ESSÄ

Blottarens seger
och flykt

Kärlek och hat är det centrala i Johan Wredes bok om Henrik Tikkanen

”Jag har sett allt här i livet, men tyvärr såg jag inte så noga efter.”
                                                    – Henrik Tikkanen

Nu på 2010-talet är det inget tvivel om att Henrik Tikkanen är en av de stora aforistikerna i vår litteratur, och med ”vår” tänker jag då både på den svenskspråkiga och den finländska. En typisk och viktig litterär form för honom var den dagliga tecknade ”gubbe” med fyndig replik som han under tiotals år bidrog med i dagstidningar, först Nya Pressen, senare Helsingin Sanomat (HT var fullständigt tvåspråkig) och Dagens Nyheter. 

Tikkanens stora lyckokast som författare kom ändå när han lyckades kedja ihop sitt snärtiga, aforistiska uttryckssätt till en självutlämnande självbiografi. Det blev en av 1900-talets tätaste romaner, den skandalomsusade adresstrilogin, inledd 1975 med Brändövägen 8 Brändö Tel. 35. Nu när dammet den rörde upp har lagt sig står verket kvar som modern klassiker i den ”blottande” genre vi också förknippar med namn som Strindberg, Knausgård – och Märta Tikkanen. 

”Äktenskapet är konserverad kärlek.”

”Svårigheterna i äktenskapet börjar när parterna lärt sig förstå vad den andra menar med det den säger.”

”Kärlek och hat” heter det centrala kapitlet i Johan Wredes essä Tikkanens blick, i boken placerat bland de sista. Det spännande och djupt krisande äktenskapet mellan två begåvade författare – feministen och alkoholisten – blev en offentlig litterär och moralisk tvekamp när Märta Tikkanen i Århundradets kärlekssaga (1978) vände Christer Kihlmans och Henrik Tikkanens metod mot dem själva: blottade blottarna. Johan Wrede har de bästa förutsättningar att skriva om den här offentliga äktenskapskrisen: han var gift med Märta Tikkanens syster, de två paren bodde nära varandra och hade tät kontakt. I viss mån kan Tikkanens blick (där titeln alltså syftar på svågerns, inte svägerskans blick) ses som en fortsatt dialog med och mot Märta Tikkanens senare beskrivningar av äktenskapet, framför allt i boken Två från 2004. Betyder Wredes bok alltså att kriget mellan könen fortsätter, med andra medel?

Det gör den inte. Johan Wrede är varsam med att ta ställning och försöker så långt möjligt förstå bägge parter. På sin höjd ger han kanske större tyngd än MT åt faktorer som färgade HT:s syn på konflikten – det här är ju trots allt en bok om honom. Kapitlet om äktenskapskrisen har säkert varit det svåraste att skriva: det är också mera trevande, cirklande, mindre ”färdigt” än resten av boken. 

Man kan hålla med Märta Tikkanen om att makens krigstrauman och olyckliga barndom inte dög som skäl för honom att inte delta i hushållsarbetet i hemmet, men Wrede har säkert också rätt i att HT:s barndom och ungdom verkligen skadat honom på djupet. Gjort honom rädd för kärlek, att ge sig hän, som författaren Per Olov Enqvist (en annan alkoholist) tidigt påpekade i en recension. Narcissistisk personlighetsstörning, om man vill ha diagnos. I stället för att söka kärlek bedövade Henrik Tikkanen sig med sex (som han trodde var samma sak, skriver Wrede), i stället för att ta hand om familjen flydde han ut på snedsprång och fylleslag.
 

Här kan det vara bra att minnas att kriget skadade inte bara HT, utan också miljoner andra. Just hos Tikkanen tillkom ändå något särskilt. Wrede nämner åldersskillnaden mellan makarna (elva år) som betydde vitt skilda erfarenheter. Själv skulle jag strecka under ytterligare en faktor, mera än Wrede gör: klass. Där Märta T. kom från ett burget men protestantiskt hem med hög arbetsmoral, måste Henrik T. på något djupt plan ha beundrat sina föräldrars överklasslivsstil.  Trots all hans senare ironi och bitterhet. När föräldrarna egoistiskt festade bort den ärvda förmögenheten såg barnet Henrik att man kan leva i lyx utan att arbeta. Någonstans måste han som vuxen ha försökt återskapa föräldrarnas överdåd och ansvarslöshet, fast utan avigsidorna. Förmögenheten var borta, men han hade sin begåvning som tecknare, som småningom började betala sig bra.
 

Att leva flott som föräldrarna, att svina och bedra ostraffat, tycks ha varit ett ideal som Henrik Tikkanen någonstans inom sig upplevde som omöjligt att göra avkall på. Säkert delvis omedvetet, och därför desto svårare att hantera. Att lämna sin utsvävande, ”demoniska” överklass- och konstnärssida skulle för honom ha varit att svika kärnan i hans personlighet, hans identitet. Så föreställer jag mig att han upplevde det. Att utflykterna med sprit, sex och dålighetsliv djupt skadade hans närmaste var han fullt medveten om – den klarsynta delen av honom. Samtidigt gjorde hans andra, ”nattsida” honom märkligt blind och okänslig för faktum, så som det är hos alla missbrukare, också knarkare och spelberoende. Jag klarade mig förra gången, så det går säkert en gång till. Till den här blindheten bidrog säkert hans stora verbala begåvning, som förutom klarsyn lika villigt försåg honom med undanflykter. Myten om en ”familjeförbannelse”, som han gärna återkom till, hörde till de mera genomskinliga bortförklaringarna.

”Skall man älska sin nästa som sin första eller sista?”

”Kärlek förlåter allt utom annan kärlek.”

Johan Wredes biografisk-litterära studie handlar förstås också om annat. Intressanta är avsnitten om Henrik Tikkanen som dramatiker, en på sin tid känd, idag bortglömd sida. Ingen av det fyrtiotal pjäser som i tiden sattes upp, på scen, i TV eller som hörspel, spelas idag – någon enstaka, som ”Fyllhunden”, vore kanske värd det. Dessutom finns många ospelade pjäser och outgivna böcker i den rastlöst produktive Henrik Tikkanens kvarlåtenskap. Antalet utgivna böcker är lika förödande stort som antalet pjäser, men också där råder berg- och dalbana.

Litteraturkritikern Wrede låter förstå att några oanade pärlor knappast finns att hitta och att skräpfaktorn i produktionen är hög. Långsiktigt, metodiskt arbete låg inte för författaren HT, texterna skulle komma till i ett svep, som en snabb teckning. Blev det inte genast genialiskt så skrev han hellre om hela storyn från början till slut, ur en lite annan vinkel. Och så på nytt igen. 

Här bidrog säkert att Henrik Tikkanen inte var intellektuellt lagd eller bildad i den bemärkelse som hans berömde farfar, konsthistorikern J.J. Tikkanen var det – men nog gärna ville framstå så. Också hans  djupa krigsmotstånd, förvärvat under kriget, var snarare emotionellt än resonerande. Bristen på tålamod och systematik kompenserade HT med snabb verbal intelligens och slagfärdighet. I sina djärva paradoxer kunde han tränga djupare i en problematik än många andra – för att sen lika snabbt överge saken. Hans otaliga smarta repliker finns inte bara i hans egna böcker och ”gubbar”, de lever vidare också i Märta Tikkanens produktion. Där ger de feministen ett berikande tuggmotstånd, ofta är den citerade manschauvinisten den roligaste och mest levande gestalten. Henriks hämnd, om ni så vill.

”Den som är stor är också en stor måltavla.”

”Vi behöver fred och är beredda att skaffa oss den med våld.”

Ett kapitel för sig är mottagandet av genombrottet, Brändövägen 8, Bävervägen 11 och Mariegatan 26 där Tikkanen lyckas, som Wrede skriver, ”sammanföra kåseri och indignation”. Indignation blev det också bland vissa läsare. Wrede finner visserligen att ryktet om skandal i societeten är överdrivet, åtminstone har det inte satt många spår i skrift. Däremot älskade den finska och rikssvenska pressen att föreställa sig att alla finlandssvenskar spillde konjak på fracken i förtrytelse över Henrik Tikkanens svek. 

Allvarligare var att den politiska ledningen på Hufvudstadsbladet valde att stämpla HT som en cynisk populist som bara var ute efter finnarnas gunst; här reder Wrede förtjänstfullt ut begreppen. 

Själv minns jag mycket väl hur den vida spridda tidskriften Kurirens kåsörer förde en lång och bitter strid mot ”blottarna Kihlman&Tikkanen”, en kampanj som påminner om dagens näthat. Knappast tyckte Kuriren synd om societeten, snarare berodde förtrytelsen på att det visade sig att Sverige trodde att Henrik Tikkanen representerade precis alla finlandssvenskar. Fast varför bry sig om det? 

Ganska osannolika reaktioner, hur som helst, på att Henrik Tikkanen modigt och öppet berättat sanningen om sin olyckliga barndom. Och kanske skandalen trots allt var konstnärlig: att han berättat på ett så litterärt drivet och slående sätt. Om han nu var tvungen att skriva om detta elände, så borde han åtminstone inte ha skrivit så bra.

”Ett naturligt förhållande till alkoholen är förgiftning.”

”Det är mer ekonomiskt att låta kärnkraften avveckla oss.”

Idag bryr sig ingen om dessa debatter, men visst är de intressant mentalitetshistoria. Kvar står adressböckerna och några till, kvar finns teckningar och en mängd aforismer. Tikkanens blick ger  välkomna fakta och trådar till problematiken Henrik Tikkanen, denna nordiska klassiker. De två förlagen har slarvat med korrekturet, och någon gång hoppar Wrede helt över en Tikkanen-text utan att säga varför. I allmänhet är essän klar, spänstig, analytisk. Att den spetsas av personliga vittnesmål gör inte saken sämre, Johan Wrede ”blottar” ju här trots allt en ”blottare” han känt på mycket nära håll. 

Trygve Söderling

Johan Wrede: Tikkanens blick. En essä om Henrik Tikkanenes författarskap, livsöde och personlighet. Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis, Stockholm, 2012.

Relaterat:

Att blotta är nödvändigt. Kihlmanåtikkanenåtikkanen: den finlandssvenska självbekännartraditionen (Horisont, 2004)