Filmhörnan:
De europeiska
vildarnas dans
Catherine
Hessling och Johnny Hudgins i Jean Renoirs
Sur un air de Charleston, 1927
Året är 2028. En afrikansk
explorateur flyger mot norr i en högteknologisk silverboll.
På instrumenten spanar han in ett landskap förstört av ”nästa
krig”: Europa. Han landar i ”Terres inconnues”, på en reklampelare
på en skräpig gata. Han ser ett brustet Eiffeltorn, en människoapa
samt en attraktiv infödingskvinna i exotisk utstyrsel. Den
lättklädda kvinnan jagar honom, binder honom vid en lyktstolpe och
uppför en vildsint dans. Forskaren ber henne ta om dansen, ”efter
det kan ni döda mig och äta upp mig”. Efter ett kontrollsamtal per
telefon med änglar (inklusive filmens regissör) får han tillstånd
att fortsätta utforska ”de vitas traditionella charleston”.
Kvinnan utmanar honom att delta i dansen och småningom lossnar det
för honom där han försöker spegla henne i en gummiaktig
performans. Utmattad klättrar han upp i silverbollen,
infödingskvinnan följer efter, de flyger iväg.
Catherine Hesslings och Johnny Hudgins koreografi imponerar i
Jean Renoirs spegelvända kolonial-sci-fi-film Sur un air de
Charleston från 1927. Här är det Europas primitiva men
fascinerande kultur som ska approprieras av den strikt
kostymklädda forskaren. Som
Janne Wass påpekat är det intressant att Hudgins uppträder i
så kallat blackface typ 1800-tals-”minstrel shows” – ytterligare
en sarkastisk lek med västerländska stereotypier.
Bland de tekniska tricken ser vi en telefon skapas genom att
kvinnan ritar den med en krita, en päls och paraply med eget liv,
samt riklig användning av över- och underhastighet i den långa
danssekvensen.
Trygve Söderling
|