Amen hallå!-språket fick ett ansikte – med en fackterm: en byline – när Linda Skugges kolumn bröt ut i Expressen 1993. Från popkommentator och chic ångestkonsument (”Remiss till NK”) blommade hon snabbt upp till nya roller som bekännare och provokatör. Smart stilist har hon alltid varit, på senare år dessutom nåt av kroppspolitiker och samhällsmoder med svarta naglar. 

Kejsarsnittdebatten, som hon skapade, var en viktig vattendelare. Mycket av Skugges charm och gräslighet ligger i detta att ett tonfall av missnöjt fjortisgnäll, vadå hänsyn, krockar med reella, helt viktiga frågor. Ansiktsmasken av clever bimbo lurar många: en positionsbekräftelse var det när  Moderna Tider utfärdade varning för att total dekadans hotar Sveriges intellektuella liv, ”Lindaskuggorna tar över”. Vad tidskriften kanske missade var den elegans och självironi som skiljer Skugge från epigonerna, ställer henne i en tradition där ”dekadent” och ”posör” alltid varit högsta beröm. ”Bara de ytliga känner sig själva”, skrev Oscar Wilde. 

Vi ytliga 00-talsshoppare behöver vår hovnarr. Om vi på 70-talet led av ett tillfälligt samvete, som under 80- och 90-talet dövades med konsumism – när själva samhället såldes ut på rea – så kan kanske en ny retorik bryta upp sprickorna inifrån. Kanske är Linda Skugges hemliga mission att listigt omtolka vår tids banalaste mantra: ”unna dig … du är värd det”. Fittstimsfeminism är att unna sig både ny eyeliner och rättvisa löner – amen hallå, du är värd det.

Trots de två prosaböckerna har jag ju alltid sett klippboken Lindas samlade från 1996 som hennes mest citerbara verk. Krönikeformatet skapar en sorts stramhet och rytm, kolumnerna är roligare än de ganska oroande Saker under huden (1998) och Det här är inte en bok (2001) som snarare anknyter till en modernism typ Kathy Acker. 

När nu en andra samling krönikor krängs, från åren 1998 till 2001,  frågar man förstås hur en institution som Skugge påverkats av kändisskap, föräldraskap, kanske rutin, kanske mognad. Titeln, Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad, är för konventionell. Och Skugge har blivit en blek epigon av Bengt Ohlsson, upptäcker jag förvånad, tills jag inser att texten jag läser är ett förord skrivet av Bengt Ohlsson. Resten av boken är sig mera lik, kanske oväntat lik. Visst finns manér och rundgång; jag tycker mig också se något färre smygande poetiska one-liners, typ ”Det finns ingen städgen hos kvinnor.” 

”Män har inget att vinna, men rätt ska fan vara rätt”, fortsätter citatet. Här smyger istället en ansvarsfull Skugge fram: hon gör upp listor på hur småbarnsföräldrar ska stödas och katter ska skötas, hon är för ”millimeterrättvisa” mellan könen, hon klagar gärna på ”dagens lata unga” . Elever ska lyda, vuxna vet mera än barn. Skugge upptäcker i sig själv ett ”kd-svin som inte kommit ur garderoben”. Kaxtjejen har blivit kontrollfreak.

Ett viktigt inslag är påhopp på medkändisar. Min favorit är när Skugge drastiskt kopplar ihop resursbrist i förlossningsvården med statsministerns uppmaning till svenska kvinnor att föda fler barn. ”Åk hem till Göran Persson och föd där! Lägg er utanför hans dörr och krysta utav bara helvete! Bloda ned allt.” 

Skugge kan också sparka neråt: nån liten Robinson-tjej som vikt ut sig får höra att hon sviker kvinnorna, dessutom är hon blåst i skallen, hennes hy för dålig och hennes näsa för stor. Själv har jag ju svårt att logiskt få ihop Skugges ettriga kampanjer mot porr (”Pernilla, ta inte av dig”) med hennes lika desperata utseendefixering (”kroppen totalsabbas” av graviditeten, ”tuttarna blir fula, som långa platta tubsockor med en liten pingisboll längst ner”). Själv tror jag ju att kroppsfetischism och -förakt är gjorda av ett och samma material. Är inte vi akademifeminister förresten för porren i år? 

Men man måste anteckna att Skugge faktiskt argumenterar och resonerar. Ofta får hon också rollen av folktribun, det hela kan likna Kamratpostens frågespalt, fast med mera ärekränkningar. 

Trots posen av fritänkare är det en allt socialare Skugge vi ser. Och det kan man förstås beklaga ur en strikt litterär synpunkt, eftersom texterna då inte längre är så där genialt överrumplande. Bland förebilderna nämner Skugge Kerstin Thorvall, Carina Rydberg, Liza Marklund. Särskilt Thorvall blir en allt tydligare klassiker, det här att ge sin dödsföraktande skandalegoism också en social, principiell dimension. 

För att bevara åtminstone en smula oförutsägbarhet vittnar Skugge om att hon som barn blev bara illa berörd av Pippi Långstrump: dels ful (”ånej, inte en ugly till!”), dels galen (”hade fötterna på kudden med skorna på, jag riktigt röööös, det blir ju SKITIGT!”). Själv får hon allt svårare att framstå som en ”mediahora” med skorna på kudden, ju mer hon talar för invandring, homoadoptioner och feminism som ju tyvärr bara är alldeles utmärkt korrekt. Ska man sakna den ”gamla” Skugge, eller ger den ”nya” präktiga Skugge Saken mera cred genom att trots allt stöka till?

Här i Finland tror vi att alla i Sverige är som Linda Skugge.