Hurtiga och trasiga

Mörne-pristagarna är alltid
unga österbottniska kvinnor

1.

Ljuset kommer från norr. I den nya kulturtidskriften Pajazzo påpekar Sofie Knutar ett mönster. Förstapristagarna i Arvid Mörne-tävlingen för förhoppningsfulla unga skribenter är numera alltid unga kvinnor från Österbotten: Catharina Gripenberg, Ika Österblad, Ulrika Nielsen, Hannele Rabb, Heidi von Wright. Också årets vinnare, Malin Klingenberg, kan adderas till den obrutna raden. 

Vi talar om en rätt tydlig litteratursociologisk trend. Och för en gångs skull är geografin kanske ännu intressantare än könet (hundra är ju trots allt en ganska vanlig kvinnokvot numera). 

Även om de sex senaste kvinnorna har pampesiska rötter, har fötterna fört dem åt andra håll (Danmark, Sverige, t.o.m. södra Finland). Man kanske föds till författare däruppe, men man blir det sällan utan att resa bort. 

Malin Klingenberg kommer från Nyykaby. Inom länet dominerar norra Österbotten – Jeppis med omnejd – stort som grogrund och växtlokal för skrivande mänskor. Så har det i och för sig alltid varit, från Runeberg till Hurrarna. Det nya kunde sägas vara att ljuset kommer från norr också i en mera ”allmänfinlandssvensk” betydelse.

2.

Men Sofie Knutar nöjer sig inte med fyrkantig statistik. Hon går ett steg vidare – till tecknens rike. Hon påminner om den trend av självstympning, kroppsångest och fysiskt illamående som under de senare åren framstått eller framställts som nästan normal bland unga kvinnliga författare. Synligast kanske i Sverige, men också Sanna Tahvanainen har i Hbl talat om ”Generation Trasig”.

Knutars artikel blir akut spännande när hon jämför denna ung-skrivande-kvinna-bild med sina Mörne-tjejer och finner att ingen av dem motsvarar signalementet på ”trasdockan”. Mörne-tjejerna är allt möjligt, men inte speciellt trasiga: ”De bibehåller en distans till saker som trots allt är rätt otäcka, de skriver insiktsfullt och ofta med humor, om än svart som sot ibland”.

3.

Med avstamp i Knutars artikel kunde man spåna vidare kring det här med litterära generationsstämplar. Att unga skrivande kvinnor från norra Österbotten inte passar i den föreslagna fållan beror knappast på att plattlänningar på nåt sätt skulle vara ”sundare” (vad det nu är) eller på att Mörne-juryn systematiskt skulle gallra bort självstympare. Litterärt har pristagartjejerna starka ben. Om de inte råkar passa i en påstådd trend så är det kanske värre för trenden än för dem.  

Snarare är det nog så – tänker jag mig – att en generationsetikett lever sitt eget liv. Den slår igenom om den är en smula mediedramatisk och för tillfället ledig. Tittar man bakåt så finner man ofta mycket trasiga romantiker och expressionister – det räcker att nämna Sylvia Plath eller Mirjam Tuominen. I själva verket har väl de flesta konstnärer i de flesta tider fasonerat såriga själar. Det eventuellt nya kunde vara att kroppen blivit mera inne än själen och att den därför fått ta över ångesten. 

4.

Bilden av den nya, trasiga tjejgenerationen – sann eller inte – blir förstås extra effektfull när den ställs i kontrast till en annan bild – sann eller inte – av mödrarnas självsäkra och kampglada 70-talsfeminism. Sofie Knutar talar om ett 70-talsförflutet där ”de österbottniska anmödrarna sjöng Vi är många, vi är hälften och sprudlade av kollektiv energi så svetten trängde genom rödstrumporna”. 

Hur såg då den litteratur ut som faktiskt skrevs, medan strumporna sprudlade? ”Tårar i floder / som blod / flyter fram ur oss / flyter in i oss / saknad och sorg…” (Gurli Lindén). ”det är så mycket gråt som vill fram / så mycket som gjort ont och värkt / därinne så länge” (Carita Nyström). ”Jag fryser i mitt tvivel / och halsen är tjock av gråt” (Anita Wikman). 

Också 70-talet var sårighet och trasighet, inte heller ”anmödrarna” var så entydigt och ensidigt kampglada som vi numera konstruerar dem. Inte ens Tova Randers i Märta Tikkanens actionthriller ”Män kan inte våldtas” (1975) var nån käck Liza Marklund-amazon. 

Det föreligger alltså en oskarphet i bilden av 70-talsfeminismens litterära avtryck och jag tror den bottnar i två saker. För det första är de här böckerna inte längre lästa – det enda som har överlevt är just Wava Stürmers internationella kamphit ”Vi är många, vi är hälften”. För det andra har 70-talsfeministerna själva förenklat sin historia. Kanske i panik, kanske i glömska. 

5.

Hur verklig är alltså den påstådda generationsmotsättningen mellan Gamla Hurtig (F-70) och Unga Trasig (F-90)? Kunde man inte t.o.m. vända på steken och tänka sig att mödrarna var sårigare, eftersom de till en del måste skapa sin feminism från scratch? Kanske är tvärtom 90-talets konsumistiska grrrrlpower-generation– Spice Girls- och Pocahontas-feministerna – det första verkligt oreflekterat hurtiga kvinnliga marknadssegmentet? 

Trygve Söderling

Relaterat:

▶︎ 90-talets Pocahontas-feminism: ”Är vi alltså tillbaka i förra sekelskiftets kvinnorörelse, som var två: en för arbetarkvinnorna, en för borgerskapet?”. (1999)