Ärligt talat, kanske Helene brydde sig?

"Jag gillar att det finns ett visst allvar i "Helene", och att saker får ta tid. Fina är också de slitna och ruffiga interiörerna, i samklang med Laura Birns mera kärva än insmickrande rolltolkning." Bild ur "Helene" (2020)

Antti J. Jokinens film om Helene Schjerfbecks tid i Hyvinge tycks polarisera kritiken i för och emot. Tyvärr tenderar en del av de sågande kommentarerna på svenskspråkigt håll att göra det lätt för sig. Att bara prata om det som är lätt att prata om, språket eller könet till exempel, är inte så professionellt.  

Einar Reuters roll i filmen fick Hbl:s Martina Moliis-Mellberg att rubricera sin recension ”Ärligt talat, vem bryr sig om Einar?” (16.1.2020). Tja, åtminstone Helene Schjerfbeck brydde sig, kan man misstänka. Dessutom är ju Jokinens och Laura Birns Helene-porträtt en stark, långt ifrån enbart skör och suktande kvinna. Visst, som objekt för trånande är Einar lite intetsägande. Men det ligger väl en sorts realism också i det? Såna är vi ju. Och det förminskar knappast Schjerfbeck om hon övertolkade hans intresse – förresten, borde vi inte hylla en man som för en gångs skull bryr sig om en kvinna som konstnär snarare än sexobjekt? 

”Strunta i honom, vill en ropa”, skriver Moliis-Mellberg och hade hellre sett en hel film med enbart HS i ateljén. Varför inte. Men om det nu finns viss bakgrund, om också den verkliga HS ibland intresserade sig för män, inte enbart palettknivar, så är det knappast helt sanslöst att inlemma en sån i en biopic. Hur otrendigt det  än kan verka i dagens ögon. 

Jag hade kunnat vara utan en del försiktiga beröringar, där har Jokinen kanske inte litat tillräckligt på att publiken kan se också det som inte syns. Man drar gärna en parallell till Céline Sciammas bioaktuella Porträtt av en kvinna i brand, också det en film om (kvinnligt) konstnärskap, också det en film om och för ögonen, där långa, tysta blickar ofta spelar huvudrollen. 

Musiken i Sciammas film är mera i samklang med bågge filmernas strama estetik än den något konventionella i ”Helene”, där det hade suttit med mera kongenial modernism (typ Bartók). Och givetvis har ”Porträtt” ett filosofiskt djup som nordisk film saknar. Ett djup som knappast enbart beror på att regissören och alla rollerna i ”Porträtt” är kvinnor. 

Å andra sidan gillar jag att det finns ett visst allvar  i Helene, och att saker får ta tid. Man har vågat ta risken att den otåligaste adhd-delen av publiken somnar eller plockar fram mobilen. Fina är också de slitna och ruffiga interiörerna, i samklang med Laura Birns mera kärva än insmickrande rolltolkning. 

Att också ”Helene” blivit en ”alla talar finska”-film kan förstås kännas bittert, men det måste fortfarande vara möjligt att se film som konst (svårt), inte enbart som språk- eller sexualpolitik (enkelt). Och apropå språket – som Sven-Erik Klinkmann skrev om i HBL senast 23.1.2020 – fäster man sig vid att dubbning av filmen till engelska, franska, rikssvenska och så vidare inte borde vara något problem. Många av de korta replikerna uttalas långt från kameran av en halvt eller helt bortvänd skådis, eller utanför bild. Det verkar som om man medvetet gjort eventuell framtida läppsynkning så smärtfri som möjligt.

Trygve Söderling

---

Relaterat:

▶︎▶︎ Slö populistisk förfalskning. Schjerfbeck har postumt blivit finskspråkig, vilket i dagens läge smakar stöd till Perussuomalaiset och De Blå. Men är all kulturell appropriering av ondo? (”Kulturdebatt”, Hufvudstadsbladet 24.10.2018)