Andrea Svanbäcks intervju (ursprungligen i Hbl 2012)



Backup på intervju i Hufvudstads-bladet 25.7.2012
under rubriken ”Svenskfinland har komiska drag”


Litteraturvetaren Trygve Söderling har gjort sig känd som en av de mest högljudda institutionskritikerna i Svenskfinland. I år [2012] fyller han 60.


Att stå vid sidan om för att så kunna blicka in i den svenskspråkiga verklighet han själv är en del av, det har blivit en av Trygve Söderlings roller. Uppvuxen i Dickursby med en elingenjör till pappa och en lärarmamma var det mest av en slump han sattes i ”alternativskolan” Zillen (Tölö svenska samskola) i Helsingfors. Under skoltiden började han upptäcka den kulturvärld som senare skulle bli hans värv.

– Det var en skolpsykolog som ansåg att Zillen skulle passa mig. I Dickursby jobbade mamma så jag var bortklemad, för en 8-åring var det en chock att kastas in i detta nya som i längden ändå innebar en gans­ka kreativ tillvaro. Om Zillen hette det elakt att skolan var för de bättre familjernas sämre barn. Den var stressfri och kravlös.

Till och med Zillen nåddes ändå av sextiotalsradikalismen, eller åtminstone en fläkt av den. För Söderlings generation betydde det ett fönster mot omvärlden.

– Vi trodde allihop att det var så här det skulle vara att bli äldre, att vi hela livet skulle upptäcka nya fantastiska grejer: nya vågen, Godard och Pasolini. Våra lärare hade visserligen inga verktyg att ta in detta i undervisningen, men för oss elever betydde det bara att inget riskerade förstöras av skolan. Under morgonsamlingarna steg någon av oss bara upp och började berätta om Bob Dylan eller The Fugs. När vi gick och såg den nya popkonsten på Ars-69 måste vi själva försöka förstå och tolka utställningen.

När märkte du din egen röst som ville uttrycka sig?

– Under skoltidningstiden, jag var något av en kuf och samtidigt välintegrerad i skolans sociala sammanhang. Redan i skolan formas man mycket till den man ska bli.

Retas med stalinvänstern

Senare blev det studierna i filosofi och litteratur som fick Söderling att fatta pennan. Engagemanget i kulturtidskrifter har gått som en röd tråd genom hans liv. Först blev det musikkritik i Hufvudstadsbladet, ofta om den alternativa svenska scenen.

– Bland annat hade dåvarande kulturchefen Erik Wahlström en idé om att låta mig som hatade Eurovisionen skriva om den. Samtidigt hade jag upptäckt via ett gratisutskick att det fanns en tidning som hette Ny Tid. Där blev jag snabbt frilansare, skrev om kultur och politisk musik och gillade speciellt att retas med den stalinistiska vänstern, bland annat genom texter om proggband som Blå Tåget.

Tillsammans med bland andra Tapani Ritamäki jobbade Söderling i början av 1980-talet också med det finlandssvenska alternativa förlaget Boklaget och gjorde ett nummer av förlagets litterära årsmagasin, BLÅ 1984.

– Till exempel tog vi oss an att läsa och kommentera alla svenskspråkiga litteraturgradur som hade skrivits i Finland. Vi hade antagligen en idé om att vi skulle forska bättre än forskarna själva. Och aldrig att vi hade en tanke på att söka stipendier, vi såg väl det som en del av studierna. Det var en obegriplig tid när man ännu gjorde saker gratis.

Söderling säger att tiden på Ny Tid är den kanske mest betydelsefulla för honom.

– Det är något visst med de männi­skor som samlas kring en redaktion. Kemin kan i bästa fall bli enormt stimulerande. Att ha haft turen att få vara med om den här i dag så mystifierade radikalismen känns speciellt. Också punkvågen var något som berörde mig personligen. Under den tiden träffade jag också kvinnan jag fortfarande lever med. Utan en stabil relation skulle frilanslivet antagligen ha gjort mig till ett nervvrak.

Kan du sakna den tiden?

– Nja, nog var det slitsamt också. Vi jobbade otroligt mycket. När en liten, skruttig tidning som Ny Tid kunde ha bättre bevakning än Helsingin Sanomat kring det som hände i Östeuropa under 80-talet, det är som om folket mitt i den arabiska våren nu skulle skriva direkt för Ny Tid. Kommunistpartiets hand låg ännu ganska tung över tidningen när jag kom med, men sedan när de blivit mer tankspridda kunde vi göra tidningen helt fritt, tack vare att chefredaktören och tidningens ryggrad hette Peter Lodenius. Tapani och jag jobbade som redaktionssekreterare 1986–1997, det är så länge sen att jag knappast är jävig att tycka att den nuvarande redaktionen gör ett fint jobb. Om man ser till Svenskfinland i dag vet jag inte ens om vi är värda en så bra tidskrift som Ny Tid.

Redaktionen under sängen

1997 tog ändå tiden på Ny Tid slut. Tapani Ritamäki hade då fått ett riktigt jobb på Söderströms förlag och Söderling själv kände sig rätt utsliten. Så följde flera år på Helsingfors universitet, både som doktorand och lärare. Mycket tack vare en treårig anställning som forskare vid Litteratursällskapet kom 2008 avhandlingen Drag på parnassen, en granskning av hur även finlandssvensk litteratur stod på barrikaderna under 1960-talet.

– Under några år kunde jag doktorera och undervisa. Sen blev jag plötsligt arbetslös igen. Frilanstillvaron är splittrad, att jag nu fått ett halvårsstipendium från en vetenskaplig fond för att börja skriva på en ny bok är därför en stor lättnad.

2008 blev du också huvudredaktör för kulturtidskriften Nya Argus, varför?

– Valet var förstås lättare för att jag inte har någon annan position eller ställning. Som arbetslös har man tid att pynja med kvalitet. Samtidigt förnyades redaktionen, vilket gav utrymme för ett bra sammanhang. Jag är usel på snabb dags- eller ens vecko­tidningsjournalistik, så Argus mera långsiktiga rytm passar mig. Jag har en tendens att gå in i detaljer, men att försöka skriva den ultimata artikeln tar tid.

Samtidigt är det väl just den typen av skribenter som skulle behövas?

– Jo, men det finns ingen ekonomi för det. När min syster fick höra om Nya Argus tyckte hon det var bra att jag fått jobb men förstod nog inte att redaktionen finns under vår säng och att det i pengar handlar om en tjugondels lön för att ge ut tio nummer per år.

Nya Argus har sedan 1907 kommenterat och debatterat aktuell forskning, kultur och politik, enligt Söderling med halvakademisk aura. Tidningens utseende har inte förändrats nämnvärt sedan layoutreformen 1948.

– En layoutreform på 104 år, det tycker jag är en lämplig takt … fast helt fundamentalistiska är vi inte, till jubileet 2007 tryckte vi den förs­ta färgbilden.

– Kulturtidskrifternas kärna kommer även i framtiden att vara den intellektuella debatten. De är en sorts kollektiv blogg, tillika budbärare från en annan livsrytm, där det är lättare att samsas och minnas. Vad som däremot uttrycks i dagsmedierna glömmer vi i dag snabbt på grund av flödet.

Söderling påminner om att också den finlandssvenska kulturen ska kunna stå utanför, representera något man inte fullt kan greppa men som likväl sätter myror i huvudet.

– Alla de internationellt kända finlandssvenska författarskapen, Monika Fagerholm, Tove Jansson, Märta Tikkanen och Edith Södergran, står för just detta.

Fonderna alternativ statsbudget

I maj i år tilldelades Nya Argus Tidskriftscentralens pris på 1 000 euro som årets finlandssvenska kulturtidskrift. Speciellt fick man beröm för att vara en tidning som erbjuder också de läsare som har ont om tid ett tvärsnitt av den pågående debatten.

– Det där är knepigt. Jag kan riva mig i håret när jag skrivit nåt jag tror är aktuellt och så tar det två–tre veckor innan tidningen utkommer. Samtidigt är det bra att man tvingas vidga perspektivet.

I Svenskfinland är du känd som en av de relativt få som öppet vågar kritisera svenskspråkiga fonder och institutioner. Hur känns det?

– Jag tycker att man måste reagera på det som finns runt om en. Den av mina texter som väckt mest reaktioner var nog Tio tankar om det finlandssvenska framtidsinstitutet som publicerades i Hbl nyårsaftonen 2007, efter Roger Broo-skandalen. Att så många reagerade visar att det som alla känner till, att fonderna trots att de är skattefria institutioner saknar demokratisk kontroll, fortfarande är känsligt. På 60-talet var varken Litteratursällskapet, Konstsamfundet eller Kulturfonden så stora som de är i dag. Nu utgör de mer eller mindre en alternativ statsbudget i landet Svenskfinland.

Söderling vill en gång för alla lyfta fram att skattefrihet trots allt bygger på att fondpengarna ska gå till allmännyttiga ändamål.

– I fallet Kulturfonden finns här en direkt paradox då ett parti per definition inte är allmännyttigt utan har sina egna ändamål. Om fonderna verkligen ska ha legitimitet borde de vara underställda Folktinget.

– Det var ju inte heller särskilt trovärdigt att Roger Broo som just lagts på hyllan för att ha missbrukat sin makt vid Åbo Akademi plötsligt skulle leda ett stort nytt projekt i form av framtidsinstitutet. Men visst är det lite patetiskt att en litteraturvetare måste säga det som egentligen borde sägas av tidningarnas ledarskribenter.

Har du känt dig ensam i kritiken?

– Tja, samtidigt som jag vet att många håller med mig är det en väldigt effektiv kontrollmetod att alla som eventuellt skulle ha något att säga ständigt kan gå omkring med baktanken att de eventuellt någon gång skulle behöva ett stipendium. Däremot tycker jag speciellt journalistiken har förändrat sin inställning till fonderna, det bedrivs mer granskning nu.

Hur värnar du själv om din frispråkighet?

– Till exempel genom att minnas att det finns en större värld och en tradition. ”Kulturmarxismen”, för att citera Breivik. Det är ett problem att ledarskiktet i Svenskfinland inte behöver konfronteras med någon egentlig idédebatt – det blir lätt en mumindal för privilegierade, en skyddad verkstad. ”Managers” får pengarna att växa samtidigt som den kulturella kompetensen bli allt tunnare. Förlagsfusionen är ett exempel.

– Hit hör också att begreppet socialism är parodiskt frånvarande, Svenskfinland är som ett försökslaboratorium för ett samhälle där det inte ”finns” klasser eller arbetarrörelse. Om Bildt och Reinfeldt vill veta hur Sverige skulle bli om man strök all socialdemokrati, ja då kan de besöka Svenskfinland. Ändå är vi i verkligheten helt beroende av socialdemokratin om det ska finnas public service på svenska. En minoritet är ju inte marknadslönsam. Därför har sammanhangen här också många parodiska drag, som en komisk opera med påfågelaktiga ledargestalter.

Själv har Söderling framför allt odlat den ironiska, gärna också satiriska stilen.

– Svenskfinlands komiska egenskaper är väldigt tacksamma för den typen av text. Men då kan man inte vara en av dem som nästa dag skickar in en stipendieansökan till den man kritiserat. Därför sätter jag tilliten till våra pigga pensionärer, som tack vare sin ålder är fria. Kanske är det dem vi får hoppas på.

Intervju: Andrea Svanbäck




SLAMMERARKIVET– hemsida