2010 • Essä i Hufvudstadsbladet

---

Århundradets kärlekssaga: de Beauvoir – Sartre

1. Simone och Jean-Paul älskar varandra, men bägge vill älska också andra. Gärna öppet. De är filosofer i teori och praktik. Simone inleder ett förhållande med Olga, sin elev. Också Jean-Paul börjar passionerat åtrå Olga, men får nöja sig med hennes syster Wanda, eftersom Olga föredrar Laurent Bost. Nu råkar också Simone sedan ett tag älska (med) Bost, men det borde Olga inte få veta. Hemliga kärleksmöten, komplicerade arrangemang, dubbel bokföring, dubbla tidtabeller, vackra lögnaktiga brev, skvaller i kvadrat och kubik…

Lägg till detta ytterligare en drös relationer och komplikationer, låt åren gå, låt scenen växa runt världen, och man kan fråga sig vilken skillnaden är mellan två seriösa filosofers privatliv och värsta tv-såpan.

Ändå är Simone de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres snåriga relationsnystan knappast världsrekord i trasslighet – det vore nog att undervärdera resten av mänskligheten.

Däremot hör just deras till synes hopplösa härvor av kärlek och sex till världens mest bokförda – t.ex. Åsa Moberg (som själv bidragit med essän Simone och jag, en av de bästa i ämnet) har frågat sig om det överhuvudtaget finns en mera dokumenterad människa i historien än Simone de Beauvoir.

Bokföringen skötte de själva med något som liknar mani: självbiografiska romaner och noveller, de Beauvoirs berömda memoarer, privata dagböcker och brev… och även om redan memoarerna i sin tid var skandalöst utlämnande, sin tids Tikkanen och Tikkanen, har ändå gapande luckor, det ute-lämnade, öppnats varje gång en bunt nytt, privat, ofta påstått borttappat material kommit i ljuset efter parets död 1980 och 1986.

Att de Beauvoir till exempel hade många och viktiga lesbiska förhållanden var något hon själv aldrig kom ut med under sin livstid. Också flera av parets ’strejta’ affärer hölls i dunklet; många av föremålen var gifta, många betydligt yngre, så skälen för tystnad var lättbegripliga: de levde.

Lorànt Deutsch och Anna Mouglalis som Sartre och de Beauvoir i Ilan Duran Cohens TV-film Les Amants du Flore (2006)

 2. En generation senare finns här alltså en nisch. Det är nu möjligt berätta århundradets kärlekssaga en gång till, utfylld med mer av det gömda; kanske också med den utomståendes objektiva blick. På senare år har vi fått två brittiska biografier – eller dubbelbiografier, där just paret SdB-JPS står i fokus. I grunden följer de de Beauvoirs memoarer, ofta ord för ord (det är litteraturens kraft), men de kan också tvivla. 2006 kom Hazel Rowleys Tête-à-Tête. The Lives and Loves of Simone de Beauvoir & Jean-Paul Sartre, två år senare Carole Seymour-Jones A Dangerous Liaison (svenska En farlig förbindelse, 2009).

Hazel Rowleys bok kompletterar bilden, ofta övertygande. Det framgår till exempel att den unga de Beauvoir minst tre gånger nobbade Sartres giftermålsanbud. Man kan diskutera varför – sexuellt debuterade hon med en annan man (till skillnad från vad hon hävdar i självbiografin). Åtminstone talar det här ganska tydligt mot den gamla spekulationen att de Beauvoir ”egentligen” alltid ville gifta sig med Sartre, och bara för att få behålla honom fogade sig, som en lydig flicka, i hans polyamorösa kontrakt om öppna relationer.

Där Rowley på sina 350 textsidor ger en i stort sympatiserande komplettering och uppdatering av de ”passionerade, fritänkande existentialistfilosof-författarna”, syftar Seymour-Jones 500 sidor klart till något mera kontroversiellt: snarare än korrigera vill hon krossa myten. Titelns ”farliga förbindelse” syftar förstås på Chloderlos de Laclos klassiker Les Liaisons dangereuses, om djävulska kärleksspelare (1782, filmad bl.a. som Valmont). Sartre och de Beauvoir är underförstått romanens vicomte de Valmont och markisinna de Merteuil – grymma, cyniska, intriganta libertiner.

Seymour-Jones perspektiv är ett besviket fans. En som ännu minns sin beundran, men som kantrat över och nu spårar mörka hemligheter och svek överallt. ”Hemska människor” rubricerade Pia Ingström en kort Plock&fynd-text i Hbl när boken kom ut: ”paret Sartre-de Beauvoir avslöjas som känslomässiga psykopater”. Det är precis den bild Seymour-Jones vill åstadkomma, och givetvis väcker hennes mothårsläsning intresse. Finns inte t.ex. i de Beauvoirs memoarer, trots ovanligt öppenhet, också en klar dragning till att för sakens skull framstå exemplarisk? Bli ikon?

Les Amants du Flore

3. Att läsa Seymour-Jones ger mig både ny information och ny irritation. Det är OK att hon drar fram radarparets missbruk ur skuggorna: alkohol, tobak och knark, det visste vi redan, men också missbruk av människor och idéer. Men när man tittar närmare i fotnoterna inser man att hennes underlag ofta är olovligt tunt. Då har hon i stället lappat på med insinuationer och textarrangemang. Massor av guilt by association.

I den här boken går det liksom inte att göra rätt om man är de Beauvoir och Sartre: har de inflytande så är de maktgalna, är de öppenhjärtiga så skadar de mänskor, är de tvärtom diskreta så är det också ett svek. Visst är det en märklig samling paret omger sig med, ”familjen” av med tiden allt trasigare kvinnor som inväntar Sartres besök enligt inrutat veckoschema. Tragiskt? Komiskt? Men kan man så säkert säga att de alla mått bättre om de slängts på soptippen när passionen avtog? Är det till och med tänkbart att också de fick ut något av förbindelsen, vid sidan av Sartres sedlar?

1965 adopterar 50-åriga Sartre 29-åriga Arlette Elkaïm, bland annat för att hon som algerisk jude inte ska riskera deportation. Seymour-Jones kallar kapitlet för ”Sveket”. Svek mot de Beauvoir, som antas gå miste om de litterära rättigheterna. Men varför borde hon ha fått dem, frågar sig läsaren – Sartre och hon var nästan jämngamla. Varför just detta perspektiv på en komplex fråga?

Och när Sartre 1964 avböjer Nobelpriset i litteratur så är det naturligtvis resultatet av en djävulsk kommunistkonspiration, av den ”honey trap” KGB planterat i form av den ryska tolken Lena Zonina, som Sartre blir kär i. Varför inte. Men är det ingenting annat?

4. En så hårt vinklad biografi som Seymour-Jones väcker två frågor. Dels: hur man ska leva, hur kan man leva, alla biografiers fråga. Var SdB/JPS-modellen någonsin möjlig, eller kanske bara (Pia Ingström:) ”ungdomlig arrogans, ytterst sen emotionell mognad, blandad med stora doser av fransk antisemitism och elitism”? Idag när polyamori diskuteras inte bara i Ny Tid (Nora Hämäläinen) utan också i mainstreamblad som VOLT och SvD (Julia Wiraeus) kunde det berömda existentialistparet vara ett självklart case. Kanske varnande, kanske förbluffande – men genom sin enorma och reflekterande självdokumentation definitivt områdets klassiker.

Den andra frågan som läsningen av Seymour-Jones antibiografi öppnar är: hur moraliserande kan historieskrivning vara, för sitt eget bästa? Och följdfrågan: är moralen så självklar?

Att lystet plundra två intensivt skrivande mänskors romaner, memoarer, privatbrev och intima dagböcker på deras bästa formuleringar, på lokalfärg och drama; att citera dem ymnigt, ofta utan citationstecken, som om man själv varit med: ”Simone kände sig…” (t.o.m. förtroligt kalla dem vid förnamn!); att samtidigt systematiskt insinuera de värsta motiv och brister hos sina karaktärer; och att göra allt detta i moralens namn – var slutar det vara biografi, var övergår det i inkvisition?

OK, den unga ”Simone” förförde unga elever och lät ”Jean-Paul” överta dem. OK, trasslet med parallella kärlekar var ibland destruktivt. OK, den annars så kritiska Sartre närmade sig i ett skede kommunistpartiet (fyra år, 1952-56). Och så vidare. Allt det här kan stötas och blötas – och har stötts och blötts i litteraturen. De förförda kvinnorna, påfallande ofta judiska förresten, förblev påfallande ofta vänner för livet. De flesta av männen likaså. Kommunisterna var som enda parti emot Frankrikes Vietnamkrig och USA:s kemisk-biologiska krigföring i Korea. Ryskan Lena Zonina skrev rapporter till KGB, för att hon måste – men att som Seymour-Jones tvärsäkert ”veta” att detta ”aldrig föll Sartre in” (för att han inte frågar henne ”är du agent?” i sina brev?) är väl ändå att överskatta sin röntgenblick en smula?

Les Amants du Flore

5. Efter en överdos Seymour-Jones uppskattar jag ännu bättre den generösa energin i Annie Cohen-Solals klassiska Sartre-biografi (1985, på svenska 1987). Så vitt jag kan se sopar inte heller hon undan pinsamma fakta. I förgrunden står ändå komplexiteten i varje situation: där Seymour-Jones ser ren ondska eller naivitet ser Cohen-Solal en problematik, där det ibland går rätt, ibland fel. Hon ställer frågor, håller tolkningar öppna.

Vad får Carole Seymour-Jones att så tvärsäkert tro att hennes underförstådda värderingar delas av hennes läsare? Är vita och grå lögner alltid fel? Är det alltid bara SdB-JPS som är politiskt blinda, moraliskt blinda, erotiskt blinda? Ja: de utnyttjar sin attraktiva intelligens, kanske glupskt. Ja: de krossar liv och hjärtan där de drar fram. Ja: de skvallrar med varann om sina erövringar, ljuger för dem, ljuger för varann, ljuger kanske för sig själva. Men är detta nu så unikt för, och avskräckande från, just den polyamorösa lajfstajlen?

Finns det inte alltid hemligheter och svek? Är den som enligt nåt kriterium levt hundra procent moraliskt automatiskt god? Vi behöver inte ens tänka på alla kristna pedofiler, alla monogama kvinnomisshandlare. Förfaller inte skrämmande många ”moraliska” mänskor till kärleklöshetens, ljumhetens, fantasilöshetens synd? Varför antar vi att de rena fasadernas mänskor lever rätt? För att de inte skriver dagbok?

Man frågar sig om det över huvud taget har funnits någon – för att inte tala om någon intressant person – som inte med Seymour-Jones selektiva teknik skulle framstå som ett monster. I sin misantropi är det som om hon gav röst åt alla anonyma webbskribenters lättköpta raseri och hat mot allt som enligt dem inte är ”normalt”. Ett hat som de Beauvoir och Sartre i och för sig var vana vid redan i livet. Jämsides med beundran kom dödshot och exkrementer i posten, Vatikanens fördömande av de Beauvoir, OAS-bombningar av Sartres bostad.

Les Amants du Flore

6. Liksom i folksagorna har vi dessutom, som extra graverande faktum, Sartres påstådda fulhet: han var kort, vindögd, halvblind. Någon amerikansk senator tas av Seymour-Jones som sanningsvittne på att han var ”den fulaste människa som funnits”. Att alla dessa vackra, intelligenta kvinnor attraherades och fascinerades av honom, valde att ha livslånga förbindelser som de visste att de delade med andra – det framstår hos CS-J som ett tecken på någonting extra monstruöst och moraliskt ruttet. Grodan blev ju inte ens prins efter kyssarna.

Vi har också den förment feministiska dubbelmoralen att medan Sartres många kärlekar är abnorma och macho ses de Beauvoir som en kvinnofrihetens förkämpe när hon gör exakt likadant. För hon är ju vacker? Eller är hon kanske förledd (eftersom hon ”bara är kvinna”?) att kopiera Sartres beteende, kanske som en ”hemlig protest”, för ”egentligen” ville hon ju inte skriva böcker utan fixa mat, man och barn. Besynnerligt många kommentatorer, också kvinnliga, anser sig ”veta” att de Beauvoir bara lurade sig själv hela tiden. En ganska märklig ”klarsyn” hos folk som samtidigt anser sig hävda kvinnnans rätt att välja, att vara subjekt i sitt liv.

Les Amants du Flore

7. Sartre och de Beauvoir vill slippa relationshyckleriet, vara öppna om allt, och de vill avskaffa svartsjukan. Det är åtminstone projektets officiella linje. Idén om öppen ’otrohet’ är en integrerad del av deras existentialistiska hållning: allt mänskligt beteende, alla passioner, är värda att utforska, leva ut, reflektera över. Och är inte svartsjuka en borgerlig fördom?

Kanske man kan jämföra med ett torg där det hör till saken att pruta, överdriva och ljuga; alla vet att man gör det. Det torget är kärlekslivet i verkligheten, och SdB-JPS vill erkänna det. Problemen uppstår när dumma turister kommer och kräver fasta priser, absolut äganderätt och sex bara med kärlek. Turisterna är vi, de sanningstroende, vår protestantiska etik.

Självklart fungerar det inte. Ingetdera systemet fungerar. Också de polyamorösa tvingas ljuga dubbelt, hyckla tredubbelt, om inte annat så i skarven mellan systemen. Och åtminstone de Beauvoir verkar ofta svartsjuk så hon spricker.

Men bevisar det att ”de” har fel och ”vi” rätt, eller är det snarare ett uttryck för den komplexitet som finns i alla relationer, särskilt med flera än två inblandade, och som gör att man alltid har ”fel”?

Inte minst får man genom biografierna en uppfattning om hur otroligt jobbigt det måste vara, det här med avancerad polyamori. Don’t try this at home är känslan.

Les Amants du Flore

8. Vad blev kvar? Skönlitteratur och filosofi. Tidskriften Les temps modernes. Viktig opinionsbildning mot Frankrikes kolonialkrig i Algeriet, mot USA:s i Vietnam. Sartre på höjden av berömmelsen världskänd intellektuell, kanske den sista vars ord vägde nästan obegripligt tungt i kalla krigets delade värld. ”Vi är dömda till frihet”. Existentialism och marxism som råkar ur modet när 1960-talets strukturalism och poststrukturalism tar över scenen. Är Sartre död? Med filosofer är det svårt att säga; saker går runt och 100 år är ingenting.

Simone de Beauvoir, som konkretiserar samma Heidegger-inspirerade tänkande som Sartre, på genus: Det andra könet (1949), bokstavligt översatt Kön två – feminismens das Kapital: känd av alla, läst av få, förstådd av färre. Anti-essentialismen, ”man föds inte till kvinna, man blir det”, förstår ändå alla.

I populärkulturen framstår de Beauvoir idag som ”segraren”, drottningen; därav också ivern att postumt skilja henne från den där otäcka Sartre. Att en livslång och (på sitt eget sätt) oerhört trogen relation man-kvinna kan ha annan grund än sex, nämligen tänkande, tycks fortfarande vara ett nästan obegripligt tabu. (Erotiken upphörde snart, de var aldrig gifta, bodde aldrig ihop, och speciellt sårade verkar anglosachiska biografer vara över att de Beauvoir självklart föredrog Sartres och Paris intellektuella och polyamorösa miljö framför den amerikanska författare, Nelson Algren, som hon också älskade djupt).

Tills döden skiljer oss åt: paret som inte var ett par, som roades av att vid statsbesök behandlas som man och hustru, vilket de inte var och ändå var, i en kanske djupare mening än de flesta – det paret skulle eftervärlden vilja separera. Och åtminstone där går Carole Seymour-Jones mot strömmen: åtminstone deras samhörighet bejakar hon. För de är ju bägge lika onda, besatta, possédés. I sin djävulskhet hör de ihop.

 
Sartre, Boris och Michelle Vian, de Beauvoir

9. ”Moralen det är andras åsikter om det rätta”. Det låter som en Sartre- eller de Beauvoir-sentens, den kunde t.ex. komma ur den senares filosofiska essä För en tvetydighetens moral (1947, svenska 1992). Den verkar också eka av en välkänd replik i en Sartre-pjäs, ”Helvetet – det är de andra”. Nu är det ändå Hjalmar Söderberg, i Doktor Glas från 1905 (för övrigt Sartres födelseår) och Söderbergs kontext är, med flit, skakig: en fiktiv giftmördares försvarstal.

Ändå en påminnelse om att moralisk panik – till exempel av den biografiska art som Carole Seymour-Jones odlar – är en rea-produkt så länge den gäller ”de andra”. Den är faktiskt väldigt enkel, billig, tacksam och praktisk. Ända tills man en dag själv står inför ett moraliskt val, och kanske till och med väljer ”omoral”.

Det är när valet inte gäller andra, utan en själv, som man börjar förstå att moral varken är skitbillig eller underbart enkel. Man föds inte moralisk – man blir det. Eller så inte.