Julpredikan 2020

Vändpunkten. Efter en lång väntan, efter dagar som blivit allt kortare, är den här. I år [2020] var måndagen den 21 december årets kortaste dag, och efter årets längsta natt har vi nu passerat milstolpen för solens försiktiga återkomst. 

Vintersolståndet har alltid intresserat oss mänskor, i synnerhet på våra breddgrader där årstidsväxlingen är så dramatisk. Arkitektoniskt skrevs den in i till exempel Stonehenge för 5 000 år sen. Den firades av forna hinduer (som Makar sankranti) och perser (Shab-e yalda). Saturnalia hos de antika romarna, som också träffande talade om Sol invictus, ”den obesegrade solen”. 

Konstnären Carl Larsson föreställde sig en hednisk vinterfest i sin målning ”Midvinterblot” från 1915. Tavlan hänger i Nationalmuseum i Stockholm och motivet är hämtat från den fornnordiska texten Ynglingatal som beskriver hur svearnas kung Domalde låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. Bild: Wikipedia Commons

Eller ”jul” som vi här i norr traditionellt markerar med midvinterblot. In i denna urgamla festlokal trängde sig småningom också den kristna kyrkan.

Redan år 221 spekulerade Sextus Julius Africanus kring Jesus födelsedag. Han stannade för 25 december, några dagar efter det astronomiska vintersolståndet (som infaller 21, 22 eller 23.12). En lika god satsning vid myternas roulettbord som årets övriga 364,25 dagar (skottdagen medräknad), eftersom ingen datering från folkbokföringen i Betlehem finns återgiven i evangelierna.

Det tog ändå sin tid innan Sextus legend slog igenom – år 336 brukar anges som en första hållpunkt. Firande av födelsedagar ansågs nämligen länge vara en hednisk tradition, absolut inte lämplig när det gällde helgon som Jesus. Dessutom ville kyrkan inte koppla ihop en kristen högtid med det traditionella midvinterfirandets supande och rojvande. 

Ändå är det ganska förutsägbart att kristenheten, med tilltagande makt, skulle sträva till att kolonisera också vintersolståndets symbolvärde. Framåt 800-talet utvecklades denna kulturella appropriering till en jul-liturgi, om än i blygsamma former. 

På engelska blev ”Yule” småningom ”Christmas” trots en backlash mellan 1645 och 1660 när en striktare kristendom gjorde julfirandet direkt straffbart; en kriminalisering som ledde till omfattande julkravaller. Av samma orsaker – puritanerna gillade varken kopplingen till hedendomen eller att datumet inte finns i Bibeln – blev julen först 1870 allmän helgdag i Förenta staterna. 

En besvärlig detalj är att julafton inte sammanfaller med nyårsafton, så enligt den tideräkning vi nu tillämpar firade Jesus sin mytologiska 1-årsdag en vecka före år 2.

Kopplandet av vintersolståndet till legendaren Jesus är ett bra exempel på hur myter växer och plussas på, som snöbollar, när tiden går. Ett liknande exempel är Jesus-ikonografin, det vill säga bilderna. 

För en del av dagens bibelläsare känns det kanske märkligt att testamentet aldrig tar upp hur Jesus såg ut, i vår selfie-tid det allra viktigaste? Var han lång eller kort, snygg eller ful? Periodens kejsare finns avbildade som byster och på mynt, ofta med personliga drag. Då glömmer man att på sin egen tid var den eventuella Jesus ingen kändis, och att till exempel Paulus, som ändå uppfann kristendomen, bara tycks ha hört vaga rykten om denna influencer. 

Till det positiva med Nya Testamentets legendsamlingar hör just denna totala brist på utseendefixering. Men antagligen var det ofrånkomligt att myten efterhand skulle kompletteras med vilda spekulationer, från de till medeltiden kol 14-daterade versionerna av ”Veronikas svetteduk” – ett slags tidiga xeroxkopior – till Albert Edelfelts blonda Jesus i björkskogen (1890).

Albert Edelfelts målning Kristus och Magdalena (1890) placerar de bibliska gestalterna i en nordisk björkskog.

Också utan sentida tillägg som julen, svettedukarna och en blond arisk hippie hör den antagna historiska Jesus till kategorin ”kända okända”. Det finns ju inga ögonvittnen. Frånsett då kanske vår egen landsmaninna Birgitta (”Heliga Birgitta”, cirka 1303–1373) som i en av sina uppenbarelser själv var närvarande i stallet under den där speciella natten: 

Och så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja, hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken.
     Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vacker bredvid barnet. (Bok 7, kap. 21)

Få – knappast ens bland dagens så kallade kristna – tar väl idag evangeliernas eller till exempel Birgittas ord som bokstavliga fakta om en ”historisk” Jesus. Ja, varför ens utgå från att det hela tiden handlar om en och samma person? Kanske har vi att göra med ett collage, inspirerat av sagor om olika vandrande profeter, som småningom klistrats ihop med en mängd gammalt hebreiskt traditionsmaterial till en intressant litterär gestalt.

De flesta läser nog idag Nya Testamentet som den fiktion det är: en roman med en något egenartad, till och med experimentell uppbyggnad. För en litteraturvetare är evangeliernas Jesus en fiktiv gestalt av samma slag som till exempel Oidipus, Anna Karenina eller Snorkfröken, och precis som i fråga om Sherlock Holmes eller Twilight existerar det en riklig flora av så kallad fan fiction som bygger ut, fyller i och ständigt förändrar Jesus-berättelserna. Ett av de mera kända exemplen är Nikos Kazantzakis Kristi sista frestelse (1955, filmad av Martin Scorsese 1988).

Martin Scorsese (till vänster) under inspelningen av The Last Temptation of Christ.

Fältet är fritt, för Bibeln är ju själv fan fiction. Och det ligger en paradox i att evangeliernas övernaturliga fantasy-element – gå på vatten, uppväcka döda, etc. – som en gång i tiden lades in för att imponera och övertyga, idag snarare har blivit en belastning. För dagens publik riskerar de att dra en skugga av fake news över hela förkunnelsen.

Därför förbigår dagens präster i allmänhet helt Jesus påstådda trollerier, eller dribblar sig förbi dem med diverse sliriga formuleringar (”uppstod på tredje dagen” ska tas ”symboliskt”, och så vidare). Helt begripligt, idag är folk knappast troende för underverkens skull (inklusive livet efter detta) utan för att de tänker sig att delar av kristendomen representerar helt schyssta värderingar. Till dem hör till exempel att bryta hämndspiraler och så att säga provocera genom godhet. Idén är förstås inte unik – hindun Gandhi, som vi till skillnad från Jesus vet en hel del om, var i det här avseendet kanske mer ”kristen” än många som kallar sig kristna.

Viktig är också den superradikala principen om allas lika människovärde, som idag lever i den profana idén om demokrati. Sen kan man förstås undra varför just de så kallade kristna i modern tid har varit så senfärdiga just på det etiska området – i den mån till exempel kvinnor och sexuella minoriteter har accepterats som fullvärdiga mänskor är det med långa tänder och efter decennier av påtryckning från det sekulära samhället.

Katoliker och ortodoxa är ännu förstenade i Paulus allt annat än schyssta värderingar, och här ligger en annan intressant paradox. Just där Maria-kulten är så dominant – tänk på alla pietà-bilder, där kvinnan-madonnan är gudinna de facto medan mannen är reducerad till ett spädbarn – är motståndet mot kvinnopräster som mest desperat. Det är som om de mest patriarkala prästerna skulle vara särskilt rädda för den praktiska slutsatsen av att kulten kring Mannen-martyren (korset, döden) överskuggas av kulten kring Kvinnan-livgivaren. 

Och tvärtom: i de lutherska kyrkor som har accepterat kvinnliga präster är Maria en bifigur utan eget altare.

Den kristna strävan att ockupera den hedniska julkarnevalen för egna syften har visserligen lyckats bara delvis, och mest till namnet (”Christmas”!); nästan alla julens symboler från tomtar till granar är hedniska, mat och materia spelar också idag huvudrollen. 

En god sak har det kristna approprieringsförsöket i alla fall fört med sig: en dag om året är det tillåtet att tänka på sina medmänskor. Nu i coronatider, när julgubben har munskydd och de vanliga orgierna i utvidgade familjefester kan vara direkt farliga, är det kanske till och med lättare att haka på tillfället och vidga perspektivet från den närmaste kretsen. 

Världens fånigaste julsång, ”Do they know it's Christmas?” (som om det var viktigt att veta) innehåller trots allt också raden ”Throw your arms around the world”.

Trygve Söderling

Kommentar: Jag är inte helt förtjust i modebegreppet ”kulturell appropriering”, som alltför ofta används tanklöst och moralistiskt. All kultur är lån, citat, pastisch, parafras, parodi, allusion – mer eller mindre. I fråga om julen och kyrkan kunde jag ändå inte motstå frestelsen.
        HBL, som påpassligt illustrerade uppslaget med Carl Larssons ”Midvinterblot”, valde att lyfta upp denna cover-aspekt i rubriken ”Nästan alla julens symboler är hedniska – kristendomen har bara approprierat dem”. Själv skulle jag säga att den kristna kyrkan har försökt appropriera julen, knappast helt framgångsrikt – kanske den hedniska julen lika väl kan sägas ha koloniserat det "kristna" symbollandskapet?

Relaterat:

▶︎ Kyrkan missade moraltåget. Insändare i Hufvudstadsbladet (oktober 2010)