Kodord Södergran

– Holger Lillqvist
i landet som är –

1. KICKEN. Holger Lillqvists färska Södergran-avhandling (se hans lectio "Ultraisterna, Södergran och Hemmer" i Nya Argus 2 / 2001) sätter en ny intellektuell standard för Svenskfinland. Det känns motiverat att göra åtminstone några anteckningar till kolossen Avgrund och paradis, en Kaba-sten på 500 sidor som vi under de följande decennierna ofta kommer att vilja vallfärda till med skräckblandad vällust.

2. JÄV. Det är omöjligt att låta bli att skriva om Avgrund och paradis. Men först då en personlig jäv- eller dopingutredning. Lillqvist är för mig en deltidsbekant som jag slumpvis ser kanske fem gånger per år. Byta ett ord eller två vid kopieringsmaskinen.

3. EN REAKTION. ”Sluta såga sönder Södergran” hette ett inlägg på Hufvudstadsbladets kultursida under rubriken ”Kulturdebatt” (1.3.01). Två ”Edith Södergran-fans sedan 1940-talet” uttryckte missnöje med att poeten görs till ett ”feministiskt teorimonster och en av ständig könspolitisk seminarieverksamhet upptagen rödstrumpa (feminist)”. Formuleringarna var tagna ur Peter Lutherssons recension av Lillqvists bok (Hbl 25.2), visserligen missuppfattad: just det stället i Lutherssons text var en klumpig insider-hånfullhet, utan namns nämnande, mot Ebba Witt-Brattströms bok Ediths jag från 1997. Men några stycken längre fram hade Luthersson, Svenska Dagbladets f.d. kulturredaktör, sått tanken att också Lillqvists teoritäta bok pådyvlar objektet, poeten, invecklade filosofiska idéer:

”Hans Södergran får nämligen dessvärre också drag av teorimonster och seminarist. Titt som tätt får hon sitta fördjupad i luntor som hon kanske aldrig bläddrade i eller ens ägnade en tanke.”

4. FÖR MYCKET? Om jag förstår Luthersson rätt, menar han att Lillqvist reducerar poeten till en vehikel för sitt eget teoretiska egotrippande. Min egen bild är den rakt motsatta. Visst har man sett tungt teorimissbruk av det slag som Luthersson menar, men just Holger Lillqvist är inte den sortens diskursheroinist. I och för sig är boken en massiv inramning till de de fem diktare som står i särskilt fokus. Men dikten själv är inte hotad, utan sedd. Teorin är där för att öppna seendet, inte för att påstå t.ex. att Södergran själv i varje ögonblick gick och funderade på Kants transcendensbegrepp. (Och än sen om hon hade gjort det – hade det gjort henne till ett ”monster”?) Lutherssons släng liknar för mig kungens hjälplösa kritik av Mozarts musik i Milos Formans film: ”Too many notes”.

5. LÄROBOKEN. Själva boken ”Avgrund och paradis” är givetvis ett teorimonster, ifall man bara hade tänkt sig en avkopplande stund i hängmattan. Men då är vi snarare inne på läsarens planhalva. Den läsare som står ut med mera lärdom än han eller hon klarar av har här mycket att hämta. Läsarreaktioner som de i Hbl är däremot illavarslande, eftersom de tyder på att humanistisk forskning inte är speciellt bra på att förklara vad den gör. (En del inslag i kulturchef- eller Widén-debatten i Hbl för ett år sen pekade åt samma håll: att akademiker är hemska.)

6. BRÄNNA PÅ BÅL. Demoniseringen av intellektuella strävanden – i den mån såna nu finns – får flankstöd av börsnyheterna och en del rakryggade medborgare skulle tydligen helst bränna allt som luktar ”teori”, alltså tankar, på bål. I en värld där allt fast förflyktigas uppmanas litteraturforskaren att slänga den analytiska sågen, låt oss åtminstone ha våra kära diktare i fred. Förstås är protestanterna själv mängda med undermedveten teori, gammal teori, men den är de helt nöjda med. Svenskfinland är inte bortskämt med mera krävande tankar och Holger Lillqvists bok hamnar, som det undantag den är, genast i skottlinjen.

7. FÖRST SOM SIST. Att se Edith Södergran inte som den första utan som den sista är den kanske enklast kommunicerbara tesen i Avgrund och paradis. Variant: inte (enbart) den första – modernisten – utan (också) den sista romantikern. Det som kan låta som ofruktbar definitionsexercis (i stil med att räkna änglarnas revben) visar sig vara en viktig ”öppnare”. En öppnare av det slag som kan ladda en läsning, ett forskningsprojekt.

8. ÖPPNAREN. Om något måste ”öppnas” tyder det på att det varit ”slutet”. I det här fallet: förbindelsen bakåt. Viktigt och en smula pikant är Lillqvists påpekande att bl.a. Rabbe Enckell, när han skrev om Södergran, med- eller omedvetet undvek de symbolistiska spår som ledde fram till Södergran – av den enkla anledningen att de spåren skulle ha lett fram också till honom själv. Istället för den konservativa litteraturgurun Harold Blooms term anxiety of influence borde man kanske här tala om anxiety of revealing the influence.

9. MAKE IT NEW. Samma mörkande ägnade sig Hagar Olsson och Helena Södergran, poetens mor, åt när de förnekade alla slags inflytanden från t.ex. romantik eller ryssar. Det är begripligt att den grupp av outsider-författare som ultra/quosegoisterna var grep den feta chansen att konstruera sig – och småningom ”modernismen” (länge var termen ”expressionism”) – som något fullständigt nytt och oerhört, ett brott med alla traditioner. Nyheter var ju på modet, på den tiden – film, socialism, telefoner och k-pistar – och det hade varit riskabelt att verka ny bara sådär halvhjärtat.

10. BACKA UR KÄTTEN. Här ansluter sig Lillqvist alltså till den rådande trenden att – i viss mån – ”dekonstruera” modernismen. Eller, vilket kanske är samma sak, göra det klarare hur ”konstruktionen” gick till när det begav sig. Johannes Salminen kritiserade redan på 60-talet det raseri med vilket Hagar Olsson försökte ”skydda” Södergran från Jarl Hemmer. Uppfostrade som vi är med en modernistisk segrarnas historia ”vet” vi att Hemmer hörde till ”fel” läger. Men när Lillqvist backar filmen till den romantiskt-idealistiska bakgrund de hade gemensam, blir det förbjudna samförståndet helt begripligt. Södergrans förbluffelse över kollegernas distinktionspanik (”Varför gick Ni så lös på Hemmer? Intresserar mig i högsta grad att veta.”) bär på ett viktigt budskap. Konstruktion kräver distinktion. Konstruktionen av ”modernismen” krävde sina offer. Men Södergrans ur Diktonius’ och Olssons synvinkel otaktiska Hemmer-diggande påminner oss om hur skakiga alla ism-byggen är. Särskilt innan de blivit självuppfyllande och grinden till grupp-kätten slagit igen.

11. AVFÖRTROLLNING. Spår har alltså sopats igen, med modernistiska kvastar. Är hela modernismen bara en bluff, en ”konstruktion”? Det säger ingen, troligen kan vi leva någorlunda väl med också detta virriga epokbegrepp. Däremot kan en mindre absolut, ursprunglig och ”magisk” bild än modernisternas självförståelse (liksom en mindre ”finlandssvensk” bild) ge utdelning, öppna upp andra kvaliteter än de som hittills pekats ut. En viss ”avförtrollning” (Entzäuberung) kan vara vägen till en ny och djupare förtrollning. Holger Lillqvists hemska ”söndersågning” kan också försvaras som rekonstruktion. Ifall den behöver försvaras.

12. RUBRIKEN. Undertiteln till ”Avgrund och paradis” är nästan lika lång som boken är tjock: ”Studier i den estetiska idealismens litterära tradition med särskild hänsyn till Edith Södergran”. Även om Södergrans namn på pärmen liksom i sista sekunden fått några diskreta procent större typgrad än resten av den texten, står hon logiskt sett ändå sist. ”Idealism” och ”tradition” är huvudorden, med Södergran först på bronsplats – om också ”med särskild hänsyn”. Det förbluffade kanske oss som länge haft för oss att Lillqvist ”håller på med Södergran” (som det så vackert heter). Varför berättade han aldrig att han i själva verket håller på med den estetiska idealismens litterära tradition?

13. FEM FINNER EN SKATT. OK, det berättade han säkert, det var bara ingen som hörde på. Och titeln är inte helt omotiverad: det är en bredare flod än de flesta Lillqvist styr ut på ombord på m/s Södergran. Halva färden, halva boken går långt uppströms, till källor som Moritz, Kant, Schiller. Den estetiska idealismen tornar här upp sig (ytterligare tornad av Schopenhauer plus Nietzsche som Södergran bevisligen läste), ett jättelikt moln med påskriften ”DET SUBLIMA”. Men andra halvan av boken, av resan – och det är lika viktigt – tar oss förbi Raivola, neråt floden, till södergrandiggarna Björling, R.R. Eklund, Gunnar Ekelöf och Harry Martinson. Fem finner en skatt: fyra män, alla (som det det visar sig) med ett mycket aktivt förhållande till en och samma kvinna. Och beaktar man några andra av bokens huvudfigurer – t.ex. Stagnelius, Lukács och Hans Ruin – är man snabbt uppe i sju, som i sagan om Snövit.

14. POLITIK. Peter Lurherssons kritiska tråd i recensionen, den om ”teorimonstret”, ledde vidare till politik: stupar inte den estetiska idealismen, tema för Lillqvist och fascination för Södergran, snabbt mot folkförakt, förakt för svaghet och en Übermensch-attityd? Luthersson ställer alltså frågan som om han just kommit på den och Hbl-läsaren ges intrycket att där fick Lillqvist minsann något att fundera på:

”Jag menar att Lillqvist tenderar att underskatta eller smussla undan ett aktivistiskt drag hos Södergran. […] Här dväljs något obehagligt. Till det tidstypiska hos Södergran hör protofascism.”

Läser man däremot avhandlingen, så är dikt och politik-problematiken inte alls undangömd; i den andra halvan av boken kan den till och med kallas ett ledmotiv. Molnet Det Sublima börjar efter världskrigen misstänkt likna kanonrök – kanske t.o.m. ett svampmoln – och de fyra manliga efterföljarna brottas alla, på var sitt sätt, med att hantera den estetiska svetslåga de själva både dragits till och svett vingarna på. Ett av lågans namn är för dem Södergran.

15. HYBRISPOESIN. Det sublima och transcendenta hade visat sig vara en effektiv drog – kanske också en smärtstillande, åtminstone i Södergrans fall – men frågan var om man kunde rekommendera den för allmänt bruk. Skulle inte folk missförstå poeternas visioner – ”hybrispoesin” (Ekelöf) – och börja tillämpa dem också i verkligheten? ”Sångens anda är kriget”, skrev Södergran stolt. Men kan man isolera det poetiska språket till det transcendentas tänkta sfär – ”det där var ju bara inompoetiskt”? Hamnar inte sångerskan, hur hon än vänder sig, snabbt i ett ansvar för det verkliga kriget? Inte så att Septemberlyran skulle ha ersatt Fänrik Stål i militärakademin – till det är den alldeles för utflippad – men frågan om det som Luthersson kallar Södergrans protofascism tränger sig självklart på, i en tid där andra värderingar åtminstone skenbart är officiella och Jürg Haider bojkottas av EU. Starkast hittills trängde den sig på i Tua Forsströms kritiska Södergran-essä ”Den heta villan” i antologin Författare om författare (1981):

”Om man vill tänka den tanken, tvingas man nog med tungt hjärta inse att Ediths inutitivt tillkomna tankediktning ligger närmare till hands att användas i fascistiskt än i demokratiskt syfte. Till råga på allt hade hon sitt vilda handlingsbehov, hon ville ingripa i världsskeendet, ’tog på sig sin del av ansvaret för mänsklighetsutvecklingen’ (Hagar). Undrar hur hon hade varit rustad att följa ’mänsklighetsutvecklingen' i Europa femton år senare?”

Holger Lillqvist är förstås alltför kunnig om tid och idéklimat, alltför historicerande för att skriva sina författare den moralen på näsan. Men att som Luthersson tro att frågan om politiken drar mattan under hans bok är rena yxskaftet.

16. SKÖNA BRASOR. På ”södergranklubbens” (Björling, Ekelöf osv.) gemensamma agenda stod nämligen faktiskt – som Lillqvist formulerar saken – ”romantikens successiva avveckling av måttlösheten”. Klubben sammanträdde inte, desto mera än att den litterära offentligheten kan sägas vara ett ständigt sammanträde. Men det är intressanta korn Lillqvist vaskar fram ur respektive diktares publicerade matcher med Södergran som virtuell sparring partner. Ofta förs de maskerat, som R.R. Eklunds giftiga fundering kring poeterna och kejsar Nero, ”du alla artisters stormästare”, i Grått och gyllene (1926, cit. efter Lillqvist):

”Sköna brasor tända också vi, och det är ej en hop fattiga maktlösa fångar som agera i de skådespel vi låta uppföra i våra ensamma kammare. Allt levande kött vrider sig stönande i lågorna, och darrande av iver lägga vi bränderna till rätta. Omkring höra vi det ropas: se världen är full av lidande, hjälp till att göra det mindre! Men vi le; hur skulle vi minska glansen och spänningen i livets enda värdiga skådespel.”

Södergran nämns inte här, men Lillqvist gör det helt rimligt att hennes dikt ”Apokalypsens genius” (”Brand, rök, lukten av bränt kött […] / Mitt är kriget”) kan vara ett av bollplanken för den eklundska satiren. Eklund såg med andra ord tydligt de ruttna konsekvenserna, men hans ruelse är ändå (liksom Ekelöfs och Martinsons) djupt solidarisk med den grund han hade gemensam med Södergran. ”Eklunds kritik mot den estetiska idealismen sker genomgående inifrån”.

17. PETTERSSONS AMBIVALENS. Argumentet blir inte sämre av att Södergran själv gick igenom en liknande ruelse, själv avvecklade måttlösheten. ”Ej heller vara ledsen för att det knappast mera kommer dikt av henne; det är ’synd’ nu, isynnerhet hennes egna saker”, som Diktonius rapporterade från sitt Raivola-besök i ett brev i mars 1922. Men också i de allra mest exalterade och nietzscheanska samlingarna finns faktiskt en ironi och dialektik inbyggd. Det är en grundläggande iakttagelse som Torsten Pettersson bokförde i en Södergran-uppsats 1995 och som han senast utvidgat i sin dagsfärska essäsamling Gåtans namn. ”Jag” i Södergrans dikter är inte ett och samma jag, snarare en rad roller eller masker. Och hon kan byta mask mitt i föreställningen, för effektens skull. Som Pettersson skriver (om Dikter, 1916):

”Bokens ’egentliga’ inställning är då inte det ena eller det andra: varken svaghet kamouflerad av retoriskt övermod eller självmedveten styrka tillfälligt dold av ett ögonblick av svaghet. Perspektivet är dubbelt, kontradiktoriskt spänningsfyllt. Motsatta hållningar undergräver varandra, men kvarstår ändå i ett prekärt vibrerande semantiskt tillstånd[…]”

18. EDITHS JAG? Det här är en på sitt sätt självklar poäng, och en god förklaring till att Södergran poesi bibehåller sitt intresse. Ändå har förvånansvärt många forskare rätt monomant riktat in sig på att hitta den enda och ”rätta” Södergran-positionen. Hitta Ediths jag, som titeln på Ebba Witt-Brattströms bok från 1997 löd – i singularis. Den ironiska och ofta oerhört roliga Södergran har därför glidit mellan fingrarna på uttolkarna, de har strandat med den av rollerna de tycker om och förträngt de andra. När hon t.ex. kallar sig ”tempelprästinna”och riktar en rad dikter till sin ”syster” kan det se ut som om den feministiska läsningen var tryggad. Men på andra ställen i samma samling saboteras en sån läsning fräckt, t.ex. av utropet ”Varen män!”.

19. FRÅN KVINNA TILL KVINNA. Receptionens skiftningar, Edith-bildens förvandlingar över tid är intressanta att följa. Pionjärforskarna Gunnar Tideströms och Olof Enckells (förresten mycket imponerande) böcker från 1949 har en i dag lättidentifierad bias; de bägge gentlemännen kände sig tydligt tvungna att göra Södergran till ett nog så genialt, men också impulsivt och anti-intellektuellt ”naturbarn”. Någon annan position för kvinnligt skapande än det spontana och oreflekterade fanns helt enkelt inte i till handa i deras föreställda genusrepertoar. Men som Boel Hackman påpekar i sin Södergran-avhandling Jag kan sjunga hur jag vill var Södergrans skenbara spontanitet ett hett eftersträvat ideal bland hennes symbolistiska (f.ö. manliga) förebilder: alla jobbade de häcken av sig för att verka vårdslösa. Den ”spontanitet” som Tideström och Enckell tolkar som ”kvinnlighet” är m.a.o. ett medvetet utlagt villospår – och T&E går på det så det smäller. Liksom Ebba Witt-Brattström betonar Boel Hackman nu istället den höga nivån på undervisningen i Södergrans tyska elitskola, dessa flickor var S:t Petersburg-intelligentians wannabees. Hos Brattström och Hackman blir Södergran med andra ord en mycket cerebral diktare, hennes Schopenhauer- och Niezsche-läsning framstår som så gedigen att man t.o.m. börjar fråga sig om hon själv alls tillförde någonting, eller om äran paradoxalt nog går till lärofäderna. Gemensamt för 00-talskvinnorna och 40-talsfabröderna är att Södergan-bilden underordnas var sin tidsbunden syn på genus. Snarare än poesi blir dikterna lästa som könspolitiska argument.

20. ÜBERWEIB. Den renässans som Nietzsche upplever bland feminister är över huvud taget en intressant tidsmarkör. I populärkulturen har filosofen förstås fått dystra konnotationer efter 1933, inte minst tack vare systern Elizabeths postuma förfalskningar. Det är liksom inte inne mera att prata om der Übermensch. Men på ett annat plan är tanken tvärtom ovanligt aktuell och närvarande i debatten, fast i halverad form. ”Överkvinnan”, die Überweib, utvecklar sina resurser, hon startar solarier, hon är gränslöst stark och okritiskt segerviss. Och det är här den ”starka” Södergran med sina macho-visioner tågar in – ”vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor”. I synnerhet mittperiodens Södergran med Septemberlyran, Rosenaltaret, Framtidens skugga (en alternativ titel var förresten Titanens handske).

21. NIETZSCHE TAR PLATS. De här södergrantextena – under 1960-talet obekväma i sitt uttalade förakt för verkligheten, de ”små” mänskorna och vardagens gråhet – finner en oanad resonans i 2000-talets Amelia-jargong. Kärnan i Nietzsches tanke, kvinnoreläad av Södergran, finner sin plats när kvinnan (som slagordet lyder) ska ”ta plats”. Med sin betoning av en omåttligt ”stark” och intellektuell Södergran är Boel Hackmans och Ebba Witt-Brattströms böcker nödvändiga korrektiv till den tidigare lungsotsromantiken och naturbarnsfantasierna. Ändå kan det, i den nyvaknade Pocahontas-yran, vara skäl att minnas att Södergran var annat och mera än en glättig girl power-klassiker.

22. GÅ OCH SOVA. Visst ger hon oss rader som är särartsfeministiska så det skvätter om dem: ”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli…”. Men som vi vet kan hon också inleda ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum”. Den mångfald av attityder, ironier och jag-positioner som dikterna prövar, inkluderar också ett vemod och en sorg som för de kvinnor som tar plats i klippekonomin eventuellt kan låta ganska o-chica. ”Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova…”

23. GODA VIBRATIONER. Holger Lillqvist är en tillräckligt driven och öppen lyrikläsare för att inte stanna vid den första bild, det första ”jag” som en dikt verkar uttrycka. Han polemiserar också diskret mot en del av t.ex. Witt-Brattströms mera enkelspåriga läsningar och föreslår kompletterande perspektiv. Dikten är inte för Lillqvist en rebus eller ett korsord att lösa en gång för alla, varefter den ”betyder” något (t.ex. att ”mannen är falsk”). Snarare är dikten då det ” prekärt vibrerande semantiska tillstånd” som Torsten Pettersson talar om. Det är synd att Lillqvist inte hänvisar till Petterssons uppsats eller odlar upp dess ”postmoderna” tanke om många, konkurrerande och motstridiga ”jag” eller ”själv”. För som Pettersson skriver, är det hos Södergran inte frågan om ”kast från den ena halvhjärtat omfattade livshållningen till den andra”, utan om en utstuderad, dialektisk metod. Själv tror jag att just den här dialektiska läsarten är det mest fruktbara sättet att ringa in Södergrans ”brahet”.

24. LITTERARITET. Av de tre senaste böckerna om Södergran – Witt-Brettströms, Boel Hackmans och Lillqvists – är Lillqvists den som känsligast kommenterar diktens litteraritet, ”hur det är gjort”-aspekten. Det beror på att han är den av de tre som har mest egentlig litteraturvetenskap under fötterna; Brattströms och i synnerhet Hackmans böcker är snarare litterär idéhistoria med dikter som övningsexempel. Nu är ju inte heller djup kunskap i filosofi och idéhistoria någon bristvara i Lillqvists avhandling – det hoppas jag att har framgått. Så det glädjande som händer är att ”söndersågaren” Lillqvist lyckas smälta samman textanalys med kontextanalys, ”form” med ”innehåll”, på en nivå som man annars sällan ser i det här landet. Bokens varje sida känns mogen och destillerad. Förskräckt inser man att där inte ens finns några tryckfel.

25. ÖVERLAPPNING. Södergran blir i Lillqvists händer ett kodord, ett bankkort som öppnar det stora perspektivet både bakåt och framåt. Att Ebba Witt-Brattström, Boel Hackman och senast Torsten Pettersson varit inne och lyft på samma konto märks inte ens som en brist: tvärtom kompletterar böckerna varandra. Lillqvist slår inte de andra ur brädet med den ”definitiva” Södergran-tolkningen. I sin recension i Hbl av Boel Hackmans Jag kan sjunga hur jag vill (10.12.00) antydde Michel Ekman att Södergran vid det här laget skulle vara ett ganska avgnagt hundben, som det ska mycket till för att hitta nya aspekter på. Ett par månader senare kom Lillqvists bok och var alltså detta ”mycket till”, även om Ekmans förströddhet inte heller i fallet Hackman var motiverad. Konstigt nog finns det inte ens mycket överlappning mellan Hackman och Lillqvist, trots att bägge uttryckligen rekonstruerar de filosofiska tonarter Södergran skrev i.

26. HACKMAN. Hackmans största enskilda ”fynd” är kanske betoningen av dels Schopenhauer (Olof Enckell gjorde 1949 mest av Nietzsche), dels den kontinuitet hon hävdar att finns genom författarskapet – inklusive ungdomsdiktningen, som hon tar mera på allvar än de andra. En brist, om man så vill, är att hon tenderar närma sig hela södergrantexten som som en slags homogen ordgröt, så att varje hänvisning till t.ex. ”viljan” blir ett bevis på att Schopenhauers Die Welt als Wille und Vorstellung (som Södergran läst) är närvarande. Vilken position tanken tar inom dikten, hur den poetiseras – eller helt enkelt frågan om det är en bra diktrad eller en dålig – hamnar i bakgrunden. I längden uppstår alltså känslan att dikternas idéer nog blir belysta men att de dräneras på sin estetik. Boken är långtifrån ett ”teorimonster”, ofta är den njutbar, men att materialet råkar vara just poesi framstår mera som en slump.

27. WITT-BRATTSTRÖM. Ediths jag av Ebba Witt-Brattström driver med stilistisk och polemisk briljans sin vision om en en helt ny och stark ”Edith”, en kvinnodiktare som märkligt nog missats av all tidigare forskning. I verkligheten står förstås också EWB på jättars axlar, kanske främst Birgitta Holms, men det är en aning motvilligt hon erkänner åtminstone de manliga jättarnas föräldraskap. Ibland blir särbehandlingen enligt kön påfrestande (Hagar Olsson – syster, Diktonius – unken; Eva Ström – intressant, George Schoolfield – galen). Men det uppvägs klart av de mycket levande kapitlen om t.ex. de ryska litterära miljöerna och om den krets av intellektuella europeiska kvinnor – Södergran var ju en sån – som drogs till ”kvinnohataren” Nietzsches tankar. Som helhet är ”Ediths jag” den klart fräschaste och mest inspirerande populariseringen av trender i den aktuella Södergran-forskningen. I bokpriset ingår en Volvo Amazon.

28. SPELA UT. Eftersom Witt-Brattström och Boel Hackman skriver så olika böcker i helt skilda genrer – essä respektive avhandling – är det en dålig idé att slå dem i huvudet med varandra. Ändå var det just vad Pär Hellström försökte göra i Upsala Nya Tidning. när Jag kan sjunga… kom ut. Underrubriken, ”Boel Hackmans moraliska och intellektuella seger över den högröstade arrogansen” var adresserad Witt-Brattström, som av någon utomvetenskaplig orsak tycks förblinda hälften av den akademiska världen i Sverige till vansinne. Den moraliske Hellström glömmer i alla fall att nämna att han själv på bokens första textsida avtackas i egenskap av handledare för den avhandling han recenserar.

29. SVÄRORDEN. I verkligheten kompletterar de tre böckerna som sagt varandra. Alla tre har också var sin kritiska udd. Ebba Witt-Brattström och Boel Hackman underkänner mycket i tidigare södergranforskning – Hackman för dess metod, EWB för dess genus. Witt-Brattström ser en ”manlig” konspiration mot den ”verkliga Södergran” och lösningen blir att byta ut forskarnas kön. Boel Hackman anklagar snarare den biografiserande metod som hos isynnerhet Tideström och Enckell stänger in dikterna i anekdoter och myter. Hon vill med rätta röka ut denna psykologiserande spekulationsforskning som hon menar att präglar också senare böcker, av t.ex. Ernst Brunner och Eva Ström. Svärordet i Boel Hackmans bok är ”biografisk-psykologisk”, och hon svär flitigt.

30. GLÖM? Hennes avbiografiserande strävan är sund, men kan också vetta mot fundamentalism. När t.ex. Ebba Witt-Brattström nämner Nietzsche som en ”fadersfigur” för Södergran är t.o.m. det för ”psykologiskt” för Hackman. I förlängningen liknar det här en bisarr reklamtext för Witt-Brattströms bok: ”Glöm bilden av den lungsjuka Edith Södergran som levde isolerad och skrev dikter”. 1900-talets litteraturvetenskap har mått bra av att sätta fokus på dikten; nykritiskt, idéhistoriskt, riffaterreskt, vad ni vill. Men hur långt kan man till slut helt ”glömma” livet och förtränga allt sorgligt? Är Södergrans ”svaghet”, sjukdom och deklassering, idag på något sätt pinsam för dem som (med rätta) vill framhäva hennes styrka?

31. LILLQVIST. Den kritiska udden i Holger Lillqvists bok å sin sida är (som sagt) riktad mot ”modernismiseringen” av Södergran, mot sågen som kapat hennes rötter i ”den estetiska idealismens litterära tradition”. Att biografisering är en skenväg till dikterna är däremot för honom så självklart att han inte ens ägnar någon möda åt att, som Hackman, röka ut den. De idealistiska temata han följer är många och går inte att göra rättvisa i en kort recensionstext, och det här är hur som helst inte en recension. Snarare intresserar det mig var Avgrund och paradis landar i forskningen och vad den gör för det intellektuella klimatet i landet som är. Kvantitativt är det förstås meningslöst att jämföra något annat med den här röda meteoritstenen, som snarare liknar ett livsverk än en avhandling. Till omfånget motsvarar den två eller tre ”normala” avhandlingar, men Lillqvist har nu en gång valt att sammanföra sina böcker, sitt Gamla Testamente (vägen till Södergran), sin Uppenbarelsebok (Lukács), sin Höga visa (Ruins Poesins mystik) och sina evangelier (Björling, Eklund, Ekelöf, Martinson – de fyra apostlarna).

32. BERGEN VANDRAR. Talar vi i stället kvalitet – och det borde man göra – är det uppenbart att den här boken i sin kombinationen av djärvhet och grundlärd grundlighet är en chockerande men positiv utmaning, med särskild hänsyn till dagens härjade humanistiska fakulteter. För att ge sista ordet åt Södergran:

Har icke denna skönhet legat död bland oss i tusen år?
Som jungfru Snövit sovande i sin kista av glas.
Vi hava vandrat över hennes näsrygg, vi hava trampat hennes ögonlock…
Nu hava bergen stigit upp och börjat vandra,
bärande solens förfärande boll som en lykta i handen.

Trygve Söderling

---

Publicerad i Nya Argus 3 / 2001

---