklig. Man ska inte göra saker som inte gör en lycklig. Egoism brukar det kallas och det är toppen. (Skugge)

To love oneself is the beginning of a life-long romance. (Wilde)

I teknisk mening har den poserande Linda Skugge-stilen mycket ”dekadens” över sig. Där finns den högt värderade, skenbara vårdslösheten (”Jag vill vara ogenerad – / därför struntar jag i ädla stilar” (Södergran), ”Läsa böcker är tråkigt” (Skugge)).

Där finns draget av esteticism och hedonism (”Ananas i champagne” (Brjusov), ”Remiss till NK” (Skugge)). Där finns den ostentativa individualismen (skräckrockaren Marilyn Mansons kax ”I wasn’t born with enough middle fingers” är motto för Skugges Det här är inte en bok). Allt är drag som provocerar, driver med, kontrasterar mot den föregående (och den följande) generationens engagerade, rationella och kollektivistiska livshållning.

Även om Skugge ibland kan låta som en prosaversion av den gnälliga livshållningen hos Magnus Uggla, den svenske kuplettartisten, är det kanske också fruktbart se henne som en parodiskt konsumistisk skugga till Bruno K. Öijer, den programmatiskt nyromantiska 70-talspoeten. Skugge skriver:

Jag skiter i miljön. När jag handlar tvättmedel väljer jag de märken jag sett på reklamen på teve eller efter hur tuffa färgerna på paketet är. Hittar man ett diskmedel som luktar kiwi så tar man ju självklart det, även om det skulle innehålla eventuella sprängämnen.

Den enda Attac-rörelse som skulle intressera den tidiga Skugge – liksom Öijer – vore antagligen en attack mot ”fulheten”:

[…] jag kan inte med en kväll ute där en massa losers står och dansar, fullständigt lyckliga, helt fula, fult hår, ful otymplig kropp, överjävliga kläder. De flirtar, tror de är sexiga, har fula killar. Ofta ser de ner på en på ett helt annat sätt än vad de vackra flickorna gör.

Samtidigt får man komma ihåg att hos den ytliga är också ytligheten bara en yta. ”Only the shallow know themselves” (Wilde). Skugge redigerar Fittstim, Wilde var socialist och feminist för att reta borgarna. När han anställdes för att redigera en kvinnotidskrift, Lady’s World, ändrade han genast namnet till det mera demokratiskt klingande Woman’s World. Linda Skugge må ha startat som slacker-prinsessa, hon har gett den svenska bimbon ett ansikte, men med tiden har också ansiktet fått allt djupare fåror.

Ångest / chic ångest

Det som efter de mera lekfulla kolumnerna i Lindas samlade. Krönikor 93–95 bryter in med styrka i Saker under huden och Det här är inte en bok  är en utsatthet och paniknärhet – den ”generaliserade ångest” som Pia Ingström i en Hbl-recension karaktäriserade som en ”ny psykiatrisk modediagnos i den svenska mediala offentligheten”. Till en del kan allt detta förstås vara delar av posen. Viktigare än frågor om ’sant’ och ’falskt’ (svaret kan vi ändå inte veta) är att paniken är konsekvent, den återkommer med samma envishet som dom svarta kläderna.

När de tidiga krönikornas evinnerliga popbandsuppräkningar försvinner – fast inte det desperata tvånget att vara hipp – närmar sig Skugge motvilligt vuxenvärlden. I det liknar hon den historiens ängel med utspärrade vingar som i Walter Benjamins sönderciterade parabel baklänges blåser in i framtiden. Där 00-talets tonåringar igen vänder sig mot världen, upptäcker hur den är byggd, smalnar Skugges värld i en mening ytterligare. Det minutiöst utarbetade i de tidiga kolumnerna får ge vika för ett lösare, expressionistiskt språk, lagt i dels ”Lindas” egen mun, dels i ”OCD-flickans” (= ”Obsessive Compulsive Disorder”, inte att förväxla med OECD) som enligt fiktionen bombarderar Linda mejl-ledes.

Mest kontrovers i den nya boken har förstås Skugges argument för kejsarsnitt väckt, eftersom det är en fråga med annan politisk laddning än den (utfrån sett) roande besattheten med att ”ligga rätt” i musik kläder klubbar och shopping. När det kommer till förlossningssätt för det kommande barnet stöter åsiktssurfaren Linda plötsligt mot verklighetens rev – för första gången i sitt liv, får man lust att säga. Ifrågasättandet av det gamla vanliga sättet att föda får helt annan tyngd än frågor som ”Allvarligt talat. Hur sexiga är Suede?”, bland annat förstås för att Linda är en viktig opinionsbildare, rollmodell och i den meningen makthavare. När så t.ex. Sanna Tahvanainen blir gravid svarar hon genast med samma ångest och kräver samma kejsarsnitt (kolumnen ”Skita ut en soffa”).

Jag medger gärna att min första (knappast ensamma) reaktion var ett ryggmärgsmässigt ”vad är det för ett dalt?” (speciellt lätt att grymta om man som man inte planerat att föda). Samtidigt har Skugge en del goda argument – i boken framförda under gråtattacker hos en skeptisk barnmorska – mot teorin om ”naturlighet” – typ vi lever i hus också, inte i ”naturliga” grottor.

Vid sidan av själva sakfrågan är det en poäng att en ganska primär ståndpunkt, ”jag vill kunna bestämma att inte lida om det finns en möjlighet” ställs bredvid, oupplösligt växer ihop med ett hot, en mera ogripbar ångestspiral: ungefär ”om jag inte får välja får jag ångest tills jag bryter ihop och ni ändå måste skära”. En tredje faktor är att Linda kanske – nu när hennes roll som listigt bimbo-språkrör övergår i en slags offentlig panikombudsman (PO) – drivs att panikera ännu ett hack mera. Litet som Strindberg kanske testade sin ”galenskap”, kanske medvetet ”gick in för den” för erfarenhetens skull (som man tar en drog eller fylla) och kanske i den marknadsmedvetna förvissningen om att därmed själv bli ”intressantare” som ”produkt”.

En liknande rörelse, också möjligen ”självgenererad” av medias behov, är den självexponeringens djävul som Carina Rydberg tagit ombord i båten i sina senare böcker, Den högsta kasten och Djävulsformeln; liksom Skugge förenar Rydberg den med ett drag av barnslig självömkan. Skugge går i alla fall inte alls lika långt som Rydberg, som medvetet(?) förvandlat sig till en slags vandrande reality-TV-kamera. Barnmorskan som Skugge ”diskuterar” med namnges t.ex. inte, utan kallas för ”Bajsnödiga rösten”. Kanske inte precis vänligt, men inte heller helt genomskinligt.

Oberoende av om Skugge är en hjälte eller svikare i förlossningsdebatten: för diskussionen om dandyism och esteticism räcker det att det är den punkt där raden av näbbigt tonårsmässiga ”varför måste jag…?”-frågor stöter mot själva samhället. Samtidigt som Skugge-texterna formmässigt blivit lösare, hettar det här till på ett plan som inte enbart handlar om konsumistisk tjejkaxighet och stön över ”tanter” som ställer sig vid bussdörren för tidigt. I en ålder av nära 30 år hamnar Skugge med andra ord till slut in i det fält hon hittills så framgångsrikt undvikit att ta på allvar: den sorts socialpolitiska diskussioner hon (eller rättare: den persona hon skapat åt namnet Linda Skugge) hittills varit programmerad att ropa Boring! åt, likt seriefiguren Homer Simpson, tills hon zappat in en bättre kanal.

Den programmatiska ytligheten riskerar alltså att bryta samman och frågan återstår om ”Linda” kommer a) att växa med den nya kontakten med realiteterna och därmed också bli ”tråkigare” (eller är det nödvändigt?), eller b) att backa tillbaka till sina barnsliga, välformulerade utgjutelser.

Ifall alternativ b) är ett nederlag så är den tredje möjligheten, c), den fullständiga katastrofens: det är när de krafter man tagit i båten visar sej så tunga att båten sänks och vraket krossas mot klipporna. Lars Noréns experiment med nynazister i Sju tre-föreställningarna var inte uppmuntrande – nazisterna använde föreställningarna till att planera ett rån, på riktigt, som ledde till flera mord. Carina Rydberg är så vitt jag kan se redan på väg nerför sin fors. Den verkliga ”djävulsformeln” blir då att man inte kan göra det man redan vikt ut outvikt, och eftersom ingen vettig mänska vill ha förbehållslös kontakt med en öppen tv-kamera blir kameran allt ensammare, nojigare, upplever inget att skriva om och skriver (därför?) allt sämre.

Oscar Wilde drabbades som känt så hårt man bara kan av reality check; just för att han var en offentlig person blev utstötandet och domen (för homosexualitet) ovillkorliga. Efter fängelsetiden emigration, elände, sjukdom och död. Dandyismens arrogans var en lek med en eld som till sist inte var att leka med; när det väl börjat rulla i en riktning är samhället – som polischefen säger i slutet av Mika Kaurismäkis film Klaani – en ”armoton kone”, en maskin utan nåd. Man kan försöka rubba maskinens kurs en hårsmån, men riskan att man krossas ska inte underskattas.

Linda Skugges ”dekadens”, hennes lekar med konsumismens och skönhetsnojans demoner, når ännu inte de verkliga avgrunderna – på sin höjd utmanar de det trygga, det präktiga, det vettiga. Men i de nyare böckerna rör hon sig närmare djupare kanter:

Jag är så rädd för panikångest, att jag ska få en panikattack på allmän plats. Jag vet att ingen skulle komma fram och hjälpa mig för jag hjälper ju aldrig nån. En gång såg jag en tjej i min egen ålder ligga raklång på golvet nere på Hornstulls tunnebanestation och jag kände direkt hur paniken växte i mig och jag började må fruktansvärt illa, det kändes som om jag skulle svimma. Jag kude inte förmå mig att gå fram och hjälpa henne, jag gick förbi med bortvänt huvud.

”Ingen skulle hjälpa mig för jag hjälper ju aldrig nån”: det är insikten om samhällets atomisering, om den totalitära individualismen, i en laddad och personlig bild. Ångesten gör mänskorna till egoister och egoismen gör mänskorna fula, hur många lyft de än tagit, hur vackra de än är.

Samtidigt ska man inte låta sig luras av ytorna i Lindas ytlighet. Till en del är den satir och det är kanske just vår reaktion som avslöjar en ytlighet. Henry Parland, ung jazzgosse-dandy på 1920-talet, visste en del om det aktuella problemet: poserandets verklighet. I samlingen Idealrealisation (1929) sa Parland det vackrare:

Jag trodde: det var en människa,
men det var hennes kläder
och jag visste ej att det är samma sak
och att kläder kan vara mycket vackra.