"Vänstern är det spännande i romanerna om unge Donner" (folktidningen Ny Tid 20.12.1984)

En ung man, återfunnen i Ny Tids arkiv. Jörn Donner år 1956, vid tiden för händelserna i nya romanen Far och son. Enligt boken själv är delar av den skrivna 1956–57, men ”tredubbelt filtrerade”.

I slutet av Jakob och friheten (1978) — Donners hittills bästa roman — avgick eller avsattes ”Viking Sund” från tidningen ”Folket”. Något efter att ”Oksanen” (Raoul Palmgren) fockats från det finska DFFF-organet. Dcthär skedde 1952 (och -53). också i verkligheten. I Far och son har vi nått 1956 och Jakob går fortfarande ofta till den legendariska h:forskrogen Kamp för att snacka och supa med Viking Sund, som kämpar för sin nya tidning, ”Enhetsfront”.

Samtal på Kämp

”En dummy för Enhetsfront låg framför honom på bordet i baren, mellan en askkopp och ett grogglas. […]

— Det är en historisk nödvändighet att Enhetsfront utkommer, sa Viking Sund allvarligt.

— Det är möjligt, sa Jakob. Men pengarna räcker inte till. Jag har fått några smärre privata donationer, det är allt….

Stämningen vid bordet var tryckt.

Jakob hade känslan att Viking Sund ansåg honom förbrukad, eftersom hjälp uteblev. De band av vänskap som förenade dem sedan fem år föreföll brutna. Viking Sund trummade med fingrarna på bordsskivan. Verkade plötsligt trött och uppgiven.

— Presidenten tycker att det är en bra idé, sa Viking Sund eftertänksamt.

— Det förstår jag. Han vill ju splittra vänstern. Härska och söndra, det är hans princip. Har han pengar?

— Han antydde ingenting sådant.

— Nej. Jag måste ta sista bussen till Lovisa.

— Gör det. Det finns andra som kan skaffa pengar.

— Och det tror du.

— Man får inte tappa modet. Och så skrattade han, sitt normala högljudda skratt, som ekade i hela baren.”

Drömmare

”Jakob insåg att han satt med en drömmare, som inte ville vidkännas verkligheten. Jakob hade delat dessa drömmar så länge att han inte var fri från förtrollningen. Han kände ingen, som tänkte mindre på sin egen person än Viking Sund. Saken gick alltid före, vad saken än kunde vara, att låna ut pengar när han själv hade kontanter, att arbeta gratis för det han trodde på, och nu att starta något som i förväg var dödsdömt och omöjligt."

"Innerst inne visste Jakob, att han hade följt Viking Sund för att han delade dennes tro och övertygelse. Socialismen skulle segra, det var sagt så. Människorna var goda, kunde tänkas. Rättvisan frälste, det visste man. Jakob var numera ansatt av tvivel. och de gällde inte bara Enhetsfront, Socialistisk Enhet, Viking Sund, utan honom själv, yrkeslös fri skribent, alltjämt medarbetare i Folket med flera tidninger, men inte beredd medge att han gjort ett misstag som bara tiden kunde läka.”

Jörns far Jakob

Far och son: Jakob ”beundrade Viking Sund och såg upp till honom som en far”. Men barnet är mannens far, säger britten. Jakob Anders är far till dagens man, ”Jörn Donner”, och jag tror inte att tiden helt lyckats ’läka’ detta ’misstag’. Ryktet om den proggiga Jörn Donners död är kanske inte grundlöst. Men betydligt överdrivet.

Dagens donnerbild: den f.d. borgarrevoltören som när det passar honom återvänder till Hbl, SFP och kapitalet? Glöm den, för en stund åtminstone. Det märkliga är ju den lojalitet som ändå finns i Jakob och friheten — lojaliteten med den omöjliga, världspatetiska, fyrkantiga och känsliga Jakob.

I Far och son är det redan mera fadersuppror: sonen Jörns tillrättalägganden och kommentarer över axeln på farsan Jakob, den unge radikalen. Det tar sej bl.a. uttryck i att JD d.ä. distanserat kallar den mycket sorgliga storyn för ”komedi”: samt i att boken har tre berättare och sju intriger.

Intrig 1: Kärlek

Redan i Jakob och friheten var Jakobs förhållande till Sigrid åt helvete, nu är de dessutom gifta och föräldrar till ett barn. På bröllopet stod Jakob inte ut med Sigrids släkt, flydde, och fortsätter enligt S. hela tiden att fly, på reportageresor till kontinenten.

I Wien träffar Jakob Anne Schmidt, de förälskar sej, Jakob planerar att skiljas från Sigrid. Men hemma i Helsingfors visar det sej att Sigrid odlar ett förhållande med akademikern Donald Stolt (beskriven l:l med verklighetens historieprofessor Matti Klinge. Pikant). Sigrid väntar ett nytt barn och vill att de två männen ska välja, Jakob tycker det hela är absurt. Här slutar boken.

2. Politik.

Jakob är inte längre ’önskvärd’ på ”Folket” efter en kritisk artikel i Nya Pressen om Sovjets inmarsch i Ungern. Vikings Sunds förehavanden med sitt parti (ASSF, skogit-simoniterna) förefaller honom alltmer verklighetsfrämmande. Berlin- och andra resor i Europa bidrar till hans tvivel på socialismen. I en epilog strandar Jakob småningom som VD på familjefirman Förenade Metall(!).(Verklighetens JD, som strängt taget inte hör hit. var DFFF-fullmäktig i H:fors ett par år innan han markerade ett utträde 1970.

3. Pengar.

I slutet av boken visar det sej att Viking Sund fixat en tre miljoners skuld på Jakobs hals (gamla mark) för att bekosta sin tidning. Pengarna skulle egentligen komma från byggfacket och Sjömansunionen, men av ’moraliska skäl’ nobbar Viking dem (han vill inte binda tidningen politiskt). Katastrof på katastrof för J. Ridå.

4. Thrillern.

Affärspolitisk agentstory, 30-tal. Jakob försöker få reda på sanningen om sin försvunna far, Salomon Kröckel, fifflare i Wien för Förenade Metall. Vapenaffärer med tyskarna — men inte nazisterna — som ändå visar sej ligga bakom — bekostar Kröckels flotta erotiska liv — tills hans dunkla försvinnande i Donaus vågor. Jaha. Donner som underhållningsförfattare. Förstås är meningen att man ska dra paralleller till Jakobs flackande drifter.

5. Medelålderskrisförfattarparodi

Ramberättelse om ’hur boken blev till’. För att komma undan(?) sitt problem att han delvis är Jakob, inför Jörn en fiktiv författare som vi kan kalla berättaren. Det är en löjlig figur och en något grym parodi på Jörns medelålderskrisande författarkolleger, vilkas främsta sysselsättning tycks vara att äta lunch med förläggaren och gnälla på kritiken, ungdomen. kvinnorna, rikssvenskarna, de mjuka, de gröna och alla andra som är inne, i den ordningen.

Att ”berättaren” själv inte är inne kunde ju tänkas bero på att han skriver dåligt eller inte alls, men det reflekterar han aldrig över. Däremot misstänker han att kritikern Merete Mazzarella (”Isabella Parmigiano”) tycker illa om honom för att han förekommit i en ölreklam.

”Berättarens” världssmärta ackompanjeras av smaskande på förlagets kräftor, i sista hand bekostade av Anni Blomqvists (”Gustava Petterssons”) romaner.

För att sätta fart på ”berättaren” ger förläggaren honom en kartong med Viking Sunds papper och ett manus av Jakob Anders som refuserats 1957. ”Berättaren” tar sig före att skriva en ny och bättre version av manuset, reser genom Europa i Jakobs fotspår och strör mellan verserna in en mängd förnumstiga kommentarer om litteratur och politik.

Orsaken till ”berättarens” intresse är, påstår han, att han varit med om ’liknande’ saker som Jakob. ”Berättarens” minne är dock inte att lita på: på gatan talar han med en okänd kvinna, frågar efter hennes namn, hon upplyser honom om att de var gifta med varandra för 20 år sen.

6. Jörn Donner, kolumnist och släktforskare

Också den omaskerade JD är med i bilden med funderingar och kolumnistsnack, som ibland kan vara omöjligt att skilja från ”berättarens”. Ämnena är de bekanta: Finland, Sverige, politik. öst-väst, demokrati, historia… Ett kapitel ägnas dessutom (den verkliga) familjen Donners rötter och bedrifter.

7. Drömmen

Lovisa har drabbats av en skandal: en välbeställd bankdirektör har hittats i skolans lärarrum, knullande en av sin hustrus elever. ”Det djupast omoraliska var att mannen hade flyttat från Lovisa tillsammans med flickan, tagit sig till Sverige och omedelbart fått anställning som kamrer på en svensk bank, till råga på allt i Stockholm. Man visste det men fick nu bekräftelse, att den svenska moralupplösningen hade nått mycket längre än någon anat. […] Synden hade inte fått sitt straff.”

Alltihop återges i en nyårsrevy i Lovisa, vilket är ny skandal. Här går associationerna till Christer Kihimans roman Se upp Salige! (1960), en samtida och liknande story — och reaktion — i småstads/småborgarmiljö. Historiens funktion i boken är att ge en bild för frihetsdrömmen, protesten i att ha ’allt’ (som direktören) och ändå överge allt.

Det är också vad Jakob har gjort, eller försökt göra: när han förkastade sin sociala bakgrund (långt oerhördare på 50- än på 60-talet) och gick till Folket. När han reser ut. När han flyr från sina kvinnor.

Romanens recept

Jörn Donner jobbar liksom andra författare med en fast uppsättning recept: thrillerreceptet, kärleksstoryn, kolumnen, kommentaren. I Far och son har han försökt använda dem alla på en gång, därav historiens potatisliknande utseende. Det hindrar inte att den i stort sett funkar.

Några språkliga otympligheter kastar visserligen en skugga över Förläggaren, t.ex. ”en för att vara amatörer elegant utförd striptease” (s.95), ”Samhällets maktförhållanden ändrades inte” (182), ”ungeför en exakt kopia” (219).

Berättartekniskt laddar boken in en massa kama som plötsligt, i slutet, ramlar över Jakob i form av fem katastrofer på en gång. Kanske det är vad Jörn D. menar med undertiteln ”en komedi”: livet blir så stiliserat krisigt och ouppklarat för Jakob att man bara kan hoppas att det är en romanförfattares fantasi och inte på riktigt.

Som vanligt i JD:s romaner är kvinnorna ganska flyktigt tecknade, de profilerar sej alla genom först en drink, sen ett ligg, i bästa fall en räcka anklagelser mot Jakob. Hustrun Sigrid är den som får synas lite i den här boken, i motsats till Jakob och friheten. Ändå kommer hennes manuskriptbrännariver i slutet både oväntat och onödigt.

Donners reportage om Donner

Jag talade om recept, och för mej bekräftar Far och son ändå till slut att JD skriver bäst när han skriver enligt receptet från just Jakob och friheten.

Efter fem prosaförsök bröt JD ju kring 1960 igenom som författare till en rad reportage: från Berlin, Donau, Helsingfors, ett sjukhus o.s.v. På samma sätt blir hans ’skönlitterära’ böcker intressanta just när han skriver reportaget om Jörn Donner.

Jag trodde ett tag att jag gillade Jakob… bara för att den handlade om mina privata problem, att skriva i Ny Tid och sånt. Men en omläsning bekräftade att den också tekniskt har en drajv och vitalitet som kan jämföras med ’dagens ungas’. För att inte tala om romanens univers, som med sina tvära kast mellan Folkets redaktion, Nylands Nation, Förenade Metall, Svenska Klubben och sovjetambassaden ger en bredd och spänning åt materialet som är få fsv. berättare unnad.

Bredden och Jakob-receptet finns ocskå i Far och son, även om man får en känsla att Jörn här börjar hålla igen, efter en halv bra bok, och istället bultar in ’underhållning’ och snack. Jakobs europaresande blir inte så viktigt för boken som man kanske hoppats, Kröckel-historien kunde vara en annan bok. Det blir ett slutlyft när Jakob återvänder till sina finländska kvinnoråddigheter och Viking Sunds villa i Hoplax.

Alltså: reportaget om den unge Donner är spännande för att unge Donners vägar är spännande. Och de vägarna inbegriper ju en levande och nödvändig diskussion om vänstern i Finland, vår tradition, Wirtanen, vänstersocialismen — allt teman som Ny Tid har all anledning att hålla heta linjen öppen för.

Donners trohet

På sitt sätt tycker jag böckerna om Jakob Anders visar att gammal kärlek rostar sämre än alla parter kanske vill se.

Förmågan — och modet! — att ’svika’, fly, värdera om är visserligen en grundläggande och viktig egenskap hos Donner: fräscht dialektiskt eller fegt otroget, beroende på synvinkeln. Men hur mixed up Donners politiska bedömningar än må vara idag, så tror jag att både Atos Wirtanen, Ny Tid och den unge Donner kan vara nöjda med sin biograf.

Trygve Söderling

Romanen om Ny Tid

Alla läsare är kanske inte medvetna om att det finns en roman om Ny Tid — så som tidningen och mänskorna kring den såg ut i början av 50-talet.

Så här i 40-årstider kan det därför vara skäl att minna om Jakob ocb friheten av Jörn Donner (1978), med några citat.

En central händelse i romanen: Jakob kommer över material om det finländska storföretaget Förenade Metalls skumma vapenaffärer utomlands. Han skriver en artikel som Viking Sund betecknar som hans ”genombrott som samhällskritiker och journalist”. Snabbt kommer dock besked från ’översta våningen’ att artikeln inte får publiceras. Jakob kallas upp till ”kamrat Törn”.

— Man måste ibland ta hänsyn till de mest vittskilda politiska omständigheter, sa Törn.

— Hänsyn till borgerligheten, kanske?

— Nej. Jag kan medge att det ser så ut, skenbart. … Jag tar det fulla ansvaret för vad som sker. Vissa av våra kamrater anser att ett eventuellt avslöjande om dessa vapenaffärer inte är förenligt med vår nuvarande linje.

— Vilka kamrater? Vilka intressen? Vilken jävla linje?

— Bli inte upprörd, då kan vi inte samtala. Jag kan inte nämna allt vid namn. Om vi nu istället nöjer oss med att konstera att Partiet kommit till den slutsatsen att dina avslöjanden om Israel och Frankrike skulle kunna leda till andra avslöjanden, en kedjereaktion så att säga. … Den proletära internationalismen kräver…

— Kackaprat.

— Den proletära internationalismen kräver att vi här i det lilla Finland överlåter vissa avvägningar till våra sovjetiska vänner. Det är nödvändigt.

Romanen — som utspelar sig 1952 — är full av politiska diskussioner: med borgare, kommunister, liberaler, en rikssvensk författare som kommit för att propagera för Atlantpakten i Solennitetssalen. Liksom i Far och son är Kamps bar och Viking Sund ett slags vänstersocialismens träffpunkt.

”Ensam med Viking Sund blev Jakob villrådig. Ensam med kommunister var han tveksam. Ensam med de borgerliga motståndarna kände han sig säker, eftersom de föreföll enfaldiga och okunniga.”

”Viking Sund” (vars förebild kan vara Atos Wirtanen, chefred. för Ny Tid): — Men som sagt, i brist på annan opposition här i landet kommer kommunisterna att få röster. Fattigdomen är också ett faktum. Vilket inte hindrar att man tänker rensa Partiet. I ett längre framtidsperspektiv är det kanske inte möjligt att bygga upp ett politiskt parti på det sättet, med en åsikt, en linje, en tro och en Messias. Tiden arbetar faktiskt för oss andra, som inte tänker på samma sätt. Dagens ungdom är bättre skolad. Snart vill alla in på universitet. Den ungdomen kan helt enkelt inte utan vidare låta sig nöjas med samma fraser som nu upprepas, samma auktoritära mönster. Jag menar borgarnas och kommunisternas fraser. Revolten kommer att sprida sig. Fast jag vet inte. Efter en tid av frihet kanske man söker sig till nya, lika auktoritära mönster. Det är tungt att försöka vara fri och tänka själva. Och så finns det ju för tillfället inget tredje att välja på, mellan en korrumperad socialdemokrati och en kommunistisk stupiditet. Eller vet du något?…

— Både kapitalister och kommunister är angelägna om ett status quo. Jag tror att båda grupperna djupast insett att förändringen bara kan vara till det sämre. Den självhärliga kapitalismen naggas i kanterna i oco med att demokratin ökar i samhället, och de politiska styrkeförhållandena avgör den ekonomiska utvecklingen. Kommunisterna är rädda för ett friare och rättvisare samhälle, eftersom det undergräver deras möjligheter att spela på missnöje och social avund.

Viking Sund efterträds på ”Folkets” redaktion av Karlsson, en hygglig man som försökt vara lojal både mot Sund och kommunisterna:

Karlsson: — […] Jag undrar bara om du riktigt förstår att världen inte är en öppen bok, där man väljer och vrakar som man vill. Om du till exempel förstår vad det betyder för mig att Anna blev student. Jag har gått fyra klasser folkskola. Min far hade inte ens gjort det, och hans far kunde bara läsa, inte skriva. Så långt du kan minnas har dina släktingar haft alla vägar öppna. Du tycker att det är naturligt att göra vad du vill. Nu just vill du skriva i Folket, alltså skriver du i Folket. Eller så vill du inte, av personliga skäl. Men för tio år sedan fanns inte Folket. Den skulle ha blivit förbjuden. Om våra motståndare hade fått fortsätta att bestämma skulle Partiet inte heller ha varit lagligt. Det var genom Sovjet och andra världskriget som det blev möjligt….

Man måste kunna vara ett med den klass man kämpar för, ett med våra anhängare. Jag är rädd för att du bara har kommit på ett besök. Jag vet inte hur länge det varar.

— Då är det meningslöst att vi sitter här. Du vill att jag ska vara ett med er. Är du ett med din rörelse? Tror du på allt som har skrivits om Tito? Tror du på att kapitalismen håller på att gå under?

— I det långa loppet, ja. Jag kan inte ifrågasätta Partiets linje. Jag her sämre möjligheter att bedöma sanningshalten i det hela än våra sovjetiska kolleger.

— Du har väl ändå ditt förnuft i behåll.

— Vad jag tycker rent privat är ganska oviktigt. Men världen är delad i två läger, och jag har valt det ena. Imperialismens brott är så mycket värre än kommunismens. Tror du att imperialisterna aldrig ljuger, aldrig mördar folk.

— Just därför att di gör det behöver vi väl inte förfalla till samma taktik.

— Jag har valt, sa jag.

— Finland eller Sovjet?

— Finland och Sovjet. Mot Finland, ett visst Finland, om du så vill. Ett land som har hotat ta livet av mig. Sista gången skickades jag till fronten med ett straffkompani.

— Du vill väl ändå inte bo i Sovjet.

— Fan vet om jag inte vill det!

— Du kunde ha tagit dig över på 30-talet. Du vet själv vad som hände med dem som flydde då. De som stannade här överlevde.

— Jag vet det. Jag vet det. Du kan upprepa tusen saker. Det finns mycket i världen som jag inte förstår. Det är ibland jävligt otacksamt att försöka försvara Saker och ting i vårt samhälle, mot våra egna kamrater.

▶︎ Kärlekens konstiga kilskrift – recension av Jörn Donners roman Kärlekens ingensmansland (Hbl 19.9.2002)

▶︎ Jörn Donner – unikt mobil. Imponerad av saker jag läst om Donners radikala ungdomsår tog jag en dag sommaren 1985 bussen till Norra kajen för att diskutera med honom om den brevväxling som sen blev en del av boken Rockad. (Ny Tid, 5 februari 2020)


	Texter framslamrade av Trygve Söderling
Publicerad i folktidningen Ny Tid 20.12.1984	Vänstern är det spännande i romanerna om unge Donner En ung man, återfunnen i Ny Tids arkiv. Jörn Donner år 1956, vid tiden för händelserna i nya romanen Far och son. Enligt boken själv är delar av den skrivna 1956–57, men ”tredubbelt filtrerade”. ”Jörn Donner blev redan vid mycket unga år medarbetare [i Ny Tid] — han skrev rappt och skarpt, främst om sport och film, ibland även om böcker, men socialistisk journalist blev han inte, som jag hoppats.” (Atos Wirtanen: Politiska minnen (1973)). Varför? Saken går att utforska. Jörn Donner berättar själv historien något utförligare än Wirtanen. Far och son är redan andra romanen om hans unge dubbelgångare ”Jakob Anders” och dennes ideologiska ungdomskärlek ”Viking Sund” (Atos Wirtanen). Jag tycker att Donner skriver bättre när han skriver om vänstern än när han rör sej i Angela-seriens högborgerliga interiörer. Vänstern är helt enkelt nåt han upplevt tidigt och starkt, med öppna sinnen: bakom de senare anlagda skikten av coolness känner man att där lever kvar en hetta. I slutet av Jakob och friheten (1978) — Donners hittills bästa roman — avgick eller avsattes ”Viking Sund” från tidningen ”Folket”. Något efter att ”Oksanen” (Raoul Palmgren) fockats från det finska DFFF-organet. Dcthär skedde 1952 (och -53). också i verkligheten. I Far och son har vi nått 1956 och Jakob går fortfarande ofta till den legendariska h:forskrogen Kamp för att snacka och supa med Viking Sund, som kämpar för sin nya tidning, ”Enhetsfront”. Samtal på Kämp ”En dummy för Enhetsfront låg framför honom på bordet i baren, mellan en askkopp och ett grogglas. […] — Det är en historisk nödvändighet att Enhetsfront utkommer, sa Viking Sund allvarligt. — Det är möjligt, sa Jakob. Men pengarna räcker inte till. Jag har fått några smärre privata donationer, det är allt…. Stämningen vid bordet var tryckt. Jakob hade känslan att Viking Sund ansåg honom förbrukad, eftersom hjälp uteblev. De band av vänskap som förenade dem sedan fem år föreföll brutna. Viking Sund trummade med fingrarna på bordsskivan. Verkade plötsligt trött och uppgiven. — Presidenten tycker att det är en bra idé, sa Viking Sund eftertänksamt. — Det förstår jag. Han vill ju splittra vänstern. Härska och söndra, det är hans princip. Har han pengar? — Han antydde ingenting sådant. — Nej. Jag måste ta sista bussen till Lovisa. — Gör det. Det finns andra som kan skaffa pengar. — Och det tror du. — Man får inte tappa modet. Och så skrattade han, sitt normala högljudda skratt, som ekade i hela baren.” Drömmare ”Jakob insåg att han satt med en drömmare, som inte ville vidkännas verkligheten. Jakob hade delat dessa drömmar så länge att han inte var fri från förtrollningen. Han kände ingen, som tänkte mindre på sin egen person än Viking Sund. Saken gick alltid före, vad saken än kunde vara, att låna ut pengar när han själv hade kontanter, att arbeta gratis för det han trodde på, och nu att starta något som i förväg var dödsdömt och omöjligt." "Innerst inne visste Jakob, att han hade följt Viking Sund för att han delade dennes tro och övertygelse. Socialismen skulle segra, det var sagt så. Människorna var goda, kunde tänkas. Rättvisan frälste, det visste man. Jakob var numera ansatt av tvivel. och de gällde inte bara Enhetsfront, Socialistisk Enhet, Viking Sund, utan honom själv, yrkeslös fri skribent, alltjämt medarbetare i Folket med flera tidninger, men inte beredd medge att han gjort ett misstag som bara tiden kunde läka.” Jörns far Jakob Far och son: Jakob ”beundrade Viking Sund och såg upp till honom som en far”. Men barnet är mannens far, säger britten. Jakob Anders är far till dagens man, ”Jörn Donner”, och jag tror inte att tiden helt lyckats ’läka’ detta ’misstag’. Ryktet om den proggiga Jörn Donners död är kanske inte grundlöst. Men betydligt överdrivet. Dagens donnerbild: den f.d. borgarrevoltören som när det passar honom återvänder till Hbl, SFP och kapitalet? Glöm den, för en stund åtminstone. Det märkliga är ju den lojalitet som ändå finns i Jakob och friheten — lojaliteten med den omöjliga, världspatetiska, fyrkantiga och känsliga Jakob. I Far och son är det redan mera fadersuppror: sonen Jörns tillrättalägganden och kommentarer över axeln på farsan Jakob, den unge radikalen. Det tar sej bl.a. uttryck i att JD d.ä. distanserat kallar den mycket sorgliga storyn för ”komedi”: samt i att boken har tre berättare och sju intriger. Intrig 1: Kärlek Redan i Jakob och friheten var Jakobs förhållande till Sigrid åt helvete, nu är de dessutom gifta och föräldrar till ett barn. På bröllopet stod Jakob inte ut med Sigrids släkt, flydde, och fortsätter enligt S. hela tiden att fly, på reportageresor till kontinenten. I Wien träffar Jakob Anne Schmidt, de förälskar sej, Jakob planerar att skiljas från Sigrid. Men hemma i Helsingfors visar det sej att Sigrid odlar ett förhållande med akademikern Donald Stolt (beskriven l:l med verklighetens historieprofessor Matti Klinge. Pikant). Sigrid väntar ett nytt barn och vill att de två männen ska välja, Jakob tycker det hela är absurt. Här slutar boken. 2. Politik. Jakob är inte längre ’önskvärd’ på ”Folket” efter en kritisk artikel i Nya Pressen om Sovjets inmarsch i Ungern. Vikings Sunds förehavanden med sitt parti (ASSF, skogit-simoniterna) förefaller honom alltmer verklighetsfrämmande. Berlin- och andra resor i Europa bidrar till hans tvivel på socialismen. I en epilog strandar Jakob småningom som VD på familjefirman Förenade Metall(!).(Verklighetens JD, som strängt taget inte hör hit. var DFFF-fullmäktig i H:fors ett par år innan han markerade ett utträde 1970. 3. Pengar. I slutet av boken visar det sej att Viking Sund fixat en tre miljoners skuld på Jakobs hals (gamla mark) för att bekosta sin tidning. Pengarna skulle egentligen komma från byggfacket och Sjömansunionen, men av ’moraliska skäl’ nobbar Viking dem (han vill inte binda tidningen politiskt). Katastrof på katastrof för J. Ridå. 4. Thrillern. Affärspolitisk agentstory, 30-tal. Jakob försöker få reda på sanningen om sin försvunna far, Salomon Kröckel, fifflare i Wien för Förenade Metall. Vapenaffärer med tyskarna — men inte nazisterna — som ändå visar sej ligga bakom — bekostar Kröckels flotta erotiska liv — tills hans dunkla försvinnande i Donaus vågor. Jaha. Donner som underhållningsförfattare. Förstås är meningen att man ska dra paralleller till Jakobs flackande drifter. 5. Medelålderskrisförfattarparodi Ramberättelse om ’hur boken blev till’. För att komma undan(?) sitt problem att han delvis är Jakob, inför Jörn en fiktiv författare som vi kan kalla berättaren. Det är en löjlig figur och en något grym parodi på Jörns medelålderskrisande författarkolleger, vilkas främsta sysselsättning tycks vara att äta lunch med förläggaren och gnälla på kritiken, ungdomen. kvinnorna, rikssvenskarna, de mjuka, de gröna och alla andra som är inne, i den ordningen. Att ”berättaren” själv inte är inne kunde ju tänkas bero på att han skriver dåligt eller inte alls, men det reflekterar han aldrig över. Däremot misstänker han att kritikern Merete Mazzarella (”Isabella Parmigiano”) tycker illa om honom för att han förekommit i en ölreklam. ”Berättarens” världssmärta ackompanjeras av smaskande på förlagets kräftor, i sista hand bekostade av Anni Blomqvists (”Gustava Petterssons”) romaner. För att sätta fart på ”berättaren” ger förläggaren honom en kartong med Viking Sunds papper och ett manus av Jakob Anders som refuserats 1957. ”Berättaren” tar sig före att skriva en ny och bättre version av manuset, reser genom Europa i Jakobs fotspår och strör mellan verserna in en mängd förnumstiga kommentarer om litteratur och politik. Orsaken till ”berättarens” intresse är, påstår han, att han varit med om ’liknande’ saker som Jakob. ”Berättarens” minne är dock inte att lita på: på gatan talar han med en okänd kvinna, frågar efter hennes namn, hon upplyser honom om att de var gifta med varandra för 20 år sen. *6. Jörn Donner, kolumnist och släktforskare* Också den omaskerade JD är med i bilden med funderingar och kolumnistsnack, som ibland kan vara omöjligt att skilja från ”berättarens”. Ämnena är de bekanta: Finland, Sverige, politik. öst-väst, demokrati, historia… Ett kapitel ägnas dessutom (den verkliga) familjen Donners rötter och bedrifter. 7. Drömmen Lovisa har drabbats av en skandal: en välbeställd bankdirektör har hittats i skolans lärarrum, knullande en av sin hustrus elever. ”Det djupast omoraliska var att mannen hade flyttat från Lovisa tillsammans med flickan, tagit sig till Sverige och omedelbart fått anställning som kamrer på en svensk bank, till råga på allt i Stockholm. Man visste det men fick nu bekräftelse, att den svenska moralupplösningen hade nått mycket längre än någon anat. […] Synden hade inte fått sitt straff.” Alltihop återges i en nyårsrevy i Lovisa, vilket är ny skandal. Här går associationerna till Christer Kihimans roman Se upp Salige! (1960), en samtida och liknande story — och reaktion — i småstads/småborgarmiljö. Historiens funktion i boken är att ge en bild för frihetsdrömmen, protesten i att ha ’allt’ (som direktören) och ändå överge allt. Det är också vad Jakob har gjort, eller försökt göra: när han förkastade sin sociala bakgrund (långt oerhördare på 50- än på 60-talet) och gick till Folket. När han reser ut. När han flyr från sina kvinnor. Romanens recept Jörn Donner jobbar liksom andra författare med en fast uppsättning recept: thrillerreceptet, kärleksstoryn, kolumnen, kommentaren. I Far och son har han försökt använda dem alla på en gång, därav historiens potatisliknande utseende. Det hindrar inte att den i stort sett funkar. Några språkliga otympligheter kastar visserligen en skugga över Förläggaren, t.ex. ”en för att vara amatörer elegant utförd striptease” (s.95), ”Samhällets maktförhållanden ändrades inte” (182), ”ungeför en exakt kopia” (219). Berättartekniskt laddar boken in en massa kama som plötsligt, i slutet, ramlar över Jakob i form av fem katastrofer på en gång. Kanske det är vad Jörn D. menar med undertiteln ”en komedi”: livet blir så stiliserat krisigt och ouppklarat för Jakob att man bara kan hoppas att det är en romanförfattares fantasi och inte på riktigt. Som vanligt i JD:s romaner är kvinnorna ganska flyktigt tecknade, de profilerar sej alla genom först en drink, sen ett ligg, i bästa fall en räcka anklagelser mot Jakob. Hustrun Sigrid är den som får synas lite i den här boken, i motsats till Jakob och friheten. Ändå kommer hennes manuskriptbrännariver i slutet både oväntat och onödigt. Donners reportage om Donner Jag talade om recept, och för mej bekräftar Far och son ändå till slut att JD skriver bäst när han skriver enligt receptet från just Jakob och friheten. Efter fem prosaförsök bröt JD ju kring 1960 igenom som författare till en rad reportage: från Berlin, Donau, Helsingfors, ett sjukhus o.s.v. På samma sätt blir hans ’skönlitterära’ böcker intressanta just när han skriver reportaget om Jörn Donner. Jag trodde ett tag att jag gillade Jakob… bara för att den handlade om mina privata problem, att skriva i Ny Tid och sånt. Men en omläsning bekräftade att den också tekniskt har en drajv och vitalitet som kan jämföras med ’dagens ungas’. För att inte tala om romanens univers, som med sina tvära kast mellan Folkets redaktion, Nylands Nation, Förenade Metall, Svenska Klubben och sovjetambassaden ger en bredd och spänning åt materialet som är få fsv. berättare unnad. Bredden och Jakob-receptet finns ocskå i Far och son, även om man får en känsla att Jörn här börjar hålla igen, efter en halv bra bok, och istället bultar in ’underhållning’ och snack. Jakobs europaresande blir inte så viktigt för boken som man kanske hoppats, Kröckel-historien kunde vara en annan bok. Det blir ett slutlyft när Jakob återvänder till sina finländska kvinnoråddigheter och Viking Sunds villa i Hoplax. Alltså: reportaget om den unge Donner är spännande för att unge Donners vägar är spännande. Och de vägarna inbegriper ju en levande och nödvändig diskussion om vänstern i Finland, vår tradition, Wirtanen, vänstersocialismen — allt teman som Ny Tid har all anledning att hålla heta linjen öppen för. Donners trohet På sitt sätt tycker jag böckerna om Jakob Anders visar att gammal kärlek rostar sämre än alla parter kanske vill se. Förmågan — och modet! — att ’svika’, fly, värdera om är visserligen en grundläggande och viktig egenskap hos Donner: fräscht dialektiskt eller fegt otroget, beroende på synvinkeln. Men hur mixed up Donners politiska bedömningar än må vara idag, så tror jag att både Atos Wirtanen, Ny Tid och den unge Donner kan vara nöjda med sin biograf. Socialistisk reporter eller inte: ”Bakom hans flykt och hysteri fanns ett alivar.” Trygve Söderling Jörn Donner: Far och son. En komedi. Söderströms, 1984, 340s. *Romanen om Ny Tid* Alla läsare är kanske inte medvetna om att det finns en roman om Ny Tid — så som tidningen och mänskorna kring den såg ut i början av 50-talet. *Så här i 40-årstider kan det därför vara skäl att minna om Jakob ocb friheten* av Jörn Donner (1978), med några citat.** En central händelse i romanen: Jakob kommer över material om det finländska storföretaget Förenade Metalls skumma vapenaffärer utomlands. Han skriver en artikel som Viking Sund betecknar som hans ”genombrott som samhällskritiker och journalist”. Snabbt kommer dock besked från ’översta våningen’ att artikeln inte får publiceras. Jakob kallas upp till ”kamrat Törn”. — Man måste ibland ta hänsyn till de mest vittskilda politiska omständigheter, sa Törn. — Hänsyn till borgerligheten, kanske? — Nej. Jag kan medge att det ser så ut, skenbart. … Jag tar det fulla ansvaret för vad som sker. Vissa av våra kamrater anser att ett eventuellt avslöjande om dessa vapenaffärer inte är förenligt med vår nuvarande linje. — Vilka kamrater? Vilka intressen? Vilken jävla linje? — Bli inte upprörd, då kan vi inte samtala. Jag kan inte nämna allt vid namn. Om vi nu istället nöjer oss med att konstera att Partiet kommit till den slutsatsen att dina avslöjanden om Israel och Frankrike skulle kunna leda till andra avslöjanden, en kedjereaktion så att säga. … Den proletära internationalismen kräver… — Kackaprat. — Den proletära internationalismen kräver att vi här i det lilla Finland överlåter vissa avvägningar till våra sovjetiska vänner. Det är nödvändigt. Romanen — som utspelar sig 1952 — är full av politiska diskussioner: med borgare, kommunister, liberaler, en rikssvensk författare som kommit för att propagera för Atlantpakten i Solennitetssalen. Liksom i Far och son är Kamps bar och Viking Sund ett slags vänstersocialismens träffpunkt. ”Ensam med Viking Sund blev Jakob villrådig. Ensam med kommunister var han tveksam. Ensam med de borgerliga motståndarna kände han sig säker, eftersom de föreföll enfaldiga och okunniga.” ”Viking Sund” (vars förebild kan vara Atos Wirtanen, chefred. för Ny Tid): — Men som sagt, i brist på annan opposition här i landet kommer kommunisterna att få röster. Fattigdomen är också ett faktum. Vilket inte hindrar att man tänker rensa Partiet. I ett längre framtidsperspektiv är det kanske inte möjligt att bygga upp ett politiskt parti på det sättet, med en åsikt, en linje, en tro och en Messias. Tiden arbetar faktiskt för oss andra, som inte tänker på samma sätt. Dagens ungdom är bättre skolad. Snart vill alla in på universitet. Den ungdomen kan helt enkelt inte utan vidare låta sig nöjas med samma fraser som nu upprepas, samma auktoritära mönster. Jag menar borgarnas och kommunisternas fraser. Revolten kommer att sprida sig. Fast jag vet inte. Efter en tid av frihet kanske man söker sig till nya, lika auktoritära mönster. Det är tungt att försöka vara fri och tänka själva. Och så finns det ju för tillfället inget tredje att välja på, mellan en korrumperad socialdemokrati och en kommunistisk stupiditet. Eller vet du något?… — Både kapitalister och kommunister är angelägna om ett status quo. Jag tror att båda grupperna djupast insett att förändringen bara kan vara till det sämre. Den självhärliga kapitalismen naggas i kanterna i oco med att demokratin ökar i samhället, och de politiska styrkeförhållandena avgör den ekonomiska utvecklingen. Kommunisterna är rädda för ett friare och rättvisare samhälle, eftersom det undergräver deras möjligheter att spela på missnöje och social avund. Viking Sund efterträds på ”Folkets” redaktion av Karlsson, en hygglig man som försökt vara lojal både mot Sund och kommunisterna: Karlsson: — […] Jag undrar bara om du riktigt förstår att världen inte är en öppen bok, där man väljer och vrakar som man vill. Om du till exempel förstår vad det betyder för mig att Anna blev student. Jag har gått fyra klasser folkskola. Min far hade inte ens gjort det, och hans far kunde bara läsa, inte skriva. Så långt du kan minnas har dina släktingar haft alla vägar öppna. Du tycker att det är naturligt att göra vad du vill. Nu just vill du skriva i Folket, alltså skriver du i Folket. Eller så vill du inte, av personliga skäl. Men för tio år sedan fanns inte Folket. Den skulle ha blivit förbjuden. Om våra motståndare hade fått fortsätta att bestämma skulle Partiet inte heller ha varit lagligt. Det var genom Sovjet och andra världskriget som det blev möjligt…. Man måste kunna vara ett med den klass man kämpar för, ett med våra anhängare. Jag är rädd för att du bara har kommit på ett besök. Jag vet inte hur länge det varar. — Då är det meningslöst att vi sitter här. Du vill att jag ska vara ett med er. Är du ett med din rörelse? Tror du på allt som har skrivits om Tito? Tror du på att kapitalismen håller på att gå under? — I det långa loppet, ja. Jag kan inte ifrågasätta Partiets linje. Jag her sämre möjligheter att bedöma sanningshalten i det hela än våra sovjetiska kolleger. — Du har väl ändå ditt förnuft i behåll. — Vad jag tycker rent privat är ganska oviktigt. Men världen är delad i två läger, och jag har valt det ena. Imperialismens brott är så mycket värre än kommunismens. Tror du att imperialisterna aldrig ljuger, aldrig mördar folk. — Just därför att di gör det behöver vi väl inte förfalla till samma taktik. — Jag har valt, sa jag. — Finland eller Sovjet? — Finland och Sovjet. Mot Finland, ett visst Finland, om du så vill. Ett land som har hotat ta livet av mig. Sista gången skickades jag till fronten med ett straffkompani. — Du vill väl ändå inte bo i Sovjet. — Fan vet om jag inte vill det! — Du kunde ha tagit dig över på 30-talet. Du vet själv vad som hände med dem som flydde då. De som stannade här överlevde. — Jag vet det. Jag vet det. Du kan upprepa tusen saker. Det finns mycket i världen som jag inte förstår. Det är ibland jävligt otacksamt att försöka försvara Saker och ting i vårt samhälle, mot våra egna kamrater. Relaterat: ▶︎ Kärlekens konstiga kilskrift – recension av Jörn Donners roman Kärlekens ingensmansland (Hbl 19.9.2002) ▶︎ Diktonius – tillbaka i drift. Recension av Jörn Donner: Diktonius. Ett liv (Ny Tid, 2007) ▶︎ Jörn Donner – unikt mobil. Imponerad av saker jag läst om Donners radikala ungdomsår tog jag en dag sommaren 1985 bussen till Norra kajen för att diskutera med honom om den brevväxling som sen blev en del av boken Rockad. (Ny Tid, 5 februari 2020)	Publicerad i Slammerarkivet 17.2.2020
	SLAMMERARKIVET– hemsida