Texter framslamrade av Trygve Söderling

Margarita flyger iväg över 1930-talets Moskva. Anna Kovaltjuk i Vladimir Bortkos TV-filmatisering (2005, 10 delar)
av Bulgakovs roman Mästaren och Margarita


Publicerad i Nya Argus 6–7 / 2010

Nya Argus 6-7/2010

Klassikerbruk

Om aktuella ryska klassikerfilmatiseringar för TV

”Manuskript brinner inte” skrev Michail Bulgakov i manuskriptet till Mästaren och Margarita, som publicerades först närmare trettio år efter hans död. Om manuskript inte brinner, lever de ibland vidare som böcker, kanske till och med i nytryck och nyutgåvor, kanske uppladdade i en skärmtillvaro.

Framförallt lever de vidare i varje läsning – en privat nypremiär på en ’pjäs’ som inte bara är ”ständigt aktuell” (lamaste tänkbara definition på en klassiker) utan just nu aktuell för just mig – läsaren.

Också i år handlar sommarnumret av Nya Argus, på temat Favoriter ur världslitteraturen, om en rad sådana läsarmöten. Ibland mycket speciella. Ibland så viktiga att författaren bakom texten känns som en familjemedlem och får en ständig plats vikt för sig i soffan – åtminstone mentalt.

Det är ”litteratur i bruk”, för att citera titeln på en antologi från det bruksorienterade 1970-talet.


Låt mig ändå inledningsvis ta en titt på ett annat slags klassikerbruk: bok reinkarnerad i scen-, film- eller TV-version. I bästa fall ger den visuella tolkningen en intressant transponering och orkestrering, för att ta till musiktermer. I sämsta fall platt fall.

Berättelsen är nog det textelement, den struktur, som har största chansen att överleva transporten från boksida till iscensättning. Med textens poesi och tempo är det där känsligare: svårt, fast säkert aldrig hopplöst.

Scen-eller filmversionen innebär att narrativet både expanderas och reduceras. Möjligheterna, textens ”hålrum”, reduceras: de ansikten och gestalter, kläder, miljöer och röster som läsaren gör av text i sitt huvud, slås på filmremsan eller hårdskivan fast ’definitivt’. Å andra sidan innehåller bilden (inklusive scenbilden) tusen nya element och detaljer som texten på sin höjd har antytt.

Precis som nypremiären på en pjäs är visualiseringen av en roman också en tolkning, en realisering av en livsåskådning, en politik, ett temperament.


Ett intressant fenomen, på tal om litterär klassikertransport, är att den ryska TV:n under senaste decennium gett världen (inklusive finländska YLE Teemas tittare) ett helt pärlband av filmatiseringar – ekranizatsii – av centrala ryska litterära verk.

Mot förmodan, frestas man säga, inom dagens kontext. Å andra sidan ger klassiker prestige – också kvartalskapitalism behöver ett mänskligt ansikte.

Tidsmässigt täcker produktionerna hela skalan, från 1800-talets guldålder – Turgenjev, Dostojevskij – till moderna hörnstenar som Sjalamov och Rybakov. Skörden från 00-talet är i det här avseendet minst lika rik som hela den föregående sovjet­epokens, trots att fina filmatiseringar gjordes också med tidigare skådespelargenerationer. I synnerhet var det Tolstoj (Bondartjuks mammut till Krig och fred 1965, Zarchis Anna Karenina 1967) och Tjechov (Heifits Damen med hunden 1960, Samsonovs Tre systrar 1964, Karasiks Måsen 1970, Kontjalovskijs Onkel Vanja samma år, Heifits Duellen 1973).

Också Dostojevskij blev under 1950- och 60-talen till några rätt skapliga långfilmer. Men det är klart att först TV-serie-mediet, där regissören får bre ut sig i kanske 10–15 avsnitt à 50 minuter, rent volymmässigt kan göra rättvisa åt dessa pratglada romaner. När vi nu under 00-talet fått se tre centrala Dostojevskij-verk i nya kläder av generös längd – Brott och straff (Dmitri Svetozarov, 2007), Idioten (Vladimir Bortko, 2003) och Bröderna Karamazov (Jurij Moroz, 2009) – är det återigen skådespeleriet och troheten mot originalen som imponerar.

Regi, spel och rollbesättning förmedlar alla på ett hisnande sätt den mer eller mindre maniska oförutsägbarhet som alltid vacklar omkring inuti Dostojevskijs centrala karaktärer. Särskilt i Bortkos Idioten är gestaltningen så levande att man ibland får känslan att situationernas elektricitet skulle gå fram också helt utan repliker.

Vårdad men labil sanningssägare. Jevgenij Mironovs Mysjkin-gestalt i Vladimir Bortkos imponerande TV-version av Dostojevskijs roman "Idioten"

Idioten är ju ett slags tankeexperiment – hur skulle en alltigenom ’god’ mänska egentligen fungera, en ängel nedstigen på jorden, så att säga? Resultatet blir en slags dekonstruktion av godhetens abstraktion: Mysjkin är kanske ’god’ enligt många kriterier – sympatisk, hederlig, och saboterar därigenom både vita, grå och svarta lögner omkring sig. Men samtidigt trasslar han oundvikligen in sig i den ständiga diplomati som ändå gör vardagen uthärdlig. Han är en fyrkantig bult i ett runt hål. Det går helt enkelt inte, för oss som ser hans framfart, att låta bli att spekulera i vilken hans agenda egentligen kan vara med denna ’ärlighet’ (ungefär som man måste fråga sig vad någon som talar med överdrivet hög och tydlig röst egentligen är ute efter?). Cherchez la femme, kunde vara ett svar: för visst kan Mysjkins strategi ses som ett originellt (och ytterst krångligt) sätt att imponera på kvinnorna omkring honom. Med och mot skådisen Jevgenij Mironovs vårdade men labila Mysjkin-gestalt, hela tiden med en hint av svettig stirrighet, spelar i denna inkarnation bland andra en imponerande demonisk Lidya Velezjeva som Natassia Filippovna. Och naturligtvis krånglar Mysjkins mystifierande ’ärlighet’ till allt intill hopplöshet och katastrof.

Jämförd med de tre urstarkaDostojevskij-tolkningarna kändes Dunja Smirnovas TV-version av Turgenjevs Fäder och söner (2008, fyra avsnitt) en smula blek; det verkligt sprakande idédramat uteblev, i stället breddes det på en del sliskig musik.


Då var återigen Aleksandr Prosjkins iscensättning av Boris Pasternaks Doktor Zjivago (elva avsnitt, 2006) desto starkare. Tidigt 1900-tal, adelns fäder och söner (och mödrar och döttrar) sätts på helt nya prov i inbördeskrigets ofta groteska situationer. I rollen som Lara lyser här Tjulpan Chamatova som en begåvning utan like.

Tjulpan Chamatova som Lara i Aleksandr Prosjkins TV-version av Boris Pasternaks ”Doktor Zjivago" (2006, 11 avsnitt)

När hon dessutom återkommer i en lika stor huvudroll i mellankrigsskildringen Arbats barn, baserad på Anatolij Rybakovs romaner (2004, 15 avsnitt), framstår hon ledigt som 2000-talets ryska filmskådespelare, alla kategorier.

I Arbats barn får hon en ännu bredare och tacksammare palett att utveckla än i Zjivago, från flickaktig, schlagerlyssnande yrhätta till mogen överlevare, djärv och med blixtsnabb fattningsförmåga – ett livsvillkor för att förbli en moralisk mänska under 30-talets repression. Att resa till annan ort, gifta sig till ett nytt namn, kunde före datoriseringen av alla register ännu rädda någon från döden: här gäller det hennes syster vars elever tanklöst lagt repet kring en Stalin-bysts hals under en transport.

Ett viktigt samtal. Tjulpan Chamatova som Varja Ivanova i Andrej Esjpajs TV-version av Anatolij Rybakovs romanserie ”Arbats barn" (2004, 16 avsnitt). Visades i Finlands YLE Teema 2009 med repris 2011

Överhuvudtaget är det i trafiken mellan vardagslivoch maktapparat som Arbats barn imponerar, från grannpojken, som blir hemlig polis, ända upp till Berija och Stalin själva. Klaustrofobin uppstår naturligt ur gestaltningen av ungdomar som helst bara skulle ha velat vara unga.


Klaustrofobi råder också i Aleksandr Solzjenitsyns Den första kretsen, där regiveteranen Gleb Panfilov hann få med författarens egen voice-over på TV-serieversionen (2006, 10 avsnitt). Här ligger ändå miljön – ett fängelse som samtidigt är forskningsinstitut för briljanta vetenskapsmän – långt från sovjetisk 40-talsvardag. Det kan inte hjälpas att Nikolaj Dostals filmatisering av Varlam Sjalamovs berömda Gulag-skildringar, Lenins testamente (2007, 12 avsnitt), känns många gånger väsentligare – också tyngre, att stå ut med alltså. Här finns hungern, kölden, de primitiva verktygen, slumperna, köpslåendet, de farliga vakterna, de farliga medfångarna. Serien gestaltar också Sjalamovs sönderfall: de egenskaper som överlevandet i lägret kräver gör honom mänskligt sett slut, och sluten, efter befrielsen. Ingen romantisering här, typ ”det som inte dödar mig gör mig starkare”. Sjalamov dör som en mer eller mindre paranoid tvärvigg, då har han visserligen hunnit uppleva att hans Kolyma-berättelser sprids i världen.

TV-serien "Lenins testamente" (2007, 12 avsnitt), baserad på Varlam Sjalamovs lägerberättelser från Kolyma, visades i Finlands YLE Teema 2009 med repris 2010. I huvudrollen Vladimir Kapustin (t.h.).

Att lägerberättelserna Den första kretsen och Lenins testamente görs och sänds i ambitiösa TV-satsningar – liksom den breda period- och repressionsskildringen Arbats barn (som till skillnad från Solzjenitsyns och Sjalamovs verk blev oerhört populär redan när den släpptes i bokform) – visar med eftertryck att delar av dagens ryska samhälle är fullt kapabla att tackla de svarta sidorna i landets historia. Politiskt sett har det givetvis en väldig betydelse att förtryckets mekanismer gestaltas och aktivt bearbetas med konstnärliga medel. I synnerhet Lenins testamente kan nog i sitt allvar och sin Primo Levi-aktiga saklighet ses som någontig mycket spektakulärt, just när vi talar om TV. En svart naturalism blir här avantgardism i ett populärmedium. 


Spektakulär på ett annat sätt är det sista exempel på rysk klassikerfilmatisering jag här vill ta upp: Vladimir Bortkos tolkning av Michail Bulgakovs unika satir- och fantasy-roman Mästaren och Margarita (2005, 10 delar) – skriven mitt i den tid som Arbats barn skildrar. De som känner boken inser att här har krävts en hel del special effects, som visserligen kunde ha gjorts väl redan av en surrealistfilmare som Jean Cocteau, jämnårig med Bulgakov. Men också 2000-talets datoranimationsteknik, smakfullt använd, får ut mycket av romanens vision. Jag är till exempel imponerad av hur bakgrunden fås att liksom bölja och därigenom antyda Margaritas osynliga nakna kropp där hon, förvandlad till hämnande häxa, susar fram över gatorna i 30-talets Moskva som en slags blandning av Gogol och Harry Potter – en superhjälte av mera arkaisk tappning än hennes samtida amerikanska kollega Stålmannen.

Anna Kovaltjuk är en på alla sätt kompetent Margarita – livlig, vacker, djup – men alla roller är starka: den pinade Mästaren (Aleksandr Galibin, för övrigt mycket lik Vladimir Kapustin som den pinade Sjalamov i Lenins testamente), Pontius Pilatus (Kirill Lavrov), Jesus/Jesjua Ha-Notsri (Sergej Bezrukov) och Fan själv, Woland (Oleg Basilasjvili).


Kan man då tala om ”bruk” av en absurd och poetisk saga som Mästaren? Helt säkert, och då tänker jag inte bara på den uppenbara resonans som till exempel Wolands ironiska trollerikonster med Moskva-societeten måste ha i dagens nykapitalistiska Ryssland – pengar snöar ner i salongen, alla kvinnor får välja gratis modekreationer från Paris, och alltihop smälter lika obegripligt bort någon timme senare.

Detär en del i romanens fantasy-projekt, där den centrala moralen nog handlar om att lyfta blicken, kasta loss från vardaglighetens prosa.



  

Anna Kovaltjuk i Vladimir Bortkos TV-filmatisering (2005) av Bulgakovs roman Mästaren och Margarita



”Hon korsade Arbat, flög upp i höjd med fjärde våningen, for förbi de bländande neonrören på en teater i ett hörnhus och seglade in på en smal sidogata omgiven av höga hus. Här stod alla fönstren öppna och det hördes radiomusik från alla håll. Margarita tittade nyfiket in i ett av fönstren. Hon såg ett kök. Två primuskök fräste på en marmorbänk, bredvid stod två kvinnor med slevar i händerna och grälade på varandra.
 – Ni måste släcka ljuset efter er på toaletten, Pelagéja Petróvna, hör vad jag säger, sade den ena kvinnan […].”


För att kasta loss, se med nya ögon, behöver man inte alltid en flygande kvast, även om en sån säkert kan vara till hjälp.

Ofta räcker det med en bok.

21.6.2010

Trygve Söderling

 

Publicerad i Slammerarkivet 2012, uppdaterad 2013
Publicerad i Nya Argus nr 6–7 / 2010
 
Besläktat: "TV-serier som strålar" (november 2013) 
 

SLAMMERARKIVET– hemsida