Den andra de Beauvoir

Min älskade, vi är som en. Jag känner att jag är du, lika väl som du är jag.

Simone de Beauvoir, författaren till Det andra könet, avslutar ofta sina brev till Sartre under krigsåren med besvärjelser som den här.

Begäret att veta ”allt”, allt av betydelse, om en älskad mänska. Den vision som ofta finns mellan unga förälskade, eller bästisar – att man är ett enda medvetande, att ’allt’ i princip kan berättas, bekännas.

En vision som alla upplever och alla kanske växer ifrån, kanske ersätter med cynism. Man ser att dels klarar få ändå av det totala förtroendet, är inte ’värda’ det. Dels stupar symbiosen så brant mot den enas rena dyrkande av den andra, en ’religiös’ underkastelse. Bekvämt uppgår individen i ’projektet’, allt görs i gruppens namn, gruppen ’Vi två’. Det ligger en paradox i att raderna om oss två som en skrivs av de Beauvoir, hon som tillsammans med Sartre så framgångsrikt proklamerade individens yttersta ansvar och ensamhet inför sina val. ’Existentialismen’.

Men det är en begriplig paradox. Är det inte så här vi säger, isynnerhet när den älskade finns inkallad och senare i fångläger, medan världskriget och den tyska ockupationen av Frankrike pågår. Rädslan att mista den andra får dem att ersätta sina dagliga samtal med långa, dagliga brev. Det är krigsfasen av det världsberömda förhållandet, berömt för att deras ’kontrakt’ inkluderade varken giftermål eller avhållsamhet från att förverkliga sexuella relationer åt andra håll. Ändå höll intensiteten i de två filosofernas/författarnas ’öppna äktenskap’ livet ut.

Förstås kan man säga att det sista underlättades av att deras egen relation var sexuell bara under de första åren. Så heter det åtminstone.

”Försvunna” brev

Fast det heter så mycket. Det hette att de Beauvoirs andel av krigskorrespondensen försvunnit. Men 1990, fyra år efter hennes död, gavs breven i alla fall ut, i redaktion av adoptivdottern Sylvie. (Lettres au Sartre, Gallimard. Eng. övers. 1991. Sartres andel, Lettres au Castor, gavs ut 1983).

Man jämför spontant med brevväxlingen mellan ett annat av seklets kärlekspar,  poeten Majakovskij och Lili Brik (Kärleken är alltings hjärta, utg. Bengt Jangfeldt, A&W 1982) – de är lakoniska och roliga och egentligen aldrig intima på ett riskabelt sätt.

de Beauvoir är helt annorlunda, hon blandar omständligt vardagsditt och -datt om läsning och arbete och kafébesök med analyser av mänskor och känslor, ibland direkt dramatiska och avslöjande.

För det hette också – när den nya generationens feminister frågade de Beauvoir om öppenheten för relationer även gällde relationer till kvinnor – att hon inte haft lesbiska förhållanden, att hennes katolska uppfostran gjort henne alltför hämmad. Hette inte första delen av hennes mycket lästa självbiografi just En familjeflickas memoarer? Fast de Beauvoir tillade förstås att bisexualitet i princip verkade vara en helt bra idé.

Breven tyder på att hon visste mycket mera än så, för ett av de spännande inslagen är rapporterna om erotiska möten med deras gemensamma väninnor, ofta unga flickor som de Beauvoir träffat i sitt jobb som lärare (och som Sartre i flera fall ’tog över’). Anmärkningsvärt många av de här vänskaperna bestod också, lika länge som de Beauvoirs och Sartres – själva talade de om ”familjen”, ett nätverk av mänskor som stod varandra nära på flera plan.

Det är förstås förargligt för den senaste de B-biografen Deirdre Bair (Simone de Beauvoir, 1990, sv. övers. Legenda 1991) att inte ha haft tillgång till breven från krigsåren. Det är så pass förargligt att det nog verkar som de Beauvoir medvetet skulle ha spelat den skvallerinriktade amerikanskan ett spratt genom att hålla undan dem. Först postumt låter de Beauvoir alltså bilden av sitt liv kompletteras och korrigeras, liksom tidigare t.ex. Virginia Woolf, Selma Lagerlöf, Klara Johansson gjort; alla har de sin fot i vad som avtecknar sej som vår dolda sexuella kulturhistoria. En hel underjordisk stad av relationer som inte fick erkännas. En sjunken kontinent som hållits nere av trycket från vårt samhälles ganska godtyckliga lagar för vad som är ’normalt’. 

Chockerande utlämnande?

Viktigare än att de här lesbiska förhållandena fanns – för det känns i efterhand ganska självklart – är att många de Beauvoir-beundrare upplevt tonfallet om flickvännerna i breven som chockerande utlämnande, t.o.m. manipulativt. ”Inte är det alls som med Kos [en annan gemensam väninna. TS.], men hennes kropp tilltalar mig verkligen”. Är det rätt att så här utlämna mänskors intimaste upplevelser åt en tredje person, Sartre (och i förlängningen, åt oss alla)?

Ett försvarstal kan peka på att det ju faktiskt handlar om privata brev och att förtroendena ändå bevarades, väninnorna skyddades från rafflande avslöjanden så länge det var en mening med det. Tonfallet i breven är ofta en ’föräldrarnas’ intimitet, där de sinsemellan diskuterar hur ’barnen’ artar sej. Om det låter incestuöst, så är följdfrågan: skadades ’barnen’? Och slutligen, bland brevens alla vardagliga notiser unnar man kanske Sartre en droppe pornografi där ute i kasernen.

Mej själv oroar egentligen en annan fråga som har att göra med en gammal och inbiten tolkning av de Beauvoirs förhållande till Sartre. Vi kan kalla den för myten om eleven. Enligt den tillförde Simone de Bauvoir inget intellektuellt till det intellektuella äktenskapet med Sartre, och det här är förresten (enligt en intervju med litteraturforskaren Toril Moi i Ny Tid) rådande ideologi om de B. i ett Frankrike som ogärna erkänner hennes pionjärroll för det här seklets feminism. Frans-männen ser fortfarande gärna intellektualism som en logisk motsats till kvinnlighet.

I sin avhandling Kön och existens, Daidalos 1992, argumenterar Eva Lundgren-Gothlin, till skillnad från Deirdre Bair, kraftfullt för tänkaren de Beauvoirs självständighet. Ändå: beroenden lever på så många plan. Finns det inte i Simones kärleksfulla brev en tendens att berätta ’allt’ om väninnorna just för att uppfylla hennes och Sartres gemensamma projekt om det fullständigt öppna förhållandet? Är hon lite för ivrig att vara bäst på klassen, också när det gäller promiskuitet?

Så kan man fråga. Och i samma veva ändå tacka den här kanske farliga dragningen att dela ’allt’, att bli ’ett enda medvetande’ – eftersom den i efterhand ger oss en djupare bild av hur sammansatta vi kan vara som mänskor. de Beauvoirs och Sartres projekt såg ut att vara den fullständiga öppenheten, men bakom varje lökskal av öppenhet verkar en ny hemlighet kunna gömma sig. Lita aldrig på biografier.

Trygve Söderling

Relaterat:

▶︎ ”Moral är andras åsikter om det rätta”. de Beauvoir och Sartre – århundradets kärlekssaga 2 (Hufvudstadsbladet, 2010)

▶︎ En okänd vänskap – Claudine Monteils biografi projicerar onödigt traditionella förväntningar om relationer man-kvinna på vänskapen de Beauvoir-Sartre (Ny Tid, december 2002)