Fråga kultureliten!

Med tanke på hur lätt det är att se dess fördelar kan det kännas gåtfullt att bildning varken är populär eller eftersträvad. Bildning är ju bland annat att se det enskilda i ett större sammanhang än den senaste tweeen, och historisk och kulturell bildning kan bespara oss svåra misstag – vare sig man sen är utrikesminister på krismöte eller singel på väg till en dejt. Bildning är med andra ord någonting ytterst praktiskt, själva motsatsen till nördighet. Ändå förväxlas dessa ofta, eftersom både nörden och den bildade kan sägas hantera stora informationsmängder. Men alltså: varför ges denna oerhört praktiska, ibland till och med livsviktiga bildning – temat för detta nummer av Nya Argus – nästan inget värde alls på business-, statsfinans- eller massmedial nivå?

Ett svar kunde vara att det krävs ett visst minimum, en bas eller surdeg av bildning för att förstå vad bildning är: en Kaspar Hauser uppvuxen i sin källare kan inte föreställa sig världens länder eller Schuberts sonater. Ett annat svar är att den bildade lätt uppfattas som pretto i en värld där pretto är nästan det värs­ta man kan vara. Humanister brukar försöka försvara sitt existensberättigande genom pedagogiska liknelser: på samma sätt som kirurgen gärna ska se skillnaden mellan mjälte och njure måste det vara tillåtet för humanisten att se skillnaden mellan Racine och Shakespeare. Men dessa välmenande paralleller till kirurger, bilmekaniker eller fotbollsdomare haltar, och de haltar på grund av humanioras egna anspråk. Där få skäms för att överlåta sin söndriga hemelektronik åt någon som kan reparera sånt, vägrar vi acceptera att någon skulle vara mera specialist än vi själva på livet, kärleken, smärtan. Ändå är det just en sån specialist den bildade humanisten måste hävda sig vara – ifall hon eller hen alltså inte är en fullständig nörd.

Sveriges TV sände i februari och mars Fråga kultureliten, ett slags underhållande skyltfönster för bildning och humaniora i fem avsnitt med skiftande kulturella svartabältare på scenen. Programnamnet var lekfullt provokativt i en kultur där ordet ”elit” räknas till de obscena, och panelen fick också genast ta ställning till publikfrågan om det alls finns en kulturelit och om den i så fall får finnas. Andra frågor sträckte sig från det mera konkreta, som ”vad är kontrapunkt?” och ”får man gå från teatern mitt i pjäsen?”, till mera filosofiska, som ”är Zlatans fotbollsmål konst?”.

Den sistnämnda frågan besvarade Aris Fioretos (författare och professor i estetik) med en utläggning om begreppet ”sublimt”, en koppling som elegant visade bildningens och de precist valda begreppens analytiska användbarhet. Sverige har ju, sett ur finländsk synvinkel, avundsvärt många forskare, författare och spanare (i panelerna deltog bland andra en tonsättare, en arkitekt och en prima ballerina) som klarar av att uttrycka sig på en gång skärpt och underhållande, någon gång till och med vist, inför kamera och studiopublik. Här utmärkte sig förutom Fioretos bland andra konstnären Ernst Billgren och Konstfackchefen Maria Lantz, medan Märta Tikkanen underhöll svenskarna med finländsk raktpåsaklighet.

Naturligtvis kunde showformatet också inbjuda till narcissistiskt soloåkande – författaren Lars Gustafsson tangerade den ribban – men i de bästa stunderna fungerade panelen kollektivt, så att man kom loss från det banala mönstret fråga/svar och något uppstod som faktiskt liknade diskussion. Man kan ju också fråga sig om begrepp som bildning och kultur alls kan tänkas i singularis, utan dialog och dispyt?

Kunde man då visionera om bildade samtal i en finlandssvensk kontext? Vissa försök har gjorts, till och med i TV, mest ambitiöst nog på 1980- och 90-talet (fr.a. Ann-Britt Kacas serie Café Kafka med intellektuella röster från både in- och utsidan av våra statsgränser). I en kommentar i Nya Argus 11-12/2010 konstaterade jag den filosofiboom, det glädjande genomslag som finlandssvenska filosofer då nyligen hade fått i våra eter- och andra media. Åren efter att Nora Hämäläinen tagit över på Ny Tid och Sebastian Bergholm på Radio Vegas Kulturtimmen var det plötsligt som om alla media, inklusive YLE Fems Min morgon, upptäckt nyttan och glädjen av egna ”husfilosofer” med lite större perspektiv än det dagliga nyhetsflödets. I den här kommenterande genren bedriver också Radio Vegas månatliga De äldres råd en underhållande pendlingsrörelse mellan total såsighet och imponerande historiskt, ekonomiskt och kulturellt bildade samtal.

Frågan är om vi kunde ta denna nytändning för vår offentliga bildning ett steg längre och på allvar börja odla en finlandssvensk diskussionskultur – med alla de risker en sådan för med sig?

Det känns till exempel som usel intelligensekonomi att låta en så kompetent ”resurs” som Stefan Brunow strö pärlor som påannonserare i YLE Fem-magasinet Pixels fragmenterade stenåker, där dessa kulturfrön aldrig får någon som helst grogrund. I Boktid (likaså YLE Fem) är antikvaristen Andrew Erikssons lika djupt bildade treminutersutläggningar om bortglömda böcker oftast det mest genomtänkta och perspektivgivande med hela programmet. I bägge fallen ser man tydligt och klart att kunskap gör skillnad. Så varför inte rycka in kunskapen i centrum?

Här och där i diverse spalter, inslag, institutioner och frilansträsk häckar många andra fina litteratur- och filmvetare och historiker som det vore roligt att någon gång se i dialog (snarare än ”intervju”) kring mer eller mindre olösliga frågor. Firmanamnet Café Kafka torde för närvarande vara ledigt, men viktigare än namnet skulle innehållet vara: lite hard talk till omväxling, där utmaningarna och pretto-faktorn fick vara högre än i Radio Vegas sympatiskt folkliga Eftersnack. I det framtida finlandssvenska kulturelitprogrammet kunde man till och med tillåta en viss nördighet, också begrepp som ”sublim” och ”performativitet” kunde vara tillåtna. YLE Fem och Vega, hjälp oss i vår nöd.

S-LING

Publicerad i Nya Argus 5 / 2013

Relaterat i samma nummer:

• Martina Reuter: Kontinuitet och kritik

• Clas Zilliacus: Immanuel Kant och den akademiska klädkoden

Annat relaterat:

• Mot nya pixlar: tillbakablick på avslutade Pixel och Boktid inför de nya kultuprogrammen. (”Kulturdebatt”, Hbl 4.1.2014)