9.2.2009  •  Nya Argus 1 / 2009

---

1. BILDEN I SPEGELN oroar. Den över 60-åriga krisen i Palestina, inklusive Israel, engagerar bredare än många andra konflikter eftersom den så tätt verkar spegla förhållandet mellan ”Väst” och ”de andra”. Parterna skriver historien på vitt skilda sätt men för bägge sidor har konflikten stark moralisk laddning.

Som liknande speglar eller miniatyrmodeller fungerade tidigare det delade Sydafrika och det delade Tyskland. De pjäserna har numera lagts ner, kulisserna skrotats – även om någon kanske säger att apartheid aldrig upphörde och att Berlinmuren aldrig revs. De flyttades till Mellanöstern.

2. INTERVJUAD AV Hufvudstadsbladet under början av 2000-talet och den andra intifadan drog den dåvarande israeliska ambassadören i Helsingfors en intressant parallell. Finland tog ju emot och integrerade de fördrivna karelarna, påpekade hon – varför lever då så många av palestinierna fortfarande i flyktingläger, trots att det redan har gått generationer sedan 1948?

Avsikten med jämförelsen kan ha varit att anklaga ”araberna” för en oförmåga att ”lösa sina problem”. Men parallellen mellan staten Sovjets och staten Israels ockupation av Karelen respektive Palestina var ändå alltför tankeväckande för att bli populär, t.ex. bland de högerkristna insändarskribenter som säger sig försvara Israel (och egentligen bidrar till dess problem). Jag har åtminstone aldrig sett någon återkomma tillden karelska parallellen.

3. LIKNELSER, symboler, metaforer är alltid politiska berättelser. De lägger sig över kartan, tolkar den konflikt de beskriver, kan påverka utgången. Det spelar till exempel en roll vem man anser att var ”David”, vem ”Goliat” under Israels senaste attack på Gaza. Framför allt spelar det en roll i vilka termer medelklassen i USA tänker konflikten, eftersom den amerikanska opinionen är den enda teoretiskt sett rörliga tegelstenen av någon betydelse i den globala mentala skyddsmur som omger Israel.

Resten av världen kan protestera – man noterar att Frankrikes president Sarkozy snabbt fördömde attacken som oproportionerlig – men det spelar egentligen ingen roll, så länge humanitära appeller och politiska initiativ studsar tillbaka mot USA:s veto i FN. För resten av världen blir det snabbt obehagligt att inse sin maktlöshet, därför tystnar protesterna också snabbt och leder inte till sanktioner eller bojkotter.

För Förenta Staterna har fördelen med en nära allierad, USA-sponsrad och -beväpnad ”västmakt” i Mellanöstern hittills gått före alla andra hänsyn – med Perry Andersons ord är Israel för USA framför allt a proxy that can fight (ett ombud som kan slåss). En av världens starkaste krigsmakter, samtidigt en självständig amerikansk militärbas men utan amerikanska soldater i skottlinjen – ett så förmånligt kort spelar man inte bort.

Det är svårt att föreställa sig vad som kunde förändra amerikansk Realpolitik på den här punkten. Den något egendomliga tolkningen av metaforerna ”väst” och ”öst” kvarstår alltså och Israel fortsätter att som enda USA-delstat delta i Eurovisionstävlingen. 

4. EN EVENTUELL FÖRÄNDRING i Mellanöstern måste logiskt sett utgå från väljarna i Förenta Staterna, men framstår just därför som så osannolik. Osannolika opinionsskiften har visserligen inträffat också i USA, till och med nyligen, men Barack Obama (vars farfar torterades av britter i Kenya) valdes inte till president på Palestina-kortet. Palestinafrågan kommer sist, om ens där, på den nya administrationens långa lista på nödvändiga policyförändringar för att om möjligt förbättra USA:sanseende efter Bush. Att stänga Guantánamo Bay är en småsak i jämförelse med att öppna de Israel-kontrollerade fängelserna Västbankenoch Gaza, som också har jämförts med ghettot i Warsazwa, Gulag-arkipelagen, koncentrationslägren, indianreservaten och bantustans. Har någon av de här metaforerna den minsta betydelse för en medelamerikan?

Just i en amerikansk kontext kan man förstås tycka att parallellen mellan palestiniernas och de nordamerikanska Native Americans – indianernas – öden skulle kännas aktuell. Kruxet är att parallellen inte inger något hopp, att sympatin för indianerna är en sympati i efterhand och att alla kolonisatörer ser sig berättigade att ”skydda sig” mot ”infödingarnas terrorism” så länge den etniskt och kulturellt motiverade utrotningen och fördrivningen pågår. Ingen chans alltså till sympatier för Palestina i västerländska pojkböcker på länge.

Termer som ”ghetto” och ”koncentrationsläger” aktualiserar en annan parallell. Både palestinier och judar är ju semitiska folk (termen ”antisemitism”bör alltså användas om hets mot bägge) som drabbats av förföljelse och utrotning. Men där judarnas Shoah, Förintelsen, självklart ingår i västvärldens medvetande, gör palestiniernas al Nakba, ”katastrofen”, det inte. Till exempel fick dåvarande utrikesministern Erkki Tuomioja ta emot hatiska reaktioner när han för några år sedan jämförde palestiniernas umbäranden med judepogromerna. Också termer som Stor-Israel och Lebensraum (genom Anschluss av bosättningar) skulle vara smaklösa i sammanhanget om inte parallellerna var så uppenbara.

Den grundläggande fördrivningen 1947–1948 av 750 000 palestinier från sina städer, byar och marker, genom massakrer och hot, har fördrivits också ur historieskrivningen. Först på senare år har en ny generation av kritiska israeliska historiker, inklusive Ilan Pappe (Den etniska rensningen av Palestina (2006, sv. 2007)) inlett en dokumentering. Innebörden av den våldshandling som etablerade staten förnekas fortfarande av det officiella Israel, liksom den palestinska rätten till egendom och återflyttning. Fördrivningen 1948, kärnan i konflikten, är ett tabu och dolt trauma i Israel och därmed stora delar av ”väst”. Kan en hel stat lida av freudiansk förträngning? 

5. EN ANNAN UPPSÄTTNING av oönskade men oundvikliga paralleller hämtas ur Sydafrikas historia – t.ex. det israeliska ”skyddsstängslet” kallas på den andra sidan ofta för ”apartheid-muren”. Styckningen av den palestinska Västbanken i små kontrollerbara zoner är slående lik den sydafrikanska bantustan-strategin, något som ofta har påpekats av bl.a. Jörn Donner, och så länge Israel var beroende av palestinsk arbetskraft från Gaza var parallellen ännu tydligare. ”Infödingarna” strömmade ännu under 1990-talet mellan Gaza och sina jobb i Israel. Den nya vågen av judisk invandring från Östeuropa förändrade det scenariot till palestiniernas nackdel och från och med 2001 har Israel istället, i samarbete med Egypten, låst dörren och kastat nyckeln: Gaza har avvecklats, från bantustan till friluftsfängelse.

Situationen är som i en belägrad stad, till exempel Leningrad 1941–44. Trots total kontroll över kust, gränser och luftrum anser sig Israel officiellt inte ockupera området, kanske för att det enligt den fjärde Genèvekonventionens tillläggsprotokoll (som Israel visserligen inte har undertecknat) skulle innebära ett moraliskt ansvar för den ockuperade befolkningen. Tvärtom har tillgången till mediciner, mat och bränsle strypts till bråkdelar av läget före belägringen.

Gaza har alltså blivit ett väldigt experiment i isolering och utsvältning av en tätt hopträngd befolkning på 1,5 miljoner, vilket omvärlden inte har uppmärksammat. Uppmärksamhet får bara försöken till fängelseuppror – Hamas’ primitiva raketer – som i sin tur förser Israel med motiveringar att bestraffa området, med en militär och teknologisk övermakt som för tankarna till Hitlers och Mussolinis bombning av Guernica 1937.

När humanitära organisationer protesterar, svarar israeliska politiker och militärer med att anklaga Hamas – och i Libanon Hizbollah – för attanvända civilbefolkningen som ”gisslan” och ”mänskliga sköldar”. Israel använder inte metaforen ”mänskliga sköldar” om sina över 200 illegala bosättningar på Västbanken, för att inte tala om själva staten Israel.

Ytterligare en metafor är den om ”återvändandet”. En judisk storhetstid (bl.a. ska kung Salomo ha haft 700 hustrur) kring år minus 1000 tas som motivering för en nykolonisering närmare 3000 år senare. Man tycker att araberna med större rätt kunde göra anspråk på Alhambra, eller Sverige på Finland, men så där fungerar det naturligtvis inte. En del ättlingar till de ester som flydde till Sverige under och efter andra världskriget har efter Sovjets fall fått tillbaka rätten till sina fäders jord, men för palestinier gäller återvändandets metafor inte.

6.KONFLIKTENS LÖSNING skulle kräva att man erkänner vissa realiteter. En är att redan FN:s delningsplan för Palestina 1947 (som inte följdes) var djupt orättvis mot den palestinska befolkningen. En annan att vi i dag inte har en stat och två ”ockuperade områden” (den officiella termen i FN). Israel ockuperar de facto hela Palestina – Gaza och Västbanken är bara interna behållare för en etniskt utrensad, oönskad problembefolkning. Den serie av händelser som har förvandlat Palestina till Israel borde dokumenteras av en internationell domstol, kanske med förebild i Russell-tribunalerna 1967 (i Stockholm och Roskilde) som granskade USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Vem axlar i så fall rollen av arvtagare till Bertrand Russell och Jean-Paul Sartre, tribunalens ordförande? Har Nelson Mandela, Naomi Klein eller Arundhati Roytillräcklig auktoritet?

Uppgiften är otacksam och ger knappast poäng i Washington, men den kunde ge oppositionen mot dagens bokstavliga dödläge ett fokus, samla en dossier med större tyngd än de akuta protesterna (som givetvis också behövs). Bland de senare hade uppropet ”Stoppa massakern i Gaza!” undertecknats av över tusen svenska kulturarbetare när det publicerades i Dagens Nyheter i början av januari. Bland namnen fanns t.ex. Tiina Rosenberg, Peter Birro, Cecilia Lindqvist, Suzanne Osten, Nina Lekander, Channa Bankier, Peter Mosskin, Åsa Linderborg, Ulrika Knutson, Thomas Tidholm, Virpi Pahkinen. I Finland är intresset för omvärlden mera obefintligt när vi inte berörs direkt. En nätadress, ”Ärende: Gaza”, med ursprung i franska Ligue des droits de l’homme, samlade här några hundra namn. Som initiativtagare stod Kristin Olsoni, Mika Böök, Thomas Wallgren och Laura Lodenius.

7. I EN LÅNGVARIG släktfejd eller ett inbördeskrig, till exempel the troubles i Irland (1969–2001) eller i Palestina (1948–), blir kedjan av anklagelser snabbt oöverskådlig. Varje våldshandling motiveras med närmast föregående våldshandling från den andra partens sida, tills konflikten av utomstående bara upplevs som en omöjlig härva. Dessutom kan till och med talet om ”parter” vara vilseledande, om den suggererar en bild av en paritet som inte finns – en högteknologisk pansarvagn är inte en ”part i en konflikt” när den kör över en rostig cykel.

När metaforerna lagt sig alltför tätt över verkligheten kan man behöva återvända till enkel body count. Dödsoffren under den första intifadan (1987–2000, 13 år), militära och civila, har av israeliska www.btselem.org uppskattats till 1549 palestinier och 421 israeler, eller 3,7 på en. Under den andra intifadan (2000–2008, 8 år) har 4.850 palestinier och 1.062 israeler dött, eller 4,6 på en. Under den israeliska attacken på Gaza kring årsskiftet dödades under 22 dagar 1.300 palestinier och 13 israeler, alltså 100 dödade palestinier på varje dödad israel.

Seger? Som Isaac Deutscher skrev till Ben Gurion efter sexdagarskriget 1967: ”Man kann sich totsiegen”.

Trygve Söderling