Vi är bedragare!

Kännetecknande för oss finlandssvenskar är inte att vi festar bättre, utan att vi fejkar mera.

En känsla att vi finlandssvenskar borde ha någon egenskap har börjat gripa omkring sig och kan ännu åstadkomma stor skada.

Det kunde gå an så länge våra s.k. hövdingar pratade om ”finlandssvensk identitet”, för i tiotals år brydde sej ju ingen om vad den där ”identiteten” i så fall kunde bestå av, dess enda funktion var som svarvbänk för fraser.

Leif Höckerstedt har ändrat på det här. I sin spänstiga debattbok Fuskfinnar eller östsvenskar lägger han bland annat fram teorin att vi skulle ha nåt gemensamt med rikssvenskarna. Det är ett tankeväckande påstående, men Höckerstedt går ännu längre och föreslår att vi – liksom just rikssvenskarna – kan festa.

Den tanken fascinerar Hbl:s chefredaktör Erik Wahlström, till den grad att han (trots att han sågar Höckerstedts bok) i två ledare har återkommit till och understött den.

Tänk om det är sant: vi firar fiffigare än finnarna? Vi är inte många, vi är inte heller särskilt spännande. Låt oss åtminstone vara festprissar.

Jakten på en identitet är en kul lek som, tror jag, kan leda till svårartade illusioner. Att SM i snapsvisor ofta tas hem av en finlandssvensk är en sak, att klämma in en hel språkgrupp i en festfrack och långklänning en annan. Skottar är snåla, irländarna supiga, finnar drar kniv. Finlandssvenskar är degenererade överklassbögar som skrålar ”Uppå väggen går en gädda”.

Det kan man hävda, på skoj. Problemet är att klichéer lätt fastnar på huden, blir tatueringar.

Jekyll och Hyde

För att visa på riskerna med egenskapsjakt och etiketterande vill jag peka ut ett mycket utmärkande finlandssvenskt drag, som både Höckerstedt och Wahlström av nån orsak förbigår. Ändå är det ju så uppenbart (men man blir hemmablind för det som ligger nära): vi är ett folk av bluffare.

SFP-kandidaten i Helsingfors, Hans Duncker, som under valkampanjens sista dagar anhölls för misstanke om grovt narkotikabrott (heroinsmuggling) medan hans hemsidor på nätet fortsatte att utlova hård kamp mot knarket, är ett färskt exempel. Men inte alls unikt. Hbl talade om överraskning och en Dr.Jekyll/Mr.Hyde-natur, men de kunde lika gärna ha pekat på en stor tradition inom SFP. Här fanns inte alls bara Rainer Erlund, som lät sin obsession för dagens ungdom förstöra sitt liv, utan också den inte alls tragiska, bara bisarra historien om Borgå-kandidaten (jag har lyckligtvis glömt hans namn) som före förra valet försökte övertyga polisen om att han blivit rånad och bakbunden av ”ryssar” på motorvägen. Enligt sin egen version lyckades han ringa efter hjälp med sin (o-rånade) mobiltelefon och en penna som han råkade ha till hands i munnen.

Kakan och russinen

Brottslingar finns i de bästa partier, men är inte andelen sfp-skurkar påfallande hög? Jag har inte tillgång till aktuell statistik, men hellre än att tro att svindleriet är jämnt fördelat (och att folkpartisterna av nån anledning bara åker fast oftare), ser jag det som ett indicium för huvudtesen i den här artikeln: att bedrägeri är en finlandssvenskt fallenhet.

Det skulle vara poänglöst att gå in på forna tiders folkpartistiska stormän, typ R.A.Wrede, med ett lika stort antal inofficiella döttrar och söner (s.k. oäktingar) ute i socknarna – sånt hörde på den tiden så intimt samman med kulturen (den s.k. kultursvenskheten) att det inte höjer ett enda ögonbryn.

Däremot vore det intressant att titta på nutida missbruk av positioner i finlandssvensk statsbyråkrati. Pär Stenbäck och Christoffer Grönholm är ju de synligaste, men knappast enda, folkpartilejon som (i likhet med Ahtisaari) är häftigt ivriga att plocka russin ur kakan – och inte alls bara ur den egna. Kanske inspirerad av x-minister Stenbäcks renoveringsprojekt under tiden i Danmark (hans tjänstevilla rustades upp så att danskarna baxnade) har Svenska Folkskolans Vänner (SFV)-basen Grönholm denna höst gett sitt eget château en ordentlig ansiktslyftning. Det tvivelaktiga är att han under tiden bosatte sej i det likaså nyrenoverade elevhemmet för SFV:s folkhögskola i Helsingfors, tvingande eleverna själva att pendla till ett internat ute på vischan och därvid förlora ett par timmar per dag. En rätt egendomlig tillämpning av Grönholms vision om ”city-folkhögskolan”.

Men kanske ska studenterna inte säga nåt, det blir lätt ännu värre. I höstens Hanken-skandal var det ju först när de utexaminerade turistonomerna klagade – utbildningen dög inte där skolan påstått att den skulle göra det – som Hanken hux flux skrev ut nya betyg med 60 extra studieveckor tagna ur luften. För den som har en aning om vad 60 studieveckor är – det kan t.ex. handla om två år av ens liv – låter förfalskningen inte bara kriminell, utan direkt hånfull mot alla riktiga studerande. Självklart kastar den en skugga över alla betyg från Hanken och över alla studieveckor som figurerar i dem. Borde inte en högskola efter en sån här ”affär” egentligen läggas ner och hela ledningen bytas ut, innan man öppnar en ny, förhoppningsvis avgiftad Hank?

Dilettanter är konservativa

Inne på förfalskningar kan man inte förbigå Carl Öhman, även om roten till hans svindel förstås ligger långt tillbaka, i en tid med en s.a.s. mera avslappnad syn på akademisk akribi. Det intressanta med Öhman är kanske att så många gjorde sig medskyldiga till bedrägeriet – framgick det inte av Gustaf Widéns utredningar i Hbl att ”alla” på den gamla goda tiden visste att Öhman var en bluff och att chefredaktören Torsten Steinby uttryckligen förbjudit Hbl:s redaktörer att kalla honom ”doktor”?

Som J-P Roos påpekat, ligger det tragiska i fallet Öhman i den konservativa kulturpolitik som han illegalt kom åt att utöva i så många decennier. Dilettanter är oftast konservativa, eftersom deras popularitet bygger på att de vet lika litet som den publik de charmar. En orsak till att Öhman lyckades så väl var förstås att han hade så lätt för att övertyga sig själv. En riktig mytoman behöver aldrig ljuga, på vägen från hjärnan till tungan har osanningen redan blivit sann.

Merete Mazzarella skrev för ett par år sen en kolumn i DN om ett möte med en person i USA, som på det vanliga ”Where are you from” svarade att han kom från en planet i yttre rymden. Mazzarella gjorde reflektionen att i Svenskfinland skulle en sån figur vara helt omöjlig eftersom alla här vet exakt varifrån alla kommer.

Må de? tänkte jag. Varifrån kommer t.ex. jag själv? Eller, ännu tydligare, Ior Bock? Han härstammar ju, om inte från yttre rymden, så åtminstone från nån persisk gudasläkt vars tempelsal i rent guld håller på att borras fram ur skogarna i Sibbo (eller hur det var). Öhman, Bock, Duncker… har inte vi mytomaner? Ja, är inte just det utmärkande för en finlandssvensk att han eller hon är en dilettant mytoman?

Ser vi oss i det ljuset skiljer egentligen bara graden av farlighet oss från varandra. Riksknarkaren Ior Bocks business hör då – liksom Alvar Gullichsens fiktiva konstverk Bonk Business Inc. – till de harmlösa undantagen: snarare underhållare än bedragare.

Svårare är det att digga dem av oss som svinaktigt svindlar de fattiga direkt, utan att ens använda mellanhänder (anonyma aktieägare i skurkfirmor är förstås en helt annan sak). Hbl beskrev för nåt år sen hur fastighetsmäklaren Karl (”Carl”) Wallenius brukade plocka på sej handpengen ur darriga pensionärshänder (”Jag tar hand om den här, det blir enklast”). Medan miljonerna staplar sig hos Wallenius och polisen jagar honom med hundar, simulerar han luspank, dödssjuk och ur stånd att infinna sig till någon som helst rättegång där ens en halv procent av hans otaliga brott skulle riskera att redas upp.

Wallenius’ ålhala sociala intelligens verkar vara helt i klass med Öhmans, även om den tillämpas i ett sjaskigare register. Poängen är att Wallenius är en av oss. En typisk finlandssvensk.

Experter på allt

Varför det har blivit såhär är en fråga för sociologerna. Självklart har mycket att göra med skalan, det s.k. ”minister i Liechtenstein”-syndromet: i en liten kultur måste nästan alla bli chefer (och i de flesta fall då: inkompetenta chefer). I brist på verklighetskontakt och korrigerande konkurrens (se enpartistaten) faller vi alla för frestelsen att gälla för litet mera – t.o.m. mycket mera – än vi är. C-G Lilius var riktig konstnär och ett viktigt samvete, men det räckte inte: han måste desperat också gälla för tänkare, ja ”filosof”. Det går så underbart lätt, och det är ingen som kollar.

Jag blir uppringd av en stor tidning med ett erbjudande att recensera en bok. Jag vet att den ligger snett utanför mitt kompetensområde. I bakgrunden vinkar en fet check, en jättepublik och en chans att komma in i de s.k. rullorna. Ska jag tacka nej och styra över jobbet till en person som jag vet att verkligen är bra på det här? Såna små, ständiga hygienfrågor hör till det dagliga livet i en mini-kultur med en gigantisk överbyggnad av utbildning, media, statsförvaltning, kyrka, nordiska poster, EU-poster, diplomati…

Tillfället gör tjuven, själva kulturen gillrar fällorna. Varje kokerska ska kunna styra staten, skrev Lenin. ”Du ska va president”, sjöng Imperiet. Just där stod vi för sex år sen: i valet mellan två amatörer, mellan Ahtisaari och Rehn.

För den finska kulturen är ju lika liten (nästan), dras med samma inkompetensproblem och är lika omedveten om det. Ännu en grund till farlig liknöjdhet: OK, egentligen kan jag inte alls mitt jobb, men min motsvarighet på finska sidan är ännu sämre – so what. Här blir kontakter med Sverige ofta en chock: Hjälp! Journalister som kan tänka! Ministrar som talar logiskt i flera minuter! Kanske är det därför vi undviker Sverige och helst speglar oss i det finska, så som Höckerstedt påpekar.

Parkinsons lag (eller var det Peters princip?) vet att varje administratör avancerar till sin inkompetensnivå. I en konflikträdd enpartikultur som den finlandssvenska gäller ett slags tilläggsförordning, ett mesighets-amendment, som lyder: alla inkompetenta chefer sparkas – uppåt. Eftersom antalet finska konsulat och andra reträttposter är begränsat (poster där personen gör mindre skada mot ännu högre lön), får vi fenomenet att person x befordras till firma A bara för att firma b vill bli av med honom. Öhman sparkas från Svenska Teatern till Finlandia-huset.

Den glada finlandssvenska dilettantismen – att vi alla hela tiden blir tvungna att agera ”experter” på allt – kan vara befriande, till viss grad t.o.m. hälsosam och utvecklande. Men den är också roten till vår kulturellt betingade mytomani. Där är Ior Bock och Hans Duncker bara symptom, pigga färgklickar i vårt graviditetstest: individer som nått litet längre i bluffen än de flesta av oss. Den finlandssvenska kulturen är gravid med en inte alls önskvärd ”nationalkaraktär”: att vi alla börjar uppfattas som slipade svindlare, släkt med den förkrigstida bilden av ”juden”. En kvällspresskliché kan slå tillbaka hårt. Hög tid för självsanering.

Vad bör göras?

”I know I’m fakin’ it / I’m not really makin’ it” (Paul Simon). Var finns motkrafterna, slavarna som viskar ”se upp, Salige” i mitt öra, där jag står på den dagliga finlandssvenska triumfvagnen? Var finns realismen, komplexiteten, den suddighet som bryter ner de enkla bilderna? Jag säger ”vi är alla bedragare”, inte för att skapa en ny kliché, utan för att bryta ner den självförståelse vi hittills gjort om oss som ett folk av i alla avseenden präktiga marthor och hankeiter.

Självgodheten gror ur det trista faktum att vi så sällan åker fast när vi bluffar. Istället skyddar vi varann. Duncker, Öhman etc. är bara det finlandssvenska fusk-isbergets knappt synliga topp och inte ens isen är äkta: snarare en urblåst ballong av röd och gul plast.

Föreningen Brages revisorer upptäckte jätteförskingringen för några år sen, men vilka är våra mentala revisorer? Media förstås, men vem säger att inte de är de ännu mera korrupta? Ändå tyder vissa tecken under senare år på att flera unga journalister än förr (kanske av ren okunnighet) är o-införstådda om reglerna, går emot the gentlemen’s agreements och t.o.m. aktivt missförstår det finlandssvenska kontraktet.

Den sent men dock inledda finlandssvenska ståndscirkulationen – att studerade och chefer inte längre till nittio procent kommer ur en krets av lika många släkter – kan ha nåt att göra med den här professionaliseringen. Ändå har mycket litet gjorts, ett stort och outforskat fält öppnar sig för dem som vågar ta den oerhörda risken att inte bli bjuden på nästa cocktailparty. Ni vet den där klassiska gubben: ”Dom skulle ha fått se på fan – men jag fick inget stipendium”.

(2000)

Trygve Söderling

f. förrädare*