Att blotta är nödvändigt

Skuldkänslan är ett utomordentligt
preventivmedel mot uppror.
— Christer Kihlman, Människan som skalv (1971)

Jag berättar, men på ett villkor: att du inte ställer mig till svars. Jag kittlar din fantasi med misstanken att jag kanske faktiskt upplevt det här, i alla dess förförande detaljer. Jag låter det gruvligt privata bli synligt, berörbart, och du känner på mig genom fiktionens tunna tyg. Detta har hänt? Det kan ha hänt, men vi är överens om att bägge ska låtsas att du ingenting känt.

Varför? För att du vill höra mera.

Självbekännarna är litteraturens benji-hoppare, de har också släktskap med strippor. Att vika ut sig – eller något som kunde vara ett ”sig” – är inte riskfritt, efter ett lyckat nummer får man skaffa sig hemligt nummer. Priset för öppenhet är slutenhet, galningar drar till sig galningar och det finns alltid de i publiken som inte erkänner rampen. Som hoppar över den eller likt ett alltför litet barn ropar högt från salongen att björnen står bakom hjältens rygg.

Ändå behöver litteraturen sina extremsportare. Om inte annat så för att bli påmind om vad den håller på med egentligen.

Berättelsens kontrakt med läsaren är en lek med möjligheten att den kunde vara sann. Självbekännarlitteraturen utvecklar denna stilla flirt med mimesis till fullständigt grovhångel. Också bekännelsen behöver normalkontraktet, men bara för att vrida till det ytterligare ett varv. Om regeln är fiktion som låtsas vara sanning (och till någon del är det) så handlar bekännelsen om sanning som låtsas att den är fiktion som låtsas vara sanning. 

TKT-boomen

Under 1970-talet utkom en rad finlandssvenska böcker som på ett ovanligt fränt sätt tycktes hänga ut sina upphovsmäns och sin upphovskvinnas privatliv. De verkade inte dra sig för att in på bara kroppen avslöja sig själva, föräldrar och barn, makar och älskare, älskarinnor och hundar. Varje ny bok var ett nytt sensationellt avslöjande och författarna blev en sorts litteraturrelaterade kändisar. I synnerhet som två av dem var gifta med varandra och alltså kunde föra in ett tävlingsmoment: vem avslöjar mest ur samma äktenskap?

Den läsande publiken tyckte sig bli förtrogen med författarnas intimaste hemligheter, författarna föreföll för ett tag nästan verkligare än tv-såpornas gestalter. T.o.m. kvälls- och veckopressen hamnade på andra plats: den seriösa litteraturen var för en gångs skull ännu mera avslöjande, upprörande och skoningslös.

Tre verk blev mera chockerande än alla andra: Christer Kihlmans Människan som skalv (1971), Henrik Tikkanens s.k. adressböcker (1975-1982) och Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978). Vågen av ”självbekännelselitteratur” låg i tiden också på andra håll, men hos de finlandssvenska bekännarna fanns ett slags lokalt raseri som gör dem förtjänta av det lokalhistoriska epitetet blottarna. En annan synonym var naturligtvis kihlmanåtikkanen, men antalet Tikkanen var strängt taget två. ”Tikkanenkihlmanåtikkanen” – tkt – vore ett mera korrekt namn på den ovanligt intensiva avklädnings- och bekännelse-boom i finlandssvensk litteratur som varade i femton år och aldrig återkom.¹⁾

Blottandet har sin tid

Förstås avslöjar varje bok med- och omedvetet sin författare. Och förstås har det alltid skrivits mer eller mindre självbiografiska böcker, både smärtsamt och skrytsamt omaskerade.

Jag begynner ett företag, som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag.

Trots detta kaxiga intro anknyter Rousseau, redan genom att kalla sitt verk för Confessions (1781–88), till kyrkofadern Augustinus Confessiones från 400-talet. Motsvarigheter fanns alltså och inte heller efterföljare har saknats. Däremot är kanske ”naturens fulla sanning” inte längre alltid världens intressantaste; på en badstrand eller ett nudistläger är det t.o.m. god ton att låtsas om motsatsen. 

I Arvid Mörnes Ett liv (1925) rör sig tonfallet nära bekännelsens, om också via en fiktionaliserande bruksanvisning. Marianne Alopaeus’ romaner, från Uppbrott (1945) till Mörkrets kärna (1965) skriver på ett liknande sätt fram ett antal kvinnliga subjekt som visserligen inte (som Rousseau) påstår att de är författaren, men nog lyfter fram intima skandaler. Hade Mörkrets kärna skrivits i Sverige hade den kanske räknats som en föregångare till bekännelsevågen och fått ett omnämnande i Christine Sarrimos avhandling i ämnet, När det personliga blev politiskt (2000).

I Sverige ses bekännelse-boomen att ses som en exklusivt kvinnlig affär, eller med Sarrimos mera distade fomulering: den ”konstruerades som kvinnlig genre”. Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna från 1976 brukar siktas in som branschöppnaren (det mest förbjudna var att hon inte tyckte om sin mamma). Vad erotiken beträffar brukar man peka på internationella impulser från Erica Jongs Fear of Flying och Suzanne Brøggers Fri os från kærligheden, bägge från 1973, bägge inspirerade av Henry Miller. Också kvinnor kan uppskatta raka puckar, var budet, utan besvärande romantik eller trohet. Om Marianne Alopaeus 1965 i Mörkrets kärna talat med skimrande ord om vikten av intellektuellt stimulerande samlag&samtal – intellectual intercourse sjöng senare Alanis Morissette – så gällde Jongs emblematiska dröm om the zipless fuck snarare rätten att knulla runt utan djupsinnighet. Flygrädd eller inte, åtminstone fick bekännelseromanen en flygande start tack vare lystna läsares berättigade behov av kvinnlig gladporr.

Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna ses i Nordisk kvinnolitteraturhistoria som ”urmodellen för den svenska bekännelseromanen”. Men Kihlmans Människan som skalv (1971) utkom fem år tidigare, håller hög blottarprofil och är en svensk bekännelseroman åtminstone i den bemärkelsen att den är skriven på svenska.

Ännu tidigare ute var Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964, tillräckligt klassisk för att rendera ny pocketutgåva 2003. Myrdals bikt (han gjorde inte tillräckligt för att förhindra en nära väns självmord, han tycker sällskapsliv är tråkigt, etc.) sågs kanske inte som kvinnlig nog för att ett drygt decennium senare passas in i bekännelse-boomen. Men om kvinnorörelsens tes att det privata är det politiska är tillämpbar på alla kön så är Myrdal både privat, politisk, hänsynslös och känd. Allt grundkomponenter för en god bekännelse.

Också Jörn Donners Sommar av kärlek och sorg – från 1971, samma år som Människan som skalv – förefaller öppenhjärtig. Men Donner har väl inte lika hårresande saker att bekänna, eller så är han helt enkelt för diskret. Som alltid. Ur publikens synvinkel var det Christer Kihlmans Människan som skalv som kom att inleda trenden att på allvar kasta alla masker.

Homo Darrus

Eller åtminstone ge intrycket av att kasta alla masker. Som läsare kan vi förstås aldrig veta hur sann och total en bekännelse är. Det är inte heller en viktig fråga. Viktigt är om bekännelsen kan ge oss stötar i våra egna liv.

I inledningen till Människan som skalv formulerar Kihlman sin ideologi för blottandets nödvändighet:

Med denna bok har jag av egen fri vilja brutit privatlivets helgd, jag har frivilligt öppnat mitt jags dörrar för några av dess »skamliga» hemligheter. Om jag därmed har lyckats minska den irrationella, den onödiga rädslan, för någon enskild människa och därigenom också den onödiga rädslans och ångestens hela oerhörda summa i världen, har boken uppnått ett av sina syften, fullgjort en av de avsikter jag haft med den. 

Kihlman kräver alltså en förändrad skampolitik. ”Många människor går och bär på ungefär samma hemligheter utan att veta det just för att de så omsorgsfullt bevarar dem som sina privata hemligheter eller svagheter” … ”Skuldkänslan hos den enskilda individen eller hos ett helt folk är ett utomordentligt preventivmedel mot uppror, som få regimer underlåter att på något sätt begagna sig av”.

Ännu koncisare har anti-skam-programmet formulerats av Muminpappan. ”Skuldkänslor är bara hämningar.”²⁾

Kihlmans tankegång stöds i efterhand på åtminstone en punkt av samhällsförändringen. I finländsk lag var homosexuella handlingar straffbara fram till just år 1971, när Människan i dubbel bemärkelse kom ut. Om bögar, lesbiska, bisexuella numera, i början av 2000-talet, börjat skildras som varelser på samma planet som de strejta – t.o.m. i samhällets unknaste vrår, populärkulturen och kyrkan – så beror det på att tillräckligt många mänskor liksom Kihlman lämnat skåpet med sin f.d. brottsliga läggning.

Däremot kan man fråga sig om äktenskapskriser och alkoholism alls kan jämföras med f.d. marginaliserade sexuella läggningar. Det är skillnad på skam och skam och en del skamkällor är giltigare än andra, vad Muminpappan än säger. All skuldreglering handlar inte om fullständig avskrivning. Privat ansvarslöshet, svek eller otrohet försvinner liksom inte genom ändring i lag.

Skandal nummer två: Tikkanen

Också Henrik Tikkanen blottade sorgliga följder av alkoholism, egoism och snobbism i Brändövägen 8, den första av hans ”adressböcker” (de blev till slut fem). Man kan odla tankeleken att Kihlmans exempel uppmuntrade Tikkanen till denna nya, plötsliga uppriktighet. I Brändövägen beskrivs berättarens föräldrar som mera intresserade av att festa och ”begå hor” (gammal fin term) än att ta hand om sina fyra barn.

Tiden mellan festerna gick åt till anklagelser och undanflykter, lögner och bekännelser. De förväxlade fyllegräl med passion och de förbrukade varandra och blev samtidigt allt mer främmande för varandra. När de sen skildes var de som två livbåtar utom synhåll från varandra på det vidsträckta havet i vilket den festligt upplysta lyxkryssaren hade sjunkit efter att ha törnat mot isberget som skulle förse fartyget med is till champagnekylarna.

Att berättaren hänger ut föräldrarna, Brändö och Partiet – en tidigare SFP-minister som moderns älskare – sågs av en del läsare som Tikkanens största brott. En smula orättvist, han skriver trots allt mycket elakt om militarismen också.

Efter Brändövägen buntades Henrik Tikkanen självklart ihop med den redan avslöjade svikaren Kihlman och anklagelserna mot ”kihlmanåtikkanen” för att ”kacka i eget bo” haglade, framför allt i resebyråtidskriften Kuriren som har god spridning i de finlandssvenska hemmen. För en utomstående är det verkligt chockerande nu i efterhand kanske ändå att Tikkanen före Brändövägen i så många tiotals år tydligen ändå lyckats framstå som en kompis i gänget, i det andra gänget. Kanske originell och ironisk, kanske en konstnärstyp, men införstådd, med i systemet och anställd på Husis. Med Brändövägen byter han till synes plötsligt och oväntat sida och bekänner färg. Fel färg.

Anklagelserna för att svika ”finlandssvenskheten” (vad det nu sen är) för snöd ekonomisk vinnings skull haglade, och med rätta. Alla stamsamhällen sätter klantillhörighet före konst och pengar. Men än sen? Det är viktigt att svika. Samtidigt är det, paradoxalt nog, lättare att bli framgångsrik blottare i en tätt spunnen klan, ett ”trångt rum” (Mazzarella) än bland idel vidsynta kosmopoliter. Just i trängseln i en packad buss märks det som sticker ut.

Och när man väl släppt förtöjningen – vad ska faster säga? – öppnar sig för den hysteriske blottaren en trygg hamn i de större sammanhang – Sverige, finska Finland, världen – som under uppmuntrande tillrop slickar i sig provinsiella skandaler. Åtminstone så länge provinsen inte verkar omfatta dem själva. En stor del av beskrivningarna – inklusive mina, här – av den ”chock” och ”skandal” ktk-böckerna sägs ha skapat är förstås bara vanlig högkulturell hype som bubblats upp för att stärka den talandes, förment vidsyntas, självkänsla.

En del av det chockerande i Bävervägen 11 och Mariegatan 26 är också mera putslustigt än i den i grunden tragiska första boken. Huvudpersonen berättar t.ex. hur nån tjej, nyss Svenskfinlands Lucia, börjar jobba på samma tidning som han.

Sex år knullade vi varje dag på Hufvudstadsbladets arbetstid utan att nån märkte det. Det finns en gammal fin journalisttradition som tillåter redaktörer att försvinna till krogen på ett par timmar trots att nyheterna inte längre tar den vägen.
    Dessutom gjorde vi nytta också. Sex stimulerade min tankeverksamhet. Ju grundligare samlagen var dess skarpsinnigare blev jag. På vägen tillbaka till tidningen producerade jag aforismer på löpade band som Märta tecknade upp. (Mariegatan 26)

”Märta”, den unga flickan som senare gifter sig med berättaren, redigerar in aforismerna i tidningens spalt för tänkespråk och undertecknar dem med namn som Shakespeare och Voltaire. En smula skrytsamt hävdar Henrik Tikkanen att ingen av tidningens läsare någonsin upptäckte att dessa tankar av ”världshistoriens främsta snillen” var tänkta av honom.

Lukten av spyor: Tikkanen vs. Tikkanen

Berättaren i de tre första adressböckerna får småningom obehagliga sjukdomssymptom i samband med sitt drickande. Däremot är bilden av äktenskapet med och kärleken till ”Märta” alltid ljus och romantisk och berättaren kallar henne konsekvent för ”min älskade”.

Den tredje och sista skrällen blev därför Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, som utkom året efter Mariegatan 26. ”Samma” äktenskap – för man tänker sig så förledande lätt att böckerna handlar om verkliga mänskor, t.o.m. samma mänskor från bok till bok – beskrivs här som ett familjehelvete av spyor och kriser, hela tiden orsakade av mannens egoistiska periodsupande och totala ansvarslöshet under perioderna.

Förnamnet ”Christer” förekommer i texterna och i en av dem kan det pedagogiska fingret ses som riktat mot en del författarkollegers, t.ex. Henrik Tikkanens och Christer Kihlmans, självuppgörelser:

En så ärlig skildring
av alkoholism
säjer kultursidornas kloka män

Hur kommer det sej
att ingen av dem
saknar
tillexempel lukterna?

Den vassa genomträngande konjakslukten
som hugger en i mellangärdet
så fort man kommer inom dörren
Den ljumma runda stanken
av konjak utspädd med magsafter
när du har spytt opp alltsammmans

Strävt rödvinsbläck
surt vittvinsrap
sött slask av sherry
vermouthklibb

Men allra vämjeligast
ölets humledrank
som du flåsar över mej
när du för femtusende gången
tror att öl är befrämjande för potensen, ha!
[…]
Bara en sån sak
Bara lukterna

Prosan i Århundradets är uppställd i korta rader, ”på höjden” (Robert Åsbacka), som i dikter. Inom det litterära systemet fick boken till en början dålig kritik, recensenterna tycks ha tolkat formen som en läsanvisning. Poesi i betydelsen språklig täthet saknas, kunde de (helt riktigt) konstatera; ännu ett exempel på taskig 70-talistisk så kallad ”kvinnodikt”. Publiken struntade helt läsovant i formen och hittade innehåll. Revanschen kom djupt ur AA-gruppers och vanliga äktenskaps verklighet. Alkoholisterfarenheter – ur den nyktras perspektiv. Styrkan i Århundradets kärlekssaga är bristen på romantik. Och det kusliga är att Tikkanens sorg, förtvivlan och sjaskiga detaljer så starkt liknar den andre Tikkanens beskrivning av ett helt annat hem med en helt annan alkoholistfar. Cirkeln sluts.

Kärlekssagan är en sorglig monolog på randen av sammanbrott, en blandning av nödrop och anklagelseskrift, av göra slut-brev och instant-hämnd. Särskilt precist visar Tikkanen (Märta T.) hur infamt alkoholisten flyttar över sitt ansvar och sina skuldkänslor på sina närmaste mänskor.

Som problemformulerare har Århundradets kärlekssaga utan tvivel haft den funktion Christer Kihlman talade om i Människan som skalv: att hjälpa andra att sluta skämmas. Skillnaden är att Märta Tikkanen inte – trots att formen är den – talar till alkoholisten, utan till hans undergivna omgivning. Det är ord från en strejt till en annan, finns det ett självblottande så gäller det martyrskapet. Också det är en vanebildande drog.

Med Århundradets kärlekssaga som facit kan man läsa Märta Tikkanens första romaner, nu imorron (1970) och ingenmansland (1972) – huvudpersonerna heter här Fredrika och Anders – som två tidigare dekolletage av ett äktenskap. Och före dem hade Christer Kihlmans medvetandeströmmiga Madeleine från 1965 skildrat ett alkohol- och otrohetsdrabbat äktenskap. Halvfiktiv uppknäppning hade pågått i flera års tid före det egentliga blottandet.

Vad var det då som fick de sista hänsynen att släppa just under 70-talet? Tre författare är för få att bygga en statistik på. Men någonting har det att göra med 60-talets kapade förtöjningar. De sista kolonierna frigjorde sig, Europa kunde äntligen peka finger åt imperialister på annat håll. Det blev tänkbart att USA:s vietnamkrig var fel, att moral kanske ändå är möjlig. Vardagsretoriken blev radikal och paret Jutta-Bez Zilliacus skrev revy för socialdemokrater. Att avslöja missförhållanden kunde för ett ögonblick framstå som en god idé. Man kunde t.o.m. få vara litet otålig.

Senare, under 1980-talet, gav Christer Kihlman ut ytterligare tre ”bekännelse”-böcker: två om att bedra sin hustru med unga pojkar i Latinamerika (Alla mina söner, 1980, Livsdrömmen rena, 1982) och en om att själv bli bedragen (På drift i förlustens landskap, 1986). Märta Tikkanen återkom till kärlekssagan i Rödluvan (1986), men inom den traditionella romanens läsarkontrakt. I Två (2004) får vi den hittills senaste versionen av historien, nu berättad som en statsmannamemoar.

Efter 80-talet har det med andra ord varit nästintill tyst på den finlandssvenska blottarfronten – åtminstone om kriteriet är att man måste skapa skandal och överglänsa kändispressen med dess egna vapen.

Blottandet upphör – eller flyttar till tv

Ett problem med blottandet är just kändis-aspekten. Vanliga mänskors hemligheter anses vara ointressanta och är det antagligen också. Ett storslaget och ekonomiskt lönsamt blottande måste drabba redan berömda personer och det måste komma fullständigt oväntat, från någon de dittills litade på eller inte ens märkte att fanns. Här har bristen på tjänstefolk blivit ett verkligt problem.

I Sverige lyckades den dittills relativt okända författaren Carina Rydberg röra om 1997 med Den högsta kasten. Rydbergs rasande uthängande av män som inte tänt på henne jämfördes med August Strindbergs akter av public flashing 100 år tidigare. Det intressantaste var kanske att parallellerna nu drogs till Strindberg, inte 70-talsfeminismen. Man kan tänka sig två orsaker. Dels att Rydberg verkar så naket hämdlysten, helt avklädd alla moraliska fikonlöv. Också 70-talsblottandet var lystet, men på ett positivt-klämkäckt-politiskt sätt. Idag räcker det att vara kränkt. Det andra, mera självklara skälet är att 70-talslitteraturen nu börjar vara bortglömd, däremot inte Strindberg.

Finlandssvensk litteraturhistorieskrivning gör klokt i att vårda sig om våra självbekännare i hembygdsmuseet, och att göra det just under den hemvävda bonaden ”blottarna”. På samma sätt som ”dagdrivarna” tre fjärdedels sekel tidigare var vår lokala twist av den intenationella flanörtrenden. Att blotta är roligt och ordets egentliga betydelse – socialt störda ”fula gubbar” som tycker om att exponera sig för främlingar på offentliga platser – är en adekvat parallell.

Vart tog det finlandssvenska blottandet vägen och varför? Man kan söka en förklaring till att skandalerna upphört (för de har väl upphört?) på många håll. Dels finns kanske inga hemligheter längre. Dels går det inte att upprepa samma trick flera gånger, då gäspar publiken. För det tredje kommer färre av författarna än förr ur någon slags ’societet’, de kanske helt enkelt inte har tillgång till tillräckligt skamligt pikant skvaller om tillräckligt berömda personer.

För det fjärde har genren tagits över av en ny typ av tv-program typ Expedition Robinson och Big Brother, som erbjuder blottande på löpande band, fast inom stenhårt kontrollerade gränser. De nya så kallade formaten har blivit en populär terapiform – lär dig leva med vardagsfascismen – och kallas talande nog i samma andetag för förnedrings-tv och Reality TV.

Det är också intressant att se en ny generation tidningskolumnister, Linda Skugges och Sanna Tahvanainens, blotta sig vasst och effektivt i spalterna samtidigt som de i det långsammare bokformatet tvärtom odlar ”riktiga” författarskap med konstnärliga ambitioner – ingea peep-shows där. De skriver med andra ord tvärtom jämfört med Märta Tikkanen, som blottat i böcker men i sina kolumner bara är uppbygglig.

Slutligen är samhällsklimatet konservativare idag än under 1900-talet. Jämförd med Expedition Robinson var Århundradets kärlekssaga en reality TV med kritisk udd. De författare som kunde avslöja något är numera lojala mot sina egna och andras hemligheter, den revolt mot skammen som Kihlman en gång i tiden talade om (”skuldkänslan är ett utomordentligt preventivmedel mot uppror”) verkar inaktuell. Finlandssvenskarna skäms igen och är nöjda med det.³⁾

Trygve Söderling

Publicerad i tidskriften Horisont 4 / 2004.

Not 1,3): relaterat: Människan som skalv – om Mathias Rosenlunds debutbok i skenet av tidigare ”bekännelser” och rapporter. (”Kommentarer”, Nya Argus 1–2/2014)

2) edit 2020: Jag citerade fel här, Muminpappans formulering lyder "Pliktkänslor är bara hämningar". Skam och plikt är nog relaterade fenomen, men inte samma sak.