Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Mare nostrum

Två händelser utan samband: över 900 flyktingar drunknar natten till 18 april när deras båt kantrar utanför Libyens kust. Nästa dag kantrar Finland högerut, vi väljer en riksdag där främlingsfientliga Perussuomalaiset (”Basfinnarna”, i fortsättningen PS) blir näststörsta parti.

I maj reagerar EU-kommissionen på de växande flyktingkatastroferna – läget är redan 20 gånger värre än vid motsvarande tid i fjol – med en plan. EU ska ta emot flera flyktingar och de ska fördelas jämnare mellan de 28 medlemsländerna. Statsminister Alexander Stubb meddelar genast att Finland inte stöder bindande kvoter (12.5).

Till saken hör att regeringsförhandlingarna pågår – när det här skrivs är de inte avslutade – och att Stubb som ledare för Samlingspartiet med 12,1% av alla röstberättigade bakom sig nu vänder kappan efter Timo Soinis PS (11,7%) och valsegraren, Juha Sipiläs Centerparti (14%).

I de linjedragningar som offentliggjorts av PKK-gerillan (Perus, Kesk, Kok) har formuleringar om flyktingpolitiken klippts in direkt ur PS program. Bland annat heter det att ”kostnaderna” för invandringen ska utredas, som om det vore det relevanta kriteriet. Dessutom gjordes en sådan utredning under Stubbs tid och den visade att det är de ’äkta’ finländarna som ”kostar”.

Också på den här punkten tycks vi alltså vara på god väg mot den mest konservativa statsledning Finland haft sedan sedan juli 1918, när lantdagen beslöt att Finland skulle bli monarki.

Dags att citera PS valslogan: Saat mitä tilaat – du får vad du beställer. Det får knappast alla de desperata flyktingar som betalar tusentals euro för livsfarlig transport över Medelhavet från krigszoner som Syrien och Libyen.

EU-ledare har de senaste veckorna anklagat mänskosmugglarna för deras samvetslösa business. Det låter moraliskt, men det förskjuter också uppmärksamheten – dels från krigen (det finns verkligen skäl att fly), dels från operation Triton – EU:s egna, inte precis samvetsömma gränsvakter kring Festung Europa. Föregångaren, italienska Mare nostrum som verkade 2013–14, anses ha räddat 150 000 liv. Triton däremot sköter enbart gränskontrolluppgifter – att plocka upp drunknande faller utanför dess ”mandat”.

Bilder ur den italienska filmen Terra­ferma (regi Emanuele Crialese, 2011) där solande strandturister dramatiskt konfronteras med ilandflutna döda migranters kroppar och där de lokala fiskarna får sina båtar beslagtagna av myndigheterna om de räddar drunknande afrikaner från deras sjunkande skorvar. Filmens Sara (spelad av Timnit T, själv flykting i verkligheten) föder sitt barn i ett garage där lokalbefolkningen gömt henne för polisen – en given evangelisk referens.

Vill EU tala moral så kunde man börja med att dumpa priserna i den bara alltför lukrativa flyktingbranschen: säkra transporter till billigare taxor än konkurrenternas. Utopiskt, dyrt? Sannolikt långt billigare än de häftiga militära aktioner för att förstöra smugglarbåtar, som nu läggs fram som en ’lösning’ (låt alltså folk få huvudet avhugget av IS hemma, i stället för att drunkna i ’vårt’ hav).

Res med EU, kom till EU – en prognos som kommissionen råkade publicera samma vecka som attackplanerna på flykting-skorvar (inklusive ’acceptabel’ collateral damage?) – visar att unionen 2060 kommer att lida skriande brist på arbetskraft. Om vi inte får mycket mera invandring, alltså.

Apropå moral. Både laestadianen Sipilä och katoliken Soini är aktiva kyrkobesökare, medan Stubb (som själv verkar mera intresserad av sport) leder det parti som traditionellt representerar kapitalet, militären och prästerskapet. Man kan alltså föreställa sig ett scenario där Jesus återvänder till jorden, tar Sipilä och Soini i var sitt öra och frågar med vilken rätt de kapar hans varumärke för antihumana, nationalistiskt egoistiska syften.

Många religiösa ideologer, bland annat kristna, har åtminstone till namnet stått upp för mänskovärde och solidaritet. Nu har vi i Finland situationen att ett slags värderingar som ofta kallas ”kristna” försvaras av framför allt de sekulära oppositionspartierna. Medan vår mest namnkristna regeringsbas i mannaminne aktivt motarbetar allt vad dessa (universella) värderingar kunde tänkas innebära.

Finland, som när det gäller nyliberal ekonomi ofta har ställt upp som lydigast i klassen, riskerar alltså nu att i humanitära frågor ansluta sig till EU:s mörka sida, bli en del av ondskans axelmakter i bredd med länder som Ungern och Danmark.

Sverige, som proportionellt sett är den ledande asylbeviljaren inom EU, har alla skäl att fråga sig hur det välmående grannlandet fortfarande mentalt kan leva kvar i offerrollen. Visst, också vi har haft våra krigsflyktingar – de över 75 000 krigsbarnen på 1940-talet. Men det är alltså en annan historia?

Bottniska viken har blivit en hel del djupare efter vårt riksdagsval. Vad europeisk civilisation beträffar är vårt egentliga Mare nostrum, vårt hav, ändå Medelhavet. Strängt taget finns det bara en sorts mänskor, nämligen mänskor, och ett vatten, vårt hav.

20.5.2015

Relaterat: "Skuggor över beachen", kolumn i Hbl 2014 om filmen "Terraferma".