Min kamp mot manligheten

Ett helt språk håller på att bryta samman, köras ner, bytas ut. Ordet "manlig" hör till det språket. Själv märkte jag det första gången när en bekant – faktiskt en kvinna – under något sorts diffust party plötsligt frågade ”… men hur har du det med din manlighet?”.

Jag vet inte längre vad jag svarade – kanske nåt i stil med att ”hittills har ingen klagat”. Minnet av själva pratet har hamnat i skuggan av min totala och omedelbara ånger. Jag ångrade att jag svarade som om frågan varit en fråga, att jag hakade på och liksom accepterade den. Det måste ha varit ungefär där jag började fatta att manlighetens tid var förbi.

För mig, men också för alla andra.

Som man kan ana av min beskrivning ingick det knappast några vibor i det där samtalet. Ingår det vibor är man inte så petig. I mitt fall var ordet manlighet avtändande. Hon ville testa mig? Göra intryck? Bara härja? Det lyckades åtminstone över förväntan, jag blir för var dag som går allt mindre manlig.

I min kamp mot manligheten ser jag tjejfotisen som en viktig bundsförvant, på allt flera skolgårdar. Liksom att Sveriges kvinnliga OS-silver i lätkä för mig var viktigare än Finlands manliga (”ishockey” kallas det visst). Det är tryck i den identitetspolitiken. I en något tidigare tid var tjejernas erövring av rocken de goda nyheterna. Det tog sin tid: 70-talet Patti Smith ensam, 80-talet Nina Hagen och Chrissie Hynde ganska ensamma, först under 90-talet en så bred attack att den arga unga kvinnan blev helt normal: Morissette, di Franco, Love, Harvey…

Förstås finns det också en privat agenda. Jag ser gärna de där amazonerna. Än sen. Könspolitik är sexigt.

Kvinnliga bilförare

Plötsligt minns jag en sak. När jag var barn fanns nånting som kallades kvinnliga bilförare. Liksom kvinnlig logik var kvinna-bakom-ratten nåt fullständigt hopplöst, nåt en man skulle himla sig över. Den tidens män kunde inte föreställa sig en annan värld än sin egen: i den hönsade kvinnor, en liten minoritet, på mot allt förnuft, störde trafiken på sitt kvinnliga sätt.

Manliga bilförare fanns inte, och kommer heller aldrig att finnas. Förleden ”kvinnlig” var, det ser vi nu, talesmännens sista desperata försök till uppehållande kamp mot, så att säga, domänen bilförares genusnormalisering. Jag kan rätt tydligt minnas den första kvinnliga spårvagnsföraren jag såg: hon gjorde intryck. Första kvinnliga busschaffisen, lastbilsföraren, bärgningsbilen… en rad droppar som urholkat stenen.

Att köra bil var alltså ”manligt”. Att köra stater, och framför allt storföretag, är det som känt fortfarande, i praktiken. Skillnaden är att ingen längre tror att det där är natur. Rotat i biologi, kanske, men inte biologi som öde. Männen har mera därnere, kvinnorna mera däruppe – vad spelar det för roll för ickespridningsavtalet?

Jag hoppas få se att kvinnorna på allvar kliver in i storföretagens ledning och i stormakternas ministerier, de må sen vara hur korrupta som helst. Nu när tjejer klivit in i lätkärinken och upp på rockscenen ligger målet nära. Kvinnor ska "ta plats", som det heter – men inte för att på något sätt humanisera kapitalismen och krigföringen, för där kommer ingen att märka nån skillnad (Reagan eller Thatcher, varsågoda och välj). Utan för demokratins skull: det är en rättvisefråga att inte bara vi män görs ansvariga för också det framtida vansinnet.

Krig och kapitalism (där det senare är en fortsättning av det förra, med andra medel) kan bedrivas av kön som kön. Kvinnor kan.

Kulturellt matriarkat

I det lilla kvarter där jag jobbar, det finlandssvenska kulturfältet, skedde könsbytet redan för tiotals år sen. Speciellt i den finlandssvenska förlagsvärlden, i media och akademiska humaniora är chefer och personal påfallande ofta icke-män. Som icke-kvinna och intresserad av t.ex. böcker blir man då nåt av ett piggt inslag. Tjejen som gjorde lumpen fast tvärtom. Som tillhörig ett lågstatuskön riskerar man förstås också att bli mobbad. Men vafan, mobbad blir man ju ändå.

Orsaken till att just finlandssvenska litterära chefer, kulturchefer och humanioraprofessorer från och med 80-talet blev kvinnor, till och med några år innan de blev det i större kulturer, ligger inte i nånsorts speciell finlandssvensk avantgardism. Tvärtom. Orsaken är att ingen bryr sig. Vårt kulturmatriarkat är summan av två samtidiga trender (skrev jag 1995): kvinnornas ökande inflytande plus kulturens/humanioras minskande. Männen flyr ett sjunkande skepp så länge andra flyter, och B-chefsposterna i ett B-språkområde med låg kommersiell potential överges först. Det är som med läkarna i Sovjet: kvinnoyrke = låglöneyrke. Det hindrar inte att själva trenden är riktig. Det som kan hända i Schildts, Söderströms och FST:s ledning kan hända i Vita huset. En dag har vi fullständig könskvotering, både på finlandssvenska scener och i Guantánamo-lägret.

”Den kvinnliga mystiken har en infrastruktur av ekonomisk natur” skrev Simone de Beauvoir 1949 i ”Det andra könet” (s.311). Det skulle vara dålig marxism om vi trodde att feminismens framgångar beror enbart på att vi alla blivit så fiffiga och rättvisa. Så är det kanske också, men politiska förändringar blir möjliga framför allt när produktionen förändras. I det här fallet faktum att nästan inga jobb (inklusive krigföring) längre ger de i medeltal aningen muskelstarkare männen nån förstaslagsfördel.

Återstår pappaledigheten – hur vi ordnar barngrejen – och det rent biologiska. Det är inte mycket att bygga en ”manlighet” på och därför är begreppet dömt att försvinna.

Manlighetens paradox

Så länge männen – vi män – hade ett hegemoniskt övertag över språket kunde vi i lugn och ro ladda ”manlighet” positivt. Vi peppade upp oss själva. Männen kunde inte bara köra bil, vi var också modiga, sakliga, vi stod vid vårt ord, vi skvallrade inte, vi grät inte… hävdade vi. Och vi hade stake. Vi hade stake till den grad att också när vi saknade stake hade vi en. Härav manlighetens paradox: just i de mest ”manliga” miljöerna bekämpades ett ”manligt” uppträdande allra mest, ifall man alltså la in egenskaper som mod och självständighet i begreppet. Mikael Niemi gör i Populärmusik från Vittula den berömda utredningen av begreppet knapsu, manlighetens motsats. Att vika ner kanterna på stövlarna är knapsu, och vi ska förstås inte ens börja snacka om att dansa balett. Paradoxen är –som jag ser den – att av den man som på trots ändå viker ner stövelkanterna, eller dansar balett, krävs en hel del mera mod – alltså per definition icke-knapsuhet – än av den man som flyter med strömmen och helt slentrianmässigt faller in i flockens beteende. Mönstret återkommer överallt – vem är "manligare", transvestiten eller den ängsliga mainstreammannen? – och slutsatsen blir att både "manlig", "stake" och "knapsu" är värdelösa begrepp. Bäst att som Mikael Niemi helt enkelt skratta åt dem.

Mycket handlar ju också om modeflugor. Under medeltiden var det fint att gråta och alltså manligt, och jag läste nånstans att ännu i början av 1800-talet kläddes pojkar i rött, flickor i blått – de varma, aktiva, kontra de svala, ljuva. Logiskt.

Genusrepertoar

Det som händer nu, när kvinnor tar över domän efter domän av det föregivet manliga, är att de könspolitiska myterna krossas: också kvinnor kan ha stake, också män kan vara tramsiga och flamsiga. Ord som ”manlig” och ”kvinnlig” blir obegripliga. Annat än i historisk mening och som lek, flirt, tvetydighet. Homo-, bi-, trans- och queerkulturerna hjälper oss att ta kål på essenssnacket. Jag känner mig inte ”manlig” i kärlek, allra minst där. Jag känner.

Man föds inte till man, man blir det – den andra sidan av Simone de Beauvoirs one-liner från 1949. På 60-talet snackade man om könsroller, idag ”socialt konstruerade genus”. Själv skulle jag slå ett slag för begreppet genusrepertoar. Det som händer nu är att de möjliga positionerna för en man alltmera sammanfaller med de möjliga positionerna för en kvinna. Tills det blir meningslöst att alls göra skillnad på kvinnliga bilförare: repertoarerna sammanfaller. Vive la indifference!

Men feminismenär som känt ingen monolit, också i den finns differenser, och en förgrening kan kan hugga en annan i foten. Förr talade en del feministiska filmforskare t.ex. om ”den manliga blicken” och ännu i dag talar vissa genusteoretiker om ”kvinnlig maskulinitet”. Bägge tänkte/tänker förstås på en historiskt placerad ”manlighet”, men såsar ändå till det. Den manliga blicken tillhörde en hetero-man, en slags dödsstråle à la Star Wars – men vad skiljer den från en lesbisk blick, egentligen? Kvinnlig ”maskulinitet” å sin sida är Pippi Långstrump eller 30-talskvinnor som gick i byxor, rökte cigarr och allmänt kaxade upp sig. OK för det, men maskulint? Varför det? Jag tycker man inte ska joina de begrepp man bekämpar.

En framtidsbransch

Nån kan tycka att jag gör det lätt för mig. Det är ingen konst att förutsäga essensernas död om man som jag nästan aldrig träffar män i sitt jobb, åtminstone inte män i EGENSKAP av män, eller manliga kollektiv. Då kan man minsann teoretisera.<

Mitt försvar är att genuslikgiltighet en är en framtidsbransch.

Men kommer det inte alltid att finnas grupper som odlar en brutal macho-manlig mystik, från kristen ultrahöger till frimurare, MC-gäng och SFP:s partiledning? Visst, och på samma sätt kommer det att finnas subkulturer som odlar en eller annan sorts ”kvinnlighet”. Skillnaden är att de inte längre är hegemoniska; de är just sub. Är de dessutom öppet vansinniga, teatraliska och självironiska – som t.ex. Subfrau eller 1G3B – så ger de mig bara vatten på kvarnen.

Att bli sedd som en man

En natt på 70-talet blev jag faktiskt betraktad som man. Jag gjorde civiltjänst på ett sjukhus och vakade tillsammans med ett par kvinnliga vårdare på en orolig kvinnlig avdelning. När en av patienterna löpte amok satte de mig att hugga in – som en riktig karl. Ändå var jag den absolut minsta och tanigaste av oss fyra – både patienten och de två vårdarna vägde in många viktklasser tyngre.

På den tiden såg jag scenen som ganska bisarr: att mitt genus, min "manlighet" liksom magiskt förväntades göra mig till den starka. I dag förstår jag att jag tolkade fel. Situationen handlade inte om manlighet, utan om skillnad. Hetero betyder just skillnad, och heterovibor skulle man ha testat också i ett spegelvänt kejs: satt in en tjejvårdare mot en stökig man.

Så kanske handlade också den där partyfrågan jag fick, "hur har du det med din manlighet?" om skillnad, inte om manlighet, egentligen? Det blir jag knappast någonsin klok på. Det enda jag vet är att ordet inte intresserar och att forna tiders "manlighet" långt var en stödkorsett för folk som inte hade nåt bättre att komma med. Manligheten eller maskuliniteten, som vi nu ser försvinna, var litet som snacket om "identitet" i dag. Ett samtalsämne för dom som saknar en.

Litteratur:

• Simone de Beauvoir: Det andra könet. Fullständig svensk övers. 2002 (original Le deuxième sexe, 1949)

• Könsbyte utan skavsår – Svenskfinland som kulturmatriarkat (Essä i skriften Brooar, 1995)

• Manlighet? Astra Nova 1/2006

Trygve Söderling

[2006]