Dominanta marginaler

I dagens finlandssvenska litteratur är periferin i centrum

1.

”Trakten” kallas landskapet där Monika Fagerholms Den amerikanska flickan  (2004) utspelar sig. Ortnamnet pekar framför allt på sin allmängiltighet. Vi som läser den August-belönta romanen bekymrar oss knappast primärt över var Trakten ligger på verklighetens vägkarta. Poängen med Proust är ju inte heller de mat- och turistresor som (enligt uppgift) numera ordnas till Combray.

In i ”Traktens” mentala geografi skriver Fagerholm framför allt tonåringar, upplevande subjekt i gränsmarker mellan flicka och kvinna. Där finns flick-kvinnorna med sina utforskande lekar, där finns de redan liksom förlorade kvinno-flickorna, uppriggade och urringade för älgjägarnas fuktiga efterfester. För det trevande och tragiskt unga hos Fagerholm bildar Traktens utbygd en snårig fond. Hit ut till romanens kustlandskap med sina klippor, skogar, sjöar (”Bule träsk”), till gränsen mot både havet och vuxenlivet, når ibland svaga signaler från den närliggande ”staden vid havet”. En stad som nämns, men som romanen inte besöker.

För den som ändå vill placera ”staden vid havet” skvallrar diskreta markörer om att den heter Helsingfors och att Trakten ligger fyra-fem mil längre åt väster. På verklighetskartan heter den Porkala, gammal fiskarbygd, en glest bebodd udde som skjuter långt ut i skärgården. Och man kunde jaga betydelser i att just detta område i 12 års tid efter kriget var sovjetisk militärbas, ett slags Guantánamo Bay i Finland, med den skillnaden att ockupanten var Sovjet och att området återlämnades 1956. Gränsmark, liminala zoner, visst – men det där är länge sen.

Snarare känns Stadens relativa frånvaro som som ett betydelsespår, när jag läser romanen som del av det finlandssvenska litterära fältet i dag. Varken i Den amerikanska flickan eller i den litteratur den delar språk och land med är Huvudstadens traditionella auktoritet längre självklar. Ofta har centrum på senare tid blivit marginal, marginalen centrum. Det låter ju som något av en postkolonialists våta dröm, men framför allt är det en smula gåtfullt hur smärtfritt det skett – nästan oförmärkt.

Hur ser alltså kartan ut om vi startar i landskapet, snarare än i våra föreställningar om vad som är centrum? Kan man till omväxling skriva en litteraturhistoria utan huvudstad?

2.

Då kommer ljuset från norr. Ett statistiskt faktum är att de yngre finlandssvenska författarna, debutanterna, i dag påfallande ofta föds ”någon annanstans” än i Helsingfors och att detta ”annanstans” framför allt är Österbotten, en långsmal kustremsa där ungefär 100.000 svenskspråkiga bor med TV-antennerna riktade mot Sverige. Här – liksom på Åland – är svenskan ett levande, praktiskt användbart språk på ett annat sätt än i Helsingfors-regionen. Här registrerar visserligen ytterligare cirka 150.000 svenska som modersmål, men här lever vi mera splittrat, i minoritetsposition.

Jag känner inte till om Västerbotten av idag producerar unga arvtagare till Sara Lidman, Torgny Lindgren och Per Olov Enquist till den grad att Stockholm hamnar i lä, men när det gäller svensk litteratur i Finland kan man få känslan att något motsvarande håller på att hända: att huvudstaden bara pro forma behåller sin position som navet i finlandssvensk litteratur.

Till exempel bland förstapristagarna i Arvid Mörne-tävlingen för opublicerade unga finlandssvenskar (åldersgräns 30) har den totala österbottniska dominansen brutits bara en gång under de senaste elva åren, och då från Åbo-hållet. Eftersom bidragen bedöms anonymt har vi att göra med en så tydlig trend att den måste betyda något. Samtidigt är det en rätt häftig prestation från något som ännu rätt nyligen sågs som provinsen. Eftersom det fortfarande också kommer ut en del helsingforsdebutanter kan man litet elakt spekulera att de inte deltar i tävlingar, de tar spårvagnen direkt till förlagen.

Litterärt sett har alltså framför allt unga österbottniska kvinnor idag starka ben. Parametern ”kvinna” är nämligen lika dominant bland Mörne-pristagarna som parametern ”österbottning”. Inte heller till det ser jag någon enkel förklaring, men någon andel har säkert en så viktig och egensinnig föregångare som Eva-Stina Byggmästar – lingondiktaren som ibland kan ”bo under ko”. Också hon är född i Österbotten, Jakobstad, 1967. Hon debuterade 1986.

Sett i backspegeln har Mörne-priset haft prognostiskt värde, i synnerhet när det gällt poesin. Den idag namnkunnigaste vinnaren, Catharina Gripenberg (född 1977 i Jakobstad, Mörne-pris 1998), har nu tre diktsamlingar, en pjäs och ett gediget rykte i nordiska poesikretsar. Hon förenar sin ordknådande gåtfullhet med nästan poetry slam-aktig direkthet. Ulrika Nielsen och Heidi von Wright är andra Mörne-korade österbottniska röster, med nu fyra respektive tre publicerade böcker. Pristagaren 2006, Mathilda Södergran, född 1987, igen i samma trakter, begick i fjol en uppmärksammad debutsamling, Hon drar ådrorna ur.

En hel plejad av unga kvinnor från samma Trakt, som skriver en poesi som bräcker de flesta. Ytterligare en parameter: få stannar kvar. Med Catharina Gripenberg bosatt långa perioder i København, Ulrika Nielsen i Stockholm och Heidi von Wright i Åbo ser vi ett litterärt system där en födelseorten inte är ett öde. Åtminstone inte i negativ mening. Det händer visserligen också att någon återvänder, som Eva-Stina Byggmästar gjort efter en lång tid i Sverige.

3.

Återstår det positiva mysteriet: varför alla dessa skrivande tjejer – och vissa killar – från samma begränsade område, till och med med övervikt för norra Österbotten och städerna Jakobstad, Karleby, Nykarleby? Jag ska kanske nämna att mina egna rötter finns i Helsingfors dunkla utkanter. Frågan är alltså inte knutpatriotisk utan sociologisk och kanske avundsjuk.

Jakobstad är gammal industriort med arbetarlitterära spår i ryggmärgen. Men i norra Österbotten ligger också det finlandssvenska bibelbältet: fattigt, frikyrkligt, barnrikt. Närheten till Sverige nämndes redan. Allt i allt en rätt rik blandning av livsstilar: psalmer, spelmän och punkare, sida vid sida. Det förklarar ännu inget, men det ingår. Kanske en översikt ska ta avstamp i Natten är ännu ung, Lars Sunds (född 1953) ”Fucking Åmål”-roman från Jakobstad, alias ”Jeppis”, anno 1975. Där Sunds (och mina) jämnåriga i Helsingfors försökte skriva som  William S. Burroughs, Bob Dylan och Bruno K. Öijer, skrev Sund en starkt tal- och slangspråklig Cather in the Rye som kunde ha gillats av Diktonius. Fucking Jeppis!

Sund flyttade sedermera till Sverige och gjorde Upsala Nya Tidning till en bättre tidning, men i litteraturen emigrerade han aldrig. Från och med 1991 och Colorado Avenue-trilogin (nyligen filmad) är han den breda, centrala österbottniska epikern. Samtidigt är han en viktig länk i den författargeneration som plötsligt och med besked demonterade det gamla ryktet om Den Finlandssvenska Romanens frånvaro och omöjlighet (jämför Mazzarellas text i detta nummer).

Den finlandssvenska roman-boomen, som ännu pågår, inleddes av Ulla-Lena Lundberg (född 1947) och Fredrik Lång (dito). Efter tidiga resor och böcker om USA, Japan, Afrika, återvände Lundberg från och med 1980-talet motiviskt till sina åländska och nyländska rötter. Förstås utan att tappa världen ur blicken; en av hennes finaste böcker är Sibirien – ett självporträtt med vingar (1993).

På samma sätt har f.d. österbottningen Fredrik Lång idkat växelbruk – i hans fall mellan filosofiska essäer (bl.a. Bild och tanke, 1999, Vägen, vandringen och livet, 2001), sederomaner (Kärlek utan nåd, 1992, Ryska kusinen, 2003) och moderna bygdeskildringar (Porträttet av direktör Rask, 1988/2007, För några stockars skull, 1998). I Mitt liv som Pythagoras från 2005 företog Lång en filosofisk medelhavskryssning i romanform, för 2500 år sen.

Liksom hos Catharina Gripenberg, Lars Sund med flera ser vi ett mönster: ursprung i utkanten, migration, utbildning, platsens relativitet. Både Lundberg och Lång har doktorerat; till skillnad från Sund har de valt att bosätta sig i södra Finland.

Är Uppsala-bon Lars Sund då fortfarande en finländsk, finlandssvensk författare? Spelar frågan nån roll? Sund skriver fram ett litterärt Österbotten och det är i Finland han är läst, spelad, filmad. Frågan blir något knepigare i fallet Robert Åsbacka. Också han är född i norra Österbotten (1961), bor i Flenmo, jobbar i Stockholm – och skriver om Sverige. Ändå ser jag honom som en centralfigur när vi talar om dagens finlandssvenska roman.

Robert Åsbacka är nämligen (tills vidare) i första hand läst i Finland, både på svenska och översatt till finska. Ännu skrönan Döbelns gränd (2000; också dramatiserad) utspelas i Nykarleby, de tre följande och allvarligare romanerna i Skoghall i Sverige. En varsam bearbetning av Estonia-katastrofen ingår i Åsbackas senaste, Orgelbyggaren (2008). Ett ”svenskt” trauma, kan man säga, men när boken fick litterära pris kom de från Finland.

4.

Den finlandssvenska litteraturen tar sig alltså an också delar av Sverige. Vi har våra spioner där. Men egentligen är Ryssland roligare. Jag nämnde redan två expeditioner österut, Ulla-Lena Lundbergs Sibirien och Fredrik Långs Ryska kusinen. Fascination för det ryska syns också hos en del yngre prosaister, till exempel i Malin Kiveläs Du eller aldrig (2006) och Hannele Mikaela Taivassalos Fem knivar hade Andrej Krapl (2007). I bägge dyker gåtfulla, ryska mansfigurer upp och förändrar livet.

Den viktigaste länken österut är i dag ändå Zinaida Lindén, född i Leningrad 1963. Liksom Lars Sund, Ulrika Nielsen och Robert Åsbacka har hon korsat en gräns i västlig riktning; bor nu i Åbo. Invandrarlitteratur? Kanske; själv värjer sig Lindén för etiketter. Fakta är att hon skriver på ryska och svenska, har sin största publik på finskt håll och att hon tillsammans med Robert Åsbacka utgör en viktig del av den finlandssvenska romanboomens andra våg. Efter novellsamlingar med motiv från sina två länder har hon i två romaner sett ytterligare ett land, Japan, genom en sumobrottares, före detta rysk brandmans ögon. Lindéns personer är lätt vildsinta och roligt skarpsynta. ”När jag hör ordet identitet osäkrar jag min pistol”, skriver en av dem i brevromanen Takakirves–Tokyo (2007).

5.

Att Monika Fagerholm har påverkat många yngre kolleger, det kommer man inte ifrån. Det är en utmaning att ge sig in i trakter som gränsar till hennes, eftersom Fagerholms röst är så stark. Några har ändå klarat det utan att förlora sin egen. Sanna Tahvanainen (född 1975 i Dragsfjärd, Åbo-trakten, bosatt på Åland) hör till dem. Hon började med dikter och provokativa kolumner, de senare kanske delvis på lek, för i bok har hon en konstnärlig mognad som står långt från pamfletten. Särskilt romanen Alltid skogen (2005) ser jag som ett genombrott. Det är flickan i bensinmacksfamiljen som utforskar sex med stocklastbilschaufförer eller firar sorglig födelsedag med väninnor, läsk och gamla chipspåsar där bäst före-stämpeln suddats över. Ungdomens smärtsamma styrka, mot så många odds. Liknande moderna proletärstämningar anar man i Emma Juslins (född 1985 i Borgå väster om Helsingfors) två romaner. I den senaste, Frida och Frida (2007), bryter sig en ung kvinna ut ur en nedgången jordbrukarvärld, drar till Paris. Det märkliga hos Juslin är inte ämnet utan språket: på en gång naturligt, personligt och aforistiskt tillspetsat. Det vi trodde var vardagen spricker här upp mot konstens, passionens och den svarta sorgens rymder. ”Rökning dödar. Alltför långsamt”.

6.

Det föds förstås finlandssvenska författare också i Helsingfors. Poängen är att de numera är i minoritet. Huvudstaden spelar för tillfället sällan huvudrollen, frånsett då i Kjell Westös (född 1961) romaner. I den senaste, Där vi en gång gått (2006), skapas det tidiga 1900-talets stad ur många välresearchade detaljer. Personerna kommer på köpet. Mindre känd, men minst lika intressant, är Thomas Wulffs (född 1953) En hjälte för vår tid (2006). I en slags fri take på den historiska genren factionbiograferar Wulff Ivar Lassy, en helsingforssvensk mångkulturalist och revolutionär från tiden kring 1900. Språkligt odlar Wulff en sorts Falstaff Fakir-stil, som passar sitt ämne nästan oväntat bra.

Från Wulff är steget inte så långt alls till Stella Parland (född 1974), trots att Parland maskerar sina dada-berättelser för vuxna som en sorts barnbilderböcker. I Delirium. Romanen om en hund (2004) heter hunden Kenneth och uppträder i trenchcoat. Också en loppcirkus förekommer. Stilen är lyckan, och detsamma får man säga om Susanne Ringells (född 1954) suveräna kortprosagrejer. Ringell skriver också dramatik, med ett par av de bästa öron för dialog jag vet efter Tove Jansson. Den kan man läppja på t.ex. i deckaren Katt begraven (2003). Ett slags genombrott var den till sina kvadratcentimetrar lilla volymen Av blygsel blev Adele fet (2000), som inom ABC-bokens idé skär ut en serie knivskarpa mininoveller.

7.

Finns det något i form eller tonfall som skiljer finlandssvenska författare från till exempel kolleger i Sverige? Även om vi bör osäkra våra revolvrar inför ord som ”identitet” och över lag skjuta ner påklistrade generaliseringar, kan man förstås spekulera. Det sägs att en minoritetsställning, som den finlandssvenska, kan främja dubbelseendet, skärpa örat för orden. Judarna, bögarna, signalerna, ni vet. Om det ligger något i detta så är det förstås goda nyheter för författarna.

I en artikel i tidskriften Pajazzo 2003 funderade Sofie Knutar över de kvinnliga österbottniska Arvid Mörne-vinnarna, då sex till antalet, och jämförde deras texter med den trend av självstympning, kroppsångest och fysiskt illamående som blivit något av mode bland unga kvinnliga författare bland annat i Sverige; i en kolumn hade Sanna Tahvanainen talat om ”Generation Trasig”.

Knutar finner att ingen av Mörne-tjejerna motsvarar signalementet på ”trasdockan”. De kan vara allt möjligt, men inte speciellt trasiga: ”De bibehåller en distans till saker som trots allt är rätt otäcka, de skriver insiktsfullt och ofta med humor, om än svart som sot ibland”.

Kanske man kan våga generaliseringen att finlandssvensk litteratur över lag trivs i den distans, ibland humor, som bor i den dubbla blicken av svenskt och finskt. Eller med en liknelse: kanske finlandssvensk litteratur i dag är mera Kristina Lugn än Carina Rydberg. Mera Thomas Tidholm än Lars Norén. Förstås skulle också vi gärna ha en Norén, vem vill inte ha honom, men vi får hanka oss fram med de resurser vi har, i den Trakt där vi bor. Svenska är ett språk som används i Sverige och delar av Finland, punkt. I intersektionen mellan språket svenska och landet Finland tar vi avstamp. Var vi hamnar är en annan sak. Att den dynamiska Trakten just nu snarare är norra Österbotten än Helsingfors är intressant. Fast egentligen bryr sig väl litteratur inte om gränser och platser, annat än som material och tuggmotstånd.

Den egentliga Trakten är språket. Eller som Catharina Gripenberg skriver i Ta min hand, det vore underligt (2007): ”lägg ett märke i mig innan du sluter mig / så jag vet varifrån jag ska börja”.

tidskriften 00TAL, april 2009

Trygve Söderling

Relaterat: Författare vid vatten: situationskarta över finlandssvensk litteratur, Ny Tid 2009