2005 • Hufvudstadsbladet

---

Det är kärleken som är sönder. Men också något annat? Romanen är själv uppslitsad? Verkar berättaren trasig?

Henry Parlands kortroman Sönder (om framkallning av Veloxpapper) är en studie i passionerad coolness årsmodell 1930. Att boken blivit kult och levt vidare har nog att göra med att Parland varken ville eller kunde framkalla fotografiet fullt ut.

”En fotografis hela tjusning ligger just i dedär förut icke observerade detaljerna”, skriver han i en inledande mörkrumsscen. ”En fotografi har därför egentligen en mycket kortvarig livstid, redan efter några timmar blir den likgiltig och avnött och man gör då bäst i att lägga den undan och glömma den.”

Böcker har liksom fotografier en oerhört kort livstid, men just i Sönder finns en välberäknad gåtfullhet som föryngrat den genom hittills 75 år och fem utgåvor, de flesta i Sverige. Nu tillför forskaren Per Stam Sönder-kulten sin definitiva version, så ortodox som möjligt, med en variantapparat som redovisar varje flyttat komma. En Sönder som måste tillfredsställa också den mest utfreakade fotnotsbög.

 

Vad handlar Sönder om? Undertiteln, ”om framkallning av Veloxpapper”, är nästan sann. Velox var ett firmamärke jag stötte på bland min pappas äldsta fotopapper när jag själv började förstöra tid i ett mörkrum. I romanens början meddelar författaren – som kallar sig ”Henry” – att det gått ett drygt år sedan Amis död och han bestämmer sig för att ”skriva ned” henne – också tvetydigheten lär vara avsiktlig.

Både konkret och metaforiskt framkallar han en bild av henne: romanen. Det han inte säger är att ’bilden’ framför allt föreställer deras relation och att den figur som blir tydligast är berättaren själv. Självporträttet ’framkallas’ framför allt av hans stil: slängig, klarsynt, pressat cynisk; hans spegelbild ”ville verka ironisk, men det krävde en ansträngning”.

För övrigt är han en kultursnobb – föraktar amerikansk film – som sysslar med våghalsiga affärer i cement och järnplåt. Tidsbundet i boken är egentligen bara förbudstidskonjaken, vevgrammofonen och könsrollerna.

Mellan företal och epilog består den drygt 100-sidiga texten, som Parland aldrig fick se i tryck, av två delar. I den första, längre, ringer Ami upp berättaren klockan 3 på natten för att hon vill åka ut på landet med ”bil” (taxi) och dricka whisky i soluppgången. Resultatet är ”den mest idiotiska stämning, jag någonsin erfarit” minns Henry. Antagligen ömt.

Relationens konturer antyds knappt. De lever inte ihop. Hon är drygt 20, han ”en ung man”. När han ringer henne svarar ibland en tjänarinna. Ändå fasar Henry för att kyssa Ami offentligt. Slutsatsen kan dras: hon är inte en flicka ”man” gifter sig med.

Med eller utan orsak tar sig ett svartsjukefrö in i Henrys hjärna. Ami för sin del säger att hon skulle vilja börja arbeta. Följden är gråt, gräl, brytning. Och ”försoning, som inte är någon försoning”. Uppenbarligen behöver Henry på något sätt Ami (men inte tillräckligt?). Innan någonting klarnat blir hon sjuk. Efter att ha fått beskedet om hennes död går Henry ut:

”Sedan gick jag utmed Esplanaden och frös. Jag kände varken sorg eller någonting annat, bara en stor tomhet och svalka. Emot mig kom en bekant, han var på sitt bästa humör, jag följde honom en bit, pratade och skrattade som han. Men plötsligt hörde jag honom fråga huru det stod till med Ami, och när jag svarat, förstod jag på hans ansiktsuttryck att hon var död. Det hade blivit så förvånat och hjälplöst […].”

 

Hur förhållandet började ’framkallas’ i bokens andra, kortare del. Påfallande nog låter ”Henry” här ord som ”förälskelse” och ”kärlek” skymta fram – i motsats till första delen, där det kanske faktiskt var fråga om någotslags kärlek. Show, don’t tell. Enligt Henry är dejtandets bas parets gemensamma ”slattrighet”: de ger upp försöket att känna något på riktigt, men ”blir ihop” (som man skulle säga idag) för att de har tråkigt. De trivs med att ha tråkigt tillsammans.

Det första ligget (”Han tog henne en eller två veckor senare”) kommer konsekvent nog sist i berättelsen och nämns helt förstrött. I en kort epilog super författaren upp honoraret för romanen, tillsammans med en rysk barflicka. När han följer henne upp på rummet får han plötsligt för sig att han vill skriva. Men hans fingrar får inget grepp om pennan.

 

Också det sista känns som en konsekvent paradox – i verkligheten blir ”Henrys” grepp om romanen allt säkrare. Stilistiskt är framför allt andra halvleken genial, här faller mellanorden bort, 1920-talsyuppiens trötta tonfall blir sakligt frätande. Sönder börjar som en dagdrivarroman och slutar stålborstad, med modernistisk finish. ”Denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust” lyder mottot. Även om Prousts kaliber i kanon inte var densamma på 20-talet ska en författare vara ganska säker i sadeln för att vifta den ledtråden. Sönder är säker, jämförelsen med På spaning efter den tid inte ens patetisk.

Sönder kunde också beskrivas som ett experiment i vad som händer när man driver ett kåserande dagdrivartonfall till sin spets – förbi spetsen. Runar Schildt gick före i Häxskogen. Närmare oss i tiden har förstås Henrik Tikkanens adressböcker från 1970- och 80-talet pressat sina sarkasmer på riktigt blod. Samma riskfyllda vitsande, samma förlamade mungipor.

 

Imponerande vid sidan av bokens coola tonfall är dess coola struktur. Den ägnar Per Stam hundratals sidor i sin avhandling Krapula. Henry Parland och romanprojektet Sönder (1998). Därför är Sönder världens grundligast utforskade finlandssvenska roman. Den torde också höra till de mest återutgivna. Bland 10/20-talsmodernisternas produkter slås den väl bara av Södergrans Samlade dikter.

I romanen dör Ami plötsligt, 22 år gammal. 1930 dog Henry Parland plötsligt i sviterna av scharlakansfeber, 22 år gammal. Romanen var inte färdig. Frågan är om Henry Parlands Sönder ens existerar. Ändå har den utkommit 1932, 1966, 1987 i sinsemellan olika inkarnationer, dessutom 1998 som print on demand och 2003 som e-bok. Och nu alltså i Per Stams klipp och regi. Det nyare intresset har kommit från Sverige. Här i Parlandland har vi inte alltid tagit vara på kyrksilvret. Som en viktig, sjunde ”publicering” måste man ändå se – eller höra – Marcus Groths fina, lågmält närgångna uppläsning i finlandssvensk radio i början av 90-talet.

 

På vilket sätt skiljer sig den nya redigeringen från de föregående? Mottot för Per Stams mixning kunde lyda: gå tillbaka till ”gå”. 1932-utgåvan gjorde ganska hårdhänta strykningar och språkrättelser. Namnen ändrades i fruktan för skandal. 1966 ändrade brodern Oscar Parland tillbaka en del, limmade in generöst med utkast och flyttade om stora bitar enligt Henrys egen eventuella ändringsplan. Bokens två delar blev tre.

Eftersom Sönder, till allt annat, måste vara vårt mesta offentligt redigerade manuskript, i konkurrens bara med Dödahavsrullarna, köper jag Stams ruta ett-princip: det är på tiden att vi alla får se materialet som det var när det lämnades. Föreställa oss vad manuset skulle bli – eller ta det som det är. Stams Sönder modell 2005 är som en bygglåda. En slags ortodox ur-Sönder, med ett stort appendix av lösa lappar, skippade scener, omtagningar och så vidare.

Också språket – finlandismer, germanismer, plurala verbformer o.s.v. – har återställts. ”Detdär” och ”senockså” skrivs igen ihop. Det ”tar ont”, inte ”gör ont”, och det känns bra. Vi har alltså situationen att de tidigare, finlandssvenska redigerarna borstat bort en del lokalfärg och idiosynkrasier (för de förstår inte i Sverige) och att rikssvensken Per Stam satt in dem igen.

Mest påtagligt är att de tidigare utgåvornas Amy, den kanske fatala, säkert tragiska, nu döpts om. När alla lager av blyertsändringar skrapats bort, upptäckte Stam att hon hette Ami.

 

Det var inte meningen, men med sin historia av postum strykning och omskrivning blev Sönder den ultimata finlandssvenska palimpsesten – liksom Ekelöfs ikon nästan sönderkysst. Och därför också av-automatiserad, helt i linje med de ryska formalistteorier Parland gillade. Just för att Sönder alltid måste vara en tolkning, en instabil text som kan sättas ihop si eller så, bjuder den på ”förut icke observerade detaljer” och trotsar likgiltigheten. Rolig, skärande, cool och gåtfull räddas den till sist av sin söndrighet.

Trygve Söderling