Debatt

Slö populistisk förfalskning

Det är lätt att hålla med om mycket i Pontus Kyanders debattinlägg ("Bojkotta Schjerfbeckfilmen!", HBL 23.10). Det är ett fattigdomsbevis när finländska filmer inte står ut med att historiska finländares språk inte alltid var finska. Produkterna får här ett ofrivilligt komiskt drag, det blir som i amerikanska 1950-talsfilmer där alla i till exempel Rom talar engelska (Roman Holiday / "Prinsessa på vift", 1953). Ur den här synvinkeln var det säkert ingen förlust att den planerade storfilmen om Mannerheim – en Mannerheim som i motsats till verklighetens skulle ha talat god finska – aldrig blev verklighet.

Här finns i alla fall en aspekt som Kyander förbigår i sin iver att appropiera en internationell debatt om kulturell appropriering (ett trendigare sätt att säga "stöld" eller bara "lån"). För tänk om Schjerfbeck-filmen (som varken Kyander eller jag sett) skulle visa sig vara ett konstnärligt mästerverk? I så fall vore det helt skogstokigt att "bojkotta" den, som Kyander uppmanar oss att göra. Man ska inte tacka nej till den stora konstnärliga upplevelsen bara för att någon aspekt av den är förljugen, stöld, usel moral – i så fall får vi skippa 99 procent av den bästa konst som mänskligheten frambringat. Blott barbariet var en gång fosterländskt, som Tegnér skrev – i dagens termer: blott barbariet är politiskt korrekt. De mera hysteriska debattörerna i Sverige har inte ens börjat tänka igenom frågan, borde vi bojkotta Picasso för att han approprierar afrikanska masker? Krossa alla inspelningar av vita rockmusiker som i generationer har stulit alla rhytm'n'bluesens och soulens sound, ofta också låtmaterialet? Bojkotta Elvis, Beatles, Rolling Stones och alla andra i genren, om de är vita? Förresten, är videoverket The Grind med den höftsvängande tjejen i samedräkt, som Kyander och många med honom går i taket över, kanske en listig kommentar till just Elvis?

Präktiga Sverige har utvecklat en internationellt sett egendomlig on-off-kultur där konst lite för ofta bedöms enligt ett enda, moral(ist)iskt kriterium. Pippi och Tintin får inte läsas i original; att animationsfiguren Lilla Hjärtat är kolsvart är rasism. Och så vidare; förment politisk korrekthet får klampa in och dissa konstnärliga uttryck där långt mera subtila känselspröt skulle behövas. Ett slags populism också det: den ängsliga korrekthetens populism.

Kyander har helt rätt i att ekonomi är ett otroligt korkat argument för att göra Schjerfbeck finskspråkig. Den potentiella svenska publiken är större, fast enligt det argumentet borde filmen ju tala engelska eller kinesiska? Och det är som sagt bevis på fatal inskränkthet och slöhet från producenthåll att inte hitta svenskspråkiga skådisar och manus för roller som Schjerfbeck – liksom för Runeberg, Edelfelt, Sibelius och så vidare i ett stort antal tidigare enspråkiga, lyckligt bortglömda historiska dramer.

Bengt Ahlfors påtalade i tiden i en HBL-kolumn att Jari Halonen absurt nog i sin film Aleksis Kiven elämä framställer Aleksis Stenvall som enspråkig finne – Kivi, ordgeniet som också talade och skrev perfekt svenska, bland annat en pjäs, och vars finska texter ofta är omöjliga att förstå utan att höra in ordens svenska förlagor? Kivi som butter grundfinne? Då, 2001, kunde man rycka på axlarna och i stället ta till sig de små kvaliteter som filmen trots allt har. Men sen dess har den jarihalonenska typen av äktfinskhet och tunnelkultur organiserat sig så mycket effektivare, minst två politiska partier föreställer sig i dag en blåsvart framtid, eller i brist på framtid åtminstone en etniskt rensad historia utan det svenska "oket". I dag är därför alla försök att "korrigera" och kolonisera besvärande inslag av svenskspråkighet i vår kulturhistoria ännu mycket mera uttalade politiska inlägg än 2001 och Kyander har rätt i att detta är en diskussion som den upplysta finskspråkiga offentligheten borde ta.

Man kan göra Schjerfbeck till finne, Mannerheim till svart afrikan och Tove Jansson till slemmigt rymdmonster, men man kan inte längre låtsas att det inte är ett aktivt val: en fantasi, parodi, parafras, pastisch eller bara slö populistisk förfalskning.

Trygve Söderling

Relaterat:

▶︎▶︎ Ärligt talat, kanske Helene brydde sig? Att ”alla talar finska” också i Schjerfbeck-filmen kan förstås kännas bittert, men det måste fortfarande vara möjligt att se film som konst (svårt), inte enbart som språk- eller sexualpolitik (enkelt). ("Kulturdebatt", Hufvudstadsbladet 25.1.2020)