Nya Argus
sekulära tradition

I likhet med vissa före detta rallyförare och backhoppare återkommer religionerna ständigt på löpsedlarna. Också orsakerna är desamma, nästan alltid handlar rubrikerna om våld, sex och terror. Populära rubrikämnen är Al-Shabaab, Kristliga Förbundet, Knutbymord, pedofilavslöjanden, antifeminism eller förtryck av homosexuella. Den nya påven har till omväxling skapat också feelgood-rubriker – men hur fantastiskt är det egentligen att den katolska kyrkans moral idag släpar kanske bara 100 år efter den sekulära?

Begreppet ”sekulär” är inte synonomt med ”ateistisk” – formellt är till exempel både USA och Syrien sekulära stater, trots att deras presidenter aldrig skulle kunna riskera att framstå som gudlösa. Den sekulära staten är snarast ett kontrakt religionerna emellan att inte ta kål på varandra.

Det är framför allt den ökande islamiska närvaron i Europa (inklusive det fortfarande nästan monokulturella Finland) som har lett till att många av upplysningstidens och de följande seklernas frågeställningar om samlevnaden mellan religiöst och profant har fått ställas på nytt. Det har på nytt blivit viktigt att försvara den sekulära staten och att känna till argumenten bakom den.

x x x

Som tidskrift är Nya Argus djupt förankrad i den sekulära traditionen. Men efter att Finland 1923 fick en lag om (partiell) religionsfrihet har diskussionen kring religion och samhälle sällan spelat en framträdande roll i tidskriften.^[1] Ett viktigt undantag är debatten 1965 om rättsprocessen mot Hannu Salama.

Åtalet för blasfemi i Salamas roman Juhannustanssit (Midsommardansen) hade initierats av kristliga kretsar och 1966 dömdes Salama till tre månaders villkorligt fängelse. Domen upphävdes av president Kekkonen 1968, men romanen benådades inte; först 1990 publicerades de förgripliga sidorna 139–142 på nytt i bokens finskspråkiga versioner.

1965 hittar man i nästan varje nummer av Nya Argus kritik av hädelseåtalet och försvarstal för konstnärens rätt att ”skildra verkligheten”. Inläggen skrevs av bland andra Mauritz Nylund (nr 3), Erik Stenius (4), Klaus Törnudd (5), Klaus W. Karlsson (9–10), Christer Kihlman (11) och Risto Hannula (17).

Salama-processen kan ses som den finländska statskyrkans sista strid på kulturens område – vårt eget lilla Salman Rushdie-, Muhammedkarikatyr- eller Pussy Riot-fall. Om han hade dömts enligt 1734 års lag kunde Salama ha fått dödsstraff för sitt ”brott”, enligt 1890 års lag max fyra års fängelse, efter 1970 två; straffskalan speglar den religiösa hegemonins avtagande kurva. Hegemonin undergrävdes inte bara av Nya Argus och Kekkonen. Också tiden var emot den.

Ändå tar religionen god tid på sig att lämna scenen, ifall det nu är det den gör. Tidiga antiklerikala Argus-skribenter som Rolf Lagerborg (bilden, 1874–1959) och Gunnar Castrén (1878–1959) skulle kanske förvånas över att det ännu år 2013 finns religioner att ägna ett temanummer åt. Det är nu 110 år sedan Lagerborg i tidskriften Euterpe spådde att ”[f]öreteelsen religion, foster af primitivt själs- och samhällslif, försvinner med samhällsutvecklingen, uppgår i andra former”.

De närmaste rötterna till Argus sekularism finns just i Euterpe – en helsingforsisk musiktidskrift som 1902 kapades av en krets unga, radikala akademiker och i fyra års tid blomstrade som ett ovanligt ambitiöst och kosmopolitiskt kultur- och debattorgan. Inflytandet från den franska naturalismens religionskritik var starkt i Euterpe och levde vidare i Argus, som började utkomma 1 december 1907.

Det är i Euterpe nummer 3 och 4 1903 Rolf Lagerborg publicerar ett stort upplagt angrepp mot kyrkan, ”Ärkefienden I-II”. Han inleder med referat av och reportage från den livaktiga antiklerikala rörelsens föreningar och kongresser i Frankrike. Bland annat besöker han en fest vid Trocadéro i Paris där det profana folkuniversitetet firar ett slags alternativ första advent:

Salen fyldes af öfver 5000 personer; människomassan, där applåderna dundrade som kanonsalut, de röda dekorationer, som anbragts å väggar och pelare, marskalkarnas röda band, damernas röda hattar och toaletter, — en kvinnlig folkskolas alumner uppträdde i breda röda skärp, — gjorde ett förträffligt intryck.

Både damerna och de eldiga talen, som fortsätter i tre timmar, inspirerar Lagerborg: ”det var en fläkt af 1789 öfver denna församling och revolutionsminnena och skaldernas sublima hädelser tände en vild entusiasm.” Han konstaterar att den antiklerikala rörelsen ”vinner understöd af hela den sociala rörelsen samt af den liberala och folkliga pressen” och han understöder de inskränkningar av kyrkans makt som genomförts av ”fritänkareministären Combes”:

Alt samhällslif för med sig att friheten begränsas i vissa riktningar för att öppna sig så mycket rikare i andra, mera betydande. Vi ha förlorat friheten att laglöst röfva och mörda, att sätta eld på våra hus och våra skördar, att hålla slafvar och taga lifvet af dem. Det står oss ej fritt att kvacksalva, att idka handel med narcotica eller med förskämda viktualier. Samhället lagstiftar till skydd för kroppens hälsa; det bekymrar sig äfven om själens, — det lämnar oss t. ex. ej frihet att dyrka afgudar, framkalla andar, hexa och trolla. Skulle det ej följdriktigt lyda sin bestämmelse, när det begränsar spridningen af ett så farligt, så själamördande sömnmedel som kyrkans religion, inskrider mot det värsta slafveri som finnes, den katolska kyrkans välde ?

Altaret är, skriver Lagerborg, ”alltid och allstädes tronens stöd och reaktionens bålvärk; den är själen i all reaktion”. Kyrkan är ”framstegsidealens naturliga fiende, den skyr hvarje reformsträfvan som ugglan flyr ljuset”. Färskt i minnet är Dreyfusprocessen, där kyrkan fullt ut har avslöjat sin reaktionära hållning. Något som nu hämnar sig:

Kyrkan uppskär endast, hvad den sått under affären, där dess uppträdande emot Dreyfus och lag och rätt afslöjade dess feghet inför makten, dess lumpna egoism. Den höll med de starkare för egen fördels skull, den blygdes icke att i tysthet liksom från predikstolen hjälpa våldet och flertalet af dess tjänstemän rykte på axlarna åt just de ideal de insatts att hägna. Men sådant sker icke ostraffadt.

Efter dessa aktuella exempel övergår Lagerborg till allmännare reflexioner kring moral, religion och samhälle – tankar som förresten känns fullt relevanta också för vår egen tids debatter, till exempel den om enkönade äktenskap:

Religionen stupar på framskridandet och på det sedliga framskridandet än mera än på det intellektuella. […] Religionen är till en början den mäktiga, som tar moralen i sitt hägn. Men småningom växer moralen religionen öfver hufvudet, moralen blir oss väsentligare än religionen. […] [S]nart lösgör sig moralen från religionens omfamning och råkar, alldenstund den utvecklar sig med samhällslifvet, medan religionen ej rör sig ur fläcken, stick i stäf i motsättning till den religiösa tron. Denna ger icke med sig; så måste den falla. Olympens lättsinniga gudar ha gått denna väg; likaså det gamla testamentets starka hämnare och allt dess patrask af patriarker. Och den segrande sanningskärleken värkar, att den treenige med tillhörande myter och dogmer icke har långt igen.

När moralen tar över är religionens dagar räknade. ”Ej heller”, tror Lagerborg ”skall en framtida socialistisk omhvälfning kunna pånyttföda vår religion, återställa den upphöjda lära dess mästare förkunnat” – han antar att ”socialismen segrar dess hjälp förutan”. Först när kyrkan slutgiltigt gått under kommer vi att i backspegeln kunna betrakta den med ett slags överseende nostalgi.

Religionens så mänskliga illusioner skola stråla för oss med ruinernas skönhet och poesi och man skall minnas kyrkans stolta byggnad såsom ett värn för stackars svaga människobarn, icke såsom det fängelse den på sistone blef för manbara släkten. Hvad ljust kyrkan värkat i dess lifs morgon skall utplåna dess afsigkomna ålders härsklystnad och brott; gärna skall man förgäta, att dess gärning stelnade till förtryck, att den för maktens skull tjänade det onda.

I sin monografi om Euterpe (1963) berättar Olof Mustelin att artikeln om ”Arvfienden” renderade Lagerborg ett mycket berömmande brev från hans lärare och professor Edvard Westermarck, den berömda finländska sociologen. Dessutom bjöd sångerskan Aino Ackté honom på middag.

Euterpe-kollegan Gunnar Castrén lade ytterligare kol på elden med en text om ”Statskyrkan” (nr 30/1903). Den utmynnar i ett antal reformkrav, bland annat föreslår Castrén rätt att utträda ur statskyrkan; valfri eller obligatorisk borgerlig vigsel; rätt till icke-kyrklig jordfästning; religionsundervisningens ”afskaffande från skolorna eller ombildande till en rent historisk öfversikt af de olika religionsformerna”.

Olof Mustelin talar om euterpisternas ”för våra förhållanden häpnadsväckande frimodiga kampanj”. Enligt honom hade ställningstaganden som de här ”knappast tidigare hörts i Finland”.

För övrigt följde Rolf Lagerborg samma höst upp sina ord i handling, genom att arrangera sitt eget äktenskap som en protest mot kyrkans dåvarande vigselmonopol. Han hade upptäckt att han enligt 1734 års lag kunde dömas till äktenskap av en domstol om han hade utövat sex med någon och vägrade gifta sig. Lagerborgs fästmö Elna Selin ställde upp på att vittna ”mot” Lagerborg och paret tvångsgiftes som de ville, utan kyrklig inblandning.

Alla i Euterpe-kretsen var kanske inte lika uttalat religionskritiska som Lagerborg och Castrén, men Olof Mustelin summerar att tidskriften var ”både antireligiös och antiklerikal, men mer antiklerikal än antireligiös”. Dess arvtagare Argus var (är) inte identisk med Euterpe, men två av de tre grundande Argus-redaktörerna – Gunnar Castrén och Emil Zilliacus – var flitiga skribenter i bägge tidskrifterna och också andra euterpister bidrog till Argus tidiga innehåll. Till exempel inledde Rolf Lagerborg en tredelad serie om ”Kätterska tänkare” redan i Argus första provnummer 1907.

x x x

Var står då Nya Argus idag? Jag kan bara tala för mig själv och jag ser på religionerna närmast med litteraturvetarens ögon. För mig är de exempel på berättelsernas kraft, på den fascination och det grupptryck en story kan utöva när den blir legend. Problemen kommer när folk tar fiktionen på allvar och börjar slå varandra i huvudet med romanpersonerna (gudarna). Då har vi gått över till politikens sfär med magi i bagaget; magi som ”härskarteknik”.

Många barn har i en viss ålder en låtsaskompis, en Karlsson på taket (Astrid Lindgren) eller tygtiger (den tecknade serien Kalle och Hobbe). Religionerna är klubbar för dyrkan av en kollektiv låtsaskompis, ett slags berättar- och bokcirklar som har flippat ut, börjat behandla sina fiktiva hjältar som verklighet och under prästers ledning kräver att alla ska ”lyda” deras idoler. I stället för att själva stå för sin moral hänvisar de troende till uppfunna gestalter som, egendomligt nog, råkar ha samma bestämda åsikter som de själva om precis allt, från krigsförklaringar och sex till hälsostationsavgifternas storlek.

I den senaste diskussionen om radioandakterna hänvisade den evangelisk-lutherska kyrkans debattörer till att 3/4 av finländarna faktiskt tillhör deras organisation. Men samtidigt kom kyrkans egen undersökning 2011 fram till att bara en dryg fjärdedel av befolkningen (27 %, bland unga 15 %) säger sig ”tro på kristendomens gud”. Av resten tror nästan lika många (24 %) ”på annat sätt än kyrkan” medan 21 % inte tror alls. Med andra ord förhåller sig en betydande befolkningsandel så suveränt likgiltigt till religionen att de inte ens bryr sig om att skriva ut sig ur en kyrka vars lära de inte tror på. Kanske slentrianhedningarna, inte de aktiva ateisterna, är de verkliga fritänkarna?

Vid sidan av de klassiska politiska och moraliska argumenten mot religionen, som Rolf Lagerborg så vältaligt formulerade i Euterpe, har vi de existentiella. Det finns en föreställning om att de troende på något sätt når närmare kontakt med livets och Kosmos gåtor än vi trist rationella gudsförnekare.

Jag ser det precis tvärtom. Det mest övertygande argumentet mot gudarnas existens är just religionerna. Om gudar hade funnits så skulle de nog ha haft något större ambitioner än att skapa dessa intressanta men taffliga och uppenbart mänskliga berättelser. Att tänka sig att en magisk gubbe har slöjdat hela världen i sin verkstad är, om något, att banalisera tillvarons mysterier. Verkligt hisnande blir stjärnhimlen först när man inte bortförklarar den.

Trygve Söderling

[1] Sidor av problematiken har ändå berörts av bl.a. Kurt Westerholm (8 och 9/1954), Gun Väyrynen (2/2001), Tom Sandlund (2/2001 och 6/2006) och Trygve Söderling (1/2002 och 2–3/2013)

Referenser

• Alla nummer av Euterpe och de första årgångarna av Argus/Nya Argus [2022: t.o.m. 1939] kan läsas på nätet i Nationalbibliotekets digitala samlingar, http://digi.lib.helsinki.fi/aikakausi/

• Ev.luth. kyrkan i Finland, pressmeddelande 14.5.2012 om enkät kring religiösa attityder; se http://evl.fi/

• Marja Jalava: ”Kokonainen elämä on ihmisen pyhin oikeus” – Rolf Lagerborgin seksuaaliradikalismi ja ylempien yhteiskuntaryhmien keskinäiset esiaviolliset suhteet 1900-luvun alun Suomessa. Pro gradu, Helsinki, 1997, ss. 89–94 (http://ethesis.helsinki.fi/julkaisut/hum/histo/pg/jalava/)

• Olof Mustelin: Euterpe. Tidskriften och kretsen kring den. Svenska litteratursällskapet i Finland, 1963.

Relaterat

• Trygve Söderling: Religion kan skada din hälsa (kring Karen Armstrongs bok Kampen för Gud; Nya Argus 1/2002)
• Trygve Söderling: Feministisk sekularism (kommer religionen tillbaka och är därmed demokratin, inklusive feminismen, hotade? ”Kommentarer”, Nya Argus 2–3/2013)