Kulturens glastak

Sven Willner: Innanför eller utanför (2003)

En del partier är nästan privata. I Sven Willners senaste tänkebok ingår personliga, självutlämnande sidor, flera än i den förra. Som också den ibland var nästan överrumplande intim. Och man kunde säga en del om nyttan av att såna här uppriktigheter, ”bekännelser”, inte skrivs enbart av påstridiga provokatörer och nacissistiska mediepersoner i karriären. Hur det är viktigt att också en diskret och lågmäld resönör som Willner, 85, tar upp tidigare vändpunkter i sitt liv till ny granskning. 

Han gör kanske inte precis en Carina Rydberg, han är inte sensationssjuk och hämndlysten. Men här finns en strong, sen öppenhet som får en att tänka att 1970-talets litterära utvikstilltal – med tiden och i rätta händer – kanske ändå fört nåt gott med sig. 

I synnerhet känns de sidor viktiga där Willner låter förstå hur mycket lycka och smärta man kan uppleva också efter sjuttio och åttio plus. ”Naturligtvis kunde vi ha talat varandra till rätta, men jag bara drog mig tillbaka och försökte öva in mig i den ålderdomsensamhet, som jag trodde väntade mig.”  Eller: ”upp mot axlarna minns mina armar dej som innesluten, tryckt mot mej”.

Läste för en tid sen en av Henrik Tikkanens s.k. adressböcker på nytt och insåg att deras egentliga tid nog kommit först nu när ingen mera bryr sej om vem och vad de eventuellt handlade om ”i verkligheten”. Nu kan de äntligen bli lästa som litteratur. På samma sätt är det starka med Willners ”bekännelser” inte skvallerfaktorn utan det varsamma och fortfarande sökande sätt han beskriver nya kärlekar, rädslor och tillkortakommanden på. Viktigt är inte namnen, utan namnen på känslorna. Att livet fortfarande pågår, starkt.

Men jag vill också ta bokens titel, Innanför eller utanför, på allvar. Den kan låta bekväm, så där som det idag är alltför bekvämt att säga att ”det finns många sanningar” och alltså ingen som spelar en roll. Men Willners ”innanför eller utanför” – kongenialt illustrerat av porträttet på pärmen, taget i ett fönster i Spanien av Marja Martin – är mera laddat än så. Som jag läser det handlar det om en skenhelighet som vår kultur håller sig med. Ett glastak, för att låna en bild som är populär i den feministiska diskursen. 

Sven Willner hör till dem som av egen kraft, från marginellaste småbrukarbakgrund, tagit till sig det som kallas finkultur i hela dess bredd. Han är mera mångsidigt bildad och lärd än de flesta, inte bara inom litteratur utan också politik – ”slarvigt självlärd”, skriver han själv. Vid sidan av ett livsverk som dagsjournalist och den kritiker som bokstavligen läste allt, har han skrivit i tidskrifter, gett ut nitton essäsamlingar och i många år representerat Finland i juryn för Nordiska Rådets litteraturpris. Man kan tycka att det minsann är att vara ”innanför” och att t.o.m. utöva en del makt. 

Men samtidigt är det alldeles klart att Willners känsla av att ändå vara utanför ”sammanhangen” inte är bara en klädsam pose. När han under 80-talet flyttade till Helsingfors, efter pensioneringen från Västra Nyland, blev han, noterar han, ”lite av en kändis, underligt nog mera på finskt håll än på svenskt”. Dessutom var det ofta betydligt yngre mänskor – poeter och författare kring  tidskrifterna KLO och Runous, – som ”såg” Willner för den han är, som tog upp ett samtal med honom. Inte de finlandssvenska kulturinstitutionernas inre kretsar, där man logiskt sett kunde tycka att hans naturliga plats och kolleger finns. 

Glastak. Innanför och utanför. I princip en resurs, men inte behövd, av AB Finlandssvensk Kulturfasad, eftersom dess intresse är fasaden där Willners intresse är kulturen. En orättvis bild? Svårt att veta, men så ser det nog ut när man betraktar det kulturella glastaket med Willner som test case. 

Innanför eller utanför är en ganska splittrad bok med drag av skåpstädning; det stör inte mig. Det biografiska kommer jämsides med rätt ”sakliga” artiklar och essäer om t.ex. Södergran, Mannerheim, Lars Forssell och Veijo Meri. Allmänt taget lyfter Willner i varje fall nu tydligare fram de personliga signalementen, sambanden mellan dikt och liv, än i merparten av sina böcker. Dubbelporträttet visar konsten och jaget.  

Allra starkast är den förbindelsen kanske i en text från 1983 där han tillfälligt återvänt till barndomens å i Österbotten, men mest går och tänker på en balettföreställning han sett några månader tidigare. Jag vill sluta med två längre citat ur den här texten, eftersom de hör till de rader där Willner talar så direkt att till och med en dimögd läsare måste lystra:

”Som när jag i vintras, efter en ödslig dag i januari, gick till Finska Operan för att se Kurt Joos balett Det gröna bordet, som jag läst och hört om i nästan hela mitt liv – den hade sin urpremiär i Berlin 1932 och redan följande år var den förbjuden i Tyskland – men aldrig trott mig få uppleva. Nu blev den som en våldsam förstärkning av alla de kaotiska och aggressivt ångestfulla känslor som jag på förhand behärskades av, och när ridån gick ner och applådåskorna smattrade hade jag helst velat resa mig upp och skrika till både dansare och publik, att utanför operans väggar fortsätter spelet i en allt väldigare och hemskare omfattning, vi måste göra något för att hindra vansinnets utbredning. Det är inte längre fråga om konst men om verklighet. Ja, jag hade nästan varit beredd att stjälpa hela spelet över ända bara för att själv få ro…”

Kanske är det lite synd att Willner inte steg upp och skrek. Utkastad eller inte – innanför eller utanför – hade det varit värt det. Men texten slutar i ett annat minne, på sitt sätt lika drastiskt, sin egen absurda teater:

”Jag är kvar på Vilobacka, årtalet kan skifta men det är vår, jag går upp för åsluttningen och känner hur syrendoften slår emot mig, jag öppnar dörren och går upp för de knarrande trapporna, och när jag kommer in ringer telefonen, jag svarar, och det är pastor Birger Selroos, som sedermera blev kyrkoherde, som ringer och säger att det kommit ett meddelande innehållande en bekräftelse på att jag har stupat, och att jag alltså är en död som lever, en levande död, och vi tycker båda att det är en egendomlig, smått roande situation. Men då var det 1943.”

Trygve Söderling

Sven Willner: Innanför eller utanför. Söderströms, 2003, 186 s

---

Relaterat:
▶︎ Enmansakademin Sven Willner: stor intervju (Ny Tid 1996, tillsammans med Tapani Ritamäki)
▶︎ Sven Willner – artikel i Biografiskt lexikon för Finland (2011)