ESSÄ

En annan värld –
här hemma

Det internationella som alternativ
i tidskrifterna Arena och FBT

Inga kompromisser. Arena behåller sin spartanska layout genom alla 15 häften. Flera internationella röster introduceras i varje nummer, i svensk eller finsk språkdräkt.

Utomlands finns det annorlunda. Nyskapare och utmanare på det litterära fältet inspireras av nyskapare i andra kulturer. Hittar soul mates på andra språk, citerar, översätter, använder sig av dem. Tar andras eventuella auktoritet i bruk för att stärka sin egen. Kampen för de egna idéerna förs bland annat genom översättningar, hänvisningar, introduktioner – strategiska lån och överflyttningar till den egna litterära miljön. Såtillvida kan bland annat tidskrifter med en flerspråkig utblick fungera som ett slags litterära ”börsmäklare”.¹

I den här studien undersöker jag det inter-språkliga, inter-nationella inslaget i två kortlivade, övervägande svenskspråkiga kulturtidskrifter i Helsingfors. Bägge var något av uppstickare i sin tids mediala offentlighet: Arena i början av 1950-talet, FBT under senare hälften av 1960-talet. Som jämförelse läser jag tidskrifterna Bonniers Litterära Magasin (BLM), Finsk Tidskrift, Nya Argus och Horisont från samma period. 

Frågan är: vilken roll spelar utländsk litteratur och debatt? Vad tar man fasta på? Skiljer sig perspektiven åt, mellan tidskrifterna och decennierna? Vad vill man åstadkomma genom inlånen från en större värld?

Allra först kastar jag en blick på internationella inslag i den samtida skönlitteraturen, närmast den finlandssvenska. Detta som allmän bakgrund till tidskrifternas utnyttjande av det utländska för att eventuellt påverka det inhemska.

Samtidigt i litteraturen:
avtryck av och i världen

”Betyder den nyare tyska litteraturen något?” är rubriken på en essä av Luise Rinser, tysk författare, i Bonniers Litterära Magasin 1952. Rinser nämner några möjliga kriterier för en litteraturs betydelse: ”1) den översätts till andra språk, 2) läses utomlands och 3) utgör ett självständigt bidrag till världslitteraturen.”² Även om ”världslitteraturen” 1952 knappast längre var ett lika självklart begrepp som på begreppets upphovsmans, Goethes tid,³ är det intressant att notera att Finland under efterkrigsdecennierna inte befann sig enbart på mottagarsidan när det gällde ”självständiga bidrag”. Med den engelska översättningen 1949 av Sinuhe egyptiläinen (1945) blev Mika Waltaris historiska roman en av den finländska litteraturens genom tiderna största internationella bestsellers.⁴ Nästan samtidigt, i början av 1950-talet, utkom flera av Tove Janssons Muminböcker i engelsk översättning och 1954 tecknade hon ett femårigt kontrakt som serietecknare vid dagstidningen The Evening News i London. Via syndikering beräknas hennes Muminserie som mest ha haft 20 miljoner dagliga läsare i cirka 120 tidningar på olika håll i världen.⁵

Mika Waltari och Tove Jansson ingår alltså i världskulturen från och med 1950-talet – men utan att läsaren nödvändigtvis behöver se något som helst finländskt element i deras verk. Som exempel på influenser i den motsatta riktningen, det vill säga import av kosmopolitiska motiv till Finland och då med tydlig avsändaradress, kan man nämna några böcker av finlandssvenska författare som under 1950- och 1960-talen så att säga hämtade in bitar av världen i vårt närmaste litterära landskap. Världskrigets stängda gränser hade inneburit en parentes, nu återupptäcks Europa; inte minst Frankrike står för en inspirerande miljö i några noveller av Hans Fors (i Blå infart, 1955) och Irmelin Sandman Lilius (i Bönens ängar, 1961). Hela Marianne Alopaeus kortroman Utanför (1953), ett triangeldrama, utspelar sig i Frankrike, liksom största delen av hennes romaner Avsked i augusti (1959) och Mörkrets kärna (1965). I synnerhet den sista boken, med sina politiska avtryck av den franska Algerietkonflikten, blev något av en steady seller för flera generationer av läsare i Sverige och på finska.⁶

En 22-årig Jörn Donner gav 1955 ut en tjock roman, Jag, Erik Anders, där synfältet spänner över stora delar av Västeuropa, från strejker i Finland till strejker i Syditalien. Som litterärt verk är boken mer eller mindre bortglömd. Det gäller däremot inte Donners genombrottsbok från några år senare, reportage-essän Rapport från Berlin (1958). Tillsammans med uppföljaren Rapport från Donau (1962) placerar sig Donner här någonstans mellan å ena sidan en tidigare generation av kulturhistoriska och/eller anekdotiska reseboksförfattare som Håkan Mörne, Göran Schildt och rikssvensken Jolo (Jan Olof Olofsson),⁷ å andra sidan 1960-talets genombrott för ”rapportböckerna”, en mera uttalat samhällsmedveten och -kritisk reportageboksgenre, med Jan Myrdals Rapport från kinesisk by (1963) som det internationellt mest kända exemplet. I det rikssvenska upptäckandet av den efterkrigstida, postkoloniala så kallade tredje världen (Asien, Afrika, Latinamerika) deltog också författarna Sven Lindqvist, Per Wästberg och Sara Lidman – den sistnämnda bland annat med två romaner förlagda till Sydafrika (1961, 1964) samt det litterära Vietnam-reportaget Samtal i Hanoi (1966).

Vietnamkrigets skugga faller också över finlandssvenska Ulla-Lena Lundbergs En berättelse om gränser (1968) – en personlig, experimentell roman om relationer mellan en grupp studenter under berättarens utbytesår i USA och efteråt. De amerikanska miljöerna finns redan i Lundbergs dagboksaktiga Strövtåg (1966), men där ännu utan den senare bokens politiska skärpa.

Den större världen spelar alltså en viss roll i den finlandssvenska skönlitteraturen under de första decennierna efter 1945. Särskilt Frankrike, Tyskland och USA ”upptäcks” och utforskas av Marianne Alopaeus, Jörn Donner respektive Ulla-Lena Lundberg. De två förstnämnda blir mycket lästa, både i Sverige och i finsk översättning. På det hela taget handlar det ändå inte om någon strid ström av kosmopolitiska skildringar som kunde mäta sig med den rikssvenska rapport-boomen. Snarare står de finlandssvenska författarna för några intressanta undantag i den egna litterära miljön.

En internationell Arena

Sett med ”internationella” glasögon: vilket intryck ger Arenas innehåll under de knappa tre år som tidskriften utkom?⁸ Redan premiärnumret 1951 har en framträdande utrikesavdelning: en amerikansk, två franska och en tysk författare presenteras. De balanseras av sex inhemska författarröster på poesi och prosa. Av de tre kvinnliga finländska författare som inleder numret efter programförklaringen är två svenskspråkiga, en finskspråkig. Tidskriftens tvåspråkighet, eller dubbla enspråkighet, signalerar i sig ett slags mångkulturalism. Samtidigt lämnas den potentiella skandinaviska läsekretsen (samt enspråkiga finnar) bakom språkbarriären – de finska bidragen trycks i allmänhet utan svensk översättning och vice versa. Proportionerna mellan svensk- och finskspråkigt material är ungefär 2:1 här och i de fjorton följande tidskriftshäften samt åtta andra skrifter som Arena publicerar.⁹

Thomas Warburton har för debutnumret översatt dikter av amerikanen Kenneth Patchen, och hans korta introduktionstext blir tolkbar som något av ett program för hela Arenas litteratursyn. Patchen kallas av Warburton bland annat ”ättling av Dada” och ”godhetsbesatt”:

Men han skriver inte för dem som i dikten söker det ack så subtila, utan för dem som inte vill glömma marken de står på, himlen de ser upp mot, brödet de äter, människan de älskar. Därför är  f r e d e n  det han drömmer om och våldet det han hatar mest av allt.¹⁰

Warburtons tonfall är här oväntat romantiskt, mera likt den unge Jörn Donners programartiklar i samma och kommande nummer av Arena än de lågmält nyktra analyserna i Warburtons handbok Femtio år finlandssvensk litteratur från samma år (1951). Warburton kom att bidra regelbundet till både Arena och Nya Argus under den förras drygt tvååriga existens, men i fribytaren Arena använder han ett friare tilltal och skriver om mindre etablerade författare. Mediet är kongruent med budskapet. ¹¹

Henry G. Gröndahl är en annan flitig ”utrikesskribent” som parallellt använder sig av Arena och Nya Argus, i hans fall för att introducera nyare franska författare. I Arenas första nummer tolkar och kommenterar han Jacques Prévert, i några av de följande Henri Michaux, Marcel Jouhandeau och, på nytt, Prévert. I Nya Argus skriver han under samma tid om Michaux, Jean Cayrol, Albert Camus och François Mauriac.

En längre dikt av Nelly Sachs i finsk tolkning kompletterar intrycket att Arena aktivt intresserar sig för aktuell utländsk litteratur. De följande numren bekräftar bilden: finlandssvenska, finska och ”internationella” författare varvas systematiskt. Till exempel domineras nummer 1/1952 av ett längre avsnitt ur Christopher Frys versdrama Venus Observed (1950), översatt till finska, följt av Laura Ridings och Robert Graves essä ”Apropå den modernistiska lyrikens impopularitet” i Warburtons översättning; den senare var kanske ett slags brasklapp till Frys onekligen egendomliga text.

Vidare inleder Harry Järv i samma nummer en lång essä om ”Freud och 1900-talslitteraturen”. Om Arenas introduktionstexter annars är rätt kortfattade, så representerar Järv den grundliga skolan. Freud-studien sträcker sig över två nummer och följs senare av essäer om tjecken Karel Čapek, österrikaren Alfred Kubin, Verdun i krigslitteraturen samt Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde ”ur psykogenetisk synpunkt”. Järv skriver långt, kunskapsrikt, tematiskt originellt. Artiklarnas psykologiserande grepp känns idag rätt spekulativt, men sammantaget framstår Järvs insats ändå som en av de mest gedigna i Arenas tre årgångar.

I Arena 2–3/1952 fäster man sig vid en ovanligt utförlig och analytisk studie – i en genre som liknar Järvs – av Jerker A. Eriksson, om George Stevens filmatisering (1951) av Theodore Dreisers roman An American Tragedy (1925). Vidare finns här en längre finskspråkig introduktion till Vladimir Majakovskijs författarskap, av Anja Vammelvuo.

Redan den här korta uppräkningen borde visa att Arena, inom sina anspråkslösa ramar, var ett mångsidigt och ambitiöst tillskott till det finländska tidskriftsfältet. Eftersom varken Finsk Tidskrift eller Nya Argus är renodlade litteraturtidskrifter, kunde Arena på just det här området konkurrera med de två mera etablerade bladen och den kunde göra det sett till både kvantitet och kvalitet. Arenas tvåspråkighet, aktualitet och internationalism talar till dess fördel; tidskriften breddade framgångsrikt den kulturella horisonten, i synnerhet vänsterut.

Arena har en mera experimentell och kulturradikal profil än kollegerna – när Finsk Tidskrift 2/1952 publicerar Nils Erik Enkvists artikel ”Gertrude Stein, en amerikansk modernist” sticker ämnet ut och skulle ha gjort det också i den samtida Nya Argus. En genomgång av innehållet i de två äldre och mera etablerade tidskrifterna visar nämligen att de under 1950-talet sällan söker sig längre bort än till det finska Finland och till Sverige när det gäller ämnen för litterära recensioner och essäer.

I gengäld är den rikssvenska litteraturen relativt osynlig i de två första årens Arena. Under 1953 sker ändå en förändring, bland andra Stig Carlson och Birgitta Trotzig medverkar i den svenskspråkiga upplagan, Agnes von Krusenstjerna och Artur Lundkvist analyseras, och i ett privat brev till Harry Järv planerar Jörn Donner att göra tidskriften till ett ”skandinaviskt kulturpolitiskt debattforum” för kända skribenter som bland andra Sivar Arnér, Artur Lundkvist, Karl Vennberg och Lars Ahlin.¹²

Inte ens en jämförelse mellan Arena och det samtida svenska tidskriftsflaggskeppet BLM är hopplöst ojämn. I BLM finns visserligen den breda och kontinuerliga litterära utblick som saknas i Finsk Tidskrift och Nya Argus – till exempel BLM:s register över recenserad litteratur 1951 omfattar ett nittiotal utländska titlar (av sammanlagt cirka 200). Men eftersom tyngdpunkten i BLM ligger på redan kanoniserade namn som Eliot, Faulkner, Hemingway, Pound, Proust och Rilke, innebär Arenas mera avantgardistiska linje också här en intressant komplettering.

Jag har här låtit Arenas praktik, det publicerade materialet, tala för sig. I tidskriften ingår också en serie programmatiska texter av tidningens unge redaktör, Jörn Donner, vid starten 18 år. Hans inlägg andas starkt engagemang men är ofta impressionistiska och rör sig i huvudsak med oklart tänkta abstraktioner, som ”De levandes enhetslinje” (1/1953) kontra till exempel (om den rikssvenska litteraturen) ”djup oförmåga att organiskt känna det tids- och livssammanhang vi lever i” (2/1951). I tidskriftens fjärde häfte tar den ansvarige utgivaren, den tre år äldre Christer Kihlman, till orda i en längre essä (”Kring en situation”, 2–3/1952). Tonfallet är här myndigare, kanske sakligare, men resonemangen kring ”de unga intellektuella” är om möjligt ännu mera konturlösa än Jörn Donners. När Arena i efterhand framstår som en fräsch litterär tidskrift under det tidiga 1950-talet, är det alltså inte för att de här två redaktörernas tidsanalys skulle ha tagit sig pregnanta uttryck på dess sidor, utan snarare för att resten av tidskriften bildar en unik svensk- och finskspråkig litterär mötesplats där också omvärlden är inbjuden. Om syftet med Arena var att fungera som ett litet fönster mot 1950-talets internationella avantgardism och kulturradikalism samt att påvisa alternativ till de etablerade finländska tidskrifterna, så var försöket lyckat. Om syftet dessutom var att få läsare och påverka opinionen så var framgången antagligen begränsad. ”Arena har inte förändrat klimatet. Men kanske gjort någon medveten om vilket det är”, konstaterar Jörn Donner i tidskriftens sista nummer, december 1953.¹³

Världen enligt FBT – inte litteraturdriven

Förflyttar vi oss ett femtontal år framåt i tiden, till en annan Helsingforsbaserad, projektartad kulturtidskrift med det kryptiska namnet FBT, är en slående skillnad att det ”internationella” litteraturmaterialet här är långt mindre framträdande än i Arena.¹⁴ Delvis kan det bero på att FBT till skillnad från både Arena och den 1964 startade Horisont inte är någon utpräglad litteraturtidskrift – snarare är den en manifestation av ett sextiotalistiskt breddat kulturbegrepp, där litteraturen som ”högkulturens” själva nav åtminstone delvis har detroniserats. FBT 2/1965 annonseras visserligen som ”poesinummer” och 3–4/1967 som ”litteraturnummer”, men benämningarna pekar samtidigt ut litteraturens plats som ett tema bland många andra: också ett ”stadsnummer”, ”tabunummer”, ”tredje världens nummer” och ”barnkulturnummer” produceras under tidskriftens fyraåriga livstid.

Liksom Arena – men mera sällan – publicerar FBT oöversatta texter på finska. Av de ”utländska” litterära bidragen kommer ungefär hälften från Sverige (bl.a. Stig Carlson, Peter Curman, Bengt Nerman, Göran Tunström och Sven Wernström). Andelen litteratur från icke-nordiska länder höjs av FBT:s ”tredje världens nummer” 1–2/1968 som innehåller dikter och prosa av bland andra Régis Debray, Fidel Castro och Patrice Lumumba. I synnerhet de två senare är mera kända i andra roller än som författare.

Ett intressant undantag: FBT:s specialnummer om aktuell kontinental litteraturteori. I allmänhet förekommer internationella texter mera sparsamt i FBT än i t.ex. Arena eller Horisont.

Däremot innehåller FBT några litteraturteoretiska uppsatser och översikter med europeiskt eller internationellt perspektiv – mest koncentrerat i 2/1967, som består av åtta artiklar av Margaretha Romberg om marxistisk estetik. Från Marx över György Lukács och Antonio Gramsci kommer Romberg på ett trettiotal sidor fram till samtida teoretiker som Roger Garaudy, Ernst Fischer och Lucien Goldmann. Goldmanns tolkning av Alain Robbe-Grillets version av noveau roman antyds, men några mera ingående tillämpningsförsök hittar man varken här eller i Thomas Henriksons mera ledigt utförda ”Notationer kring en brokig ko” i följande nummer, om delvis samma marxistiska teoretiker. Värdet av Rombergs och Henriksons inte helt klargörande artiklar blir närmast att de tidigt pekar på en samtida kontinental debatt som fullständigt skiljer sig från de teser som några år senare skulle spridas i den lokala Moskvatrogna ”minoritetskommunistiska” rörelsens studiecirklar i Finland.¹⁵

Redan föregående år, i nummer 2/1966, hade Finsk Tidskrift publicerat en intressant artikel av Kerstin Lindman-Strafford om just Lucien Goldmanns marxistiskt orienterade ”genetiska strukturalism”. Till skillnad från Romberg och Henrikson i FBT går Lindman-Strafford Lucien Goldmanns teoribygge in på livet. Hon granskar, kritiskt men inte avfärdande, hans Malraux-tolkning utifrån sin egen uppfattning om det litterära verket. Just den här arten av relativt ambitiös och självständig kommentar till utländsk litteratur och litteraturteori är en mycket sällsynt artikeltyp i alla de granskade tidskrifterna, men en ansats åt samma håll är FBT-medlemmen Ingmar Svedbergs artikel ”Vem är rädd för Franz Kafka?” i Finsk Tidskrift 9/1967 om det tjeckiska Kafka-symposiet 1963. Artikeln ger en provkarta på skilda marxistiska förhållningssätt till ett enskilt litterärt verk.

Kerstin Lindman-Strafford och Ingmar Svedberg anknyter alltså på var sitt håll till marxistiska litteraturdiskussioner ”ute i världen”. Lindman-Straffords artikel anknyter till en aktuell teori för att undersöka dess praktiska värde. Svedberg vill närmast visa på en mångfald av riktningar och tolkningsmodeller inom ramen för marxismen, som vid den här tiden, mitten av 1960-talet, på både borgerligt och kommunistiskt håll ännu ofta uppfattas som monolitisk och fundamentalistisk. Att de två artiklarna trycks i den rätt konservativa Finsk Tidskrift – där de visserligen utgör udda inslag – kan tas som ett tecken på att den så kallade västmarxismen¹⁶ håller på att bli rumsren också i akademiska finlandssvenska sammanhang. Samtidigt är den relativa frånvaron av litteraturartiklar av samma kvalitet i FBT, där man kanske i första hand skulle vänta sig att hitta dem, frapperande.

Några slutsatser och hypoteser

Mindre tydligt i FBT, Finsk Tidskrift och Nya Argus, mera tydligt i de litterära BLM och Horisont, är att åren kring 1965–67 tycks utgöra en vändpunkt när det gäller vilket slags nyare internationell skönlitteratur som engagerar skribenterna. I BLM och Horisont kan vi de här åren bland annat följa med hur ett förnyat intresse för Brecht¹⁷ och för Sartres tankar om ”literature engagée”¹⁸ får sällskap av översättningar av och artiklar om till exempel Peter Weiss, Günter Grass, Doris Lessing och Hans Magnus Enzensberger. Det är namn som löst kan förknippas med den ”nya vänster” som också FBT är ett uttryck för – men snarare än i FBT dyker de alltså upp i de ”rent” litterära tidskrifterna, som dittills hade framstått som politiskt sett opartiska och/eller borgerliga, något som på borgerligt håll ofta sågs som samma sak.

I min undersökning av hur utländsk litteratur och debatt speglas i några tidskrifter framstår alltså 1960-talsradikalismens finlandssvenska fribytare FBT – kanske en smula oväntat – som betydligt mindre internationell än dess 1950-talskollega och föregångare Arena. I Arena introduceras minst ett par utländska författarskap per nummer, genom översättningar och artiklar; här står sig Arena som ett viktigt komplement till de betydligt mera resursstarka BLM i Sverige och Parnasso på finska. Genom att ungefär en tredjedel av materialet i Arena genomgående publiceras på finska skapar den kortlivade tidskriften dessutom en viss kontaktyta mellan svensk- och finskspråkig kultur.

Också i FBT finns inslag av finskspråkigt material, medan introduktioner, översättningar och kommentarer till ”internationella” skönlitterära författarskap har en mera undanskymd plats än i Arena och den med FBT samtida Horisont. Däremot introducerar FBT, om också ytligt, flera äldre och nyare estetiska teoretiker från den europeiska, ”västmarxistiska” traditionen. I mitten av 1960-talet framstår det i ett finländskt och finlandssvenskt sammanhang som en pionjärinsats.

Arenas internationalism tjänar som ett påpekande och en påminnelse om författarskap och idéer som dittills sällan eller aldrig tagits upp i den samtida finländska offentligheten. Genom att publicera avantgardistiskt och/eller vänsterinriktat litteraturmaterial i översättning breddar Arena fältet för den inhemska debatten.

Den relativa frånvaron i FBT av motsvarande litterära impulser från andra språk kunde tolkas som att debatten kring kulturell och politisk radikalism under tidskriftens livstid, 1965–68, förs på andra håll än i litteraturen. Den hypotesen motsägs i alla fall av den ökande andelen av just sådan debatt i de utpräglat litterära tidskrifterna BLM och Horisont. Snarare ser vi här en arbetsfördelning, och de sparsamma litterära impulserna ”utifrån” i FBT kan också formuleras positivt: som att man står på egna ben. Kanske har de utländska intrycken redan bearbetats när de når FBT:s spalter i form av hemmaproducerad lyrik, prosa och debatt.

Horisont, som debuterar på det svenskspråkiga tidskriftsfältet 1954, är i likhet med Arena och till skillnad från Finsk Tidskrift, Nya Argus och FBT en renodlad litteraturtidskrift. Till skillnad från Arena och FBT lever den vidare, också i dag, kanske på grund av en bredare organisatorisk bas (Svenska Österbottens litteraturförening), kanske också för att tidskriften tidigt skaffar sig både en medredaktör (Harry Järv) och en betydande läsekrets i Sverige. Trots att Järv betraktar sig som syndikalist har tidskriften i allmänhet ingen utpräglat vänsterpolitisk prägel. I Horisont finns däremot en ”världslitterär” ådra med från första början, precis som i Arena. Några exempel på tidskriftens språkgeografiska spännvidd är specialnumren om polsk (4– 5/1965), tjeckoslovakisk (1/1967) och ungersk litteratur och kultur (3–4/1967). I det förstnämnda återges bland annat dikter av Wisława Szymborska, som drygt trettio år senare fick Nobelpriset i litteratur. Framlyftandet av de östeuropeiska litterära rösterna, några av dem öppet oppositionella, är ägnat att berika den litterära och politiska världskartan och att komplicera den i väst rätt endimensionella bilden av de hårt kommuniststyrda satellitstaterna.

Vid sidan av de här satsningarna uppmärksammar tidskriften kontinuerligt litteratur på de största västeuropeiska språken. Vidare görs ett temanummer om finsk litteratur (5/1966) med bidrag av bland andra Väinö Linna.

En av de flitigaste skribenterna i Arena, Harry Järv, blev Horisonts första Sverigeredaktör och som sådan en viktig faktor bakom tidskriftens internationella profil. Bland annat därför kan man nog säga att om FBT, för en tid, förde vidare kulturradikalismen i Arena, så lever Arenas litterära kosmopolitism vidare i Horisont.

Nyfikenheten på experimentell, avantgardistisk litteratur och kultur – ett tredje viktigt spår i Arena – hittar man däremot nästa gång i den finlandssvenska alternativtidskriften Fågel Fenix (1975– 77).¹⁹ Den fågeln har tills vidare varken återuppstått eller institutionaliserats.

Trygve Söderling

Noter

1. ¹ Jfr Pascale Casanova, The World Republic of Letters (orig. La république mondiale des lettres, Paris: Seuil 1999), transl. M. B. DeBevoise, Cambridge & London: Harvard 2004.
2. ² Luise Rinser, ”Betyder den nyare tyska litteraturen något?”, övers. Knut Stubbendorff, Bonniers Litterära Magasin 1/1952, s. 43.
3. ³ Jfr Franco Moretti, ”Conjectures on World Literature”, New Left Review 1, January-February 2000 , s. 54–68.
4. ⁴ Sinuhe har hittills översatts till 40 språk. Den engelska utgåvan toppade listan över mest sålda översatta roman i USA i över 30 års tid. Se Suomen Kirjallisuuden Seuras översättningsregister, http://dbgw.finlit.fi/kaannokset/, samt engelska och finska Wikipedia.
5. ⁵ Siffran inkluderar översatta versioner av Muminserien i över 40 länder. Juhani Tolvanen, Muumisisarukset Tove ja Lars Jansson. Muumipeikko-sarjakuvan tarina, Helsinki: WSOY 2000.
6. ⁶ Jag har hittat elva separata utgåvor av Mörkrets kärna i sammanlagt tre länder på tre språk (svenska, finska, norska) inom loppet av 23 år, några av dem i minst fyra upplagor. Se Trygve Söderling: Drag på parnassen, del I: Medelklass med mänskligt ansikte (diss.), Helsingfors: Nordica 2008, s. 75.
7. ⁷ Av samtida böcker kan nämnas bl.a. Håkan Mörnes Spanskt paradis och Göran Schildts I Odysseus kölvatten, bägge från 1951. Värda att minnas i sammanhanget är också luffar- och sjömansberättelserna. Hos Rainer Alander (Ansiktet, 1963; Sandkornet, 1964), men särskilt i Kallskuret av Helge Lillja (1961), får båt- och hamnmotiven en lakonisk, surrealistisk udd som vittnar om formella influenser från den nya franska romanen, nouveau roman.
8. ⁸ Tre allmänna framställningar av Arenas bakgrund och innehåll är John-Erik Jansén, ”Ingen tid för trosvissa fanfarer. Arena 1951–1953”, Från dagdrivare till feminister. Studier i finlandssvensk 1900-talslitteratur, red. Sven Linnér, Skrifter från Svenska litteratursällskapet i Finland (SSLS) 537, Helsingfors 1986, s. 237–256, Jarkko S. Tuusvuori, Kulttuurilehti 1771–2007, Suomen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia (SKST) 1131, Helsinki 2007, s. 407–414 samt Jörn Donner, ”Arenan (1951–1954) muistolle”, Kulttuurilehti 1771–2007, s. 408–413. Tidskriftens internationella inslag berörs i de här texterna bara i förbigående.
9. ⁹ Åren 1951–1952 utgavs sammanlagt fem häften på mellan 32 och 48 sidor samt ett dubbelnummer på 80 sidor. Under 1953 utkom Arena med fem helt svenskspråkiga och fem icke-identiska finskspråkiga nummer, av de finskspråkiga ett dubbelnummer. Arena utkom alltså nominellt med 17 nummer i 15 separata häften. Tidskriftens format var A5. Dessutom publicerades en ”polemisk skriftserie” med fem titlar på svenska och tre på finska. Sammanlagt står 1950-talets Arena alltså för 23 separata bibliografiska enheter.
10. ¹⁰ Th. Warburton: ”Patchen”, Arena 1/1951, s.17.
11. ¹¹ Warburton ingår i bägge tidskrifternas redaktion under 1951 och 1952, i Nya Argus som redaktionssekreterare från och med nummer 21 (december) 1952.
12. ¹² Jansén 1986, s. 253.
13. ¹³ Jörn Donner, ”Gravöl”, Arena (svenska upplagan) 5/1953, s. 3.
14. ¹⁴ Ett användbart artikelregister ingår som ”bilaga II” i Bror Rönnholms avhandling pro gradu FBT – en tidskrift i sin tid (otryckt, Åbo Akademi 1987). Se också Rönnholms artikel ”FBT – tidskrift i tiden” i Linnér, Från dagdrivare till feminister, s. 257–291.
15. ¹⁵ Den Moskvatrogna riktningen representeras av bland andra ASSEO (Akateeminen Sosialistiseura – Estetiikan Osasto) som i Parnasso 3/1973 angriper Harry Järvs artikel ”Marxista sosialistiseen realismiin” (Parnasso 2/1972). Diskussionen fortsätter i Parnasso 1974 och Järv refererar den på svenska i bl.a. Horisont 4–5/1976, ”Debatten om den socialistiska realismen”.
16. ¹⁶ Se t.ex. Perry Anderson, Considerations on Western Marxism, London: Verso 1976.
17. ¹⁷ Enstaka Brechtdikter i översättning ingick i Nya Argus 4/1942, (”En ballad om Cortez’ män”), Arena 4/1952 (”Buddhan vertaus palavasta talosta”) och Nya Argus nr 17 samma år (”Tre sånger”). Exempel på 1960-talets tilltagande intresse för Brecht är Jörn Donners artikel i Nya Argus 1–2/1960 och översatta texter av Brecht i Horisont 4/1963, BLM 9/1963, Horisont 4/1964, Parnasso 7/1964, BLM 9/1965 och Nya Argus 16/1965. Ralf Långbacka skriver om Brecht i Horisont 6/1964, finsk övers. i Parnasso 7/1964, Sören Lindgren i Horisont 1/1965. Också i Horisont 3/1966 ingår två texter om Brecht.
18. ¹⁸ Se t.ex. Sartres essä ”Att skriva – vad är det?” i BLM 9/1964, s. 648–658.
19. ¹⁹ Se Henrik Janssons essä ”Ur askan. Om Fågel Fenix” i Linnér, Från dagdrivare till feminister, s. 293–315.

Relaterat:

Vänstern är det spännande i romanerna om unge Donner. Analys av Jörn Donners Jakob och friheten (1978) och Far och son (1984) (den senare sedermera Finlandia-prisvinnande). (Folktidningen Ny Tid 20.12.1984)

DRAG PÅ PARNASSEN. Två sextiotalsstudier. Doktorsavhandling om bl.a. FBT-kretsen, 2008