90-talets Pocahontas-feminism

Motgångar kan vi ta, men vad göra med alla framgångar? För en gammal 70-talsfeminist som mig börjar slutet av 90-talet allt mera se ut som ett framgångsproblem.

Visst: ätstörningar, utseendefixering och ’konstiga’ sexvanor hos unga flickor kan vara symptom på backlash, som Theresa Norrmén påpekade på ett mittuppslag för några månader sen (Ny Tid 27.11). Men samtidigt kommer man inte ifrån att på många plan har det ju gått bra för kvinnorna. Då handlar det inte bara om att Girl Power för fjortisar blivit kommersiellt gångbar, utan också att vi – för att nu tala musik – fått en hel våg av riktigt lysande artister. Björk, Cassandra Wilson, Alanis Morissette, P.J. Harvey… – inom rocken är personlighet numera synonym för kvinna. Också inom filmen syns tecknen: inte bara Bond-brudar som blivit smartare än agenten, utan också deras underbara småsyskon som vågar välja själva i Fucking Åmål. Inte ens kvinnorna i politiken är längre enbart show-artister av typen Lillan Rehn – Svenskfinlands egen Spice Girl. Precis som i rocken dundrar här en ny och skärpt generation in med mänskliga kvaliteter: Heidi Hautala, Eva Biaudet, Astrid Thors och Suvi-Anne Siimes. Till och med Disney-imperiet har tvingats skrota den traditionella kvinnorollen: den perfekta hemmafrun Snövit har efterträtts av en aning mera etniskt och könspolitiskt korrekta amazoner som Pocahontas och Mulan.

Det om symbolerna. Samtidigt vet vi att ute i verkligheten har löneklyftan mellan könen igen ökat – en logisk följd av att skillnaderna mellan klasserna vuxit, att samhället överhuvudtaget blir mera ojämlikt. Inför riksdagsvalet bakar visserligen Suvi-Anne rågbröd och Per-Erik Lönnfors vill ”satsa på familjen” – det kan låta som ett trevligt eko av 70-talsfeminismens ideal om att synliggöra den så kallade kvinnoverkligheten och kräva kortare arbetstid och samma lön för bägge föräldrarna. Men ”satsa på familjen” kan också betyda att kvinnor och arbetslösa ska sluta fundera och rusa tillbaka till spisen. ”Rösta på oss, vi satsar på familjen!” kan verka helt bra som slagord, tills man inser att satsade på familjen, det gjorde också Olympiska Kommittén.

Rakad, lyft och pumpad

Slutet av 1900-talet präglas alltså av en slags paradoxal Pocahontas-feminism, där kvinnor på ett plan uppmuntras att vara smarta, suveräna och aktiva – samtidigt som grundförutsättningarna för att göra det tas ifrån både kvinnor och män. De kvinnor som lyckas är flera och samtidigt färre. Flera kvinnor än förr upphöjs till framgångssymboler, samtidigt slås flera ut i den andra ändan, den man aldrig snackar om. Det är nästan som USA.

Den nya, framgångsrika kvinnorollen är stressande framför allt för att den är så snäv – lika snäv som det gamla Snövit-idealet, och när det gäller kjolen ännu snävare. Framgången är nu högklackad, rakad, lyft och pumpad. Flärd och glamour är – heter det i tidningarna – ”igen tillåtna”. Och inte bara tillåtna, de är snudd på påbjudna. Framgången är igen stöpt i en mall, inga barnselar eller schaviga indiska kjolar syns till i regeringen eller på Finlands Bank. Det kvinnoideal som segrat är inte Pippi Långstrump, snarare Barbie.

Hur är det inom media? 90-talets slut präglas av att så kallat livsstilsmaterial – det som förr häckade i de så kallade damtidningarna – expanderat stort i tv, radio och dagspress. I princip är det nyttigt, breddande, och inom livsstil är de synliga skribenterna/producenterna ofta kvinnor – ta Hufvudstadsbladets nya bilagor och radioprogram typ Oasen.

Kvinnoframgång, alltså? Samtidigt kan man konstatera att inom journalistikens s.k. tunga områden – ekonomi, politik, IT, rock och sport – håller vi män ställningarna. Och när vissa kvinnor ändå gör ”seriös” journalistik, omplaceras de i allmänhet efter en tid i ”nåt lättare”. Från radions värld kan man nämna invandrarprogrammet Broar, samhällsprogrammet Reportrarna och pressöversikten Pressöversikten. Alla med kvinnor i synlig position. Alla numera nerlagda. Framgång?

Patsy Nakell, ex-Broar, är tillräckligt proffs för att göra till och med ett så skrämmande trivselinriktat programblock som Lördax med nånsorts yrkesheder i behåll. Men visst är det slöseri med intellekt och resurser, även om hon bara är kvinna. Kanske Vegas Nakell-missbruk är symbolen för hela vårt nya stängda EUroland av 1999: livsstil får ersätta livet. Flyktingars berättelser om diktaturer trängs ut av den finlandssvenska medelklassens mys-pysproblem. Ut med mänskliga rättigheter, in med make up och sällskapshundars eksem.

Framgång? Ändå har nånting hänt, det syns i tidningarnas allra heligaste, ledarredaktionerna. En undersökning (redovisad i näst-senaste numret av tidskriften bang) visar att rikssvensk dagspress insett att rena herrklubbar inte längre är trovärdiga opinionsbildare. De flesta tidningarna har faktiskt anställt nya friska kvinnor för att skriva ledare. Dock på villkoret att de nya tjejerna har samma åsikter som de gamla männen – verkar det. Också två av Helsingin Sanomats tre nuvarande chefredaktörer är sedan flera år tillbaka kvinnor – har nån märkt nån skillnad?

Möjligheterna står alltså idag öppna för kvinnor att göra karriär som en sorts representationsfeminister, förutsatt att de ser bra ut och är lagom konservativa. För den gamla 70-tals-rödstrumpan känns den nya token-feministen, pantfångekvinnan, förstås förvirrande: just det här jobbade vi för, och ändå inte? Är framgång en motgång? Miten suu nyt pannaan?

Krigiska strategier

Ovannämnda tidskrift, bang, är själv ett exempel på problemet framgång. bang är alltså en ’ung’, snyggt layoutad, akademisk blaska om viktiga teman som sex, våld, mat, städning och Simone de Beauvoir. Varje nummer som kommer ut anmäls i alla de stora rikssvenska tidningarna, Det händer ingen annan tidskrift och det avspeglar att det idag sitter tjejer med bangska sympatier också på kulturredaktionerna. Samtidigt – vilket vi också kunde läsa i Heidi Backmans referat i Ny Tid 22.1 – funderar chefredaktören Petra Ulmanen i bang 3/98 på hur man kunde bygga upp en ännu effektivare feministisk mediastrategi. I artikeln War Room säger hon att kvinnorna ”till en viss punkt” måste lära sig av PR-proffsens och näringslivets metoder, och hon presenterar sin vision om ett feministiskt kampanjcenter och medianätverk där man alltid kan att få tag på slagfärdiga kvinnor med de rätta åsikterna att köra fram i TV-, tidnings- och radiointervjuer.

”War Room”, krigsrummet, det låter ju militant så det förslår. Det låter också hierarkiskt, taktiskt och manipulativt – alltså just vad en del feminister anser är typiskt för oss män. Det låter i själva verket som en fullständigt misslyckad metafor. Den viktiga frågan är förstås vad Petra Ulmanen menar med ”till en viss punkt”. Finns det en punkt, finns det en gräns? Finns det nån form av demokrati inbyggd i hennes vision, eller ska man också i det avseendet fungera som ett företag gör, eller en armé i krig?

För mig låter idén om ett feministiskt ”war room” för goda syften ungefär som Pentti Linkolas idé om ekofascistisk diktatur för goda syften: det låter med andra ord helknäppt. Har man en gång gett Ulmanen, Linkola eller Stalin makten, säger ju inget längre vad U, L eller S kommer att verka för för syften. Demokrati genom diktatur är helt enkelt en idé för virrpannor.

Devalvering?

Dagens kvinnorörelse arbetar redan självklart med statsunderstöd, ljusa kontor, proffsig design och marknadsföring. Det är länge sen 70-talets vilda, socialistiska och bohemiska kvinnorörelse, som var mera osorterad – men kanske också mera omutlig? Och vissa insikter måste varje generation tydligen komma fram till själv. I de två senaste numren diskuterar några bang-kvinnor om ”vi” inte i själva verket är ganska småborgerliga: det kan vara okej att drömma om egen karriär (eftersom man är kvinna är det okej) men varför hoppas alla feminister också på att gifta sej med rika män?

Nånting har med andra ord gått förlorat med framgången. Ur ett 70-talsperspektiv kan det se ut som om kvinnokampens visioner åkt samma väg som de finska och ryska statsbolagen: de har privatiserats. Det gemensamma och långsiktiga slaktas, till förmån för vad just jag just nu kan tjäna på en sell-out. Linda Lampenius överger Stadsorkestern och SFP till förmån för silikon och Playboy, Petra Ulmanen vill överge demokratin för taktiken? Framgångsreceptet är att definiera, producera mig som individ – min kropp, min habitus, mina kläder, mina åsikter – enligt en accepterad modell. Dagens ”feministiska strategi” kan alltså vara en välkalkylerad privat karriärväg, snarare än en ideologi om samhället i stort. Kvinnorörelsen ersätts av de utvaldas mediala work-out.

Också 70-talsfeminismen hade förstås sina blinda fläckar, t.ex. den fyrkantiga synen på porr, prostitution och män. Den hade t.o.m. inslag som var riktigt dåraktiga i negativ mening – som föreställningen att om kvinnor fick ta sin rättmätiga plats i politiken skulle krig och andra taskigheter upphöra. Här som på många andra fält har feminismen istället paradoxalt berett vägen för effekter den inte själv strävat till: tackvare den har vi fått kvinnor i armén, kvinnliga försvarsministrar. Ändå, vad man än säger: på 70-talet var feminismen en vision om ett rättvisare samhälle. På 90-talet handlar den om rättvisa inom eliten.

Är vi alltså tillbaka i förra sekelskiftets kvinnorörelse, som var två: en för arbetarkvinnorna, en för borgerskapet? Med den skillnaden att det idag inte ens finns nån riktigt tydlig låglönefeminism. Åtminstone i bang är den svår att få syn på. Är det ute med systerskap, i betydelsen solidaritet? I så fall devalveras feminismen i mina ögon till en jaha-rörelse. Lika lön för skilda kön är fortfarande en demokratifråga. Men 50% kvinnor i ledningen för ett samhälle som i alla andra avseenden blir hårdare, mera ojämlikt, det låter för mig lika ointressant som Disneys ”djungelpinuppa” (Muddle Lilius) jämförd med den verkliga Pocahontas. Motgångar kan vi ta, men vad ska vi göra med all denna framgång?

Trygve Söderling

Publicerad i Ny Tid 1999

Texten är en utvidgning av en kolumn som sändes i Radio Vegas kulturmagasin 2.2.1999