’Lacanska’ läsningar av Södergran, Frostenson, Tove Jansson…

Ur könets ljus

Det intressanta med hatifnattarna i muminböckerna är ju att de är så mystiska, man vet bara att de dras till åska och elektricitet och att de seglar omkring i flockar och lever, som det heter, "dålighetsliv".

”På den tematiska nivån”, skriver Ebba Witt-Brattström i en text om Tove Jansson, "representerar dessa kondomliknande varelser den icke domesticerade delen av [mumin]pappans sexualliv och därför censureras hans eskapader med hatifnattarna i memoarerna i enlighet med muminmammans önskan: ’Streck, streck, streck … (Men roligt hade jag.)’"

Men också mymlornas sexliv tar sej anarkistiska uttryck, noterar Witt-Brattström, och ”här går Tove Jansson i polemik med Freuds uppfattning att libidon är manlig”. – ”Snälla mamma, har du gjort nya nu igen” beklagar sej Mymlans dotter när hon presenteras för sitt artonde eller nittonde lilla småsyskon. En mymla är alltså en ohämmat promiskuös person, och enligt en anteckning av Tove Jansson själv betyder "att mymla” samma sak som ”att älska” på ”en viss finlandssvensk slang”.

Det är förstås skikt som de här som gör Muminsviten till så utpräglade vuxenböcker, trots att man också som barn tyckte om dom. Den speciella kryddan i Tove Janssons muminsamtal med läsaren är att en massa lite tabubelagda saker sker tillsynes oskyldigt, framför ögonen på ett barn, som tycker det är helt självklart t.ex. att somliga varelser är homsor – vad nu det kan vara för figurer.

Samtidigt som Mumin infantiliseras i TV, kommer det alltså nu ut allt ’vuxnare’ analyser av urtexterna, Tove Janssons böcker. Nyligen var det teologen Barbro K Gustafssons doktorsavhandling om post-mumin-böckernas homosexuella motiv och om filifjonkors problem (se rec. i Ny Tid 4.3.) Och nu senast alltså en psykoanalytiskt inriktad uppsats i Ebba Witt-Brattströms essäsamling Ur könets mörker.

Witt-Brattströms djärva tes är att hela muminvärlden är en sublimering av ett slags primalscen som finns beskriven i en novell i Bildhuggarens dotter: dottern är lyckligt insnöad i ett hus tillsammans med sin mamma, dom går omkring i nattlinnen hela dagarna och leker björnar. Idyllen i dalen står alltså för en modersbundenhet, som riskerar att bli alltför stor och kvävande och först i den sista muminboken, Sent i november, lyckas homsan Toft analysera sej ut ur den – för övrigt samma år, 1970, som Tove Janssons riktiga mamma dör.

Själv skulle jag här, apropå insnöade hus, ha dragit in boken Trollvinter. För det är ju där Tove, eller Mumin, redan 1957 hittar ett slags alternativ modersauktoritet, Too-Ticki, hon som är vaken under vintern medan mamman sover och som inte går i nattlinne utan i tröja.

Är det sen ett bevis eller ett motbevis? Det viktiga är att Ebba Witt-Brattström genom hela sin bok slänger fram tolkningar som känns djärva och öppnande, att hon alltid skapar en stark lust att diskutera vidare.

Vid sidan av Tove Jansson visar hon hur det analytiska och feministiska greppet kan kopplas på den heliga Birgitta på 1300-talet – hon med de sex-religiösa visionerna där det kan talas om påven som om ett barn som man ammar – eller på Katarina Frostensons diktvisioner på 1980-talet av den styckmördade Catrine da Costa, där biskopen-påven Esaias Tegnérs tal om det rättas seger blir pladder i vinden.

Ur könets mörker vinklas också nya aspekter på Edith Södergran. Ebba Witt-Brattström hör till dem som har protesterat mot Ernst Brunners bokstavliga in-korpo-rerande av Edith i vad hon ser som en begränsande manlig sex-diskurs. För henne framstår en annan mans, Gunnar Ekelöfs, poetiska avståndsförälskelse i Edith som mycket mera androgyn och produktiv. Som uppsatsen heter, Gunnar + Edith = sant.

Brunner hör för Witt-Brattström väl snarare till den deprimerande linje som hon ger en smocka i föredraget ”Hur Lars Hård blev Lars Mjuk” – om hur envist de manliga svenska proletärförfattarna genom tiderna har råddat ihop klasskamp med privat könskamp. Motivet med arbetarkillen som ’besegrar’ och slänger bort en överklasskvinna fanns förresten redan i Fröken Julie och mellan Strindbergs Jean och Ulf Lundells Jack verkar tyvärr ingentig ha hänt.

Det här är så att säga vanlig rejäl feministisk litteraturkritik, men det roliga med Ebba Witt-Brattström är att hon både är politisk och använder sofistikerad fransk teori, fr.a. Jacques Lacan och Julia Kristeva – både när hon skriver om handfasta populära författare (hennes avhandling om Moa Martinson finns i pocket) och på kvinnor som ofta har setts som lite svåra och vansinniga och äckliga, kanske isynnerhet av oss män – Birgitta Trotzig är ett exempel. Det märkliga är ju att äckliga kvinnliga författare ofta anses äckligare än äckliga manliga författare som är äckliga på ett intressant sätt (Sartre, Gide, Bataille, de Sade…) – åtminstone när kritiken, tolkningsföreträdet, innehas av män.

Nyttan med EWB:s feministiska, psykoanalyserande, ’symptomatiska’, läsningar är de nya vinklar och skikt de öppnar upp – att de verkligen ger ett skjut åt fantasin. En risk är förstås sen att litteraturmänskor med dåligt självförtroende nu igen absolutiserar tolkningarna, i sin stora respekt för allt som ’riktiga’ forskare i andra branscher sysslar med, igen tar t.ex. psykonauternas sagor alltför mycket på allvar. D.v.s. gör om efterkrigsmisstaget med den okunniga respekten för naturvetenskaperna (som byggde på en vidskeplig bild av ’exakthet’ och tillförlitlighet som dom som verkligen kan saken inte alls upprätthåller). Minns att EWB själv kallar t.ex. sin ’symptomatiska’ Tove Jansson-läsning ’hårdhänt’ och att det som hennes psykoanalytiska inspiratörer – Freud, Lacan, Julia Kristeva – sysslar med ju också är en sorts sagor, metaforer (den roliga men också absurda sagan om kastrationskomplexet, om abjektionen, om språket som avskiljandet från modern…). Hellre än att fråga om de här historierna verkligen har ’hänt’ i ett liv eller en bok borde man se dom som raster som om dom är bra kan få dej att se mönster du annars missar. T.ex. just för att du är man eller kvinna.

På tal om det här kan jag själv bidra med ett citat om Edith Södergran från hennes samtida konkurrent, Jarl Hemmer, som spådde att den stora massan av läsande mänskor alltid kommer att stå ”oförstående och ruskande på huvudet” inför Södergrans diktnings ”förtrollade trädgård” … ”Någon de mångas folkpark skall den väl aldrig bli, därtill är den för full av skrämmande skugga och svidande ljus, av snärjande slingerväxter och blommor med sjukligt främmande doft”.

Så långt alltså mannen Jarl Hemmer år 1937. Han fick både fel och rätt, men det är lite som när Ebba Witt-Brattström skriver om vår samtida Mare Kandre: ”läsare som en gång varit små flickor upplever… en plågsam men understundom stark hemkänsla. Manliga läsare tror sig nedstigna till en ännu outforskad krets i Dantes Inferno”.

Nu kan man apropå Inferno säga att Dante eller vem som helst säkert hade lärt sej ännu mera om himmel och helvete om hans guide, Vergilius, hade varit kvinna. Tyvärr skrivs den akademiska litteraturhistorien fortfarande av män, om män, trots att det i första hand är kvinnor som läser böckerna, ofta också skriver dem. Men förstås håller Ebba Witt-Brattström på att rätta till saken som svensk redaktör för projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria i fem band som ska börja utkomma i år.

Vad som oroar mej är vem som nu ska följa ut logiken och skriva om männens litteraturhistoria, som idag vilar kvar i könets mörker av glatt omedveten machismo. Ebba Witt-Brattström ger blixtbilder av hur belysningen kunde förskjutas, hon visar att feminismen är ett fruktbart grepp och det var ju också Eva som hittade på det här med kunskapens frukt, med resultatet att vi alla slängdes ut ur den manliga gudens Paradis som antagligen bara han själv tyckte att var ett jättetrevligt ställe.

Trygve Söderling