En okänd vänskap

de Beauvoir och Sartre

Det är lätt att peka ut ett irriterande drag i Claudine Monteils bok om Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, De som älskade friheten. Här och där i texten plockar hon in små påhittade dialoger, typ att de två författarna/filosoferna träffas på nåt kafé: ”— Så du far till Amerika igen? — Det gör jag, älskling, men jag kommer tillbaka. Det lovar jag. — När då? … Simones tårar hade börjat rinna.”

Idén med dokudrama-inslagen måste vara att göra boken populär, kanske t.o.m. attraktiv för läsare som vuxit upp med TV-såpor som enda informationskälla. Men Monteil tycks inte inse att hennes replikstreck riskerar stöta bort alla andra, att de ger boken en onödig barlast av otillförlitlighet. Uppfunna dialoger är en helskum biografisk metod, det inser man extra tydligt i det här fallet, eftersom det finns så mycket att jämföra med; boken råkar ju handla om två mänskor som ägnade mer eller mindre all sin vakna tid åt att formulera sig i skrift, Beauvoir förde dessutom dagbok. Skillnaden i stilnivå mellan Monteil och hennes föremål, mellan berättelsen och de berättade, är på den punkten skärande.

Dubbelbiografi

Den är också mystisk, eftersom Monteil samtidigt ändå verkar begripa en hel del av vad de Beauvoir och Sartre höll på med. Trots mitt inledande gnäll måste jag ju säga att jag också tyckte om De som älskade friheten. Hoppar man över såpa-avsnitten (de är trots allt bara några tiotal), förmedlar Monteil också skärpta tidsbilder, samhällspolitisk bakgrund och en känsla för levandets äventyr. Själva grundidén med boken, en dubbelbiografi på ”1900-talets kanske mest kända par”, är bra; annars läser man ju oftast om nåndera, och om Sartre via Beauvoir, som i Beuvoirs memoarer eller Deirdre Bairs biografi över henne (sv. 1991) eller vice versa, som i Annie Cohen-Solals över Sartre (sv. 1992). Rastlösheten och intensiteten i Cohen-Solals sätt att skriva smittar av sig på Monteil. Deirdre Bair förefaller å sin sida ofta skriva för amerikanska husmödrar, liksom Monteil i sina mörkare stunder skriver för amerikanska tonåringar. Hur som helst: par-biografin är en rolig utgångspunkt och Claudine Monteil tillräckligt ‘fransk’, livlig och kunnig (hon kände Simone de Beauvoir och är tydligen god vän med systern Hélène) för att boken ska inspirera som introduktion.

Par och inte par

Historien om ett par, alltså. Men vad är det för slags par? Här är Monteil medvetet otydlig, t.o.m. missvisande: hon skriver boken igenom konsekvent om ”de två älskande” och på ett oredovisat plan verkar hon se förhållandet som en kärlekshistoria med förhinder, alltså en lite råddigare variation på normen om det borgerliga heterosexuella äktenskapet.Visserligen var SdB och J-PS aldrig gifta, visserligen bodde de inte ihop, visserligen — men det skriver Monteil inte — var deras relation så vitt man kan veta bara under en kort tid fysisk (det verkar som om det för bägge parter hade varit en lättnad att sluta gå i säng med varandra).

Ett ”par” var de ändå i högsta grad, ett t.o.m. ovanligt trofast sådant, och det roade dem uppenbarligen att resa omkring i världen som ett sånt. Paret B&S lurade (den större) publiken genom att på en gång utnyttja och bryta mot en kliché. Offentligheten fick gärna tro att de låg med varann, eftersom det hur som helst inte angick den. B hade kanske inget emot att folk trodde det, med S då långt större berömmelse (hur könspolitiskt inkorrekt det här än är att påminna om). Men en poäng är att S inte heller hade nåt emot det. Det som många, också Monteil, tolkat enligt den vanliga (och ofta befogade) matrisen mansgrisighet, kan också handla om en sorts generositet.

Könsbetingade idiosynkrasier

Men ”de två älskande”? Varför inte, fast inte i den bemärkelse som vi med våra trubbiga begrepp brukar tänka oss kärlekspar. Älskande, fast inte alltid varandra, inte alltid på det sättet. Både SdB och J-PS hittade passionens och den fysiska kärlekens nöjen på andra håll — en tid t.o.m. hos samma franska skolflickor. Kanske mest drabbande i alla fall med var sin vuxna amerikanska partner: för Sartres del en viss Dolorès från New York, för Beauvoirs den kända författaren Nelson Ahlgren.

Allt det här finns givetvis med i Monteils version av berättelsen, om också med en ”könad” vinkling: Sartres kärlekar ses konsekvent som ”otrohet” och snedsprång, Beauvoirs som kvinnofrigörelse och rättvis hämnd. På den punkten är Monteil alltför konventionellt ”feministisk”, eller vad man nu ska kalla en psykologisk inkonsekvens.

Men det ska medges att Monteil ibland också lever sig in i Sartre, även hon kunde ha gjort det oftare. Själv hör hon till de ”flickor” som under 70-talet började samlas kring den äldre Beauvoir och som kanske upplevde ”den lille mannen” som en rival som det var lockande att förtala. Nu lyfter hon ändå fram Sartres viktiga och ganska okända ”skåpfeministiska” insatser som inspiratör och uppmuntrare (t.ex. titeln på Beauvoirs Le deuxième sexe — ”Kön nummer två”, bättre känd som Det andra könet — lär vara hans idé).

En lite märklig, idiosynkratisk detalj är skildringen av Sartres unge medarbetare Pierre Victor, som Claudine Monteil låter den intet ont anande läsaren förstå att var en skitstövel och fifflare av gigantiska mått som lyckligtvis ingen längre bryr sig om: ”vem minns idag Pierre Victor?”. Läsaren får lov att kolla upp i Annie Cohen-Solal för att inse att ”Pierre Victor” var en tidigare signatur för ingen mindre än Bernard-Henri Lévy, som alla i högsta grad känner till och bryr sig om, en av Frankrikes största levande intellektuella. Monteils mystiska manöver att inte nämna det här luktar avund, kotterism och personlig hämnd och sänker bokens trovärdighet på samma onödiga sätt som dokudrama-inslagen gör det.

Andarnas äktenskap

Ännu en fundering kring det här med ”seklets mest berömda par”. Äktenskap byggda på romantisk kärlek och kyrkbröllop är ju ett modernt påfund, och som alla moden övergående. Långt mera liknar Beauvoir-Sartres livslånga relation ett aristokratiskt äktenskap av den gamla skolan (de facto var de ju ”andens aristokrater”), där det viktiga var att gifta ihop två egendomar (i deras fall intellektuella såna) medan deras ”bärare” i bästa fall tyckte om varann och gav varann fria händer — eller borde man säga: fria genitalier — i alla andra avseenden. Om världen i det här förhållandet ville se ett sex-par, och kittlas av ”hemligheten” att de inte ens var gifta, så var B&S andel att de ställde upp på showen. OK, låt dom tro att vi är ett ”par” — eftersom vi är det, fast på ett annat sätt än dom tror.

Alla dessa senare spekulationer om att Beauvoir ”egentligen” var olycklig och Sartre ”egentligen” skyldig till det (trots att B ”tappert” döljer det) utgår på samma sätt omedvetet från att den mamma-pappa-barn-modell för heterosamlevnad som B och S avviker från är den enda möjliga. Förstås ”vill” B egentligen ha barn med S — för ”alla kvinnor” vill ha hus och hem — medan S ”egentligen” är en skurk som springer ifrån ansvaret, för såna är ”alla män”. Vilken fräckhet att inte ställa upp på våra unkna drömmar!

Projicera oss på historien

Sådär går vi på och projicerar med imponerande säkerhet våra känslor och tankar på historien. Desto värre för dess aktörer om dom inte inser vad som (enligt oss) var ”meant to be”. Medan sanningen väl är att varken S, B eller nån annan ”vet” så förbannat mycket om vad de ”egentligen” vill och tänker medan allt pågår. Man bara gör, de gjorde, och tydligen tillräckligt för att vi nu ska tycka att vi ”äger” dem, kan vifta med deras små armar i våra dockhem, lägga repliker vi tänkt ut i deras mun. Egentligen följer Monteil en gammal och inkörd vana när kvinnans (Beauvoirs) romantiska äventyr beskrivs som befriande upplevelser medan mannens (Sartres) självklart är svek och snedsprång. Sneda jämfört med vad? Kunde man inte ibland, till omväxling, tänka sig att vi själva vuxit snett? Nånstans handlar det om att underkänna folks livsprojekt samtidigt som man profiterar på dem. Själv tycker jag att B och S trots allt gjorde nåt ganska snyggt av sin relation, givet dom förväntningar vår kultur ställer upp genast det dessutom råkar handla om man och kvinna.

Finns det då ett ord för en relation som deras? Jo, ett, fast alltför lamt: vänskap. För visst handlar sagan om B&S också om kärlek — ifall kärlek mellan två hjärnor alls är en tillåten tanke, i dagens hårdnande romantiska klimat. Kanske har ordet ”kamrater” en starkare och saftigare historisk konnotation. Hade t.ex. Marx och Engels råkat vara av olika kön, fast fysiskt ointresserade av varann, så hade vi kanske sluppit fundera på etiketten nu.

Otrogna dedikationer

Möjligheten att det mellan man och kvinna överhuvudtaget kan finnas en vänskap och intellektuell gemenskap som blir viktigare än könsdimensionen är fortfarande en ”skandal”, som världen inte lyckats ta till sig. Också Monteils bok, med sitt återkommande ”de två älskande”, blir på den punkten ett uttryck för vår fantasilöshet.Däremot förstår och beskriver Monteil mycket väl vad verklig otrohet handlar om i de här, intellektuella, sammanhangen. Inte att hoppa i säng med en annan, utan att (vilket både B och S gjorde) dedikera en bok eller artikel åt en annan! I Monteils doku-drama flyter Simones tårar ofta över sånt.

Och samtidigt frågar man sig om inte Beauvoir och Sartre utryckte ett frihetsbehov också här, i de ”otrogna” dedikationerna? Ett behov att bryta mot den slentrian och den mytologisering som redan var på väg.

Trygve Söderling

Claudine Monteil: De som älskade friheten. Berättelsen om Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs livslånga förhållande (Les amants de la liberté, 1999). Övers. Elisabeth Zila-Olin. Norstedts 2002, 300 s.

Relaterat:

▶︎ ”Moral är andras åsikter om det rätta”. de Beauvoir och Sartre – århundradets kärlekssaga 2 (Hufvudstadsbladet 2010)

▶︎ Den andra de Beauvoir. Postumt publicerade brev förändrar bilden bl.a. av de Beauvoirs lesbiska förbindelser (Essä, Hufvudstadsbladet 17.3.93)