Mot nya pixlar

TV-ansikten som flyttas till nya program 2014: Stefan Brunow och Pia-Maria Lehtola (Pixel), Anna Dönsberg och Petter Lindberg (Boktid)

FST:s Pixel och Boktid ersätts vid årsskiftet med nya koncept. En återblick kan vara på sin plats – med blicken riktad framåt. Låt det rätta kulturprogrammet komma in.

Efter att ha sett de flesta avsnitten under de fem-sex åren de två magasinen existerat, får man för det första säga att bägge emellanåt träffade rätt. Varje vecka bjöd inte på spännande inslag, gäster, tankar. Men det fanns ljusglimtar under varje säsong.

Boktid får ingen uppföljare och som Leena Virtanen nyligen konstaterade (Helsingin Sanomat  29.11) har man redan i 8 år saknat motsvarande program på finska. För litteraturen är det förstås en oroande signal.

Pixel blir däremot två – en snabb och en långsam. Hur kommer man att tackla den kulturkrock som utmärkte Pixel – mellan avsedd och ofrivillig komik, mellan sarkasmer och ren vimsighet?

Bland de två magasinens stående inventarier höjde sig två över mediebruset: Stefan Brunow (anmälare, Pixel) och Andrew Eriksson (litteraturvetare, Boktid).

Antikvaristen Andrew Erikssons litterära kompetens gjorde ofta hans 3-minutersinslag till det bästa med Boktid

Erikssons djärva paralleller, från en aktuell bok till obskyra och bortglömda, ofta hundra år äldre, gav Boktid ett välbehövligt djup: kultur är bland annat att minnas. Erikssons mini-essäer nerifrån antikvariatets dunkla källarhålor var ofta programmets behållning och visade att bred bildning kan vara användbar, spännade, överraskande.

Brunows intellektuellt pigga femsekunders-kommentarpixlar gav å sin sida åtminstone mig en aning om hur ett riktigt kulturprogram kunde låta, om tankeverksamheten fick breda ut sig.

Bägge de här lyften levererades av män, vilket väcker frågan om det inte vore dags att låta någon av de kompetenta kvinnor som ofta skymtar i eller bakom inslagen också stå framför kameran och mikrofonen? I Boktid kunde t.ex. medredaktören Anna Dönsberg säkert ha varvats med Petter Lindberg som anmälaransikte, utan att verksamheten hade lidit avbräck.

Så till en kärnfråga: vilken kultursyn förmedlade de två program som nu går i graven? En bred sådan, utan tvivel. I Boktid gavs mycket utrymme åt den ”vanliga” läsaren, kulturamatören – eller snarare: den tematiska läsaren. För att dra en parallell, om Södergrans Dikter hade utkommit i höstas hade Boktid kanske bjudit in dels en relationskonsult för att ”prata lite” om boken, dels en skör anorektiker (”tag mina smala axlars längtan”).

För Dostojevskijs Brott och straff hade vi i studion sett en kriminolog. Och så vidare.

Man fäster sig vid att en yrkeskategori nästan konsekvent bannlystes från både Pixel och Boktid: kritikern. ”Låt oss prata kultur men utan inblandning av humanister och proffs” var linjen.

Gästnunorna i studion var ibland välvalda och gav speciell belysning åt ämnet. Det är också bra att litteraturen framställs som nåt som angår oss och handlar om verkliga problem. Men bortvalet av Kritikern som formuleringsresurs innebar också – i fallet Boktid – att all skönlitteratur konsekvent sågs som en sorts förklädda fackböcker.

Vad saknas i denna kulturförmedling? Exakt det som gör boken (eller, i Pixel, verket) till konst. Redaktionerna är knappast ovetande om att en sån dimension finns (konsten), men antingen är kritikern med sin yrkeskunskap helt enkelt för skrämmande, eller så anses hon eller han inte TV-mässig.

Till skillnad från Tyckaren, som hittar ett korn ibland, har Kritikern – liksom en yrkesdansare eller samuraj – ägnat timmar och år åt träning, tänjning, lyft. Att frigöra sin kreativitet är att disciplinera den: tillägna sig en begreppsapparat, hitta sin linje. Akademiska studier är ett av sätten, inte nödvändigtvis det enda, att skola sig uppåt från det amorfa tyckandets träsk. Kritik handlar om att frigöra tanken, bort från det alltför närsynta, trendiga.

I det finlandssvenska TV-landskapet ser jag just nu bara en kritiker som getts en roll som just kritiker, nämligen Johanni Larjanko som talar film i Min Morgon – och tydligen läggs också det programmet nu ner.

Säkert är Yle Fem ändå moget att på nytt ge den initierade kritikern en roll. I samma veva kunde också en annan programform tas till heders: samtalet. I Boktid (och Filmtid, som konceptet ärvdes från) redigerades ju två gästers monologer till skenbar ”dialog”. Hur vore det att nu pröva på verklig dialog: två eller flera sakkunniga som inte bara kan formulera sig om konst, utan dessutom reagerar på varandra? SVT:s serie ”Fråga kultureliten” visar att detta inte är omöjligt.

Får jag skriva önskelista så hoppas jag alltså få se rejält större doser av Dialogen, Kritikern, Konsten och den kompetenta Kvinnan i nästa års tv-kulturmagasin. När nu YLE Fem-kulturen, för att citera den egna sloganen, uppfinner ett nytt hjul.

Trygve Söderling

Relaterat:

• Fråga kultureliten: Kunde man visionera om bildade samtal i en finlandssvensk kontext? Tankar apropå SVT:s programserie ”Fråga kultureliten” (Nya Argus 5 / 2013)