Filmhörnan:
De europeiska
vildarnas dans

Catherine Hessling och Johnny Hudgins i Jean Renoirs
Sur un air de Charleston, 1927

Året är 2028. En afrikansk explorateur flyger mot norr i en högteknologisk silverboll. På instrumenten spanar han in ett landskap förstört av ”nästa krig”: Europa. Han landar i ”Terres inconnues”, på en reklampelare på en skräpig gata. Han ser ett brustet Eiffeltorn, en människoapa samt en attraktiv infödingskvinna i exotisk utstyrsel. Den lättklädda kvinnan jagar honom, binder honom vid en lyktstolpe och uppför en vildsint dans. Forskaren ber henne ta om dansen, ”efter det kan ni döda mig och äta upp mig”. Efter ett kontrollsamtal per telefon med änglar (inklusive filmens regissör) får han tillstånd att fortsätta utforska ”de vitas traditionella charleston”. Kvinnan utmanar honom att delta i dansen och småningom lossnar det för honom där han försöker spegla henne i en gummiaktig performans. Utmattad klättrar han upp i silverbollen, infödingskvinnan följer efter, de flyger iväg. 

Catherine Hesslings och Johnny Hudgins koreografi imponerar i Jean Renoirs spegelvända kolonial-sci-fi-film Sur un air de Charleston från 1927. Här är det Europas primitiva men fascinerande kultur som ska approprieras av den strikt kostymklädda forskaren. Som Janne Wass påpekat är det intressant att Hudgins uppträder i så kallat blackface typ 1800-tals-”minstrel shows” – ytterligare en sarkastisk lek med västerländska stereotypier. 

Bland de tekniska tricken ser vi en telefon skapas genom att kvinnan ritar den med en krita, en päls och paraply med eget liv, samt riklig användning av över- och underhastighet i den långa danssekvensen. 

Trygve Söderling