KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Byggandet av israeliska bostäder i det ockuperade östra Jerusalem och utvidgningen av bosättningarna på den ockuperade Västbanken återupptogs i slutet av september. Att det i princip pågår förhandlingar mellan Israel och den palestinska myndigheten får enligt en kommentator Israels premiärminister Netanyahu att likna ”någon som förhandlar om en pizza medan han äter upp den”.

23.10 riktade ett synodmöte inom Vatikanen, sammansatt av katolska biskopar från Mellanöstern, en vädjan till FN:s säkerhetsråd om att ”vidta nödvändiga juridiska åtgärder” för att ”göra slut på den israeliska ockupationen av arabiska territorier”. Resolutionen väckte knappast någon uppmärksamhet i finländska media och innehållet var inte heller på något sätt sensationellt, snarare en upprepning av den ovanligt brett förankrade ståndpunkten att bland annat bosättningarna strider mot internationell rätt, inklusive Genève-konventionen. I sin officiella kommentar följande dag ansåg Israels biträdande utrikesminister Danny Ayalon, enligt nyhetsbyrån AFP, att synoden blivit ”kapad” av fiender och kallade biskoparnas uttalande för ”arabisk propaganda”.

Västbankens palestinska och delade områden (gula), israeliska bosättningar (röda) och för palestinier förbjudna områden (vita). Källa FN och Wikimedia Commons. Klicka på kartan för att länkas till en större version.

Verbala vädjanden om byggstopp från USA:s president Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton har inte haft effekt. En tolkning kunde vara att den nuvarande israeliska regeringen är nöjd med situationen som den är. Expansionen via bosättningar har fortsatt under varje israelisk rege­ring sedan statens grundande 1948.

Konflikten om Palestina, som dominerar också detta andra Nya Argus-temanummer om Mellanöstern, är inmängd med lager på lager av tolkningar, symboler, myter och metaforer. Inledningsvis kan det därför vara skäl att ta ett steg bakåt och repetera fakta på ett abstrakt, möjligast icke-mytologiskt plan. De flesta av nedanstående data framgår också, direkt eller indirekt, av artiklarna i detta och föregående nummer.

Invånarna i det före detta mandatet Palestina består i dag av två ungefär lika stora semitiska folkgrupper, ”P” och ”S”. S utgjorde 1921 13 och 1946 33% av befolkningen. Den numerärt största gruppen, P, fördrevs vid staten S:s etablering 1948 och senare och är numera splittrad på många områden, främst P1 och P2, grannstaten R samt staten S. S har kontinuerligt flyttat fram sina aldrig fastslagna gränser. Utom det etniskt semi-rensade huvudområdet ockuperar S P1, som delats i hundratals isolerade fragment, och bevakar direkt och indirekt P2:s gränser till lands och sjöss, samt luftrummet. S kontrollerar alltså på ett eller annat sätt hela det tidigare Palestina.

Militärt är S en regional stormakt som i mer än 40 års tid fått ett unikt stöd från världens enda supermakt. Det årliga militära biståndet från USA har stadigt vuxit och är 2010 officiellt 2,8 miljarder dollar, en femtedel av S:s militärbudget.

Så länge de här faktorerna är konstanta verkar det spela en marginell roll vem som är president i USA, vem som inte erkänner vem, vilka uttalanden som görs och vilka fredsförhandlingar som pågår.

Palestinska grupperingars raketbeskjutning från Gazaremsan (P2) mot Israel (S) dödade under åren 2002–08 sammanlagt 28 israeler och utlöste den israeliska attacken mot Gaza under årsskiftet 2008–09, under vilken omkring 1 400 palestinier och 13 israeler dödades.

Palestinska självmordsbomber krävde under 2000-talet sammanlagt omkring 550 israeliska liv. Jämfört med en absolut topp 2002 (220 bomb­dödade) har den palestinska raketbeskjutningen och bombningarna nästan upphört efter 2008, och i Israel har risken för en trafikolycka alltid varit större: omkring 400 döda per år.

Andelen fattiga låg i Gaza änuu 1994 på USA-nivå, 16%, men 2009 levde 70% av invånarna på mindre än en dollar per dag enligt FN-siffror anförda av forskaren Daniel Byman i senaste numret av amerikanska Foreign Affairs. I artikeln ”How to Handle Hamas” rekommenderar Byman att blockaden av Gaza hävs för att uppmuntra Hamas civila aspekt som legitim politisk makt i området. Motarbetandet av vapensmuggling över gränsen borde överföras på internationella styrkor. Hamas är trots dramatisk retorik rätt pragmatisk, skriver Byman, och även om rörelsen inte krossades, led den mera av Israels attack 2008–09 än Hizbollah, som gick stärkt ur Israels motsvarande krig i Libanon 2006.

Bymans scenario, som inkluderar och integrerar Hamas i en fredlig utveckling, är ett ”i bästa fall” som hänger på ett stort antal ”om”. Det är ändå intressant med denna analys i en tung amerikansk tidskrift, bland annat som påminnelse om att en eventuell fredsprocess inte kan strunta i en av områdets nyckelaktörer. Ett isolerat Hamas kan lätt sabotera alla förhandlingsförsök, till exempel genom att på nytt börja skjuta raketer.

Hamas får militärt och ekonomiskt stöd från bland annat Iran, även om stödet inte på långt när kan jämföras med USA:s till Israel. Israel å sin sida bedriver vapenhandel med bland annat Finland, ett faktum som i skrivande stund 160 representanter för finländsk politik, vetenskap och kultur påtalar i en adress administrerad av människorättsrörelsen ICAHD (Israeli Committee Against House Demolitions). Adressens första undertecknare är filmaren Aki Kaurismäki, följd av politikerna Satu Hassi, Heidi Hautala, Sirpa Pietikäinen och Erkki Tuomioja. ”Svenska” namn är åtminstone Jörn Donner, Sophia Jansson, Claes Andersson, Janina Andersson, Jan-Otto Andersson, Carolus Enckell, Lars Hertzberg, Markus Jäntti, Annika Lapintie, Stefan Lindfors, Laura Lodenius, Martina Reuter, Ville Sandqvist, Nils Torvalds och Thomas Wallgren. I adresstexten påpekas att Finland köpt betydande mängder israeliska vapen, sedan 1999 för över 152 miljoner euro, och att vi varit en central exportör av missilteknologi till Israel. Detta i klar konflikt med ett förbud från EU:s ministerråd mot vapenexport till länder som bedriver ”intern repression”.

Ett par av de beställda artiklarna i detta temanummer är skrivna ”på plats” av judar i Israel. Det vore naturligt att jämsides med dem publicera texter av palestins­ka intellektuella. Trots vissa kontakter har en sådan ”balans” denna gång inte förverkligats, vilket nog är symboliskt för informationssituationen över lag. Indirekt förmedlas några palestinska röster ändå i Mikko Zengers och Eva Odrischinskys artiklar. De här texterna handlar annars om ”oliktänkare” inom sin egen krets – en oppositionell israelisk aktivist och en palestinsk dito.