1. NÄR MANUSKRIPTET till Tove Janssons tredje muminbok 1947 blev refuserat av Söderströms gick hon till Schildts – och blev antagen. De två första böckerna, utgivna på Söderströms, hade sålt knackigt. Trollkarlens hatt, däremot, blev ett stort genombrott för Mumin – och för Schildts.

Man kan fråga sig om Mumin alls hade utvecklats till global världsmakt om inte alternativet Schildts funnits till hands den gången. Och man kan fråga sig om det utan Mumin idag hade funnits något Schildts att 2012 fusionera med det Söderströms som 1947 tänkte så förnuftigt, rationellt, ekonomiskt.

2. DEN 3 OKTOBER I ÅR offentliggjorde ägarna dekretet om ett finlandssvenskt förlagsmonopol. I och med det avslutas en epok: Söderströms grundades 1878, Schildts 1913. Också andra aktörer har förstås funnits i bilden, men den speciella dynamiken mellan de här två, länge relativt jämnstora förlagshusen kom alltså att existera i nästan ett sekel. Man saknar kon när båset är tomt, man inser att flerstämmigheten varit värdefull. Det är litet som med språk.

3. TYDLIGARE ÄN VANLIGT plockade debatten efter förlagskuppen fram två skilda förhållningssätt till relationen mellan kultur och pengar. Hypotetiskt kunde de två motsatta paradigmen kallas för ”ekonomisk”(?) kontra ”kulturell”(?) rationalitet (jag återkommer till frågetecknen). I det tysta sägs många författare ha knutit näven i fickan, men offentligt vågade bara en handfull yttra sig, bland dem i radio Vegas Kulturtimmen Mikaela Strömberg och Monika Fagerholm, i Hufvudstadsbladet Henrik Jansson, Tove Appelgren, Claes Andersson.

På grund av ägarförhållandena blev debatten rent principiell, alltså hopplös: pengarna har fattat beslutet, kulturens protester är maktlösa, patetiska. Huset är så att säga redan rivet.

Kvar finns behovet att förstå vad som hände, och varför det hände (jämför punkt 15–16).

4. EKONOMISK(?) RATIONALITET är det officiella huvudargumentet för sammanslagningen. Synergi, stark aktör, alla blir glada. Ur snävt ekonomisk synvinkel kan det också se så ut: det låter rationellt med ett kontor i stället för två, en hemsida, ett ADB-system, ett stånd på bokmässorna. Genom att slå samman bolagen tänker sig ledningen att inbesparingarna ska äta upp dels det minus som bägge boksluten på sistone uppvisat, dels tilläggskostnaderna för själva fusionen (inklusive, bland mycket annat, ett gyllene handslag åt Schildts avsatta VD). De utåt synliga fusionsgeneralerna Stig-Björn Nyberg (Schildts styrelseordf.) och Kaj-Gustaf Bergh (VD för Söderströms ägare Konstsamfundet) anser sig på sikt ha stärkt den finlandssvenska bokens ställning – alltså ett i sista hand kulturellt argument.

5. ENLIGT DEN KULTURELLA(?) LOGIKEN slutar balansräkningen annorlunda. På kulturfältet är mångfald en tillgång, likriktning ett minus och monopol likvärdigt med konkurs, på samma sätt som monokultur i naturen öppnar för epidemier och utrotandet av en art gör den totala genbanken oåterkalleligt fattigare. Flera av de författare som tagit till orda har betonat det kulturella perspektivet, bland annat syftade Tove Appelgren nog på det när hon i sin Hbl-insändare 13.10 skarpt kritiserade ”en kultur som alltid vet vad allting kostar, men inte har en aning om vad någonting är värt”.

Också miljögifter, eller det frejdiga raserandet av gamla hus i finländska städer i synnerhet under 1960- och -70-talen, motiverades i tiden med ”ekonomiska” argument. Poängen är att marknaden ofta är ett uselt instrument för att förutse vilket värde man decennier senare kommer att se i t.ex. rent vatten eller intressanta gamla hus. Rivningen av Eiffeltornet 1909 blev inte av, inte av estetiska skäl utan mest av en slump (det råkade vara användbart för telekommunikation). I dag vet vi att utgiften för den planerade rivningen hade varit en mycket dålig affär för Paris.

6. FRÅGETECKNEN efter benämningen av de två ”rationaliteterna” beror alltså på att jag inte är övertygad om att kulturell rikedom automatiskt är dålig ekonomi. Jag misstänker alltså att fusionsgeneralerna inte räknar rätt, inte ens enligt sina egna premisser, och att en del av deras motiv snarare är omedvetna och irrationella. Ett förlag, inte minst ett semi-kommersiellt förlag som de finlandssvenska, fungerar annorlunda än ett varuhus som Stockmann eller en damunderklädskedja som Lindex (paralleller som Bergh och Nyberg dragit i debatten). Just den lilla skillnaden tvingades ledningen för det största finska förlaget WSOY att upptäcka den hårda vägen, när de på grund av interna konflikter under de senaste åren förlorade bland andra en uppskattad litterär redaktör och en rad kända författare inklusive bästsäljaren Sofi Oksanen. De som lämnat eller slängts av skeppet har talat om okunnighet, nonchalans och misskötsel av den skönlitterära avdelningen.

Enligt det ”kulturella” paradigmet finns själva hjärtat och identiteten för ett klassiskt bokförlag här. Också snävt ekonomiskt sett är det dålig ekonomi att missköta sitt varumärke, sitt brand. Sara Ehnholm Hielm citerar i sin kolumn ”Idealrealisation” i Ny Tid 4.11 den rikssvenske förlagsveteranen Per Gedin, som i ett annat sammanhang (tidskriften Axess) skriver att det inte är ekonomer utan yrkeskunniga bokförläggare som ständigt har förnyat bokmarknaden. ”Bokförlag som styrs av ekonomer med vinstmaximering som ledstjärna leder till en lose-lose- situation: både litteraturen och kommersen lider.”

7. BÅDE SCHILDTS OCH SÖDERSTRÖMS har på sistone gått på minus, framhåller fusionerarna, men skyller detta på sin framsynthet. Enligt Hbl 29.10 har vardera förlaget gjort förluster på 200.000–500.000 € per år, framför allt på grund av olönsamma investeringar. ”Under tre år har båda förlagen tillsammans lagt ner en miljon euro på digitala läromedel och sålt för sammanlagt 150 000 euro”, säger Söderströms VD Barbro Teir (Hbl 5.10). Det är anmärkningsvärt med tanke på att läromedlen annars varit en lönsam del av verksamheten, en guldkalv som ”subventionerar” den skönlitterära utgivningen med kommuners och föräldrars skolbokspengar.

8. EN ILLVILLIG PERSON kunde få för sig att jämföra storleksordningen för de angivna förlustsiffrorna med t.ex Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Berghs personliga förvärvsinkomster, som 2010 anges ha varit 465 000 euro (Hbl 1.11). Till detta kom kapitalinkomster på 76 900 euro. Under tre år alltså en hel del mera än förlagens sammanlagda förluster under samma tid.

9. INTRYCKET BLIR att felinvesteringar gjorts på basis av felbedömningar, kanske under inflytande av konsult-hype. Man drar sig till minnes de nu nedlagda så kallade livsstilsmagasinen VOLT och Papper, bägge baserade på orealistiska föreställningar om reklammarknaden för kommersiella media på svenska i Finland.

Förstås måste nya satsningar och djärva experiment göras. Det sorgliga är bara att det digitala famlandet plötsligt stöpts om till motivering för en reform som drabbar de analoga författarna i form av en dramatisk insnävning av deras rörelseutrymme.

10. TROTS ATT SAKEN INTE FRAMSTÄLLTS SÅ, är det som nu sker att Schildts förlag läggs ner och uppgår i Söderströms. Schildts omsättning är visserligen större än Söderströms, med bland annat finskspråkig utgivning. Men på grund av sitt mindre kapital får Schildts nuvarande ägare enligt förhandsuppgifter bara en fjärdedel av rösterna i det nya förlagets styrelse. Också ur det ”kulturella” paradigmets synvinkel var Söderströms det starkare varumärket med en tydligare identitet – den identitet som skapas av förlagets författare och redaktörer.

11. MED DET RELATIVA MONOPOL som uppstår försvinner alltså en viktig kulturell dynamik. Fast hur stor har skillnaden förlagen emellan varit, egentligen? I en Hbl-ledare 3.11 nämner Mikael Kosk, som exempel på den flerstämmighet som nu försvinner, att bägge förlagen hösten 2009 gav ut var sin debattbok om klass. Just det exemplet pekar visserligen också på likhet.

Ekonomiskt sett har förlagen vilat i armarna på liknande aktörer, Konstsamfundet och Svenska Litteratursällskapet respektive Svenska Folkskolans Vänner. Ledningen för de här organisationerna lever i dag i i stort sett samma sociala och mentala miljö, en miljö där det också annars existerar bara ett alternativ: ett parti, en tidning, en bank, ett försäkringsbolag och nu alltså ett förlag.

Var konkurrensen mellan Söderströms och Schildts delvis en skenkonkurrens, lik den mellan Konstsamfundets dagstidningar Hufvudstadsbladet och Nya Pressen innan den senare lades ner i början av 1970-talet?

Till det kan man säga att även om de två förlagens profiler under senare år konvergerat, visar närhistorien att en viss tankediversitet kan uppstå också i det finlandssvenska rummet. 1960- och 70-talens kulturrevolutionärer – som sålde bra – fångades upp av Söderströms (Kihlman, Andersson, Tikkanen, Tikkanen, Forsström…), medan Schildts, som traditionellt dittills varit det ”finare” av de två förlaget, blev ett slags de lågmäldas alternativ (von Schoultz, Jansson, Carpelan…).

Ingenting säger att en liknande polarisering eller diversifiering aldrig kan återkomma. Ingenting säger heller att ett enda förlag förstår sig på skilda slags begåvningar lika väl som två. Exemplet Tove Jansson pekar åt annat håll.

12. MOTIVERINGAR HITTAS ALLTID. Delning, bolagisering, outsourcing av statsbolag – posten, järnvägarna, YLE, Alko – har motiverats med att fri konkurrens är ett grundläggande värde i en marknadsekonomi. Om däremot kommersiella media – tidningar, tv-kanaler, förlag – fusioneras eller samlas i konglomerat, hävdar de att det är nödvändigt för lönsamheten och för att trygga starka nationella aktörer på en internationaliserad marknad. Nyliberalismen bekämpar monopol när de är statliga men har inget emot monopol när de är borgerliga. Den politiska dimensionen av den här självmotsägelsen är inte svår att se.

13. SETT UR ETT STÖRRE PERSPEKTIV fungerar de finlandssvenska förlagen som indie-bolagen i rockbranschen: fångar upp nya förmågor, sköter de första publiceringarna. För de flesta finlandssvenska författare stannar det där, för en handfull blir det en startbana till större förlag på större marknader, Sverige, finska Finland, världen. Ingen av de ”stora” finlandssvenska författarna har ändå inlett sin karriär direkt via t.ex. Norstedts eller WSOY. Det säger något om de lokala förlagens, snart förlagets, nyckelställning i den kreativa processen.

14. I SLUTET AV OKTOBER (26.10) sände jag in nedanstående korta tanke till Hbl:s debattspalt:

”Hufvudstadsbladet har, som sig bör, publicerat kritik från författarhåll mot det planerade förlagsmonopolet. På ledar- och nyhetsplats har Hbl däremot ett problem, eftersom tidningens ägare Konstsamfundet också är huvudägare av Söderströms, som Schildts enligt planen ska uppgå i.

När Helsingin Sanomat i fjol skrev om storförlaget WSOY:s interna kris var tidningen noga med att varje gång särskilt påminna om att HS och WSOY (ännu vid den tidpunkten) ingick i samma mediakonglomerat. Det är korrekt journalistik, och hederligt mot läsarna, att vara tydlig om sina bindningar. Yttrandefriheten är inte helt fri. I rättsfall behöver en nära släkting inte vittna mot den åtalade. Det är etiskt viktigt att Hbl på motsvarande sätt öppet jävar sig när det handlar om det s.k. SS-förlaget.”

Texten publicerades inte, men lästes kanske internt. Mikael Kosks ovannämnda ledare (3.11) försågs nämligen med den varudeklaration som jag efterlyste.

15. VARFÖR DETTA PARADIGMSKIFTE i hur ägarna tänker på förlagens uppgift? Varför har det förment ekonomiska paradigmet tagit överhanden (och naturligtvis inte enbart i den finlandssvenska förlagsvärlden)? Antagligen samverkar här en ”långsam” och en ”snabb” process.

Den långsamma processen visar sig bland annat som en förändring i vem som anses kompetent. Den avancerade och nyanserade ”finkulturen” (inklusive skönlitteraturen) spelar i dag inte samma systemlegitimerande och -debatterande roll som för 50 eller 100 år sen. De som bestämmer om kulturen (eller samhället i stort) behöver därför inte längre skriva essäer och tillhöra kulturen; det räcker med att verka kompetent på ekonomi.

En symbol för förändringen var när Bonniers Litterära Magasin, en gång analytisk telefoncentral för litteraturkritik på svenska, lades ner i början av 2000-talet. Trenden kunde kanske kallas för ”postmodernisering”, om man som Fredric Jameson ser postmodernismen som ”senkapitalismens kulturella logik”. Kulturens förvaltarskikt har blivit post-kulturellt. Den mera ambitiösa delen av konsten har blivit en ”guldkant” utan praktisk betydelse.

Uttunningen av ledarskiktets kulturella kompetens har i sin tur påskyndat den snabbare delen av processen. Med amatörer i toppen blir det lätt konstiga satsningar, som sen får slå mot en försummad och oförstådd kärnverksamhet – i fallet SOS till exempel det digitala debaclet, som av ägarna nu använts som svepskäl för att ”rationalisera” bort tvåförlagssystemet.

16. NÄR BOKSLUTET GÅR PÅ MINUS måste man i normala fall skära ner. Att skära ner i en verksamhet som tidigare stadigt har vuxit tar alltid emot. För ledarskiktet fungerar en fusion på det psykologiska planet som en spruta heroin: den inger en behaglig illusion av att man fortsatt att växa. Bägge parter kan ju inbilla sig att bolaget blivit dubbelt så stort.

Problemet är att den sprutan kan tas bara en enda gång.

Ifall inte nästa fusion då blir med t.ex. WSOY eller Bonniers.

Motiveringar (”vi behöver muskler”) kommer alltid att hittas.

17. LYCKLIGTVIS är kommersiella aktörer i den verkliga omvärlden inte intresserade av olönsamma förlag, livsstilsmagasin eller TV-produktion på finlandssvenska.

Låt oss utnyttja det till vår fördel.

21.11.2011

Trygve Söderling

Publicerad i Nya Argus nr 10 / 2011