Mitt Amerika 1 – Det Bästa

Kalla krigets lilla katekes

Mitt mentala Amerika grundlades av Det Bästa. Undra på att det har blivit en besynnerlig plats.

Jag skriver ”mitt Amerika”, trots att den här serien bara kommer att handla om kultur från USA. ”Amerika” är en medveten felsägning, för också i de Förenta Staternas föreställning om sig själva är de ”Amerika” – t.o.m. hemvisten för den ”amerikanska drömmen”. Ungefär som Disney Inc. tagit patent på Snövit, EU på Europa och Finland på julgubben.

Jag skriver inte om det verkliga Amerika, eller ens USA, som förstås är någonting helt annat. Min tanke är att mitt (och ditt) ”mentala Amerika” är en minst lika intressant plats. Och som sagt: alltings början är Det Bästa.

"Tryckminan, Rysslands nya trumfkort". Ett Det Bästa-nummer från 1953

1. Det Bästa kommer från USA

Som för så många andra smög sig de små häftena – ”världens mest lästa tidskrift” – först in i min barndoms regniga sommarlovsdagar. En sorts hurtiga härolder för kalla kriget. Fast så såg men ju inte på saken då.

Då scannade man istället de där små anekdoterna eller historierna som fyller ut överblivet sidutrymme efter artiklarna – på jakt efter ett skratt, men delvis också för att det liv de speglade var så besynnerligt:

”Under ett skyfall blev vår källare översvämmad. Jag tog på mig stövlarna och tänkte gå ner och rensa avloppet när jag märkte att vattnet var för djupt för stövlarna. Då kom min fru på en genial lösning: ’Låt mej ta på mej stövlarna’, sa hon. ’Jag är kortare än du, så stövlarna når högre upp på mej.’ – R.H.L.”

Vitsarna var alltid störande barntillåtna, men samtidigt var deras värld på något sätt så fascinerande okomplicerad. I Det Bästas universum var alla mammor hemmafruar och ”jag” oftast en pappa, ifall han nu inte var nån sorts major. Papporna hade alltid kontorsjobb och adresserades i tidskriftens rubriker med ett familjärt ”du”. (Tio tips för att organisera ditt arbete: 1. Lägg det viktigaste pappret mitt på ditt skrivbord.)

Övriga mänskokategorier var, i viktighetsordning, busfröet (med grodor i fickorna), tonårsflickan (pratar i telefon) samt olika slags montörer (tjänar för mycket pengar). Som motvikt fanns dock solskenshistorier om taxichaufförer, bönder eller andra enkla mänskor som varit hederliga mot någon Det Bästa-mänska på genomfart – t.ex. lämnat tillbaka en tappad plånbok.

Det barn som var jag läste vitsarna som antropologiska vittnesmål från en främmande civilisation – tydligen var det här Amerika: ”En man till en annan: ’Jag tycker nog att kvinnornas frihetsrörelse borde vara lite kvinnligare. –M.B.”

En del av anekdoterna var ordnade under rubriker. ”I vår Herres hage” kunde man aldrig lita på, intressantare var då ”Humor i uniform”– kanske för att soldaterna i U.S. Army – i motsats till papporna – verkade ha rätt att vissla efter flickor.

Dessutom fanns ”Tänkvärda tankar”, typ ”På natten halvtror ateisten på en gud”, men de var aldrig tänkvärda. Snarare tvärtom.

Också ”Artiklar av bestående värde” (tidskriftens egen beteckning för samtliga artiklar) klassade jag på den tiden för det mesta som slöa; långt under Kalle Anka & Co:s nivå. Dels var Ankeborg allmänt intressantare än Det Bästas USA, dels odlade KA med ”läskeblask”, ”Mona Lipa” och ”Magica de Hex” en språklig kreativitet som DB helt saknade.

Men visst hade de där rafflande Det Bästa-historierna om fantastiskt hjältemod sitt äventyrssug, typ ”Flickan som räddade 770 stridsflygare”. På köpet lärde man sig ord som inte ingick i finländskt språkbruk, t.ex. ”de allierade”.

Hur kommer det sig att man alltid känner igen en Det Bästa-rubrik? Autentiska prover:

När jag några år senare läste satirtidningen MAD – också den mycket made in USA – hörde Det Bästa-tonfallet till det de älskade att parodiera. ”Kan Ryssland klara ett kuddkrig?”, ”Den hunden glömmer jag alltid”, ”Humor i U.S.Navys underkläder” och ”Månadens Bok: Bibeln” (på fyra sidor).

2. ”Varför japanska städer måste förintas”

Min bild av Det Bästa som informationskälla påverkades av att vi därhemma hade kvar häften redan från 40-talet. Det gav de första impulserna till vad jag numera skulle kalla en historiserande läsning. Tidskriftens obotliga optimism hamnade i relief när den kännspakt flåshurtiga tonen visade sig odlas redan i gamla artiklar om mirakelmaterialet plastic eller mirakelgiftet DDT. Det Bästas rapportering om verkningarna av de två första atombomberna var ännu märkligare läsning. ”Det var som om en tre kilometer bred flugsmälla hade slagit ner på en stad av bräckliga, halvmurkna trähus och och skraltiga tegelhus” meddelade tidskriften 1946.

Som man kanske kan vänta sig, ställde sig Det Bästas ögonvittne kritisk till de ”hysteriskt överdrivna skräckskildringar” som tydligen förekom på den tiden. Major Alexander P. de Seversky hade ju själv varit på plats och han ställde fast att husen i Hiroshima var både ”uselt byggda” och ”termitätna”. I själva verket skilde sig de materiella skadorna av de två bomberna över Hiroshima och Nagasaki inte från vad 200 plan med brandbomber skulle ha åstadkommit, hävdade han.

I den bedömningen hade han, förstår jag nu, på ett konstigt sätt rätt. USA:s attacker mot Japan med de brandbomber (napalm) han talar om hade inletts i mars 1945. Redan efter tio dagar var stora delar av de japanska storstäderna utplånade av likadana eldstormar som britterna skapat i Hamburg och Dresden. Enbart i Tokyo dödades 100.000 mänskor.

Det vi inte får veta i Det Bästa är att japanerna aldrig gavs någon chans att ge upp. Författaren Sven Lindqvist beskriver i sin bok Nu dog du (1999) redan de fortsatta napalmbombningarna i maj – alltså flera månader före Hiroshima och Nagasaki – som entydiga krigsförbrytelser mot civila.

”I juli när de 66 största städerna var nedbrända, sökte japanska diplomater desperat efter någon på den allierade sidan att diskutera kapitulation med”, skriver Lindqvist. ”Den 18 juli telegraferade kejsaren till Truman och bad om fred. Ingen tycktes vara intresserad.”

Atombomben – ”flugsmällan” – måste ju testas. Den 6 och 9 augusti tog USA äntligen steget.

Ett halvår efteråt finner Det Bästas ögonvittne i alla fall ryktena om att mänskorna i Hiroshima skulle ha dött av ”något slags atomsönderfall” kraftigt överdrivna.

”Möjligen kan en del dödsfall ha förorsakats av radioaktiva fenomen. Jag träffade personer som hade hört talas om folk som dött av brännskador och förgiftning genom radioaktiva strålar. Men någon direkt bekräftelse härpå kunde jag inte få. Läkarna och sköterskorna på de sjukhus jag besökte hade inte haft några sådana fall under behandling, om också ett par av dem hört talas om att dylikt förekommit. Jag frågade också ut brandskydds- och rödakorspersonal som hunnit till olycksplatsen redan några minuter efter explosionen. Ingen av dem hade personligen gjort några iakttagelser som kunde sättas i samband med något slags kvardröjande radioaktivitet.” (”Vad jag såg i Hiroshima”, Det Bästa april 1946; mina emfaser)

För Det Bästa handlar atompaniken om hysteriska rykten, kanske spridda av japaner, rädda att ”förlora ansiktet”.

Vi vet nu att utom de 100.000 mänskor som genast dog (i brand, ras, strålning), fortsatte strålningen att på olika sätt döda ­ytterligare cirka 100.000 – under följande dagar, år, decennier.

Vi vet också att spåren sopades igen, att japanska vittnesmål och filmmaterial gömdes undan av USA, ibland för tiotals år. Givetvis bidrog Det Bästa, med- eller omedvetet, till att skingra misstankarna, till att koda om misstaget till en ”nödvändighet”.

Antagligen fattade krigsledningen inte, varken före eller efter, vad kärnvapen egentligen var. Hade de gjort det hade USA knappast under atombombstesten på hemmaplan till den grad exponerat egna trupper för strålning, i experimentsyfte.

Den okunnigheten är fortfarande ett tabu. Segrarmakter fattar alltid riktiga beslut. Därmed är också ansvaret för USA:s egen Förintelse – av japaner, med napalm och kärnvapen – förbjuden mark.

I artikeln ”Varför japanska städer måste förintas”, augustinumret -45, samma månad som a-bomberna föll, berättar svenska Det Bästa – som vanligt åskådligt och pedagogiskt – om hur japanerna med sin hemslöjd bidrar till den japanska rustningsindustrin. ”Vi kan ju kalla den här japanska familjen för Hiroshugi. […] Från arla morgonstund till sena kvällen är deras flinka fingrar aldrig i vila.” Och just därför måste familjens ”råtthål” till bostad förintas. ”Detta är inte krigshandling mot civila”, försäkrar Frederick C. Painton.

Artikeln var ordentligt försenad i sin bedömning: redan användningen av napalm hade när den publicerades överskridit varje militär mening och gräns.

Under McCarthy förblev följder av radiak en statshemlighet. Först på 60-talet, i kölvattnet efter Rachel Carsons Tyst vår, tog sig vetenskapsmän i USA friheten att berätta också om genetiska skador. I Finland tycker jag mig fortfarande se en generation som anser att skräck för strålning är dalt och att litet kärnvapenkrig ska man väl klara om man är en riktig karl.

Det Bästa-nummer från 1970 och 1971

3. Hur Det Bästa är gjord

”Ögonvittnet” är en favoritfigur i Det Bästa. Det någon har sett – t.ex. i Hiroshima – är i tidskriftens värld alltid sant, raderar i ett svep ut allt som ”skrivbordsfilosofer” kan ha tänkt. Det är mannens på gatans triumf över ”experterna”, tanken att ett ögonvittne kan vara riggat är i Det Bästas värld svår att acceptera.

Jag var där-skildringens ”naiva empirism” är en av Det Bästas grundformler, hävdar Joanne P. Sharp i sin bok Condensing the Cold War. Reader’s Digest and American Identity (2001) (titeln kunde översättas t.ex. ”Att komprimera (popularisera) kalla kriget”).

Andra viktiga Det Bästa-recept är enligt Sharp ”sunt förnuft”, ”individualism” och ”optimism” (”positivt tänkande”).

Det låter trevligt – nästan finlandssvenskt – men vad denna ”trevlighet” utesluter är ett tänkande som rör sig utanför det allra mest konkretas sfär. Världen blir ett slags Mary Poppins-film där problemen (i den ”fria världen”, vill säga) alltid i sista hand hänger på dig själv, på individen. Går nåt på tok så kunde du alltid ha ansträngt dej mera, varit gladare, sjungit en sång o.s.v.

Ett viktigt inslag i Det Bästa är just historierna om individer som genom flit och seghet övervinner ett ogint öde. Har du t.ex. som kvinna, färgad eller McDonaldsarbetare dålig lön är det bara dig det är fel på. Den förlamade paraplyreparatören i Hongkong (november 1974) lever på existensminimum, men avvisar stolt all välgörenhet: ”Jag tar inte emot pengar som jag inte har förtjänat!”

Det Bästas läsekrets är exceptionellt trogen, prenumerationen förnyas år efter år. En tolkning kunde vara att tidskriftens sätt att förklara en oroande verklighet fyller ett viktigt behov av förenkling och önsketänkande. Den amerikanska drömmen blir en dagdröm.

Artiklarna plockas ur andra tidskrifter och skärs drastiskt ner för att passa i Det Bästa-mallen. Ofta stryks mer än tre fjärdedelar av originaltexten. Grundaren, DeWitt Wallace, lär ha tyckt att vanliga tidningsartiklar i allmänhet var olidligt långa och invecklade.

Med sin upplaga på 25 miljoner på 19 språk – kanske verkligen ”världens mest lästa tidskrift” – varav 16 miljoner bara i USA, är Reader’s Digest en mäktig livsstilspåverkare och -bekräftare. Mellan 20 och 30 procent av USA:s befolkning sägs läsa Digest – den mest chockerande uppgiften i Sharps bok är att de dessutom gör det nästan oberoende av ålder, kön, ort, yrke eller utbildning (en förklaring till varför amerikansk kultur och politik ser ut som de gör?). Sharp uttrycker det inte just så, men vid sidan om kyrkan själv måste Det Bästa vara ett av de mest framgångsrika (icke-extrema) högerkristna projekten någonsin.

Joanne Sharp är geograf vid universitetet i Glasgow och särskilt intresserad av Det Bästa som skapare av det amerikanska folkets ”mentala kartbild” under kalla kriget. Den bilden visar sig vara både en ”moralisk geografi” (Sharp) och en ”rädslans geografi” (Anja Snellmans romantitel). På Reader’s Digests jordglob var gränsen mellan ”kommunismen” och den ”fria världen” knivskarp och hotet från Sovjet kunde aldrig överdrivas. Tidskriften ökade t.o.m. på hotbilden under tider av avspänning, eftersom många lättlurade liberaler på hemmaplan enligt den då omedvetet hjälpte den lede fienden att försvaga Amerika.

Kommunismen var för Det Bästa inte bara ett samhällssystem – det var framför allt ett uttryck för ondska. Ronald Reagan, som återinförde begreppet ”Evil Empire” (”det Onda Imperiet”) i USA:s officiella utrikesretorik, hade läst sin Digest. I Det Bästa gestaltas Ondskan på samma sätt som i små barns tänkande, alltså i konkreta, fysiska eller biologiska termer: kvinnorna i Moskva är ”fula” och i en RD-story i juli -81 avstöter amerikanen Jims kropp t.o.m. ryskt blod vid en transfusion (kan det bli ondare?).

Ibland kan gränsdragningen mellan vitt och rött i alla fall vara knepig, till den grad att den kräver en smula retorik. I det svenska juninumret 1977 besöker en USA-immigrant från Ungern sitt gamla hemland och finner att levnadsstandarden är hög och att ungrarna vågar tala fritt. ”Jag har en trevlig familj, ett nytt hus, en bra inkomst”, säger en av dem. Vännen från väst har Det Bästa-repliken klar: ”Ni har allting – utom stolthet, värdighet och kärlek”.

4. Dagens Det Bästa

Dagens Det Bästa/Reader’s Digest har gått något bakåt i upplaga (visserligen med bara 5 miljoner sen 70-talet) vilket kanske speglar USA:s förändrade ställning. I jämförelse med krigs- och kallakrigsåren är det en ganska harmlös produkt: tyngdpunkten ligger (åtminstone i den svenska utgåvan) på familj och hälsa, löpsedeln för juni 2001 är Ät rätt fett. Rubrikerna känns bekanta: ”Krasch i bergen”, ”Skatter i soporna”, ”Säg adjö till dina ovanor”, ”Sue och skräcködlan”.

Också vitsarna är ungefär desamma, t.ex. den om ”antropologerna” bland ”infödingarna” nånstans långt borta i Indonesien (kanske inte så långt från ön Jolo?):

… Han pekade på en palm och öborna sa: ”Umbalo-gong!” Sedan pekade han på en sten och då sa de allihop: ”Umabalo-gong!”.

”Ser du?” sa antropologen. ”De använder samma ord för sten och palm. Visst är det intressant?”

”Vet du vad som är ännu mer intressant?” svarade den andra forskaren. ”På ön där jag arbetar betyder samma ord pekfinger!”

Läs Det Bästa, upplev vår gårdag redan idag.

I det citerade numret berättar artikeln Skammens offer om traditionen med ”hedersmord” inom släkten av flickor som t.ex. blivit våldtagna – förekommer som vi vet idag också i Sverige. Det intressanta är att Det Bästa placerar seden/brottet i Palestina.

I sin bok intresserar sig Joanne Sharp självklart för om och på vilka sätt 90-talets Reader’s Digest kompenserat det försvunna hotet från kommunismen. Att den muslimska världen dyker upp som en ”ny” fiende är kanske väntat, inte minst efter gulfkriget. Överraskande, åtminstone för mig, var däremot att tidskriften fortfarande är så fientlig mot Japan: dess ekonomi beskrivs t.ex. som en hotfull ”falskspelare”. Är Pearl Harbor på biorepertoaren en del av den attityden?

På det hela taget visar sig ändå ”utlandet” ha gått tillbaka som hotbild i 90-talets Digest. Nu satsar tidskriften istället på de ”inre” farorna mot den amerikanska kärnfamiljen, livsstilen och drömmen. Terrorism och knark är sådana hot som Digest ofta behandlar, men de har kanske inte fullt ut levt upp till förväntningarna eller behovet.

Huvudkampanjen gäller därför, enligt Sharp, det som tidskriften kallar victimizing, ungefär ”offertänkande”. Victimizing visar sig vara identiskt med ungefär allt vi i Norden kallar för ”folkhemmet”.

I Reader’s Digests världsbild gör en aktiv fördelningspolitik staten ”alltför stark”, samtidigt som de starka individerna förfaller till passiva bidragstagare som skyller alla problem på ”systemet”. Välfärdstänkandet hotar samhällets själva ryggrad genom att vilja påverka strukturer, inte individer. Det är tankar man känner igen från i synnerhet Carl Bildts regeringstid i Sverige (i Finland finns liknande politik, men utan tankar).

”Månadens Bok” i årets juninummer är Terrorns ansikte om Timothy McVeigh, Oklahoma-bombaren – påpassligt inför avrättningen. Greppet är Digest’s bekanta, skenbart objektiva ”fakta”-stil, ibland mirakulöst insatt i den ondes innersta tankar. ”Två journalister demaskerar här mannen vars ansikte blev synonymt med ondskan”.

Temat är alltså just ett av de inre hot mot ”Amerika” som Joanne Sharp sållat fram: terrorism. Men samtidigt är artikeln ovanlig, eftersom den kan tolkas på minst två sätt. Bomben som dödade 168 mänskor var uttryckligen riktad mot en federal byggnad – ska man alltså se bombarens galna hat mot allt vad staten heter som en fingervisning om att det som Digest alltid varnar för redan hänt, att staten blivit för stark (den har t.o.m. kontor)?

Eller ­– den andra tolkningen –­ är kanske Digest själv medskyldig, genom att konsekvent ha odlat den attityd som terrordådet är en (extrem) förlängning av?

Moralen blir (åtminstone för mig) för en gångs skull inte entydig, och det ser jag som något fullständigt nytt i tidningens historia. Det stora felet under de snart 80 åren av dess existens har ju annars varit just enkelspårigheten: i Det Bästas ständiga urvals-, stryknings-, vinklings- och komprimeringsprocess har allt som liknar resonemang, kritik och vägande av argument försvunnit – allt sånt som brukar kallas för intellektuellt liv. Det Bästa har alltid varit lika trosviss som Maos lilla röda, och därför i längden tråkig.

Ett Det Bästa-nummer från 1987

5. Det godas fiende

I min hand håller jag den svenska utgåvan av ett tjockt verk om CIA:s – det amerikanska KGB:s – illegala verksamheter utomlands, skriven av Harold Blum. Det är lönnmord i främmande länder, kupper, avsatta presidenter… högintressant stoff, fast svårt att kolla upp. För tyvärr är t.o.m. denna CIA-kritiska bok skriven som om den var ett nummer av Det Bästa. ”Fängslande” inledningar, mekaniskt radande av ”fakta” – inget sammanhang, sköra källor, ingen teori, ingen historisk bakgrund. CIA-boken har förstås den ovedersägliga förtjänsten att inte en enda rad ur den kunde ha publicerats i Det Bästa. Men samtidigt visar dess form vilken skrämmande makt tidskriften har, t.o.m. över oliktänkare.

Det finns ett talesätt, att ”det bästa är det godas fiende”, som är tillämpbart också på Reader’s Digest. Hur då nå fram till det goda, t.ex. god journalistik? Ett bra tips kunde vara att studera just Det Bästa, lära sig tekniken, bli medveten om de genvägar dess redaktörer tar när de ”ger folk vad de vill ha” (och håller USA:s mäktiga intressen lyckliga). Hur undvika en ”journalistik” som upprepar banala mönster och det väl valda ögonvittnets skenbara kunskap? Som bara kompilerar andras artiklar i en ständig kretsgång, som odlar en mer och mer förenklad världsbild…?

Att läsa den politiska tidskriften Det Bästa fördjupar inte precis ens världsbild, snarare får man en detaljerad bild av hur jorden skulle te sig som platt. I nästa veckas amerikanska nerslag ska jag söka mig ungefär så långt från Det Bästa man kan komma – till Frank Zappa.

Trygve Söderling