Skuggor över beachen

Filmen Terraferma* hör för min del till de senaste årens starkaste filmupplevelser. Jag undrar varför.

Säkert bidrar det här med havet, kusten: det är lätt att som finlandssvensk identifiera sig med yrkesfiskare, de finns så att säga i släkten. Å andra sidan har många av oss också varit badstrandsturister, en annan synvinkel i filmens drama. Som sätts i rörelse av den tredje och mest desperata gruppen: båtflyktingarna, som bara genom att dyka upp ställer våra påstådda moraliska värderingar på sin spets.

Emanuele Crialeses Terraferma gjordes 2011, alltså före fjolhöstens Lampedusa-katastrof som – tillfälligt – lyfte migrantproblematiken över nyhetströskeln. Utanför Lampedusa drunknade i oktober minst 360 på en gång. Men minst lika många till beräknas bara under 2013 ha gått under i mindre båtar, utan rubriker. Av samma orsak, men för oss osynligt.

Filmen – med ett dramaturgiskt tajt manus av Vittorio Moroni – följer upp den italienska 1950-talsneorealismens tradition, dess proletära perspektiv. Fisket lönar sig inte längre, några unga hoppas på turistbusiness. Som förstås inte mår bra om det börjar dyka upp våta, skugglika varelser på beachen. I sin roman En lycklig liten ö (2007) ställde Lars Sund oss i en liknande situation – med den skillnaden att kropparna som flöt iland på Sunds finlandssvenska skärgårdsö alla var döda.

Samtidigt med realismen närmar sig enstaka scener i ”Terraferma” ett slags surrealism. Vi ser t.ex. en glad båtburen pyramid av gymnastiska turister, en sorglös bild, som radikalt laddas om för tittaren genom medvetandet om de desperata flyktingarna i föregående scen. Det finns också en oerhört stark natt-scen: en tilltänkt romantisk båttur som plötsligt förvandlas till kamp för livet. Här flyttar vi in i rollpersonens huvud – eller så tolkar jag det – i ett gränsland mellan verklighet och mardröm.

Filmen fick rätt snäv kritik, både i Hbl och Helsingin Sanomat, när den gick på en liten bio i Helsingfors. Själv berördes jag som sagt starkt, faktiskt starkare än av Aki Kaurismäkis Le Havre som är en liknande historia om solidaritet, fast mera stiliserad. Att båtflyktingen ”Sara” i Terraferma spelas av ”Timnit T.”, själv med liknande bakgrund, är sen en extra poäng.

Flykting-över-havet-temat är dramatiskt, och har alstrat en rad filmer under 2000-talet. I Quando sei nato non puoi più nasconderti (Marco Tullio Giordana, 2005) vänds perspektivet om när en 10-årig italiensk medelklasspojke räddas av en båt fullastad med migranter; i Adouna – la vie, le monde (Olivier Langlois, 2012) blir en skorv med franska ungdomsbrottslingar på omskolning kapad av människosmugglare.

Iranska båtflyktingar i ett fångläger i Aten har huvudrollen i Kaveh Bakhtiaris omtalade film L’Escale, som hade fransk premiär i november i fjol. Den har jag inte sett, men hoppas få möjlighet till det en dag – om inte annat så i TV.

Film är självklart bäst på bio, men en film man kommer åt att se är å andra sidan bättre än de tio man aldrig får se.

Trygve Söderling

*) Publicerad som "Impuls" i Hufvudstadsbladet 26.3.2014, samma dag som YLE Teema sände filmen.

Relaterat: "Mare nostrum", kommentar till båtflyktingkrisen våren 2015, Nya Argus 5–6/2015.