Eftertankar om Hbl-essän ”10 tankar om det finlandssvenska Framtidsinstitutet”

Under de senaste månderna har jag lärt mig mycket nytt om det finlandssvenska sub-samhällets hemliga, underjordiska skikt och gruvgångar. Tysta, viskande, räddhågsna samtal – jag kanske hade anat dem, men jag visste inte att var så utbredda. Vid sidan av den ”typiska”, pratsamma finlandssvensken – skvatter, small talk, Strömsö – dyker en annan verklighet upp: det tigande folket. När det kommer till kritan tiger vi. ”När det kommer till kritan” betyder ”när det handlar om pengar”. 

Jag fick ny inblick i finlandssvenskt tigande när jag vid nyårstiden skrev en kritisk grej i Hufvudstadsbladet om de fsv. s.k. Fonderna (”10 tankar om det finlandssvenska Framtidsinstitutet” [finns även i Slammerarkivet]). Det som sen hände var en massa spännande e-post, telefonsamtal och sms, många av dem ”i förtroende”. Också i tidningarna kom det många inlägg, fr.a. i Vasabladet, men eftersom ingen stod upp och försvarade fonderna kan man väl inte tala om egentlig debatt. SFP-bladens ledarkommentarer speglade visserligen närheten till eller avståndet från maktens centra: undanglidande i Hbl, intressantare i ÅU. 

Jag lärde mig också att det finns en omfattande blogg som kallar sig  ”Motkulturfonden” (motkulturfonden.wordpress.com). Där skrivs, på anonym finlandssvenska, om småsaker som politik, kön, hbl, klimat, ”världen” – och Fonderna. Signaturen ”Evagrios” konstaterade t.ex. att Söderling begått ett ”strategiskt misstag” när jag i min Hbl-grej gav en släng också åt tidningarnas fondberoende. Jag skrev till bloggen och föreslog att ”Evagrios” skulle publicera sin text i Hbl, men hon/han svarade: ”Jag har dåliga erfarenheter av att försöka kritisera Husis i Husis […]. De skulle ge insändaren en missvisande rubrik och skriva ett svar där de lyfter fram nån ovidkommande detalj för att försöka få mig att verka oseriös. Eller bara låta bli att publicera.”

Många av inläggen på Motkulturfondens sidor är viktiga, kritiska texter som mycket väl kunde stå tryckta i Ny Tid. Nivån ligger långt över de oatikulerade grymtningarna i dagstidningarnas läsarbloggar. Man får intrycket att en del av MKF-skribenterna kunde vara professionella fsv. journalister, som på bloggen släpper ur sig den luft de inte kan eller vågar stå för i sitt eget medium. 

Det är kul att ett sånt här alternativt forum existerar – och samtidigt symptomatiskt för en finlandssvensk rädsla som inte behöver upprätthållas med hot om fängelse eller tortyr. Det räcker med pengar. Ju rikare Fonderna blir, desto större växer också Den Finlandssvenska Tystnaden. Hur mycket kostar en tystnad? Det ser vi vid nästa stipendieutdelning. Hur mycket kostar oss tystnaden? Det är en långt svårare fråga. 

Om den liberala mediateorin vore riktig – teorin att de bästa argumenten alltid segrar – skulle Motkulturfonden höra till de mest lästa medierna i Svenskfinland. Tyvärr vet vi att det inte är riktigt så det fungerar. 

Trygve Söderling